En hälsning från Vrigstads hembygdsförening 2012

Vårt bildarkiv innehåller bilder från 1865 och fram till idag. Totalt har vi över 5 000 bilder. Denna bild är från 1912, då trafikläget var ett annat i samhället och man firade midsommar med midsommarstång mitt på torget.

Innehåll:
Inbjudan till Vrigstads Hembygdsförenings årsmöte
Ett urval av bilder från Vrigstad – 50 och 100 år gamla (ur bildarkivet)
Nödåren 1868-69

Inbjudan till årsmöte med Vrigstads hembygdsförening
Välkommen till årsmöte med Vrigstads Hembygdsförening torsdagen den 12 april, kl. 19.00 i Församlingshemmet.

Program:

Årsmötesförhandlingar.
2011 års verksamhetsberättelse presenteras i ord och bild av Stig Marz.
Stig Marz visar videoklipp.
Servering och lotterier
Gamla och nya medlemmar hälsas hjärtligt välkomna!

Ett urval av bilder från Vrigstad 1912

Det hemliga ordensällskapet STF bildades 1912 – huvudsakligen för att träffas och ha trevligt i Wadells lusthus. Efter intagningen måste medlemmen lära sig sällskapets tre hemliga tecken. Ett av dem övas på bilden. Övre raden fr. v. Gästgivare Anton Andersson, handlare J.K. Bengtsson, kvarnägare Fridolf Jakobsson, kamrer John Johansson. Mellersta raden fr. v. redaktör Thorelius, professor Einar Ralf, borgmästare Gustaf Dahl, direktör Anders Dahl, apotekare Ernst Englund. Sittande: operasångare Oskar Ralf.

Tvätt i ån, vid tidigare Hembygdsparken. Fr. v. Annie och Maja Svensson, Bulla Kristin samt Matilda Svensson-Jonasson.

År 1912 köpte Axel Rehn smeden C.M. Karlssons smedja (som nu är inbyggd i byggnaden på Sävsjövägen där Ramonas kafé nu finns) och flyttade skotillverkningen från Dalhem i Sunnerby hit. Smedjan innehöll bara ett rum och ett litet kontorsutrymme och användes för skotillverkning i detta skick fram till 1920 då en tillbyggnad gjordes. Här poserar tre pionjärer inom skotillverkningen i Vrigstad, fr. v. Gustav Karlsson, Lunden, Axel Rehn och Albert Stensson.

Bilder från Vrigstad 1962

Antikhandlare är inget nytt påfund i Vrigstad. Här är Allan Karlsson och Sigge Grönberg i sin nystartade antikaffär i Grellska fastigheten på Växjövägen år 1962.

1927 bildades Pingstförsamlingen i Vrigstad och 1962 firade de alltså
sitt 35-årsjubileum.

Nödåren 1868 och 1869
Den 1 augusti 1857 födde pigan Inga Lena Jonasdotter i Qvarna-gården, Stenshult, en s.k. oäkta son, som fick namnet Sven Johan. Inga Lena var piga hos apotekaren Lejdenfrost, som ägde ½ mantal Qvarnagården.
Inga Lena var född 1826 i Malmbäck och hade kommit i tjänst hos Lejdenfrosts 1853. Hon blev trogen familjen. När apotekare Lejdenfrost dör 1876 bor hustrun, Josefina Helena Jacobina, född Reenstjärna, kvar i Qvarnagården ytterligare 10 år. 1886 flyttar hon till Bolagsgården i Vrigstad (nuvarande Bankmuseet) och blir hyresgäst hos kaptenskan Elin Gustafschöld, som äger huset. Hon tar med sig sin trotjänarinna Inga Lena, som kommer att passa upp änkan Lejdenfrost till hennes bortgång 1904. Inga Lena går ur tiden 15september 1922 i den aktningsvärda åldern av fyllda 96 år.

Hur gick det då för hennes son? Jo, det gick alldeles utmärkt. Han arbetade i Qvarnagården till han gjort sin militärtjänst. 1880 började han att studera vid Jönköpings läns lantbruksskola och gick ut med bra betyg. Pengar till studierna lär han ha fått från änkan Lejdenfrost. Efter examen fick han arbete som rättare på Källunda gård i Kärda socken. Han kallade sig Svensson men efter ankomsten till Kärda tog han efternamnet Lindqvist. Rättaren Lindqvist kom att arbeta på Källunda i 55 år. Han dog 1950 efter ett långt och strävsamt liv vid 93 års ålder.

