En hälsning från Vrigstads hembygdsförening 2017

För 50 år sedan, 1967, påbörjades rivningen av skolan. Innan den nya skolan byggdes fanns bakom de övre fönsterna (under skylten) gymnastiksalens omklädningsrum. I lokalen under fanns samlingssalen, där flickorna hade slöjd. Källarvåningen därunder inrymde pojkarnas slöjdsal. I de båda trapphusen fanns kapprum till skolsalarna på de båda våningsplanen.

 Innehåll:
Sid 2 Vrigstads Hembygdsförenings informerar
Sid 3 Några bilder ut bildarkivet – 50 och 100 år gamla
Sid 7 ”Skolan” av förre riksdagsmannen Oscar Carlström
Sid 14 Planerad järnväg Stockaryd-Vrigstad
Sid 16 Från vagnshjul till småhus

Inbjudan till årsmöte med Vrigstads hembygdsförening
Välkommen till årsmöte med Vrigstads Hembygdsförening torsdagen den 30 mars, kl. 19.00 i Församlingshemmet.

Program:
 Årsmötesförhandlingar.
2016 års verksamhetsberättelse presenteras i ord och bild av Stig Marz.
Stig Marz visar videoklipp.
Servering och lotterier. 

Medlemsinformation
Enskild medlem: 100 kronor.
Familj: 200 kronor.
Hembygdsföreningens bankgiro: 5560-4292
Hembygdsföreningens Swish: 123 471 36 40
Gamla och nya medlemmar hälsas hjärtligt välkomna!

Sommarläger
Den 11-13 augusti anordnar Jönköpings läns hembygdsförbund ett sommarläger i Skillingaryd. Ungdomar i årskurs 5 och 6 är välkomna till lägret som erbjuder spännande och lärorika upplevelser. Anmälningsavgiften är 100 kronor.

Vrigstad år 1917
Vrigstad marknad 1917. De två damerna i bildens mitt är fr.v. fröknarna  Dagmar Lenck och Ester Kruse. Dagmar Lenck gifte sig senare med Gustaf Dahl, som blev borgmästare i Sigtuna. Ester Kruse besökte en systerdotter som vistades på Vattenkuranstalten i Vrigstad. 1920 bosatte hon och systern Sigrid sig i Vrigstad.

Ungdomar ur Vrigstads Missionsförening på utflykt 1917. Fr.v. Sven Ekelöf, Gustaf Sidenqvist, tre okända damer, Olga Petersson samt Olgas blivande man Bertil Johansson, Sittande på marken Gottfrid Ekelöf och Henrik Vink

Vigsel mellan Anna-Beth Dahl och Einar Ralf år 1917, med kyrkoherde Lundgren som vigselförrättare. På bilden syns bl.a. kyrkans kaminer i bildens kanter.

Vrigstad år 1967
Gillis Almqvist tar emot ett pris av Arvid Gustafsson och Tage Maars på Vrigstad IFs årsavslutning.

Vrigstad scoutkår bildades 1962, med Algot Göransson som första ordförande. 1967 startade man byggnationen, bredvid idrottsplatsen, av det som skulle bli föreningens scoutstuga fram till år 1984.

Sedan prästgårdsjorden tagits i bruk för villabebyggelse m.m. så tvingades man riva ladugården 1967. Den var uppförd 1913 och bilden togs kort före rivningen.

1917 års konfirmander samlade till 50-årsjubileum. Stående fr.v. Erik Hallström, Anton Nordberg, David Karlsson, Tora Eriksson, Nils Åhlén, Gertrud Berg, Gustav Klasson, J S S Finér, Erik Johansson, G M S Hegg. Sittande fr.v. Bertil Gustavsson, Helmer Andersson, Marta Rehn, J E D Karlsson, Hilma Krona, Anna Karlsson, Agnes Holm, K G A Berg och David Nilsson.

Kyrkvärdarna Torsten Haegerstam, t.v., och Otto Svensson räknar Lutherhjälpskollekten Palmsöndagen den 19 mars 1967.

