En hälsning från Vrigstads hembygdsförening
För tio år sedan, den 6 mars 2015, hade man påbörjat rivningen av den gamla skofabriken som låg utmed Sävsjövägen. En dryg vecka senare var rivningen klar.
Innehåll:
Sid 2. Inbjudan till årsmöte, medlemsinformation, verksamhetsberättelse 2024.
Sid 9. Vill du hjälpa oss? Stort tack! Vi planerar en ny bok
Sid 10. Bilder från 2000-2020
Sid 14. Klockmakare i kommunen
Sid 15. Vrigstad förr och nu
Inbjudan till årsmöte med Vrigstads hembygdsförening
Välkommen till årsmöte med Vrigstads Hembygdsförening torsdagen den 20 mars, kl. 18.30 i Skeppet, Vrigstad Missionskyrka.
Program: Årsmötesförhandlingar.
Film-/bildvisning.
Gamla och nya medlemmar hälsas hjärtligt välkomna!
Medlemsinformation
Medlemsavgiften för år 2025 betalar du antingen via vårt bankgiro eller via swish. Glöm inte att ange namn och adress, samt födelseår om
du betalar som ungdom.
Enskild medlem: 100 kronor. Gift/sambo: 200 kronor.
Ungdom t.o.m. 25 år: 50 kronor.
Hembygdsföreningens bankgiro: 5560-4292
Hembygdsföreningens Swish: 123 471 36 40
Vi har fortsatt att öka antalet medlemmar i hembygdsföreningen och fortsätter därför med att dela ut denna skrift till alla hushåll i Vrigstad och hoppas att inte bara våra tidigare medlemmar betalar in medlemsavgiften utan att vi även kan få nya medlemmar som uppskattar vårt arbete med att dokumentera det som hänt och händer i Vrigstad.
Vrigstads hembygdsförenings verksamhetsberättelse 2024
Styrelsen har under året haft följande sammansättning: Börje Cronvall, ordf., Kerstin Carlsson, sekr., Marita Magnusson, kassör, Catharina Andersson, Tommy Elg, Marie Olofsson och Sven-Olof Svensson.
Suppleanter: Sten-Anders Carlsson, Lennart Fyhrlund, Anders Johansson och Olof Karlsson.
Styrelsen har under det gångna året haft nio protokollförda sammanträden.
Mycket glädjande är att vi även i år slagit nytt medlemsrekord. Vi har ökat från 559 medlemmar till 582 under år 2024. Av dessa är 20 ungdomsmedlemmar!
Andra världskriget var i fokus då Vrigstads hembygdsförening den 22 februari höll årets första tematräff. Ett 60-tal deltog i träffen där föreningen visade en film från 2015 då Inka Dahlquist hade berättat sina minnen från kriget. I sin hembygd i Polen hade Inka bevittnat förföljelsen av judar och hur de brändes på stora bål i skogarna. Inka blev själv direkt berörd av kriget då familjens hus omringades av SS. Ett par av Inkas bröder var partisaner och när en av bröderna saknades arresterades Inka i hans ställe.
Inka berättade om de fruktansvärda förhållanden som var i fångenskapen. När tyskarna tvingades till reträtt tvingades också de fängslade flytta till nya fängelser närmare Tyskland. Till slut hamnade Inka i koncentrationsläger utanför Berlin. Lyckligtvis kom Inka levande från lägret och det var först när hon såg de vita bussarna och hon själv med tåg kunde lämna Tyskland insåg att hon överlevt lägret.
Den 14 mars höll vi årsmöte i Skeppet. Lennart Davidsson hade avböjt omval och Lennart Fyhrlund valdes in som styrelsesuppleant i hans ställe. Torbjörn Johansson avgick efter många år som revisor och Peter Johansson blev hans ersättare. Vi presenterade webben samt visade bilder och film från föreningens arkiv.
imponerade av bl.a. Erik Runqvists tändsticksalster.
Vill du hjälpa oss?
För att tydligare dela upp arbetsuppgifterna och göra det möjligt för fler att delta i hembygdsföreningens arbete planerar vi att inrätta några
arbetsgrupper där både deltagare från styrelsen men även intresserade medlemmar kan göra en insats för föreningen.
