Medlemsskrift 2006

En hälsning från Vrigstads hembygdsförening 2006

En flytt för 50 år sedan

År 1860 uppfördes i Vrigstad en ny sockenstuga. På 1880-talet togs den i bruk som skola och lärarbostad. Den tjänstgjorde som skola till 1930, då en ny skola byggdes, och var lärarbostad fram till 1956. Då flyttades den från sin plats mitt emot kyrkan till sin nuvarande plats söder om Värdshuset, med adress Kyrkogatan 4.

Innehåller:
Genom bilderna minns vi Svenning Svensson
Minnen om kyrkliga förhållanden
Förbud mot biltrafik
Loppmarknad
Inbjudan till årsmöte med Vrigstads Hembygdsförening

Genom bilderna minns vi Svenning Svensson 

Under ett stort antal år fotograferade Svenning Svensson personer och händelser i Vrigstad. Vrigstads Hembygdsförening har fått ta del av Svennings rika bildskatt – som nu är en del av vårt bildarkiv. Nedan finns några av alla kända Vrigstadsprofiler som fastnat på Svennings film.

Enock Karlsson, Karl Svanberg och Karl Sjöberg intog första parkett i väntan på att kungen skulle anlända till Vrigstad den 11 september 1954.

Börje Isén, Bengt Maars, Jan Ringefelt, Christer Lindberg, Jan Linderholm, Jan-Erik ”Putte” och Laila Stensson var på tränings-orientering i Västerskog 1955.

Lars Swärd håller ett vakande öga på besökarna inför kungens besök den 11 september 1954.

Karl Maars i danstagen vid midsommarfirande 1960.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Konrad Lönnborg, Åke Fransson, Ingvar Stendal, Harald Strånge, Sture Johansson m.fl. vid samma midsommarfirande.

Minnen om kyrkliga förhållanden

Under 1950- och 60-talet gjorde teologistuderande i Lund, resor i landet och upptecknade minnen om kyrkliga förhållanden berättade av äldre personer. Till grund för intervjuerna låg en frågelista. I Vrigstads Hembygdsförenings arkiv finns några av dessa uppteckningar, som gjordes i socknen. Här följer några utdrag ur några intervjuer.

Oscar Crona i Hjärtetorp berättar om julen, på frågan om hur man firade de större kyrkliga helgerna.

På julaftonskvällen började man att fira julen. Man läste evangeliet och sjöng psalm 55 och alla de andra psalmerna som hörde till julen. Barnen sjöng några versar var. Likadant var det på nyår. Man hade en bonad eller drällduk i taket under julen. Så hade man tallris på golvet. På julafton hade de ”årsgång”. Man skulle gå ut i mörkret och se in medan de andra åt och var det då någon som syntes utan huvud så skulle han dö under året. Det var inte alla, som hade nerver till att se det. Det slog in ibland.

På juldagsmorgonen skulle man skynda sig hem från julottan, för den som kom först hem skulle få årets säd först till kvarnen. Om solen sken julafton skulle det bli mycket råg. Ordningen vid julbordet var att man satt efter ålder. De som var nya fick sitta vid långsidan. Julgran hade vi inte. Vi hade i stället en krona av pilkrut med fem ljus i. Det var något märkvärdigt med julklappar. Men julhögar var vanligt med en ost i botten och med julhästar.

(Oscar var född 1882 i Stockaryd men kom med föräldrarna till Hjärtetorp 1894). Intervjun gjord hösten 1957 av teol. stud. Anders Blomstrand.

Gustav Claesson i Holkaryd Kuragård svarade så här på frågan om begravningsseder.

Om det var en kvinna som var död klämtades det före själaringningen med lillklockan. Var det en man, klämtades det före själaringningen med storklockan. Man ringde på samma sätt om det var ett barn som var dött. Ringningen ägde rum kl.9 en eller två dagar efter dödsfallet. Ibland kunde tacksägelsen ske före ring-ningen. ”Kyrkstöten” skötte alltid om själaringningen. Vanligen brukade någon från sorgehuset gå med och hjälpa honom.

Vid begravningen tog man några av gästerna till att ringa. Barn, som inte var döpta, fick inte föras genom kyrkoporten in på kyrkogården utan fick bäras över stenmuren. Man ringde inte heller själaringning för dem.

Min bror dog 1884, innan han var döpt. Han blev buren in över muren och man ringde inte i klockorna. Det var dystert för mina föräldrar. Självspillingar fick inte heller föras in genom kyrkogårdsporten och de fick inte begravas på en söndag.

(Gustav Claesson var född 1889 i Holkaryd och sen 1910 brukare av Holkaryd Kuragård). Intervjun gjord av Fil. kand. Lilian Levinsson i december 1958.

Gustav Johansson född 1882 i Vrigstad. Senare brukare av Kyrkarp.

Om påsken berättar Gustav så här: Påskkärringarna måste man vara förskrämd för. Man måste skjuta spjället (i spisen) och fick inte gå ut i träskor. Ovanför dörren hade man en skjuten uggla, krut eller en hästsko, och ibland ritade man ett stort kors med kol över dörren.

När man gick in med mjölken på skärtorsdagen fick man inte ha mjölken bar utan skulle ha ett förkläde eller något över för att ingen skulle ta sanket från dem. Då skulle de läsa: ”Så långt ropet hörs så är sanket mitt”. Sanket var smörlyckan. De hade för sig att onda andar for i luften och tog smöret från dem under året sen.

Det var därför de borrade hål i trösklarna och lade in en levande orm i dem. Skärtorsdagen var särskilt farlig, och därför satte man stål över dörren i ladugården eller slog i järnbitar i tröskeln.