Skolan
Vi har de tre senaste åren återgivit berättelser skrivna av Oscar Carlström, född i Holkaryd Kuragård, 1879. Föräldrarna hette Karl Magnusson och Kristina Magnusdotter och var ägare och brukare av 1/4 mantal Kuragård.
Oscar var under åren 1918 till 1949 riksdagsledamot i andra kammaren där han representerade Liberala Samlingspartiet, som senare blev Folkpartiet och nu Liberalerna.
I årets hälsning återger vi en berättelse han kallar ”Skolan”. Det är ju ett ämne som i högsta grad är aktuellt. Här kommer Oscars minnen från sin skoltid och funderingar över framtidens skola.

I en hagmark strax nordväst om byn var Holkaryds skolhus beläget. Det var en enkel träbyggnad, innehållande förstuga, skolsal och en liten kammare. Här hade jag att inhämta den skolundervisning, som bestods i en bondby på den tiden. Att det var flyttande (ambulerande) skola i byarna runt kyrkskolan, var tämligen klart, ty på 1880-1890-talet slösades det inte med lärarkrafterna. Vår folkskollärare (Johan August Celén) hade att uppehålla undervisningen i tre rotar: Holkaryds, Åkaköps och Virestorps skolrotar.

Han bodde emellertid i Vrigstad, ty han tjänstgjorde som kantor i socknen och hade sålunda att varje söndag sköta om orgelspelet i kyrkan och dessutom efter gudstjänstens slut stå för utlåningen av böcker i sockenbiblioteket i sockenstugan. Från kyrkbyn var det 7 kilometer till Holkaryd, 8 till Åkaköp och drygt 10 till Virestorp.

Dessa vägsträckor gick han i regel till fots året om, tills längre fram cykeln kom i bruk, så att han åtminsone sommartid kunde färdas med denna – på vintertiden höllos aldrig vägarna i sådant skick att cyklar gärna kunde användas. Ingen må dock föreställa sig, att vår lärare verkade trött eller olustig av sina promenader morgon och kväll till och från skolan. Han sköt fram som en raket mellan buskarna kring vår skola på morgnarna och det lönade sig inte att hålla utkik när han kom, om vi voro i färd att ha någon extra tillställning i skolsalen innan han anlände. Eftersom han skulle undervisa fyra månader på de skilda platserna, kan jag inte räkna ut när han hade sin semester, men det var väl inte då så modernt med semester!

Karin Hylander och Ingalill Grönberg visar upp Celéns cykeln för de intresserade barnen under hembygdsveckan för Vrigstad skola våren 2016.

Men så hann han aldrig heller med att bli nervös eller få ”komplex”. Som undervisare var han säkerligen en av de bästa man kan önska och han behövde aldrig tillgripa rottingen. Någon sådan tror jag förresten inte fanns i skolan. Han ingav oss den tillbörliga respekten i alla fall och fastän han längre fram råkade illa ut – troligen på grund av ärftlig belastning i vissa avseenden – framstod han alltid för mig som en god och plikttrogen lärare. Han lärde oss också att vara aktsamma om skolans materiel och våra egna böcker  och i hans katekes fanns efter femton års användning inte en fläck eller ett söndrigt blad.

Inte heller ville han betunga roten med onödiga utgifter, så att Sveriges karta var, innan den ersattes av en ny, så sönderpekad med staven, att det knappast gick att orientera sig på densamma.

Skolsalen var givetvis möblerad med långa bänkar, i vilka barnen fingo trängas förbi varandra vid intagandet av sina platser, och uppvärmningen bestod av en öppen spis vid ena långsidan, som uppvärmde en begränsad halvcirkel mittför, men som sällan förmådde sprida någon värme över andra delar av salen. På ett par reservbänkar, som stodo i bredd med de  övriga bänkarna, hade vi våra matkorgar uppställda och där bredvid intogo vi vårt middagsmål – undervisningen började klockan 9 och slutade klockan 4, så det blev egentligen middag i skolan. Vad som fanns i de där korgarna skall jag inte närmare avslöja. Från de burgnare hemmen var det sällan att klaga, ty från dem innehöll skolkorgen både bröd, mjölk och sovel och då och då även ett stekt ägg, men för torpar- och knektfamiljernas barn blev det nog mest bara mjölk och bröd.