Är du intresserad av att t.ex. hjälpa till med skötseln av Gröndal? Det kan gälla lite målningsarbeten, att sätta upp lite hyllor eller annat som behöver göras i våra stugor. Eller vill du hellre hjälpa oss med t.ex. vår gravvårdsinventering, där vi samlar uppgifter om alla som finns begravda på Vrigstad kyrkogård, eller vill du hjälpa till med bildarkivet eller vårt arkiv för alla handlingar och inventarier – eller någon annan värdefull insats. Hör av dig till någon i styrelsen så hittar vi en bra lösning för alla parter.
Stort tack!
Vrigstads hembygdsförening vill framföra ett stort tack till Kerstin och Mats Carlsson för den generösa gåvan till föreningen även under 2024.
Vi planerar en ny bok och vill ha din hjälp
Sedan 2016 har hembygdsföreningen publicerat fem böcker:
Från vagnshjul till småhus. Näringslivet i Vrigstad – då och nu, 2016.
Vrigstad i maj 2018, 2018.
Från sandbänk till lärplatta. Skolorna i Vrigstads socken – förr och nu, 2020.
Vrigstad kommun 1863-1970, 2022.
Vrigstads hembygdsförening 75 år, 2023.
Vi har funderat på ett lämpligt ämne för en ny bok och har till slut bestämt oss för arbetsnamnet “Kända och okända Vrigstadbor”. Det finns många minnesvärda personer att skriva om, det svåra blir att välja. För att komma i fråga måste personer vara avliden och ha en historia som känns angelägen att förmedla för framtiden.
Även här vill vi gärna ha hjälp av våra medlemmar. Har du förslag på personer vi ska skriva om? Vi vill också gärna ha hjälp med att presentera fakta om den/de du föreslår. Hör av dig till Börje Cronvall eller Kerstin Carlsson med dina förslag och de faktauppgifter du har. Stort tack på förhand!
Vrigstad 2020
I matsalen fick de sitta med större mellanrum mellan varandra och de blev serverade mat i stället för att ta själva.
Vrigstad 2015
Vrigstad 2010
Vrigstad 2005
Vrigstad 2000
Klockmakare i kommunen
Peter Hjalmarsson har ställt en fråga till hembygdsföreningen – vilka har varit klockmakare i kommunen? Bakgrunden är att Peters farfars bror Bertil Swanson emigrerade till Amerika och återvände till Sverige 1947 på besök. Då ska Bertil ha bytt till sig en klocka, se nedan, mot kaffe (som var bristvara efter kriget). Enligt Bertils son James ska klockan vara tillverkad i Vrigstad socken, vara 485 år gammal och ”värd en massa pengar”.
Vad som är fakta vet vi inte. Det vi vet är att Klocke-Johan varit verksam i Sunnerby, men han sysslade mest med reparationer. Han hette Johannes Petersson och var född i Ekhult. Vet du om vi haft fler klockmakare här?
Vrigstad förr och nu
(Texten är skriven av Rudolf Thunander och presenterad vid IM-hemmets 50-årsjubileum den 1 och 4 april 1995.)
Vrigstad är först och främst en socken i det gamla folklandet Njudung. Det är en kyrklig församling, som överensstämmer med de gamla sockengränserna, det är en del av Sävsjö kommun det bor nästan 2.000 personer här.
Vrigstad ligger i ett vägskäl: en väg går från väster till öster från Vetlanda till Värnamo – en går från norr till söder, från Jönköping till Växjö. I mitten ligger Vrigstad. Vi har fyra mil till Värnamo, fyra mil till Vetlanda, sex mil till Jönköping och sex mil till Växjö. Där de stora vägarna korsas, i vägskälet, mitt emellan de här fyra städerna ligger alltså Vrigstad. Och för att ni ska veta ännu mer exakt var Ni befinner er i universum, så kan jag tillägga att Vrigstad ligger 200 meter över havet. Vi bor nämligen på småländska höglandets sydsluttning – om vi tar oss bara någon mil norrut härifrån kommer vi till Sveriges högsta punkt söder om Dalälven, Tomtabacken, 376 meter över havet. Och från den backen och från höjderna i övrigt rinner vattnet mot söder, förbi Vrigstad och så småningom ut i Lagan och till sist ut i havet.
Därför har vi många vattendrag – det finns 14 sjöar i socknen, som vi kan kalla ”de fjorton sjöarnas land” och framför allt har vi ån, som stilla och vacker och blank och mörk flyter genom byn. Söder om oss finns ett stort sjösystem, där många prövar fiskelyckan – de senaste åren har till och med engelska sportfiskeklubbar kommit hit och arrangerat sina tävlingar.
