Först får jag tacka för inbjudan att komma hit – det är ju inte första gången – så det verkar som öm Ni har kvar ett visst förtroende för mig sen jag var här sist – det gläder mig särskilt att få komma tillbaka – tack så mycket!
Förra gången jag var här så fick jag inga andra instruktioner än att jag skulle få tala om vad jag ville. När Marianne ringde och bad mig komma hit den här gången så var det samma förutsättningar: tala om vad du vill. Och det låter ju lätt och behändigt – för det kan ju inte vara särskilt svårt att prata om vad man vill, kan man tycka – men det är faktiskt svårare än man kan tro, Man måste nämligen bestämma sig för vad det är man vill prata om – och att bestämma sig, det hör ju som Ni säkert vet till det svåra här i livet.
Jag har i alla fall lyckats göra det och bestämt mig för vad jag vill tala om. Om jag nämner titeln på några kända sånger förstår Ni kanske vartåt det lutar – ”Så bister kall sveper nordanvinden” – ”Drinkarflickans död” – ”Bredvid sin häst vid gränden” – ”Kallvattensgossen” alla är sånger som handlar om det utbredda missbruket av rusdrycker som förekom i Sverige i äldre tider och om försöken som gjordes att komma tillrätta med det. Så när jag nu tänkte berätta om några händelser och människor här från våra bygder, så är det just detta som är den röda tråden: problemen och eländet som alkoholdrickandet drog med sig,
”Vad nöd vad jämmer, vad sorg och tårar, i strömmar flyta oskyldigt blod
Ja brännvinsfloden frampressar tårar, den tar förståndet och kraft och mod”
Står det i en av de här sångerna, men den sista versen slutar
”Mot denna fiende utan like, drag nu i strid / var och en som kan!”
och det hör också till det jag tänkte berätta om, om hur man drog i strid och på olika sätt försökte motverka följderna. av alkoholmissbruket och hur man också ibland lyckades.
Vi tycker kanske att det dricks alltför mycket alkohol i Sverige i dag – och tror att det var bättre förr. Men det var det inte. Om vi går tillbaka 150 – 200 år i tiden, till slutet av 1700- talet och början av 1800-talet, så var förhållandena katastrofala. Man har sagt att svenska folket helt enkelt höll på att supa ihjäl sig. Ölet bryggde man själv, i praktiskt taget varenda gård bryggdes det öl och man drack dagligen. Ölet var måltidsdrycken, och eftersom det inte fanns något kaffe på den tiden var det ölet som var sällskapsdrycken. Namnen på den tidens kalas vittnar ju också vad det handlade om – jag tänker på namn som barnsöl, brudöl, gravöl, slåtteröl, kyrkogångsöl , timmeröl och allt vad det nu hette – på alla bjöds det öl och dracks öl.
Sen var det då brännvinet. Det var från början medicin och apoteksvara, men det kom snart in i hushållen och liksom man bryggde öl i hemma i gårdarna så brände man brännvin också. Det var den så kallade husbehovsbränningen. Gustav III förbjöd den på 1780-talet, han ville ha monopol på brännvinsbränningen – som Ni ser är spritmonopol inte nån ny ide. Han skulle anlägga kronobrännerier och skaffa staten skatteinkomster. Men det var en mycket öm tå han råkade trampa på, bönderna höll på att göra revolution. Kungen fick också ge med sig efter några år och tillåta husbehovsbränningen igen mot en viss avgift.
Nu hade inte varenda bonde en brännvinspanna naturligtvis, en del ville inte och en del tyckte det var bättre att lämna säd eller potatis till ett bränneri. Men fram till 1855 var brännvinspannorna tillåtna – det året förbjöds de och då fanns det 4 privata brännvinspannor i gång i Vrigstads socken, för hela Västra härad var siffran 46. Från och med 1855 var det alltså förbjudet med husbehovs- bränning och den som ville ha brännvin måste antingen bränna olagligt eller också köpa det. Och några problem med att få tag i brännvin var det inte – på 1860-talet hade Gästgivargården i Vrigstad tillstånd att utskänka 1200 kannor brännvin om året, d v s 3000 liter. Det blir bortåt 10 liter brännvin om dagen och tänker man på att också ölet flödade fritt utan alla restriktioner, så är det inte svårt att föreställa sig att förhållandena ibland kunde bli besvärliga och följderna tragiska. Det skulle dröja ända till 1913 innan vi fick motböcker och brännvinet blev ransonerat. Och hur missbruket kunde drabba och vilka tragedier som utspelades beskrivs målande i sångerna jag nämnde, t ex den stackars Esters öde:
”Den bleka hyn och de tärda dragen, de vittna tydligt om sjukdom, nöd,
och hennes pappa har hela dagen, för krogen glömt skaffa barnen bröd.”
Ett exempel på vilka problem alkoholen kunde vålla kan man hämta från protokollen från sommaren 1865. Då byggdes kyrkan här i Vrigstad, och det gick till så att byggmästaren och hans yrkesmän arbetade hela veckan, men vissa dagar skulle det göras dagsverken vid bygget. Alla jordägande personer i socknen skulle svara för det – det lystes på i kyrkan vilka som stod i tur att komma fram och arbeta och då skulle varje hemman ställa arbetskraft till förfogande allt efter storleken på gården. De dagar när sådana dagsverken var framlysta kunde det alltså vara mycket folk samlat.