Men vi trivdes med undervisningen och vi rasade och lekte under rasterna, t.o.m. så att byborna rent av klagade på oväsendet ibland. Vi lekte ”hare och hund”, vilket kunde sägas vara en tafatt träning i 200-meterslopp. Så hade vi intill skolan ett väldigt berg, som åt ena hållet sluttade rätt brant, och på brädlappar eller små drögar åkte vi i hissnande fart utför detsamma under ett ljudligt hojtande och skrattande. Denna sport måste emellertid avskrivas eftersom drögarna ofta blevo efter på halva vägen och byxbaken fick svara för resten av färden. Mammorna tyckte att det blev litet för mycket av byxlagning och klagade för läraren.

Elever vid Holkaryds skola 1916 på ”det väldiga” berget.

Han unnade oss gärna att ha roligt på rasterna, men ”vad kvinnan vill, det vill också en lärare”. Vi fingo följaktligen dra oss tillbaka till en bergskedja längre bort, som vi kallade ”kölen” och leka fästningskrig istället. Det blev inte så påfrestande för byxorna.

Jag har mest glada minnen från min skoltid, både vad det gäller undervisningen och lekarna, och ännu, då man träffar en gammal skolkamrat, känner man en viss samhörighet från de här åren. Något egentligt ”ljus” var jag väl ej i skolan, ty utanläsning låg aldrig för min röst och katekesplugget gjorde mig nog en del bekymmer. Inte heller matematiken älskade jag vidare, men historia och geografi intresserade mig så mycket mer. Svenskan var ett problem, som rättstavningsböckerna nog fick många bockar, och skulle jag inte trängt in i denna djupare än i skolan, så hade väl aldrig mina minnen blivit skrivna. För övrigt tycker jag fortfarande att vårt stackars modersmål är onödigt tillkrånglat och att det aldrig fallit mig in att syssla med begreppen presens och imperfektum.

Johan August Celén tillsammans med skolbarnen vid Holkaryds skola år 1904.

Min korta skoltid gav emellertid en inte föraktlig grund för fortsatta självstudier i skilda ämnen. Att jag sedan under min politiska gärning vid många tillfällen känt mig sakna den vidgade plattform, från vilken de kunna agera, som fått ”uppfostran” och därigenom kunnat behärska ett större vetandets synfält, är uppenbart. Men jag är ju inte ensam om detta. Fabian Månsson (socialdemokratisk ledamot i andra kammaren 1912-1938) fick nöja sig med kanske ännu mindre skolutbildning än som bestods i Holkaryds folkskola, men han slutade med att erövra en doktorshatt och jag får väl nöja mig med den enkla huvudbonad en bonde i regel får vara belåten med. Dessutom är det en fördel att inte veta allt för mycket. Per Edvin Sköld (socialdemokratisk riksdagsledamot 1918 till 1964) råkade en gång i andra kammaren påminna om att han ”tagit studenten”, så han måste väl veta vad han talade om, men det kvitterade kammaren med ett gott skratt. Han var bara 29 år då. Nu vet han bra mycket mer än vad studenten kunde ge; hans synfält har vidgats ganska bra i livets skola sedan dess.

Då jag började min riksdagsbana, var jag dock på det klara med, att ungdomen här i landet behövde mer upplysning än vad folkskolan kunde ge, och jag motionerade också om inrättandet av en landsbygdens ungdomsskola i varje kommun, i vilken de unga i 16-17-årsåldern skulle få åtminstone en påspädning av sina folkskole-kunskaper. Ty ett faktum är att under tonåren glömmer ungdomen en hel del av vad de lärt i folkskolan, därom vittna de undersökningar, som gjorts av våra pojkars kunskaper i beväringsåren. Det blev nu inget av motionen, ty man skyllde på den då nyss beslutade obligatoriska fortsättningsskolan.

