Kyrkogårdsvandring ledd av Stig Marz.
Vrigstads Hembygdsföreningen har upprättat pärmar över den gravvårdsinventering som gjorts när det gäller gamla kyrkogården. Varför gör man då en gravvårdsinventering och varför har vi kyrkogårdsvandringar?
Jo, våra kyrkogårdar, liksom allt annat i vårt samhälle, är under ständig förändring. Gravstenar försvinner, nya kommer till o.s.v. Våra kyrkogårdar är en spegel av en bygds historia och vår historia är ju människorna som levat här.
Vi skall nu besöka några gravar där några av våra föregångare här i bygden ligger. Det blir en bonde som lämnade alla sina tio barn till Amerika. En utvandrare som återvände. En Vrigstadprofil, som vi alla känner och en folkskollärare.
Klas Johan Karlsson
Vi skall börja i Horveryd Västergård som arrenderades av Klas Johan Karlsson Esaiasson och hans hustru Ida Christina Holmquist, i slutet av 1800-talet. Klas Johan var bror till Frans Karlsson i Köpstad Västragård, som var Eston och Anders i Köpstad farfar.
År 1890 dör Ida en månad efter att hon fött deras andra barn. Ganska snart gifter Klas Johan om sig med Inga Charlotta Johansdotter, som var syster till Per August Johansson i Köpstad Lassagård, som var farfar till bl.a. Paul i Köpstad. Med henne fick han nio barn varav ett dog som liten.
1911 flyttade familjen från Horveryd till Boda. Klas hade redan före flytten drabbats av sjukdom och fem år efter de kommit till Boda, alltså 1916 avled Klas vid 61 års ålder. 1919 gick Inga Charlotta ur tiden bara 53 år gammal.
Vid faderns bortgång 1916 hade de tre äldsta barnen emigrerat och rest till mammans bröder i Fresno Kalifornien. Efter Inga Charlottas bortgång 1919 kom en av hennes bröder från Kalifornien hem till Vrigstad och tog med sig fem av de yngsta föräldralösa barnen till Kalifornien. Nu var alltså åtta av syskonen i Amerika.
De två äldsta bröderna stannad kvar i Boda för att avveckla gården och när detta var klart 1921 så ställde också de kosan till Kalifornien. Nu var alla tio syskonen återigen samlade men nu i ett nytt land. Arvid, yngste sonen som var åtta år när han reste med morbrodern till Amerika 1920, hade just påbörjat sin skolgång i Vrigstad. Nu fick han fortsätta den i Fresno Kalifornien med nya skolkamrater och undervisning på ett främmande språk. Det var säkert inte så lätt. Men det är ju samma situation många av våra invandrare upplever.
När det blev bestämt att alla barnen skulle resa till Amerika ansåg man det inte lönt att resa någon gravsten på föräldrarnas grav. Dels behövdes pengarna till amerikabiljetter och dels blev ingen kvar att sköta graven så därför restes aldrig någon sten.
Arvid har varit på Sverigebesök några gånger. En del av er kanske kommer ihåg när Arvid 1994 var hemma och predikade i Vrigstads kyrka för en stor skara besökare. Efter studier i Amerika tjänstgjorde Arvid som pastor i motsvarigheten till vårt Svenska Missionsförbundet.
Vid sina besök i Vrigstad har Arvid alltid saknat en grav att gå till och hans önskan har varit att ordna någon form av minnesmärke över föräldrarna. I början av 2002 blev jag kontaktad av en dotter till Arvid och hans hustru Linnea. Hon förklarade att barn och barnbarn hade tänkt överraska Arvid på hans 90-årsdag med att som gåva ge honom ett minnesmärke över föräldrarna. Frågan var om jag kunde hjälpa dem dels med att undersöka om det gick att ordna och hur man i så fall skulle utforma ett sådant. Jag fick fria händer. Först tog jag kontakt med Carl-Gustav Liew och frågade om han trodde att kyrkofullmäktige och kyrkoråd hade något emot att en minnesplatta sattes upp på kyrkogården. Han trodde inte det men bad mig kontakta Lars Lundberg i kyrkogårdsnämnden. Sagt och gjort och efter klartecken även från syskonen Larsson, som har gravrätten där plattan skulle sättas upp var det bara att sätta igång att beställa platta fundament och stolpe.
En kall decemberdag 2002 hölls en liten ceremoni då tavlan avtäcktes i kretsen av släkt och vänner till Arvid och Linnea. Tavlan är inte bara ett minnesmärke över Klaes Johan och Inga Charlotta, som lämnade alla sina 10 barn till Amerika utan för även tanken till alla föräldrar som lämnade emigranter från Sverige till det stora landet i väster.
