Medlemsskrift 2010

En hälsning från Vrigstads hembygdsförening 2010

 För 100 år sedan, år 1910, byggdes Holkaryds skola. På bilden, från vårt bildarkiv, syns folkskolläraren Gustaf Bernhard Andersson och hustrun Tekla med barnen. Gustaf Bernhard Andersson tjänstgjorde som lärare under åren 1911-1915. Den vänstra delen av byggnaden var lärarens bostad.  

Innehåll:
Inbjudan till Vrigstads Hembygdsförenings årsmöte
Barndomsminnen från Vrigstad för 100 år sedan.

Inbjudan till årsmöte med Vrigstads hembygdsförening

Välkommen till årsmöte med Vrigstads Hembygdsförening torsdagen den 8 april, kl. 19.00 i Församlingshemmet.

Program:

  •  Årsmötesförhandlingar.
  •  2009 års verksamhetsberättelse presenteras i ord och bild av Stig Marz.
  •  Stig Marz visar videoklipp från 1992 och 1996.
  •  Servering och lotterier.

Gamla och nya medlemmar hälsas hjärtligt välkomna!

Barndomsminnen från Vrigstad för 100 år sedan
År 1908 tillträdde apotekaren Claes Persson sin tjänst som apotekare vid apoteket i Vrigstad. Han var född i Borås 1864 och kom till Vrigstad från apoteket Svanen i Stockholm. Persson tjänstgjorde i Vrigstad under åren 1908 t.o.m. 1911.

Mörkedala byggdes 1850 av patron Adolf Mörk. År 1889 flyttades apoteket hit från Bolagsgården och var sedan inrymt här till 1924, då det nuvarande apoteket byggdes.
(Samtliga bilder i skriften är hämtade ut vårt bildarkiv.)

1981 fick Stig Marz kontakt med sonen Egil Pernheim, som då bodde i Göteborg, och en brevkontakt uppstod med utbyte av information. Egil var väldigt intresserad av Vrigstad och Stig dito av vad han hade att berätta. Här följer lite utdrag ur denna brevväxling.

En vacker försommardag år 1908 anlände med nattåget från Stockholm, apotekare C. J. Persson (se bild) med familj, hustru och fyra livliga barn, till Stockaryd, där vi skulle byta till hästskjuts för vidare befordran till vårt nya hem i Wrigstad. Det var ju för oss stadsbarn något alldeles nytt liv vi kommo in i, så det är inte underligt att minnena från dessa dagar etsat sig så fast i minnet att de nu, nära 80 år senare äro så levande när jag tänker tillbaka till dessa lyckliga tider.

Mitt första och starkaste minne är spindelvävarna på gärdesgårdarna, som nu i soluppgången gnistrade, som om de varit fullsatta med lysande ädelstenar. Morgondaggen eller kanske ett nattregn hade bundit dammet på landsvägen, så luften var klar och frisk att inandas.

Strax före marknadsplatsen var den sista grinden på vägen, och då hade jag redan lärt mig att obedd hoppa av vagnen och öppna och stänga grinden efter mig. Så kom då marknadsplatsen och dess rödmålade bodar in i blickfältet. Sedan en liten utförsbacke och stora torget, gräsbevuxet och med en betande fårahjord, öppnade sig. Så foro vi över den gamla vackra stenbron, med ”Hästasvämmet” på vänster sida. När vi kommit över bron, hade vi den ståtliga Gustafschöldska gården på höger sida och snett emot den, på vänster sida vägen, låg apoteket (Mörkedala) och där slutade resan från Stockholm.

När vi väl kommit till rätta med våra bostadsförhållanden, så voro vi pojkar färdiga för att skaffa oss lite mer kännedom om omgivningen. Och var, om inte på Gästgivaregården, skulle man erhålla de flesta kunskaperna. Där var alltid liv och rörelse. Folk kom och for och övernattade ofta. Det gällde mest handelsresanden. Ordinarie drängar på Gästis, voro bröderna Weimar och Einar Lilja, ett gammalt uttjänt tjänstehjon från Köpstad, kallad Ko-August, skötte om vallningen av de många korna.

Här på Gästis tillbringade vi största delen av dagarna. Nere vid ån, mitt emot Gästgivaregården låg Wadells pensionat (se bild). Där brukade ibland familjer, med ungdomar i vår ålder, hyra in sig på 14 dagar.

Ett par av dessa ungdomar minns jag alldeles särskilt av en viss orsaks skull. När bröderna skulle bekanta sig med oss ”hemtama”, så sade den äldre brodern att han hette Börje, ”Ja då heta la du Sluta” sa Weimar, fort och kvickt. Och det fick pojken heta så länge han var kvar i byn. Nutidens människor kunna inte förstå hur samlevnaden människor emellan kunde vara så hjärtlig trots att det sades många elakheter, men allt vi sade, att det sagda ej var så illa menat, som det lät.

