En hälsning från Vrigstads hembygdsförening 2007

Kronprisen, sedermera kung Gustaf V, reste för 100 år sedan genom Vrigstad. Det var den 3 juli 1907 som kungens ekipage stannade på åbron och länsman Dahl läste upp ett hyllningstal.
Foto: Bjelke.

Innehåll:
Inbjudan till Vrigstads Hembygdsförenings årsmöte
Till flydda tider återgår min tanke än så gärna – om och av Augusta Gustafson
Vrigstads Hembygdsförenings bildarkiv

Inbjudan till årsmöte med Vrigstads hembygdsförening

Välkommen till årsmöte med Vrigstads Hembygdsförening torsdagen den 26 april, kl. 19.00 i Församlingshemmet.

Program:

Årsmötesförhandlingar.
2006 års verksamhetsberättelse presenteras i ord och bild av Stig Marz. Stig visar även videofilmen ”Invigning av Marknadshuset” – från den 1 maj 1999.
Servering och lotterier.

Gamla och nya medlemmar hälsas hjärtligt välkomna!

Till flydda tider återgår min tanke än så gärna……

Jag har ofta tänkt skriva ner något om mitt hem i Sverige och min barndom. I minnet vänder jag ofta tillbaka till tiden när jag var en liten flicka och min mor berättade för mig om sin barndom på Lundholmen, stället där hon föddes och växte upp. Jag kommer ihåg hur jag älskade dessa berättelser. När mina barn var små, hade jag aldrig tid att berätta historier om Sverige för dem.

Men nu när jag sitter här som invalid och inte kan göra någonting, förutom lite handarbete då och då. Tiden går ofta långsamt och det är därför jag skriver ner några av mina upplevelser, som barn och om min resa till Amerika och om mitt liv som pionjär ute på Minnesotas prärier. Det kanske kan intressera mina barn och barnbarn i framtiden och det hjälper mig att få tiden att gå. Många långa år har gått sedan jag lämnade Sverige, men jag minns ofta mitt liv där och mina ögon fylls av tårar.

Den 2 november 1894 gifte sig Augusta Gustafson med Charles Anders Gustafson, Flisby, i Windom Minnesota.

Så inleder 81-åriga Augusta Charlotta Gustafson sin levnadshistoria när hon 1947 sitter borta i Minnesota, långt från fäderneslandet, och med vemod minns tillbaka på sin uppväxttid i Vrigstad.

Hon fortsätter:
Jag föddes den 8 november 1866 i Vrigstad (Mölnarp), i södra Småland. Jag var äldst av sju barn. Mina föräldrar var Emma och Gustaf Johansson (Johannisson). Båda kom från landet nära Vrigstad.

Den första tiden av sitt äktenskap bodde de i Vrigstad. När jag var två år så flyttade vi till en gård som hette Hushall.

(Här sviker minnet. Enligt husförhörslängden sker flytten 1872. Hon var då 5 år och skulle fylla 6 i november). Alla lantgårdar i Sverige har namn. Denna plats var inte mer än en öppning i den djupa skogen. Vi var omringade på alla sidor av de höga, mörka träden och vi bodde långt ifrån våra grannar.

När jag var sex år gammal började jag i skolan i Vrigstad. Jag hade tre miles (knappt 5 kilometer) att gå på ojämna och steniga skogsvägar. Trädtopparna möttes över huvudet på mig, så jag kunde inte se vare sig solen eller himlen. Jag var alltid rädd för att gå genom skogen. Där fanns alla sorters vilda djur, älgar, rävar och vargar. Varje morgon gick min mor med mig den värsta delen av vägen. Vi grät båda två när hon var tvungen att vända tillbaka. Det var en liten pojke som kom från andra hållet genom skogen. Han var sju år och hette John. Vi möttes där våra stigar korsades. Vi var så glada när vi fick syn på varandra. Vi var båda så glada över att få sällskap på den ensamma vägen, så vi travade glatt vidare tillsammans. Vi hade träskor på fötterna och våra bästa skor ihopknutna över armen.

