Julottan i Vrigstads kyrka år 1785
Låt nu din tanke följa med långt tillbaka i tiden, genom två sekler, tillbaka till året 1785, till julnatten hos föraren vid Smålands Infanteriregemente Henrik Högberg i Hjärtatorp.
Där är stuggolvet täckt av halm, väggar och tak är prydda av julbonader, julbrasan av nio sorters ved brinner i spisen och det stora julljuset, som skall räcka hela natten, lyser på bordet. Där ligger julbrödet framme och kannan med änglaölet står fylld. Julnatten får bordet inte stå avdukat och tomt, eld och ljus får inte slockna.
Några stannar kvar i huset, men Henrik Högberg, hans hustru Katarina och dottern Hedda-Stina rustar sig färden till julottan i Vrigstads kyrka. De har sina bästa och varmaste kläder på. Ute på gården tränger de ihop sig i släden, bakom dem på medarna står drängen Gudmund med ett väldigt, tre alnar långt brinnande bloss. Så stretar den lurviga ölandshästen iväg. Natten är kall och klar, skogen tyst och mörk. Men snart syns ljus – från släden, tryggt inklämd mellan mor och far, ser Hedda-Stina gestalter komma pulsande i snön, från Granemoen och Källunda, från Stenhagen och Lestorpet, gestalter med bloss och lyktor, som kastar långa flackande skuggor över snön.
I Horveryds by brinner ljus i alla fönster. Kvartermästare Ljung i Västragård låter spänna parhästar för släden, från Östregård och Backegård är folket redan på väg, till fots eller i slädar, alla med bloss, som flammar röda mot natthimlen.
På kyrkbacken kastas alla bloss i en hög, som stadigt växer till ett väldigt värmande bål. Henrik ger hästen täcke och hötapp vid hästabinnet och går med sin familj mot folkskaran kring elden. Hedda-Stina ser med blanka ögon hur kyrkans rappade stenväggar och svarttjärade spåntak lyses upp av eldskenet. Hon skymtar den rödfärgade klockstapeln med de vita luckorna öppna, och ser hur två drängar från Prästgården stampar och slår åkarbrasor, beredda att ringa samman till ottesång och högmässa.
”Värm er” hör hon far säga. ”I kyrkan är det kallt. Det är som att sitta i sjön.”
Klockringningen börjar och de tränger sig långsamt fram genom mängden, genom vapenhuset, fram till Hjärtatorps rätta stolrum i kyrkan. Hedda-Stina följer mor till kvinnosidan, far har sin plats i karlaraden. Det är trångt – bänkar, på läktaren, i koret, i gången. Det är ett myller av vadmal och fårskinn, av hucklen och schalar, det sorlas och stampas, hostas och mumlas. Talgljusen ryker och flämtar: två i varje bänk, tjugofyra i ljuskronan i taket, fyra i varje stake på altaret, två på predikstolen. Ingen gång under året känns mörkret kring kyrkan så tätt som julmorgonen, ingen gång är kyrkan sa upplyst och grann.
Från sin bänk ser Henrik genom valvbågen in i koret, där ståndspersonerna tar plats: ryttmästare Finnér i Blommedala, jägmästare Hafström i Gnillinge, traktören Lång i Gästgivargården, prostinnan Sandahl klädd i hatt, kyrkvärdarna i svarta långrockar. Han vänder sig om och ser den överfyllda läktaren, nymålad i himmelsblått och med sju bilder av häradsmålaren Hörberg, läktaren, där knektar och torpare har sina stolrum. Där sitter dragonen Wiss på Borstabygget, soldaten Lund på Slättsjön, ryttaren Kullberg på Möcklaberg. Mot Henrik, som är underofficer och har präktigt boställe, nickar överallt välkända ansikten.
Nu tystnar klockorna, det blir stilla i bänkarna. Från sin plats under predikstolen tar klockaren Peter Svensson upp julmorgonens första och käraste psalm: Den signade dag som wi nu här se Af himmelen till oss nedkomma Han lyser för oss ju längre och mer Oss allom till glädje och fromma Gud låt oss ej ske, i denna dag, Hwarken skam, last, synd eller wåde.
Den signade dag, den signade tid Wår.s Herras födelsetima Då kom där et ljus af himmelen nid Så widt öfwer werlden at skina Det lyser för oss ewinnerlig Nu och förutan all ända.