Det fanns en ofärdig yngling, hans namn hörde jag aldrig. Han hade tydligen haft polio i barndomen och haltade svårt. Han kallades ”Haltebolinken” och stugan där han bodde med sin mor kallades Haltebo. Pojken var expert på att snärja gäddor och pricksäker i stenkastning. Särskilt när det gällde fåglar. Kanske inte allt han gjorde var lagligt, ty äldre människor sågo snett på honom, men vi unga beundrade hans skicklighet och tänkte aldrig på hans lyte eller härkomst. Var det någon som fick höra något ofördelaktigt om honom så fördes det aldrig vidare.

Folket var ett hårt arbetande och rejält släkte. Ett givet ord hölls utan skriverier och inbördes tvister gjordes upp utan länsmans ingripande. Jag saknar den tiden och det folket. Svält och armod tvingade dem till att tänka och handla så att de kunde skaffa sig sitt uppehälle. En del lyckades riktigt bra med klättringen uppför samhällsstegen, andra sämre. Men alla hade ju inte lika andliga gåvor. Gemensamt hade de kärleken till livet och hembygden.

Till Gästgivaregården kom varje år en sadelmakare för att reparera och se över seldon och andra lädersaker på gården. Vad han hette tror jag aldrig att jag hörde. Han kallades bara ”Halv elva”. Frågade man honom om tiden så drog han upp något ur västfickan och sade ”Halv elva”. Om han hade någon klocka, eller ej förstod sig på den, vet jag inte, men namnet hade han till döddagar.

En bland lekkamraterna hette Gottfrid Ekelöf, han var något år äldre än jag (Här föreligger nog en förväxling. Gottfrid var född 1904 och brevskrivaren Egil 1901. Han menar nog Gottfrids bror Sven, som var född 1899).

En dag skojade Weimar Lilja med honom och frågade vad han skulle bli, när han blev stor. På oförfalskad härlig smålandsdialekt, kom svaret rappt. ”Antingen sa ja gefta me, ella sa ja ble husar, för ria vell ja”. Allt vi hörde och såg på Gästgivargården var nog inte salongsmässigt, men det var den hårda kalla verkligheten. Men under den grova ytan var ett varmt och medlidsamt hjärta klappande för medmänniskorna.

Från stallet på Gästis har jag minnen av flera hästar. Då var häst-kännedom ansett som något särskilt fint hos pojkarna, ungefär som bilmärken i vår tid. Jag kommer t.o.m. ihåg namn och ras på många av dem. Den gamle postskjutshästen lever i all sin fulhet ännu kvar i gott minne. Han kallades ”Araben” och var i grundfärgen vitgul, men med oerhört mycket bruna stänk överallt på kroppen. Därtill var han glosögd och röd i ögonvitorna. Elak och bitsk. Kusken däremot det lataste man kunde tänka sig. Sov hela tiden till och från Sävsjö. Men stod någon vid vägkanten och viftade med ett brev, så stannade Araben självmant för att lika självmant fortsätta lunken när brevet var stoppat i lådan på vagnen.

Omkring 1910 beslöts avskaffande av gästgiverierna. Sommaren 1910 började det bli ganska fridfullt i Gästis. Anton Andersson gjorde sig beredd att lämna Wrigstad. Sommaren 1911 hade Anton med fru och barnen Kalle, Rut och Sigrid lämnat Wrigstad och flyttat till Stockaryd, där han öppnat en hotell- och åkerirörelse. Det blev för oss unga att finna nya marker för våra aktiviteter. Nyfikenheten hjälpte oss att intressera oss för de äldre människornas liv och leverne. Frida (Lindén 1880-1947) hos fru Wadell, är väl tillräckligt mycket skrivet om. Genom sitt stillsamma tysta leverne skrämde hon oss barn till att börja med, men så småningom vande vi oss vid hennes skugglika uppenbarelse och saknade henne när hon någon gång inte visade sig som vanligt. Hon fann sig i de religiösas förtryck och förakt, utan att knysta.

En annan typ var ”Grevinnan” Bjelke (fotografen P. F. Bjelkes hustru Maria Elisa Ottilia Vinkler f. 1840 i Malmö – se bild). Hon vandrade med högburet huvud omkring med sin get, som hon lät beta vid dikesrenarna, samtidigt som hon spanade efter bortslängda cigarrstumpar.

Det sades att getmjölk var det enda hennes man kunde få i sig. Om man någon mild sommarkväll gick förbi deras lilla stuga vid marknadsplatsen kunde man få se henne sittande på trappan med pipa i mun och röka de upphittade cigarresterna. På förstubron satt ”Greven” (fotografen Bjelke) insvept i en filt. Att folk tittade snett på henne bekom henne tydligen inte ett dyft.

Raka motsatsen till dessa båda var fröken Runstedt på färgeriet (Fredrika 1852-1919, dotter till grundaren av Runstedtska Färgeriet, Fredrik Runstedt). Hon både syntes och hördes när hon var ute. Där satt hon i sin gigg, karlklippt och med en cigarr i mun med sin stora gulfärgade Ulmerdogg springande runt ekipaget under ideliga skall.