Vad denna gett kan jag inte riktigt bedöma, men där heltidsläsningen genomförts och det sjunde året inrättats, bör det väl inte vara så dåligt ställt och nu äro vi snart på väg till 8-9-årig folkskola. Allt detta är givetvis glädjande. Dessutom har på senare år folkhögskolan samt lantmanna- och lanthushålls-skolor dragit till sig ett betydligt större klientel av ungdomar än för några år sedan. Man är nästan färdig att tro att all vår ungdom så småningom håller på att bli ett lärt folk, som har väl reda på hur den skall möta livet för att lyckas. Men vad landsbygden, jordbruket, får för glädje av allt detta är inte gott att säga. Det är måhända risk för att denna ungdom får så pass lust på vetande att den släpper kontakten med jorden och kroppsarbetet. En utveckling som leder till för mycket välvårdade händer och för litet valkiga nävar, kan bli farligt i längden. Det är dock produktionen – arbetet i anletets svett – som är det viktigaste, om vi vilja uppehålla och förbättra vår levnadsstandard. Vi som på egen räkning och risk fått kravla oss fram till kunskapens brunnar, så gott vi kunnat, och samtidigt sökt hålla känning med kroppsarbetets hälsosamma fostran, äro inte avundsjuka på nutidens ungdom och vi kunna ju bara glädjas åt att den får bättre förutsättningar än vi att stilla sin kunskapstörst. Men det är inte alldeles säkert att alla som nu sträva efter att komma bort från kroppsarbetet, ha förutsättningar för att på andra banor vinna framgång i livet. Det skall nog mera till än bara kunskap för att komma fram. Det fordras också kärlek till den arbetsuppgift man väljer om man ska lyckas.

Om jag skulle våga säga något om nutidens folkskola i fråga om schemat för undervisningen, så skulle det vara att de många ämnena hålla på att splittra densamma så att det är fara värt att ingenting blir grundligt inhämtat i skolan.

Nu skola även så småningom utländska språk komma med i undervisningen i folkskolan. Visserligen har det misslyckade byggnadsföretaget i Babel retat mig mycket, ty om man är med i en församling där – såsom har hänt mig någon gång – man till bordskamrat på ena sidan fått en engelsman och på den andra en fransman, så sitter man där som ett mähä och ser dum ut. Men jag är tämligen övertygad om att i ett sådant sällskap kommer man inte långt med folkskoleundervisning i språk.

En riksdagsman, som hette Jönsson i Revinge, berättade en gång att han läst ganska mycket tyska och förstod den alldeles utmärkt, men så skulle han en gång fara till Tyskland och där kunde han inte göra sig förstådd så pass att han på en restaurang kunde få den mat han åtrådde. Vore det inte bäst att våra folkskolebarn lärde sig svenska ordentligt först, innan de tragglade med utrikiska? Nu har visserligen vårt modersmål på senare år inmängts med så många främmande ord att det är svårt för mången att klara sig med att veta vad de betyda. Bäst är det att hålla sig till svenskan oförfalskad, så länge det går, och att blygas för att man inte kan annat än denna, är det inte skäl uti.

Det berättas om biskop Billing att då han skulle viga prins Wilhelm och Maria Pavlovna av Ryssland vid varandra, så tillfrågades han av en vän om han skulle använda svenska eller ryska vid vigsel-förrättningen. ”Jag ska viga dem på skånska” sade Billing.
Det språket kunde han ordentligt och det blygdes han inte för.
Av Oscar Carlström

Gustaf Bolander och Carl Hafström satte 1948 upp en minnessten där Holkaryds första folkskolehus stod. På bilden från samma år flankerar ett par tidigare elever stenen – Fredrik Hafström och Gustaf Karlsson. 

Planerad järnväg Stockaryd-Vrigstad
När Södra Stambanan byggdes så fanns det både förespråkare och motståndare till att järnvägen skulle gå via Vrigstad. I efterhand gjordes ett försök att bygga ett spår till Stockaryd från Vrigstad – för att på så sätt få nytta av järnvägens möjligheter.

De lättnader, som gjordes 1846 i näringsfrihetslagarna, gjorde att företagsetableringarna ökade i en rasande fart. Vid 1860-talets ingång fanns i Vrigstad två skönfärgerier, tre garverier, ett bryggeri och ett tegelbruk. Alla med vattenberoende hantering. I Vrigstad fanns vattendraget.

Hantverksyrkena representerades av bl.a. sju skräddare, en mösseskräddare, fyra skomakare, två bagare, en sadelmakare, en handskmakare, en smed med flera. Vidare fanns något så exklusivt som en cigarrmakare och en guldsmed. Dessutom fanns i kyrkbyn fem handelsbodar.