C.J. Hafström
Det ligger mycket emigrationshistoria på Vrigstad kyrkogård. Denna sten är en som minner om de c:a 1000 emigranterna som lämnade Vrigstad under perioden 1850-1930 varav några återvände till hembygden. Det är som ni ser Svenskamerikanaren C. J. Hafström där C J står för Claes Johan.
Han föddes 1873 i Holkaryds Skattegård och föräldrarna var Johan Isac Hafström och Kristina Maria född Rundqvist. De vilar här i graven intill. År 1900 emigrerade Claes Johan till Amerika och han var inte ensam om att ge sig av till Amerika detta år. Bara från Holkaryd utvandrade 4 ungdomar detta år. Claes Johan for till en ort som heter Windom i Minnesota. Då kan man fråga sig varför just denna plats?
För att hitta svaret får vi gå tillbaka till 1888. Det året utvandrade en man som hette John Fredrik Gustafsson, som då tjänade dräng på Lundholmen men hans föräldrar brukade Holkaryd Lillegård. Denne John Fredrik tog sig land i Windom Minnesota och blev alltså farmare där. Hans farm kom att bli en genomgångsfarm för många Vrigstadungdomar. Hit kom de för att lära sig språket och anpassa sig till det nya landet. När de kände sig mogna att ge sig ut på egen hand lämnade de farmen.
Så var det för Carl Oskar Hafström som 1891 lämnade Holkaryd Rutagård och for till farmen i Windom. Carl Oskar var systerson till Claes Johan som nu ligger här. År 1900 kom Carl Oskar hem på besök, troligen för att närvara vid morfaderns begravning. När han återvände följde morbrodern Claes Johan med till Windom. Efter ungefär 1 ½ år på Gustafssons farm kände Claes Johan att vingarna bar och lämnade farmen.
Nu var det så att denne Gustafsson, drängen från Lundholmen, hade en poetisk ådra, han skrev dikter. 1904 gav han ut en diktsamling som han kallade för ”Prärieblomman”. I denna finns en dikt han kallar ”En avskedshälsning”. Den är tillägnad Claes Johan när han lämnade farmen den 29 december 1901 för att resa till Hadley i Minnesota.
År 1921 kom Claes Johan hem till Sverige för att besöka släkten i Holkaryd. Bara 14 dagar efter hemkomsten avled han i ”Lungkatarr” enligt dödboken. Bouppteckningen visar att hans tillgångar uppgick till cirka 22 000 kronor. En inte föraktlig summa vid den tiden. Då hade 600 kronor avräknats för gravstenen.
Avslutningsvis kan nämnas att systersonen Carl Oskar blev kvar i Windom och blev stadens borgmästare. Den diktande farmaren Gustafsson blev president för mellanvästerns spannmålsodlare en stor facklig organisation. En dag 1927 stod han och höll ett anförande i Minneapolis inför 800 delegater i organisationen då han helt plötsligt föll ihop drabbad av en hjärnblödning som omedelbart ändade hans liv.
Axia Carlsson
Under de år jag arbetat med att samla Vrigstadbornas minnen, med hjälp av bandspelare och de senaste 15 åren med videokamera, har jag träffat många personligheter. En av de största, vill jag nog säga, var Axia Carlsson i Holkaryd, vid vars grav vi nu står. Men att få henne på band eller video lyckades aldrig. Hon vägrade envist att ställa upp. Men berättade gjorde hon gärna, men utan bandspelare och kamera skulle det vara.
Axia var en sån person som egentligen aldrig går bort, hon finns på något sätt hos oss för alltid. En julidag 1982 kom jag cyklande förbi hennes Norragård i Holkaryd. Axia var i trädgården och jag stannade till för att prata. Efter en stund bjöd hon in mig i huset. Det första hon gjorde, när vi kommit in, var att lägga fram en faksimilutgåva av Karl XII:s bibel från 1703. Hon slog upp en sida och bad mig läsa.
Genom studier av gamla dokument hade jag fått en viss vana i att läsa denna typ av stil. Och jag läste, förmodligen till hennes förvåning, ty texten var tryckt i frakturstil och så förstås med en ålderdomlig formulering. Efter detta inträdesprov var jag accepterad och vi hade ett givande och trevligt samtal under någon timma. Hon berättade om sin far Karl Gustafsson och hans bror Johan, båda kända predikobröder. Båda är begravda här på kyrkogården, Karl alldeles bakom Er och brodern Johan strax till höger innanför kyrkogårdsgrindarna. Hon berättade många historier från deras predikoresor och möten bl.a. om ett väckelsemöte som hölls på torpet Fällan under Lundholmen. Mötet slutade med att 12 stora starka karlar blev omvända.