Framför altaret träder nu Johan Sandahl, 54 år gammal, sedan 12 år kyrkoherde i Vrigstad, sedan 2 år prost i Västra Härads kontrakt. I dag bär han den nya mässhaken av vitt siden med invävd röd sammet och broderier i silver. Han leder mässan. med hög och kraftfull stämma, han läser före i syndabekännelsen, han sjunger ”Ära ware Gud i högdene!” och han mässar juldagens epistel: ”Det folket, som i mörkret wandrar, ser et stort ljus, och öfwer dem som bo i mörka lande, skin det klarliga.”
Stående i bänkarna lyssnar Hedda-Stina och alla vrigstadborna till de välkända orden. Ingen köld, ingen trängsel eller obekvämlighet kan förta kraften och makten i profetens ord: ”Ty du hafwer sönderbrutit deras bördors ok, och deras skuldrors ris, och deras plågares staf; likasom i Midians tid. Ty oss är födt et barn; En Son är oss gifwen: hwilkens Herradöme är på hans axlar: och han heter Underlig, Råd, Gud, Hjelte, Ewig Fader, Fridsförste.”
Tron läses, versen till predikan sjunges, kyrkväktaren snoppar ljusen. Hedda-Stina sträcker på halsen för att kunna se, när han med en lina hissar ner ljuskronan från taket, för att nå de 24 ljusen med sin sax.
Prosten Sandahl stiger upp i den snidade färggranna predikstolen och slår upp den stora Bibeln.. Han blickar strängt över församlingen, tills allt är stilla i bänkarna, och läser det gamla, varje jul förnyade budskapet: ”Si, jag bodar eder stor glädje, hwilken allo folkena wederfaras skal; Ty i dag är eder födder Frälsaren, som är Christus, Herren, i Davids stad. Och detta skal wara eder för tekn: I skolen finna barnet swept i lindakläder, nederlagdt i en krubbo.”
Prosten vänder timglaset, han predikar länge om ljus i mörkret, om barnet i krubban, om .frid på jorden. Han läser kungörelser. Han har pålysningar: vid högmässan på Helga Stephani Dag eller Annandag Jul bestrider åboarna i Lundby Västragård sammanringningen och enligt turen, och har tvenne manspersoner att i rätt tid infinna sig, eljest lejes på de försumliges bekostnad. Han fortsätter med den på juldagen sedvanliga förmaningen: till förekommande av oordningar och trängsel vid dagens nattvardsgång, skall, sedan ståndspersonerna framgått, nattvardsgästerna framträda i den ordning som deras stolrum i kyrkan är numrerade, och övervakas av kyrkvärdarna att detta efterleves.
På nytt ljuder psalmsången: ”Hwar Christtrogen frögde sig, Utaf hjertat innerlig”. Nattvardsfirandet börjar. Under den stora mörka altartavlan, där häradsmålaren målat ”Nattwardens Instiktelse” böjer Henrik Högberg knä och tar emot brödet och vinet. Han hör orden ”Wårs Herras Jesu Christi Blod beware din kropp och siäl till ewinnerligt lif”, han ser silverkalken blänka i prostens hand. Duklag efter duklag går fram; ledda av klockarens ljusa stämma Sjunger hela kyrkan ”O Guds Lamm, som borttafer werldenes synder, Gif oss din frid och wälsignelse!”
Timmarna går. Av trängseln och ljusen har det blivit varmt i kyrkan. Hedda-Stina har för länge sedan somnat längst in i sin bänk, lutad mot den kalla kyrkväggen. Hon vaknar inte förrän prosten läser välsignelsen och mässar ett ljudligt ”Amen!” Ljusen har brunnit ner, gudstjänsten är slut, det dagas ute. Alla skyndar ut. Det är bråttom att komma i slädarna: när skördetiden kommer får den först bärgat, som kommer först hem från julottan.
Hedda-Stina kryper ner under åktäcket i släden, och färden hem till Hjärtatorp börjar. ”Natten är drifwen bort, Med sitt mörker” har de nyss sjungit i psalmen. Och nu ljusnar det i öster. Den långa natten är förbi, juldagen 1785 börjar.
Texten är skriven av Rudolf Thunander.
© Rudolf Thunander