En aprildag 1871 kom det en man dragande på en kärra lastad med personliga tillhörigheter och överst på lasset låg en stor fyrkantig låda, som vid närmare betraktande visade sig vara en kamera. På lasset fanns också framkallnings- och kopieringsutrustning. Vid sidan av vagnen gick hans hustru, som var till hjälp i uppförsbackarna genom att skjuta på. Den muntliga traditionen berättar att det var traktens skönhet, som gjorde att han slog sig ned i Vrigstad.
Mannen bar namnet Peder Fredrich Bjelke och var fotograf och dansk till börden och född i Nyborg 1832. Han hade kommit till Sverige redan 1863 och öppnade en fotoateljé i Växjö. Innan han kom till Vrigstad hade han varit etablerad i ett par skånestäder. Hustrun hette Maria Elise Ottolina, född Winkler. Hon var född i Malmö 1840.
I fastigheten Bodala, utefter Sävsjövägen vid gamla marknadsplatsen, inredde han sin ateljé och började ta bilder. De första årens produktion var i huvudsak porträttbilder. Efter några år började han att ta sig ut i samhället och ta bilder på miljön. Det var inte så lätt då all framkallningsutrustning måste lastas på kärran och tas med på vandringen, Man var nämligen tvungen att direkt efter att bilden var tagen framkalla bilden.
Men Bjelke gjorde sig det besväret och tack vare det kan vi idag se miljöer från Vrigstad från sent 1870-tal. Hans bilder är i dag en kulturskatt som inte nog kan uppskattas. Man kan säga att Bjelke bevarat Vrigstads historia i bilder. Den äldsta Bjelkebilden vi har i vårt bildarkiv är ett självporträtt taget 1865, alltså innan han kom till Vrigstad. De äldsta utomhusbilderna är från sent 1870- och tidigt 80-tal. Bjelke verkade som fotograf i Vrigstad fram till sin död 1913.
Man frågade sig här i Vrigstad hur Bjelke kunde dra sig fram på sitt fotograferande. Men han klarade sig hyggligt. Bjelke hade en skyltlåda ute vid vägen. I den monterade han upp diverse bilder ur sin produktion, och på det sättet fick han sälja en bild då och då. Men han hyrde också ut rum till resande och vid marknaderna hade frun kaffeservering.
I vanliga fall passerade folk förbi Bjelkes skyltlåda utan att ägna den någon speciell uppmärksamhet. Men en dag blev det folksamling framför skyltlådan. Bjelke hade en ny skyltning i lådan. Denna gången innehöll skyltlådan en enda bild. Den föreställde Patron Johan Ek, ordförande i Vrigstads Missionsförsamling och tillika stor nykterhetskämpe. Det var Ek som fick uppdraget att för Nykterhetsföreningens räkning köpa in Ölbryggeriet i Vrigstad för att få slut på öltillverkningen i Vrigstad. Efter att Nykterhetsföreningen övertagit bryggeriet blev det bara svagdricka som fick tillverkas. Men tillbaka till Bjelkes skyltlåda och med bilden på Patron Ek.
På bilden kunde man se Ek sitta sovande vid ett bord och på bordet stod halvdruckna flaskor innehållande diverse brända och destillerade drycker.
Detta väckte självklart stor uppmärksamhet och tungorna i Vrigstad gick varma. Dagen efter skyltningen såg man Patron Ek i egen hög person gå in i Bjelkes stuga där han för ett oskäligt pris inköpte den olycksaliga bilden.
Men efter ett tag var Bjelke i behov av pengar, och då hängde han ut en ny kopia av bilden på Patron Ek, som såg sig nödsakad att köpa bilden, som nu hade stigit i pris. Hur länge detta pågick förtäljer inte historien. De kom väl till en uppgörelse. Hur kunde då Bjelke ha tagit denna bilden på renlevnadsmannen Patron Ek. Jo, det var så att en dag hittade Bjelke Patron Ek sittande sovande vid sitt trädgårdsbord. Mera på skämt, utan någon baktanke, arrangerade Bjelke med glas och flaskor på bordet och knäppte bilden, som sedan visade sig ge bra utdelning. Det finns en snällare variant av den här historien, men det är denna som skall vara den riktiga.
Som jag sa tidigare hyrde Bjelke ut rum till resanden, speciellt vid marknader. Gustaf Dahl har berättat om en händelse som inträffade en marknadsdag 1899 eller 1900. Ett resande teatersällskap hade hyrt in sig hos Bjelke. Textade affischer omtalade att de skulle ge föreställningar både på marknadsafton och marknadsdagen. En liten försmak av föreställningen skulle ges i Bjelkes trädgård kl. sex eftermiddag och den var gratis. På utsatt tid hängde Gustaf och hans kompisar på staketet till Bjelkes trädgård för att få del av härligheten. Klockan i kyrktornet slog sex slag men ingen akrobat eller trupp syntes till. ”Kommer di inte snart, så går jag in och drar ut dem” sa Johan Smé, som stod i folkhopen.
Johan behövde inte ingripa för nu öppnades dörren till Bjelkes hus och fru Bjelke kom ut, bärande på två pinnstolar, som hon ställde i trädgården.
Strax efter kom akrobaten, klädd i trikåer bärande en slägga på axeln. Efter honom kom hans fru, även hon i trikåer. Och sist i raden trippade, på bakbenen, en lejonklippt svart pudel med röda rosetter vid öronen och en liten mössa på huvudet. Alla tre ställde upp sig på linje i trädgården och akrobaten tillkännagav att han skulle i denna gratisföreställning visa två nummer.