När vi kom ut på huvudvägen som ledde till Vrigstad, fanns där en stor enbuske vid vägkanten. Vi gömde oss under enbusken medan vi bytte skor. Enbusken var också ett bekvämt skydd när det regnade. Man kunde sitta under busken under de värsta oväder och aldrig få en droppe regn på sig.

Jag glömmer aldrig en dag. Vi hade precis lämnat skolan och var på väg hem när det blåste upp till en förfärlig storm. Vi var långt från busken, så vi började springa. Vi sprang och vi grät. Vi kom till busken och kröp in under den. Vi kämpade för att komma ur våra blöta, leriga skor och in i våra träskor, som vi gömt under busken. Vi grät hela tiden, rädda att vi inte skulle kunna komma hem innan det blev mörkt. Plötsligt slutade vi att gråta. Vi tyckte att vi hörde en koskälla på avstånd och den kom närmare. När de var intill oss skrämdes den stackars kon av vägen av vår högljudda gråt. Då kom en flicka och kikade in under busken och jag kände genast igen henne. Det var min kusin Ida. Hon försökte att trösta oss genom att säga att våra mammor snart skulle komma och hitta oss, men hon var tvungen att fortsätta med sin ko, så vi fortsatte att gråta. Vi var så rädda!

Detta hände för 76 år sedan. Jag hade en aunt (moster/faster) som bodde i Vrigstad, som jag kunde ha stannat hos, men jag gick hellre den ensamma vägen för att komma till mitt eget hem.

År 1874 flyttar Augustas familj från Hushall till Sandslätt under Lunnaberg. Den intelligente brodern John, som hon skriver om nedan, emigrerade också till Amerika och blev farmare i Windom, Minnesota. Här engagerade han sig i farmarnas problem. Han var styrelsemedlem i The local Farmers Elevator Company i Windom, ordförande i National Farmers Grain Dealers Association, ordförande och president för The Farmers Elevator Association of Minnesota, för att nämna några. Det var under den sistnämnda organisationens årliga sammankomst 1927 i Minneapolis, som det tragiska hände. John hade för sjätte gången blivit vald till organisationens president. Då han inför de 800 delegaterna intog talarstolen, för att avsluta kongressen, hann han inte mer än inleda talet förrän han segnade ner, drabbad av en svår hjärnblödning och dog omedelbart.

Till begravningen blev det folkvandring och bland hedersbår-bärarna fanns bl.a. Windoms borgmästare, Charles Hafström, som var Johns skol- och ungdomskamrat från Vrigstad. John hade också en poetisk ådra. Detta ger han prov på i en diktsamling med namnet ”Prärieblomman eller tillfällighetspoesi”, som han lät trycka och ge ut i Windom 1904. Den inledande dikten heter ”Lundholmen”. Det var där han arbetade som dräng när han utvandrade 1888.

Nu åter till Augustas berättelse:
När man sitter här för sig själv har man så mycket tid att tänka på gångna dagar och upplevelser. Mina föräldrar flyttade från vårt hem i skogen till en plats kallad Sandslätt, vilket låg närmare Vrigstad och skolan. Där började min bror John i skolan. Han var mycket intelligent och kvicktänkt, alltid först med ett svar, så han blev lärarens gullegris. De andra barnen i hans klass var avundsjuka och hade ett horn i sidan till honom men de vågade sig inte på honom. Det gick ut över mig i stället och jag fick ofta lida av att ha en så smart bror.