Vad hon inte berättade, men som jag läst i en bok om frikyrkorörelsens historia var om ett möte i ett missionshus där de var och predikade. Karl, alltså Axias far, inledde mötet och talade om den samaritiska kvinnan vid brunnen. Han fastnade på en rad i texten som lyder ”Hon lät sin kruka stå”. Detta upprepade han gång på gång. När han tragglat om meningen några gånger förlorade brodern Johan, som satt nere i salen, tålamodet och sa med hög och tydlig röst ”Skit i kruka och predika evangelium”. Så kunde man säga förr. Ingen tog anstöt. Dessa självlärda förkunnar använde sitt naturliga vardagsspråk även från predikstolen.
Hon berättade om bildandet av Holkaryds Kristliga Ungdomsförening. Det var med medlemmar ur denna som Vrigstads Pingstförsamling bildades 1927 och där Axias bror Rudolf blev en drivande kraft. Om detta och mycket annat berättade Axia för mig. Som ni förstår var det i ett starkt frireligiöst hem Axia växte upp i. När jag skulle gå sa Axia: ”Vi har en gammal tradition här i huset att ingen besökare får lämna huset utan att man tillsammans sjunger en psalm och läser en bön.” Och psalmen skulle gästen välja. Eftersom vi var mitt uppe i högsommaren med all dess blomsterprakt var inte valet svårt. Jag föreslog ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Axia satte sig vid orgeln och spelade vi sjöng tillsammans. Hur det lät vet allenast vår Herre och jag. Efter psalmen bad Axia en bön och mitt första besök i Holkaryds Norregård var tillända.
Detta mitt första besök följdes av flera, alla med avsikten att få göra en bandad intervju. Men hon hade alltid något skäl till att avböja. Vid ett tillfälle berättade hon att hon själv gjort många bandinspelningar med olika personer. Hon hade inköpt en rullbandspelare 1967 för pengar hon fått till sin 60-årsdag. Vi talade många gånger om att vi vid något tillfälle skulle gå igenom vad hon hade bandat för att se om det var något av intresse för hembygdsföreningen.
Så gick åren men så i juni 1998 fick jag en ingivelse. Jag skulle till Vrigstad i ett annat ärende och såg att jag skulle få lite tid över. Jag ringde Axia och frågade om det passade att jag kom och att vi gick igenom banden. Svaret blev att visst var jag välkommen. Jag hade inte hört att hon skulle vara dålig och hennes röst avslöjade heller inte att hon var i dålig kondition som det visade sig när jag kom dit. Axia denna paranta dam var fullständigt förändrad till det yttre. Stödd på en långskaftad skurborste som vilade i armhålan stod hon i köket när jag kom in. Med mig som stöd på ena sidan och skurborsten på den andra förflyttade vi oss in i finrummet.
Den timma jag tänkt stanna blev tre oförglömliga timmar. Något fel på hennes intellekt kunde jag inte märka. Klart och redigt berättade hon om de personer hon intervjuat efter hand som jag sorterade bland banden vilket hon själv var oförmögen till. Hon förstod säkert att slutet nalkades. När vi satt där sa hon plötsligt: ”Jag skall tala om för dig att det jag har hört och sett de sista dagarna, har inget mänskligt öga och öra varken sett eller hört”. Hon uttalade detta med sådan övertygelse i rösten att jag är helt övertygad om att hon upplevt något som övergår vår mänskliga fattningsförmåga. Tyvärr var jag finkänslig nog att inte fråga vad hon upplevt. Kanske hade hon berättat, kanske inte. När jag lämnade Norregård hade jag 10 av banden med mig samt rullbandspelaren då den typen inte längre finns att tillgå på marknaden. Det blev vårt sista möte. 17 dagar senare gick Axia ur tiden.
Nils Eriksson
Undervisningsväsendet i Vrigstad har gamla anor. Det tar sin början redan 1648 då den s.k. Gyllestjernska pedagogin grundades. Med detta följer då också ett stort antal lärare genom åren. Gravstenen vi nu står vid är rest över en av alla i raden, nämligen Folkskolläraren Nils Eriksson. När den legendariske folkskolläraren K.A. Hultqvist gick i pension 1910 utlystes tjänsten. Tre sökanden anmälde sitt intresse. En tog tillbaka ansökan och Eriksson var en av de återstående två.