Ibland om somrarna kunde man se en späd kvinna bredvid henne (författarinnan Ulla Linder, som skrivit nyckelromanen ”Byarydskungen” där Fredrik Runstedt är Byarydskungen och Vrigstad är Byaryd. Fredrika och Ulla skall ha haft ett förhållande). Det sades vara en författarinna, tyvärr vore mina intressen för böcker och allt därmed förknippat, på den tiden betydligt mindre än nu är fallet.

Gamla kaptenskan Gustafschöld (Elin Christina, född Lidman, 1833-1917) var en tyst och stillsam dam. Hon tyckte mycket om barn och anordnade, trots sin ensamhet, julkalas för barn och ungdomar. Hennes dotter (Elin Charlotta, 1854-1936) var hennes raka motsats, men var sällan hemma och hälsade på sin mor. Folk gav henne namnet ”Löjtnanten” för hennes uppförandes skull. (Bild: Elin Charlotta Gustafschöld.)

Andra människor jag minns är gamla Emilia (Emilia Lindblad, 1859-1937), som hjälpte till att städa på apoteket. Hon hade ett litet vackert hus, strax bakom David Eks lanthandel.

Fru länsman Dahl (Anna Dahl, född Pontén, 1869-1966) kändes igen på långt håll genom sin raka och ståtliga hållning.

Doktorinnan Florén såg bra ut, men hade talfel så hon höll sig mest för sig själv.

Fröknarna Granfelt (Anna, 1863-1951, Sigrid, 1864-1926) på postkontoret voro ju kända av alla. Men att de skulle bli så kända, som de nu är bland filatelister trodde väl ingen då. De brev de stämplade äro riktiga dyrbarheter ty de stämplade frimärkena så noga och snyggt, att sådana märken äro ytterst eftersökta nu.

Min första kontakt, som jag minns, med handelsbodar, fick jag i Wrigstad när jag var 7 år. Det var Bengtssons Diverseaffär. Inne-havaren hette Kilian Bengtsson (Drev affär i fastigheten Torget 1, i nuvarande Ateljé Stuvbitens lokaler, under åren 1902 till 1930) och var en jovialisk, snäll och barnkär människa. Glad sällskapsbroder och god sångare. I hans affär, var det för oss barn, mycket av intresse att beskåda. Det var lågt i taket och på krokar hängde massor av olika artiklar.

Stallyktor, piskor, mjölkflaskor, seldon, träskor, ja strängt taget allt som kunde hängas upp av vardagsvaror. I ett hörn av lokalen stod, den på den tiden obligatoriska silltunnan med sin spickesill. Den spred en viss doft över lokalen och gav i blandning med dofterna från kryddor, läder och fotogen en viss behaglig stämning. Vid disken vägdes minutvarorna upp och där skars upp köttvaror och mättes tyger. Handelsmannen och biträdena hade enligt tidens sed en blyertspenna bakom örat.

Ett av biträdena jag minns från dessa år, var den sig i Sävsjö sedermera etablerade Herman Carlsson. På disken stod även en stor snuskutting, varur kunderna kunde få sig en ordentlig mullbänk, om de handlat för större belopp. Karamellburken stod vid diskens andra ände och var avsedd för kvinnor och barn. De butiksanställda nämndes på den tiden som ”Knoddar” och överräckte gärna en strut karameller när någon söt piga handlade av honom. På den tiden voro påsar en tämligen okänd lyx då det gällde småköp. Med flinka fingrar svarvade säljaren till en strut och däri placerades det inköpta. På kvällarna var affären samlings- och träffpunkt för bygdens drängar. Här kunde nyheter från yttervärlden förmedlas av dem, som varit med lass till Sävsjö eller Stockaryd.

En underlig gäst jag minns, var en före detta kavallerihäst, vilken på hemväg från vattningen (i Hästasvämmet) till Gästgivaregårdsstallet brukade sticka in framdelen av kroppen i butiken och tigga socker. Det var för lågt i tak för att han skulle kunna komma in helt och hållet. Till affären voro alla hjärtligt välkomna och mottagna, inte minst av ägaren själv, den leende, godmodige ”Kilo”. Där pratades, prutades och skämtades värre. Alla kunder bemöttes lika, sånär som de vackraste jäntorna, vilka expedierades så långsamt som möjligt och vid avslutat köp erhöllos mera i karamellstruten än övriga.

Lördagarna var den allt förhärskande doften i lokalen kommen från en modern tvål, vilken luktade starkt parfym. Bra att ha tvättat sig med innan logdansen drog fram svetten fram på natten. Lukten av ladugård och stall ville man ju helst vara fri från denna enda ledighetskväll i veckan. Vad jag minns så luktade den inte alls obehagligt om än genomträngande, och därtill var den mycket billig. Åtminstone enligt nutida mått mätt.

Här slutar vi Egils nedtecknade minnen för denna gång och kanske återkommer nästa år med mera av hans hågkomster från Vrigstad.