När vi började i söndagsskolan, hände samma sak. John var alltid där med handen i luften. Vår söndagsskolfröken var fröken Hedda Granqvist (dotter till kantor Sven Granqvist i Vrigstad. Hedda var född 1844 och gifte sig senare med garvaren Johan Sahlberg). Hon lärde oss också att sy och sticka. Vi träffades en eftermiddag i veckan och den trevligaste delen kom efter lektionen när hon serverade oss hemmagjort franskbröd, kakor och mjölk och spelade och sjöng för oss. Minnie (systern Wilhelmina emigrerade 1890) var två år gammal när vi flyttade till Sandslätt och här föddes Hilda. (Hilda emigrerade också 1890). Jag var nio år.

Det fanns mycket jobb att göra. Far hade dålig hälsa så det var hårt för oss barn. Vi var tvungna att hjälpa till med allting. Vår mat var mycket enkel – potatis och sill. Till middag fick vi ibland fläsk istället för sill, men mycket sällan oxkött. Vi hade hemystad ost och vi odlade grönsaker i trädgården. Vi sålde det mesta av vår mjölk för att få pengar till andra nödvändigheter. På somrarna plockade vi barn ofta bär. Skogarna runt oss var fulla av bär, smultron, hallon, blåbär och lingon växte vilt över allt. Ibland kom vi hem med en hel hink full och mamma lät oss gå till Vrigstad och sälja till stamkunder. Det fanns ingen grönsakshandlare i Vrigstad. Byborna förlitade sig på bönderna vad gällde frukt och grönsaker. När vi sålt våra bär stannade vi och köpte kaffe, socker och andra saker som vi visste att mamma behövde. Detta överraskade och muntrade upp henne. Det var ofta svårt för henne på grund av pappas dåliga hälsa.

Så här beskriver Augusta julförberedelserna:
Tre veckor före jul började vi tvätta kläder. Först tog vi aska i en påse och la den i blöt. Sedan la vi påsen i en stor tunna med vatten och de smutsiga kläderna. Vi hade en stor järngryta som tog 20 gallons vatten (cirka 80 liter). Vi ställde den i spisen och när det började koka hällde vi det på de smutsiga kläderna. Vi hade en balja under tunnan som vattnet rann ner i och det vattnet hällde vi tillbaka i grytan och tillbaka i tunnan igen. Vi upprepade detta i en dag och en natt. Det var på natten vi hade kul. Vi var uppe hela natten och alla ungdomarna i grannskapet kom. Pojkarna hade munspel och dragspel med sig för att spela och vi som tvättade hade festen. Vi gick från ställe till ställe. När det var klart för sköljning tog vi tunnan och ställde den på en vagn och åkte iväg till sjön eller ån. Här stod vi på knä och skrubbade till dess att kläderna var vita. Vi tvättade så här två gånger om året – jul och midsommar. Det fanns en mangel i grannskapet, så vi flickor fick mangla. Det var inte en sådan mangel vi har idag. (Troligen en stenmangel).

Nästa sak var att slakta julgrisen, som hade stått på gödning. Jag fick vara med med hink och mjöl. När pappa slaktade grisen var jag tvungen att ta blodet i hinken och röra så det inte klumpade sig. Jag tyckte inte om det jobbet, men var tvungen att göra det ändå. När grisen var kall skulle den styckas. Innanmätet skulle tas ut och tarmarna och grisen skulle rengöras från insidan och ut. Vilket jobb! Tarmarna fick ligga i saltat vatten innan vi kunde använda dem. Sedan gjorde vi paltbröd och olika sorters korv, kalvsylta och pressylta. När tvätten och slakten var gjord så var det dags för bakning. Det var limpa, rågbröd och vardagsbröd. Vi bakade också alla sorters runda kakor. Sedan var det städdags. På julafton gick vi ut i skogen för att hugga gran. Vi dekorerade granen med äpplen, karameller och julkakor i olika figurer, djur och julgubben. (Troligen pepparkakor).