Om prästerskapet kunde Gustav berätta följande:

Wetter var ett original, men han höll församlingsborna i tukt och Herrans förmaning. Han var sträng när det gällde. Ordning och lag och gudsfruktan höll han styvt på. Bergholtz var mycket snäll, men han hade inte så stor talförmåga. Det var strid mellan de frireligiösa och de kyrkliga på den tiden. Johan Hafström klagade en gång över att det inte var så många i kyrkan, fast han själv hade så många anhängare. Han sa: ”Jag är inte någon talare, men mina får höra min röst, och de följa mig”. Bergholtz svarade: ”Jag är heller ingen talare, men det har nog fallit något korn från Vrigstad predikstol också, bara himlens fåglar hade varit hungriga och tagit upp det”. Han var från Kronobergs län tror jag. När hans fru var död, ville han inte såra några nykterister, men ändå bjuda på brännvin. Då sa han: ”Här är inte seden sån att det nyttjas brännvin vid begravningar, men det gjorde de i min hemtrakt. Om någon vill ha en sup får han gå upp på andra våningen och ta sig själv”. Och de sade att på en liten stund var det tomt ”nerepå”.

Lundgren har jag väldigt goda minnen av. Han var en riktig predikant. Det hände några olyckor, när han var här. En gång hade två pojkar från Moen gått ner sig i sjön.  På begravningen predikade han ur GT över orden: ”Ur djupen ropar vi till Dig, o Herre”. Och när målare Hammarström och hans hustru och fyra barn brunnit inne och bara en liten pojke blev räddad, var det många fina familjer, som ville ta sig an pojken. Då sa han i talet vid begravningen: ”På de högsta höjderna vill också de största frestelserna komma”.

Danér var präst och skötte sitt kall. Annars var han mer jurist än präst. Han var i alla fall troende. Han utnämndes genom patronatsrätt av godsägaren på Nydala.

(Johan Hafström i Holkaryd var lekmannapredikant inom frikyrkan.) (L.C. Wetter var kyrkoherde i Vrigstad åren 1857-1885, A.G. Bergholtz, 1889-1907, I.B. Lundgren 1907-1921 och J.E. Daner 1921-1940). Uppteckningen gjord 1959 av teol.stud. Agneta Carlsson, Klinthult.

Förbud mot biltrafik

Den 15 december 1919 behandlade Vrigstads Kommunalstämma ett förslag om förbud mot den farliga biltrafiken:

Upplästes en till stämmans ordförande ställd skrivelse, i vilken hemmansägaren Gustav Johansson i Köpstad – med framhållande av de många olägenheter och svåra olyckstillbud den fria biltrafiken och det myckna motorcykelåkandet å den alltför smala vägen mellan Vrigstad och Stockaryd orsaka – anhöll, att stämman måtte sättas i tillfälle att besluta om förbud för biltrafik och motorcykelåkning å sagda vägsträcka, och – så fort uppläsningen slutat – bad ett stort antal närvarande hästägare att få instämma i de i skrivelsen gjorda uttalandena och yrkade att stämman genast skulle besluta om åtminstone opinionsyttring för förbud.

Gustav Johansson i Köpstad Östregård med ett par av sina hästar.

Landsfiskal Alfred Dahl uttalade en helt annan mening: nog vore svårigheterna stora, dock ej större än att de med ömsesidig god vilja kunna övervinnas, – för övrigt är vägen ej olämpligare än många andra, som äro upplåtna för biltrafik. Enligt hans åsikt borde ingenting företagas för vare sig förbud eller inskränkning i rättigheter till biltrafik; i den mån hästarna hinna vänja sig vid bilarna, komma de påpekade olägenheterna att försvinna.

Hemmansägaren Oskar Hafström i Vrigstads Månsgård, som köpt egen bil och börjat yrkesmässig biltrafik inom orten, protesterade mot varje försök till kommunala stadganden om var han finge färdas fram eller icke. I kungl. Majestäts stadga av den 30 juni 1916 äro bilägarnas och bilförarnas rättigheter till den grad kringskurna, att – om nämnda stadga följes – behöva inga av de påpekade olägenheterna uppkomma. Han yrkade på att det framlagda förslaget skulle förfalla.

Då förslagsställaren och hans meningsfränder fortfarande yrkade på förbud, men ej ville låta ärendet gå till författningsenlig beredning, vägrade stämmans ordförande framställa proposition på förslaget, och lät stämman därmed bero.

Loppmarknad 

I samband med Öppet hus på Gröndal den 6 augusti kommer Hembygdsföreningen att anordna en loppmarknad. Har du saker du vill skänka? Ta i så fall kontakt med Margareta Wink, tfn 302 24 eller Göran Lindblad, tfn 303 79.

Inbjudan till årsmöte med Vrigstads hembygdsförening

Välkommen till årsmöte med Vrigstads Hembygdsförening torsdagen den 6 april, kl. 19.00 i Församlingshemmet.

Program:

  • Årsmötesförhandlingar.
  • 2005 års verksamhetsberättelse presenteras i ord och bild av Stig Marz. Stig visar även ett axplock från sina videofilmer under rubriken ”Röster som tystnat”.
  • Servering och lotterier.

Gamla och nya medlemmar hälsas hjärtligt välkomna!

Information om Vrigstads hembygdsföreningen, kommande och genomförda aktiviteter m m, hittar du på Vrigstads hembygdsförenings hemsida www.vrigstadshembygdsforening.se.

På begäran kommer vi att ta fram ytterligare ett antal av vår CD Röster från Vrigstad – som snabbt såldes slut före årsskiftet.