Längs ån och sjöarna finns stora sanka partier med utmärkta lokaler för fåglar och därmed också fina tillfällen för fågelskådare. Ett par kilometer söder om oss finns ett förnämligt fågeltorn, som är strategiskt placerat så att man ska kunna följa fågellivet i sjöarna, och där många intresserade samlas om vårarna. Ån slingrar sig fram och det är detta, tror man, som gett Vrigstad sitt namn. ”Vrig” betyder krokig och namnet Vrigstad skulle då betyda ”platsen vid den krokiga ån”.
För ca 150 år sedan fick vi nya lagar i Sverige, som gynnade företagare och näringsidkare. När skråtvång och andra regleringar inte hindrade längre, blommade små industrier och hantverk upp. Så blev det också i Vrigstad – och de första industrierna som då kom var sådana som var beroende av vattnet. Det startade två garverier, två färgerier och ett bryggeri, och alla låg de vid den krokiga ån och utnyttjade åns vatten. Då levde vi på vattnet.
Och då växte Vrigstad – folkmängden ökade här liksom i Sverige i övrigt och Vrigstad etablerade sig som en centralort i häradet. Redan på 1840-
talet hade vi läkare och apotek, vi fick poststation 1848, kronofogde, häradsskrivare och länsman bodde här. Också näringslivet gick framåt – förutom de vanliga hantverkarna som skräddare och smed och skomakare, hade vi mer exklusiva sådana, t.ex. guldsmed och mösseskräddare och cigarrmakare.
Vi byggde nytt, inte minst en ny kyrka, den nuvarande, som stod färdig 1865 med plats för 1 200 personer. Men just vid den tiden skulle trenden vända – det året stod stambanan färdig och den gick Vrigstad förbi. Följden blev minskande folkmängd under de närmaste decennierna, vi hade inte behövt bygga så stor kyrka – längs stambanan däremot fick man bygga till – där växte bondbyarna upp till nya samhällen – Sävsjö, Stockaryd, Bodafors och andra. Vrigstad hamnade vid sidan om.
De där industrierna, som den gången slog sig ner vid vattnet, garveri, färgeri och bryggeri, av dem finns inget kvar idag. Nu är det fiskare och badare och fågelskådare som flockas längs stränderna. I stället för mot vattnet, som rinner förbi, har vi vänt oss mot sluttningen vi bor på, mot de stora skogarna som täcker höglandet. Det är på skog och trä som Vrigstad lever numera. Den största industrin med bortåt 100 anställda tillverkar trähus, vidare har vi sågverk och industrier som tillverkar möbler – alla är de mer eller mindre direkt beroende av skogen.
Liksom det fanns exklusiva hantverkare, när näringsfriheten kom i mitten av förra seklet, så har vi också idag industrier med speciell inriktning – ett exempel på det är Ostkaksbageriet, som tillverkar den berömda Vrigstad-ostkakan.
Vrigstad ligger som vi sa, där vägarna möts och får sin karaktär av vägmötet. Här i korsvägen har människor mötts för att köpa och sälja och byta sedan urminnes tider. Det lever kvar i marknaden, som är så gammal att vi inte kan datera den. Den hade väl sin viktigaste funktion längre tillbaka, med stor handel av oxar och hästar, och med redskap och husgeråd, som inte var så lättåtkomliga i en tid när någon egentlig detaljhandel inte fanns på närmare håll än i stan. Men marknaden är fortfarande stor med omkring 30.000 besökare, fast den kanske numera mest är ett folknöje, där det mest handlar om att åka karusell och köpa karamell.
Men djurmarknaden är fortfarande stor, mest finns förstås hästar, men man kan också köpa alla möjliga andra djur om man så skulle önska – inte bara kor och getter och får, utan också t.ex. kaniner, änder, illrar och till och med ett lamadjur bjöds ut häromåret. Två gånger om året, i maj och augusti, är det marknad och då mångdubblas Vrigstads befolkning. Marknaden minskar inte i popularitet, tendensen är snarare det motsatta – ett tecken på det är att den börjar allt tidigare, redan på marknadsaftonen, alltså dan före själva marknaden, är kommersen i full gång.
Vägmötet präglar som sagt Vrigstad. Så var det redan på 1600-talet, då klagade prästerna ”på att stora stråkvägen förorsakade mycken gästning”. Prästen förväntas ställa upp för dem som behövde husrum, så läget vid stora stråkvägen med många vägfarare blev ibland en börda. Tidigt fick Vrigstad en stor gästgivargård, där resande kunde byta hästar och få mat och husrum. Linné och andra prominenser bodde här, en av dem var skalden Johan Henrik Kellgren. På sina resor ner till sin bror i Skatelöv övernattade han flera gånger här och har i brev och dagböcker talat om att han blev väl omhändertagen med rum och mat och att gästgivarfrun var vacker. Det enda som tycks ha mankerat en gång var spjället i spisen.