Då planeringen av Södra stambanans sträckning inleddes var starka krafter igång i Vrigstad för att få den till samhället. Vrigstads ställning som häradscentrum hade ännu inte blivit hotad. Det skedde först när stambanan byggdes och de nya orterna Sävsjö och Stockaryd började tävla om häradshegemonien. De som slogs för stambanans dragning genom Vrigstad var i första hand näringsidkarna med färgerifabrikören Fredrik Runstedt i spetsen. I förlängningen såg man att Vrigstad skulle utvecklas till köping och så småningom till stad.

När försöket misslyckades blev en av konsekvenserna att handlanden Sven Gustaf Lundberg, som 1857 hade etablerat en lanthandel vid torget i Vrigstad, flyttade. År 1868 flyttade han sin verksamhet till Sävsjö och inte bara verksamheten utan han tog också huset med sig. Huset uppfördes vid det som idag kallas Lundbergs plan och står där än idag. Tomten i Vrigstad stod öde till 1892 då ett nytt affärshus uppfördes på platsen.

När det nu inte blev någon järnväg krävde företagarna, av de styrande, att en bank skulle etableras i Vrigstad. Så kom alltså Vestra Härads Sparbank att öppnas 1867. Banken i Vrigstad blev den sjunde banken i länet. Namnet, Vestra Härads Sparbank, angav det egentliga verksamhetsområdet.

Men tanken om en järnväg i Vrigstad låg och grodde hos företagarna. År 1897 gav man i uppdrag åt väg- och vatten-byggnadsingenjören Carl J. Insulander i Göteborg att utarbeta ett förslag om en järnvägsdragning mellan Stockaryd och Vrigstad. För ett arvode av 304 kronor, som av kronolänsman Alfred Dahl prutades ned till 300, upprättade Insulander ritningar och en kostnadskalkyl.

I betänkandet skriver Insulander: Alltsedan dagarne för Södra Stambanans tillkomst, genom hvilken den lifaktiga rörelsen i Vrigstad med flera orter vid de gamla hufudvägarne drogs ut till de platser, som af jernvägen beröras, har allt mer och mer detta förhållande visat sig verka hämmande på utvecklingen af sådana orter och samhällen som Vrigstad. Denna plats var förr en af de största på småländska landsbygden, men har efter nämnda tid ej kunnat hålla jemna steg med af de nya förhållandena bättre gynnade platser. Och för att nu i den brinnande konkurrensen ej behöfva ligga efter känner samhället i fråga det som ett oundgängligt behof att medelst jernväg skaffa sig en tidsenlig förbindelse med den yttre verlden och har för den skull låtit verkställa den jernvägsundersökning, hvars resultat här föreligger.

Stationen i Vrigstad (diagonalstreckade rektangeln på ritningen) skulle placeras på dåvarande marknadsplatsen i vägmötet mellan Stockaryd – och Sävsjövägen. Banan skulle sedan i stort sett följa vägen och ligga norr om denna förbi Svinseryd och genom Hällaryd till stationen i Stockaryd. Spårvidden var 2 fot, 600 mm, alltså ett smalspår, varför transporterat gods skulle få omlastas i Stockaryd. Utredaren konstaterar att på grund av den kraftiga stigningen som förekommer utmed banan måste 2 lok användas.

Totalkostnaden slutade på 160.000 kronor. Insulander föreslår att man skulle öka spårvidden till 3 fot, vilket inte nämnvärt skulle påverka kostnaden.

Idag har vi facit och kan konstatera att det inte blev någon järnväg. Om det var bra eller dåligt kan man alltid diskutera men Vrigstad har klarat sig bra även utan järnväg.

Från vagnshjul till småhus
Hembygdsföreningens nya bok om det näringsliv som finns och har funnits inom de gamla sockengränserna har sålt fantastiskt bra. Vi tror att det blev en mycket uppskattad julklapp i många hem.

Liksom övriga böcker som hembygdsföreningen publicerat är detta en bok som ”inte går ur tiden” utan ofta blir alltmer eftertraktad. Passa på att köpa boken innan den är slutsåld! Pris: 250 kr. Boken säljs i fortsättningen av Börje Cronvall, Kerstin Carlsson och Marita Borkowski.