Vi hade ett stort bord där vi gjorde det vi kallade julhög en påse för var och en av oss och sex eller sju vita julgubbar. Vi var verkligen glada. Vi fick något gott att äta till middag på julafton. Vi fick varsin bit bröd att doppa i grytan, vilken innehöll spadet som fläsket hade kokt i. Det smakade härligt! På julafton åt vi lutfisk, hemystad ost, risgrynsgröt med kanel och kardemumma. Jag minns hur lyckliga vi barn var och vi önskade att det skulle räcka till nästa jul. Det räckte i två veckor. Vi bjöd in fastrar, mostrar, farbröder och morbröder och deras barn och vi blev bjudna till dem. Min far brukade sjunga ”Var hälsad sköna morgonstund” för oss.

Vi gick upp klockan fyra på juldagens morgon för att gå med far till julottan. Vi gick genom stora skogar med bara små stigar att gå på. Träden var täckta av snö. Vi fick gå fyra – fem miles innan vi kom fram till Vrigstad kyrka. I alla fönster fanns det ljus och i mitten av alla rum en tänd julgran. Det var vackert och underbart för oss som kom från skogarna.

Vi gick in i kyrkan, där var hundratals av tända ljus och allt var så tyst. Plötsligt började fröken Granqvist spela på orgeln och alla reste sig upp och sjöng ”Var hälsad sköna morgonstund”. (Besöket Augusta beskriver måste varit efter 1874. Först då fick kyrkan orgel). Prästen kom från ett rum, han var klädd i en fotsid mässkrud. Han hade ett stort kors på ryggen gjort i guld och silver. Ovanför honom var det som en stor regnbåge där det stod skrivet med stora bokstäver: ”Ära vare gud i höjden, frid på jorden och människorna en god vilja”. Sedan vände han sig mot församlingen och läste ur bibeln om Jesus, när han föddes av jungfru Maria i ett stall och hur herdarna kom och bad och hade med sig presenter till Jesus.

I kyrkan var det många barn som kom från när och fjärran med sina föräldrar. Vi såg på ljusen som brann ner. Det började dagas och vi började gå hemåt.

Här lämnar vi Augustas berättelse, som vi kanske kan återkomma till i vår hälsning 2008. Samtliga kommentarer med kursiv stil är gjorda av Stig Marz.

Vrigstads Hembygdsförenings bildarkiv

År 1979 upprättade Stig Marz ett bildarkiv för Vrigstads Hembygdsförening. Idag, 28 år senare, har bildarkivet vuxit och innehåller nästan 4 700 unika bilder.

Flera av våra äldsta bilder kan vi tacka den danske fotografisten P F Bjelke för. År 1871 flyttade han till Vrigstad och då tog han också med sig konsten att fotografera. Bjelke bodde kvar i Vrigstad till sin död 1913 och under denna tid tog han mycket bilder. Tyvärr har de flesta gått förlorade, men tack vare de fotografier som räddats kan vi fortfarande se människor och miljöer från den tiden. Bl.a. var det Bjelke som fotograferade kronprinsen på hans besök i Vrigstad, se sid. 1.

Självklart fyller vi på bildarkivet kontinuerligt med egna bilder, men vi tar tacksamt emot även dina bilder. Har du nya eller gamla bilder som du vill dela med dig av så kontakta någon i styrelsen.

Många av de äldsta fotografierna har vi fotograferat av för att få negativ för framtiden. Nu har vi även skannat alla bilder som finns i bildarkivet. Dessa datafiler förvaras nu i en separat hårddisk och vi hoppas att vi därmed också har tryggat bilderna för framtiden.

Samtliga bilder och ett register över dessa förvaras på Biblioteket i Vrigstad.

Tack vare skanningen kan vi också mycket lättare leverera bilder till de som vill han en kopia av våra bilder. De bilder vi har upphovsrätten till levererar vi nu per e-post eller på en CD. För enstaka bilder kostar det 10 kronor per bild. Samtliga bilder är skannade i 600 dpi, vilket betyder att man utan kvalitetsförlust kan förstora dem till det dubbla formatet, jämfört med den originalbild som finns i bildarkivet. Till detta kommer kostnaden för CD-skivan samt eventuellt porto.