Här kommer hans nedtecknade minnen från nödåren 1868 och 1869:
” Undertecknad, som är född den 1 augusti 1857 i Stenshults Qvarnagård, Vrigstads socken, skall nu från minnets huvudbok tala om hur 1868/1869 års gröda och väderlek voro nödåren.

Vintern var all med mycket snö som varade ända till slutet på april och gick bort för stark sol. Det första regnet kom i början av maj månad. Sådden kom först i mitten av månaden och tjälen var vid pass 6 tum, men säden kom upp fint, ty det var varmt. Stark blåst rådde hela juni och inget regn kom, varför säden och gräset började lida mycket. Det såg många gånger ut som om det skulle komma regn, men därav blev intet, så i juli månad var rågen vit, all säd började vissna ned och även potatisen låg flätad vid jorden. Betena började tryta för djuren så att man måste giva dem extra foder – om man hade något. Somliga repade löv och gåvo dem. I början av augusti var all säd och hö under tak. Sedan var det att taga reda på vass och gräs i sjöarna samt ströppel och näckblad. Det började bli brist på vatten till djuren så att det var många, som fingo leda ½ mil för att vattna sina djur. I Vrigstad var det dock bättre tack vare den stora ån och att det är gott om sjöar där. Regn kom först den 16 augusti, men då blev det mycket, så att det började grönska. Det blev även sidoskott på havreåkrarna, så det blev litet bete i september och en del i oktober. I november kom vintern så man hann ej höstbruka all jord. Jorden brukades bra, fastän man hade sämre redskap då än nu. Sämst var det med gödseln. Den var mager och ingen konstgödsel fanns att få på den tiden. Till strö under djuren användes granris. Under december var det barfrost hela månaden. Då slåddes och repades ljung till foder och plockades islandsmossa. På sjöarna syntes ej ett vass, ty allt var tillvarataget till foder.

Många nötkreatur dogo av blodstallning. De voro mycket magra. Åskan dödade många djur även människor och skogseldar uppstod. Särskilt en dag i juli slog blixten ner fem gånger i samhället, men intet regn kom. Hos svinen utbröt rödsjukan, men djuren slaktades och man tog reda på fläsket till föda sedan saltet dragit ut de röda fläckarna, och aldrig hördes det att någon mådde illa av fläsket utan tvärtom. Nödfoder bereddes på många vis. Den gråvita islandsmossan slog man kokhett svagt saltvatten på i en stor tunna. Det fick sedan stå tills det blev svalt, varefter man strödde på några mjölkorn. Det åts med smak. Även till svinen plockade man grå mossa, som växte under buskar. Den dävdes med varmt vatten och sedan slog man på avfall från köket och litet mjöl. Även allöv åt svinen bra. Till fåren användes löv och tallris. Det var fattiga, som plockade mossan och de fingo 5 skilling pundet. Mossan lagrades på en torr plats och täcktes väl. Islandsmossan plockades på stora bergåsar.

Skörden av säd blev ej stor. Rågen ¼ samt kornen som kummin. Korn något bättre, blandsäd och havre ungefär halv skörd, halmen kort, den längsta 18 tum. Potatisen mycket små, ¼ skörd. På mycket tung jord blev det ju lite bättre. Skuren råghalm användes till mjöl. Halmen skars på en skärkista och några ax fingo ej komma med. Jag har malt många säckar, suttit på kvarnbingen och rivit hackelse i ögat på kvarnstenen. Det blev ett gult fint mjöl, som blandades med rågmjöl och så fick man ett gott bröd. Det plockades också hasselblommor och syrefrö, vilket torkades och maldes på hemkvarn. Det blandades med mjöl och så bakades våfflor till kaffet. Alla tycktes må bra, fast krafterna ej voro stora. Soppor kokades på ben, som de fattiga tiggde ihop. Så var det nässelkål, syreblad samt vattenvälling. Mjölk fanns ej att få för de fattiga, men sill fanns att köpa. Den var ej så dyr – fem skilling eller 10 öre för en stor sosill (Utlekt sill vars fetthalt åter ökat efter leken). Det var de fattigas sovel till havrebrödet. Lundholmen och Biskopsbo samt några större gårdar delade ut till sina underhavare både säd och pengar.

I slutet av januari kom den första ryska rågen till Vrigstad. Den vägde 12 lispund tunnan (102 kg) och kostade 36 kronor, men det var ej många som hade pengar att köpa för. Sedan kom det från staten nödhjälpspengar, som skulle delas ut till de fattiga, en viss summa till varje kommun, men då bestämde kommunen att vederbörande skulle arbeta för dem. Det bestämdes sålunda att man skulle sänka stora backar på landsvägen mot Sävsjö, vid mitt hem var en svår lid som sänktes 4 fot. Även några backar på vägen mot Hylletofta sänktes.