Också den här traditionen lever vidare. I dag passerar enligt Vägverket ett motorfordon Vrigstad var 10,2 sekund, dygnet runt, året runt. Prästernas tal på 1600-talet som stora stråkvägen och de många vägfarandena är alltså lika aktuellt i dag, och uppgiften att ta väl hand om de vägfarande lika angelägen nu som då. Den uppgiften sköter Wärdshuset, som för den långa traditionen från gästgivargård och prästgård vidare, det är en stor anläggning och en stor arbetsplats. Och numera har vi svalt förtreten att järnvägen gick oss förbi – landsvägen har blivit lika viktig som järnvägen och bussar och bilar lika viktiga som tåget.
Redan för tusen år sedan fanns det stora byar vid Vrigstadån. Kanske berodde det just på att vägarna och ån möttes här – i varje fall har vi kvar stora gravfält med gravar från 800-, 900- och 1000-talen. Arkeologerna drar slutsatsen av detta, att Vrigstad då hade karaktären av bygdecentrum och därför är det troligt att den kristna missionen kom tidigt hit. Det finns tecken på att det funnits en enkel träkyrka redan innan den första stenkyrkan byggdes på 1150-talet, en kyrka som i så fall byggdes av någon eller några av de största bönderna här. En stenkyrka byggdes emellertid i mitten av 1100-talet och den tjänade sedan som församlingskyrka i 700 år – 1865 när den nya byggdes revs den tyvärr ner. Det var beklagligt inte minst för att den var prydd med målningar av högsta klass. Vad som finns kvar är bara avbildningar som riksantikvarien lät göra.
År 1143 inträffade något märkligt i Sverige, något som skulle få efterverk-ningar långt in i vår tid och som också i högsta grad skulle beröra Vrigstad. Då kom cisterciensermunkar från Frankrike hit och grundade Sveriges första kloster, ett i Alvastra och ett i Nydala, som då var en utmark till Vrigstad.
Det var nära kontakter med klostret i Nydala under hela medeltiden, bl.a. skötte munkar från Nydala prästtjänsten i kyrkan här.
Klostret fick ta emot många gåvor, bl. a. skänkte många människor sina gårdar till klostret för att få mässor lästa för sina själar, men framför allt för att få flytta in i klostret på gamla dar och få vård där och få sin grav där. På det sättet blev klostret rikt och ägare till ett stort antal gårdar – enligt en förteckning hade klostret omkring år 1500 252 gårdar utarrenderade. De flesta låg här i häradet och i Vrigstad socken hörde praktiskt taget varenda gård till klostret.
Så när Gustav Vasa stängde alla kloster och konfiskerade deras egendom 1527, kom alla de här gårdarna i kronans ägo. Gustav Vasas söner använde dem så att de bildade grevskap och friherreskap, som de förlänade till de högsta ämbetsmännen i riket. Ett sådant friherreskap bildades 1570 och gavs till Nils Gyllenstierna, det kallades Lundholmens friherreskap och i det ingick hela Vrigstads socken – bara ett par gårdar stod utanför. Det här friherreskapet bestod i 110 år och innehades av fyra generationer friherrar av släkten Gyllenstierna. Den siste av dem, Göran, gjorde ett par insatser för bygden som vi fortfarande har glädje och nytta av: dels inrättade han en skola, en s.k. pedagogi och avsatte en av sina många gårdar till lärarens underhåll. Skolan fungerade från 1648, då den inrättades, fram till 1842, då den obligatoriska folkskolan infördes.
Det var kanske si och så med standarden tidvis, men den existerade ändå under alla dessa år, vilken gör skolan i Vrigstad till en av de äldsta i landet. Och gården, som friherren anslog, är fortfarande i kommunens ägo och förvaltas av skolstyrelsen. Också ett annat minne från den gyllestiernska skolan finns kvar – det är ett skolhus, som byggdes 1826, och som ligger längre ner på gatan här utanför- Det är ett stort rött hus med ett plank framför – det är numera privatbostad, men byggdes som sagt 1826 som skolhus. En av dem som intresserade sig för skolan i Vrigstad och för skolhusbygget, var biskopet Esaias Tegnér. Han var här flera gånger i samband med bygget och därför heter också gatan som går förbi huset Tegnér-vägen.