Det första var världens klokaste pudel, som skulle dansa den nya modedansen Boston, och det andra var damen med världens hårdaste mage. Med en gest från akrobaten började hunden att trippa fram och tillbaka på bakbenen, vilket då skulle föreställa modedansen Boston. Medan hunden trippade gick frun omkring med en tallrik och tog upp en frivillig avgift. Hundens framträdande intresserade dem inte så mycket. Sådär kunde närapå varje hund i Vrigstad göra. Så kom då slagnumret, ”Världens hårdaste mage”. Stolarna ställdes med c:a 1 meters mellanrum och frun placerade sig med huvudet och axlarna på ena stolen och med underbenen och fötterna på den andra. Själva kroppen i övrigt svävade fritt i luften.
Mannen placerade nu en flat sten c:a 40 x 30 cm på hennes mage. ”Nu skall jag med ett enda slag av släggan dela stenen i två delar” förkunnade mannen. Han uppmanade ärade publicum att komma fram och granska släggan och stenen. Några smedgesäller klev fram och konstaterade att allt var i sin ordning. Efter diverse piruetter höjde akrobaten släggan och klippte till med all kraft. Men stenen höll, det bara dammade och rök så att man knappt såg kvinnan. Akrobaten synade släggan, som om det varit något fel på den och så höjde han den en andra gång och slog till. Nu träffade han mitt på stenen som klövs i två delar och kvinnan med världens hårdaste mage steg oskadd upp från stolarna och hälsade publiken med ett leende. Ja så gick det till i Bjelkes trädgård för 110 år sedan.
Bjelke hade också en hushållsgris, som hade sin stia i en av marknadsbodarna. Till marknaderna fick han mocka ut och tvätta så gott det gick men grisdoften gick aldrig ur så den stackars knalle som fick den boden på sin lott fick då och då gå ut för att få lite frisk luft. Paret Bjelke hade också en get som de mjölkade. När betet var slut i trädgården kunde man se fru Bjelke komma gående på vägarna runt samhället med geten i koppel och betande i vägrenen. Fru Bjelke letade samtidigt efter cigarr- och cigarettfimpar, som hon plockade upp och på kvällarna kunde man se henne sitta på verandan till Bodala rökande sin pipa stoppad med tobak ur fimparna.
Peder Friedrich och Ottolina hade tre söner. En av dem var målare och bodde hemma i Bodala hela sitt liv, han hette Isidor. 1932 gifte han sig med Nelly Persson, en skånska. Då var föräldrarna borta. Bjelke dog 1913 och hans hustru 1923. Isidor spelade dragspel och var flitigt anlitad till att spela vid danser och skyttefester och liknande tillfällen. Omkring år 1900 fick han ett alldeles speciellt uppdrag.
Det var så att apotekare Berggren, som förestod apoteket i Vrigstad hade en hund, en ettrig foxterrier som hette Gej. Då paret Berggren inte hade några barn var hunden centralfiguren i familjen. Hunden låg i ständig fejd med byns övriga hundar. Men som alltid tar ju åren ut sin rätt och Gej blev som Gustav II Adolf med tiden tämligen fet, och alla var överens om att han var den fetaste hunden i Vrigstad. Folk gissade att han fått för mycket av läckerheten i apotekarens skafferi. Han hade inte längre någon lust att gå på promenader men hans matte tvingade ut honom och efteråt fick matte bära upp honom för trappan till andra våningen i apotekshuset där Gej hade ett eget rum med en mjuk skön bädd och ett litet bord med medicinflaskor. Apoteket var då inrymt i Mörkedala.
Gej blev allt sämre och veterinär tillkallades. Han skakade på huvudet men skrev i alla fall ut en medicin som hunden skulle inta varannan timma dygnet runt. Det betydde ju nattvak för Berggrens. De tröttnade snart och så engagerade Algot Andersson, Karl Algotssons far, som var en skicklig jägare och hade bra hand med hundar. Algot tittade på Gejs medicinflaskor men dömde ut dem alla och föreslog att hunden skulle behandlas med Konjak.
Apotekaren hämtade upp den ena flaskan efter den andra, men man kunde efter några dagar konstatera att någon verkan på hunden kunde inte märkas men däremot föreföll Algot bli piggare och kryare för varje dag som gick. Den fete hunden dog så småningom trots all omvårdnad. Apotekaren ville att Gej skulle få sin grav i apotekets trädgård, men markägaren ville inte ha några hundar begravda på sin mark. Både apotekaren och frun var otröstliga och dagarna gick utan att de kunde bestämma sig vad som skulle göras. Då gjorde Algot slag i saken och grävde en grav i skogsbrynet där villa Granebo nu ligger.
Det är i denna situationen som Isidor Bjelke kommer in i bilden. Gej skulle ju ha en hederlig begravning. Sorgetåget ställde upp utanför apoteket. Först gick Algot, som bar lådan med Gejs stoft, Därefter gick Isidor Bjelke med sitt dragspel och så kom apotekaren och frun. Processionen framskred till tonerna av Isidors sorgmarsch. Vid graven i skogsbrynet sjöngs och spelades för tillfället lämpad musik. Efter den något märkliga begravningen var alla som deltagit i högtiden bjudna på kaffe och tårta i apoteket. Isidor gick ur tiden 1940 och ligger begravd i familjegraven med sina föräldrar.
Informationen om P F Bjelke framfördes av Stig Marz vid Vägkyrkans kyrkogårdsvandring den 28 juli 2010.
© Stig Marz