Daglönen var 80 öre för mans- och 50 öre för kvinnodagsverke, 10 timmar, samt en sill. Några fingo arbete med att odla på större gårdar. De fingo 75 öre per dag samt en bra middag. Skolbarnen fingo en ¼ sill samt en fjärding bröd av kommunen var middag, naturligtvis endast de fattiga. Tiggeriet var mycket omfattande, även tjuveri förekom ofta. Det var mest födoämnen, som stals, men det största tjuvnadsbrottet begick regementsskrivaren Dahlström, som tog hela Jönköpings regementskassa och försvann en tisdagsmorgon till Sävsjö utan att lämna något spår efter sig. Han var bosatt i Nydala.

(Regementsskrivaren K Vilhelm Dahlström var gift med Hedvig Emerentia, dotter till Prosten Nils Ulrik Bergqvist i Vrigstad. Dahlström rymde 1869 med regementskassan till Amerika. 1871 flyttar hustrun med deras båda söner från Nydala till Vrigstad där hon bor till sin bortgång 1907).

Julen 68 kommo de mesta tiggarna. Många dagar kunde man räkna 15 á 20 stycken från olika socknar, men jag vet att ingen gick utan att han fått en julkaka. Utsäde blev det svårt med. Det fanns att köpa, men det fanns ej pengar. Det var dyrt, havre 26 kr, blandsäd 30 kr och korn 32 kr. Somliga fingo låna något från stora gårdar. Gross-handlare Lundberg var i Vrigstad och han tog hem utsäde, som de fingo på lån att betala när de skördat, med några skålpund
i ränta (1 skålpund = 425 gram). Även linfrö såddes mycket och gav bra skörd. Även spergel (foderväxt som sägs öka och förbättra kornas mjölk) såddes på torra kölar och togs till foder, men det fanns många åkrar som ej voro besådda. 1869 års skörd blev medelmåttig. Den säd, som såddes av 68 års säd blev tunn, men den av den köpta varan blev mycket bra. Potatisen blev ganska god fast ej så stor, eftersom utsädet ej var fullgott. Vintern var ej så sträng, ofta gick snön bort så att man kunde slå ljung och plocka mossa. Det blev rätt tidig vår, hö och säd blev välbärgad så att både folk och djur fingo föda, men ändå var det knappt för de fattiga torparna, ty det fanns ej något arbete att få på den tiden. Något skogsarbete blev det ej förrän 1870. Då började det avverkas i Lundholmens stora skogar och även på kronoskogarna, men avlöningen var ej så stor, ungefär 1:50 per dag, men 10-öringen var lika mycket värd som 1 kr. nu ( 1947).

Kunde man med häst och karl tjäna 3 kr. per dag var det bra och med oxök 4 á 5 kr. Mellan Vrigstad och Sävsjö var det 1 ½ mil backig väg att köra. Men från Moboda bränneri kunde de tjäna lite bättre, för de hade lass fram och tillbaka men måste vara borta 2 dagar. All malt krossades i Qvarnagården. Vi pojkar voro mycket ute och plockade eller metade kräftor. På 2 á 3 timmar en natt kunde vi tre pojkar plocka upp 30 á 40 tjog stora kräftor, som vi fingo 5 skilling tjoget för. Det fanns gott om dem mellan de båda kvarnfallen. Skulle nog kunna plocka fram mera, men får väl låta det vara nog för denna gång. Handen är gammal och synen svag men minnet gott”.

I ett annat sammanhang har den gamle rättaren berättat att han skrevs in i Vrigstad skola 1865, samma år som Vrigstads nuvarande kyrka byggdes. Skolbarnens lekplats var norr om landsvägen (Jönköpings-vägen) och kyrkbygget söder om. ”Ve den unge som utan lov gav sig över vägen. Varje torsdag tog läraren med sig alla flickorna på middagsrasten och de fick gå runt och titta på hur kyrkan mellan varje gång växte sig allt högre. På fredagarna var det pojkarnas tur, men dessemellan var det strängt förbjudet att beträda området tvärs över vägen”. Skoltiden var fyra år och som tolvåring släpptes Sven Johan ut i livet och ansågs som fullärd.

Fotografisten P.F. Bjelke

År 1871 kom fotografisten P. F. Bjelke till Vrigstad. Samma år fick han besök av Sven Johan Svensson (Lindqvist) från Qvarnagården, som ville bli avporträtterad. Han fick ställa upp sig på den trasiga ateljémattan och lägga mössan på bordet och så tog Bjelke en av sina första bilder i Vrigstad.