En annan insats som friherren gjorde var att lämna ett årligt anslag för vård av fattiga inom socknen, det var en inrättning som kallades hospitals-kassan och också den har bestått in i våra dagar. Denne Göran Gyllenstierna var den förste till namnet kände person som gjort något dokumenterat för åldriga och fattiga i socknen, så därför hedrades han med att få det nya ålderdomshemmet uppkallat efter sig. Det byggdes 1958 och heter Göransgården.
Friherreskapets saga varade som sagt i 110 år – år 1680 genomförde Karl XI sin stora reduktion och tog tillbaka det mesta av vad hans företrädare gett bort. Det drabbade också Lundholmen: många av gårdarna i socknen som ingått i friherreskapet blev nu boställen åt olika befattningshavare i den karolinska armén, som då sattes upp. De avlönades inte i första hand med pengar utan med avkastningen från sina boställen. På det sättet fick vi här i socknen många sådana militära boställen, t.ex. för major, kapten, löjtnant, hovslagare, trumslagare, pipare, förare med flera.
När sedan detta s.k. indelningsverk upphörde 1901 tog Domänverket över alla de här gårdarna och slutresultatet kan vi se i dag i form av stora arealer mark och skog som fortfarande tillhör Kronan. I det innehavet ingår alltså gårdar, som en gång på medeltiden skänktes som gåva till Nydala kloster, som sen under mer än 100 år brukades av någon av friherrarna Gyllenstiernas bönder, sen blev boställe åt någon av Kronans krigare och som nu slutligen hamnat i hela svenska folkets AssiDomän.
När klostren stängts och rivits vid reformationen, skulle lutherska präster ta över och svara för gudstjänsterna i de svenska kyrkorna. Problemet för många blev vad de skulle leva av – också prästen behövde ju ett boställe och någonstans att bo, en prästgård. I Vrigstad blev det så, att friherren efter många om och men gav kyrkoherden en liten gård invid kyrkan.
Där bodde han under 1600-talet och drog sig fram som han själv uttryckte det på en prästgård som var ”skrin och ringa” och som dessutom som vi nämnde belastades av de många som färdades fram på stora stråkvägen och behövde tas om hand. I början av 1700-talet hade det ljusnat, då
byggdes en präktig prästgård, den låg strax härintill, och där bodde kyrkoherdarna sen ända till 1895. Då blev den gamla prästgården ålderdoms-hem och flyttades till andra sidan landsvägen, en ny byggdes och som den förste flyttade kyrkoherden Alfrid Bergholtz in.
Det var för 100 år sedan och den prästgården är det här huset – Vrigstadhemmet. Efter Bergholtz bodde sen ytterligare tre kyrkoherdar här, men 1942 ansågs den ha tjänat ut som prästgård, då stod en ny färdig – det gula huset här intill – och där har våra kyrkoherdar bott sen dess. Då hade vi faktiskt överflöd på prästgårdar i Vrigstad, inte mindre än tre stycken kunde man peka ut: dels den äldsta från 1700-talet, som blev ålderdoms-hem, dels denna, byggd 1895, och så då den nya, som fortfarande tjänar som prästgård. Men när den förste kyrkoherden efter reformationen, Gislo Caroli, kom hit för omkring 400 år sen, då var det däremot brist – han var husvill långa tider, innan friherren till sist förbarmade sig över honom och upplät det där hemmanet vid kyrkan år honom.
I och med att man byggt den nya prästgården 1942 och kyrkoherden flyttat in, blev den tidigare – det här huset alltså – överflödigt. Pastoratet sålde den till ett par byggmästare här i Vrigstad, som hade planer på renovering, men det var kanske inte så lätt mitt under brinnande krig. Så när en spekulant gav sig tillkänna sålde byggmästarna huset vidare: det hände 1943, priset var 12 900: – kronor och köparen var IM och Brita Holmström. Där började sen Vrigstadhemmets verksamhet 1945, för 50 år sen, i en byggnad som också den kan fira jubileum i år, den fyller 100.
Den verksamheten ska beskrivas i annat sammanhang – jag ska som gammal vrigstadbo och granne till Vrigstadhemmet bara understryka de goda kontakterna mellan människorna här i bygden och Vrigstadhemmet. Det var julbjudningarna på annandagen och det var midsommarfirandet på midsommaraftonen, som kanske många minns bäst och som vi nog får höra mer om de här dagarna.