Vid en extra kyrkostämma i november 1910 valdes Eriksson med stor majoritet. 265 röster mot 18 för medsökanden. Eriksson var skåning och kom till Vrigstad från Hannas i Skåne där han tjänstgjort som lärare i 13 år. Han värnade om ungdomen och hade i Hannas bildat en ungdomsförening. Idén tog han med sig till Vrigstad och var initiativtagare till föreningen, som fick namnet ”Föreningen för bildande förströelser i Vrigstad”. Föreningen fick omgående många medlemmar. Det var mycket sedelärande verksamhet som bedrevs i föreningen. Här några exempel: föredrag av Ester Andersson om ”Hem och fosterland”, föredrag av Oscar Carlström betitlat ”Kärlek”, där den s.k. fria kärleken fördömdes men äktenskapet lovprisades och vid ett möte talade Hugo Silversparre om ”Värnplikten och emigrationen”.
Eriksson tillträdde sin tjänst som organist-klockare- och skollärare den 1 januari 1911. Hur han var som lärare kan väl ingen berätta bättre än en av hans elever.
Vi skall lyssna till vad Valborg Rehn född i Dalhem, Vrigstad 1901, har att berätta om sin lärare Nils Eriksson: ”När som helst kan jag se honom framför mig. I vanliga fall låg det en bred skånsk trygghet i hans väsen. Ibland kunde det dock uppstå situationer, då man märkte att blodet kom i svallning. Fast jag var ett barn på 11 – 12 år, observerade jag väl, att behärskningen icke alltid var särdeles lättvunnen. Nils Eriksson hade ögon, som såg rätt igenom det lager av blyghet eller förställning, som ibland kan dölja den verkliga människan. Bluffen och oäktheten upptäckte han lika väl som de ärliga om än så föga framgångsrika försöken att gå stadigt på vägen in i kunskapens värld. Han ansågs emellanåt sträng, men det var en stränghet, som icke utestängde ett leende och humorn, en stränghet som skapade ordning och trygghet.
Ännu i dag kan jag minnas den sällsamma tjusningen, som låg över geografilektionerna, då vi fick följa Sven Hedin in i Asiens ökenvärld eller David Livingstone in i hjärtat av Afrika. Kartan, vars värde vi i början hade svårt att förstå, blev den viktigaste läroboken. T.o.m. Sundens språklära blev rolig; satslösning, som drevs ganska intensivt, fick till sist något av spelets tjusning. Än i dag minns jag, när vår magister på svarta tavlan visade planeternas skenbara rörelse eller i samband med solförmörkelsen 1912 åskådliggjorde det celesta fenomenet, som vi sedan skulle iakttaga genom sotade glas.”
Så hoppar vi till slutet av Valborgs berättelse:
När kyrkklockorna den soliga sommarförmiddagen förkunnade, att Nils Eriksson gått ur tiden, då ringde på samma gång så starkt och inträngande i mitt inre det yttrande han fällde som avskedsord till den skolklass, som han vid sin sista årsavslutning skickade ut i världen: ”Handla alltid så, att du kan ha aktning för dig själv”
Av Valborgs beskrivning förstår man att han var en duktig och omtyckt lärare. Tyvärr blev hans gärning här i Vrigstad inte så långvarig. Den 14 juli 1915 avled han på Eksjö lasarett i cancer efter bara några veckors sjukdom. Han blev 43 år.
Hustrun och barnen bodde kvar i Vrigstad till 1923. 1994 hade ättlingar till Eriksson en släktträff här i Vrigstad. Rudolf Thunander och jag var inbjudna till träffen för att berätta om Erikssons tid i Vrigstad. Samtidigt berättade en av ättlingarna en historia som varken Rudolf eller jag hade hört.
Det var så att Eriksson hade i ungdomstiden råkat ut för en olycka som gjorde att han hade en benprotes. Vid den tiden i form av ett träben. Efter hans död lades träbenet på vinden nere i lärarbostaden, som då var nuvarande Stålhammarska huset, som då låg på andra sidan ån där Ekdals hus nu ligger. Dagen efter begravningen, vid den tid Eriksson brukade komma gående över bron på väg hem, hörde fru Eriksson ljudet från hans träben mot broplanken. Detta upprepades varje dag och till slut beslöt man att begrava även träbenet. Så blev också gjort. Efter den dagen försvann ljudet.