Nu var det inte många steg från kyrkbygget till Gästgivargården, den låg vid Torget på den tiden i det huset som nu är Kajsas kafé, och resultatet blev att många dagsverkare hamnade hos krögaren i stället för hos byggmästaren. Följden blev dåligt arbete och dålig disciplin, när folk var onyktra, så kyrkoherde Wetter skrev till Länsstyrelsen och försökte få utskänkningen stoppad. Det fanns en lag mot spritförsäljning vid större folksamlingar som han hänvisade till – han tyckte den lagen borde gälla eftersom, som han skrev, ”vida mer än 100 personer dagligen äro samlade kyrkobyggnaden.” Det blev emellertid avslag och utskänkningen fortsatte som vanligt.
Det är ett tydligt exempel på vilka problem spriten kunde vålla också i en lugn socken på landet som Vrigstad. I dag är det självklart med spritfria arbetsplatser och att i varje fall inte berusa sig under arbetstid – men då kunde man vingla omkring på en farlig byggarbetsplats med promille i ådrorna. Kyrkbygget var för övrigt inte den enda arbetsplatsen – vägen till krogen stod ju öppen för vem som helst som ville ha att dricka.
I dag är det som sagt självklart med spritfria arbetsplatser. I dag är vi också medvetna om riskerna med alkohol i trafiken. Förr kunde man visserligen inte vara rattfull eftersom det inte fanns några motorfordon på den tiden, men olyckor i trafiken som berodde på sprit inträffade ändå. Jag har ett exempel – det är en olycka som inträffade juldagen 1888. Det var slädföre och ölbryggaren Karl Jonsson och hans hustru här från Vrigstad åkte iväg i sin släde till Sävsjö. De skulle möta gäster vid tåget, ölbryggarens svärmor och hennes barnbarn, en 5-årig flicka, skulle komma från Örebro. På vägen till tåget lät ölbryggaren sin hustru stiga av i Gästgivargården i Komstad och vänta där medan han själv körde fram till Sävsjö och tog emot gästerna. Tåget kom och så började hemfärden. I Komstad stannade släden för att hämta upp ölbryggarens hustru, men hur det var så kom man inte längre, hela sällskapet blev sittande där till långt frampå natten. Tyvärr var det ingen nykter kusk som höll. i tömmarna nä r man så småningom kom iväg,
”Nu värmdes hästens leder, när drinkarn tömmen fick,
och under slag och eder, det efter vägen gick”
står det i sången. Och när man sen kom till ett ställe som kallades Ljunga broar – det ligger ett litet stycke förbi Ljunga kyrka åt Vrigstad till – där på en hög vägbank välte släden och alla fyra hamnade i ett djupt dike. Det var vatten i diket och där omkom den lilla femåriga flickan och ölbryggaren själv, 37 år gammal, medan hustrun och svärmodern kom undan med livet. ”Jonsson var starkt överlastad och har måhända genom vårdslöst körande själv orsakat olyckan det i Smålandsposten.
”Men snön den häftigt yrde, och vinden tjöt kring dem
och hur den druckne styrde, de kommo aldrig hem.”
står det i en annan vers i sången om hästen vid gränden. Den slutar
”Nu detta hemska drama, på spriten skrivas bör
därför i unga vänner, betänk er vad ni gör.”
Det är ett par exempel det här, som kanske i och för sig inte är så sensationella eller upprörande – man kan säkert hitta många både värre och sorgligare, men jag nämner dom eftersom de inträffade här i våra socknar.
Ett faktum är i alla fall att spriten och missbruket särskilt under första delen av 1800-talet var ett stort socialt problem i hela Sverige. Det var personliga tragedier, som det sjungs om i sångerna om drinkarna och deras olyckliga familjer, men superiet skapade också kriminalitet och tiggeri och annat elände. Man kunde helt enkelt inte bemästra alla problem, som det omåttliga drickandet förde med sig. Reaktionerna kom också. Det kom till en gräns där det hade gått för långt. och det tvingade fram initiativ för att försöka vända utvecklingen.
Det första organiserade försöket gjordes, när Svenska Nykterhetssällskapet bildades. Deras politik gick ut på att förändra omåttligt drickande till måttligt. För dem var det brännvinet som var den stora faran, öl och vin och liknande svagare drycker nämnde man egentligen inte, så därför blev deras viktigaste mål att få stopp på husbehovsbränningen – och det målet nådde man som jag nämnde 1855. Då förbjöds husbehovsbränningen, men brännvinet var ju inte borta för det. Men skulle det tvunget drickas brännvin, så skulle det drickas med måtta, menade man och bildade s.k. måttlighetsföreningar, där medlemmarna förband sig att inte dricka mer än vissa kvantiteter. Öl och vin och porter kunde man fortfarande dricka och ändå kallas sig nykterist.
Jag har ett intressant protokoll här från en sockenstämma i Hjälmseryd med Hjälmseryds och Stockaryds församlingar där man bl.a. tog upp just den här frågan om måttligt brännvinsdrickande. Stämman hölls 1817 och som ordförande satt kyrkoherden Sven Niklas Hjelmgren. Bakgrunden var en ny s.k. yppighetsförordning från kungen – det hade kommit flera sådana under åren närmast före och syftet med sådana förordningar var
att begränsa importen av varor som ansågs onödiga och lyxbetonade. Man skulle försöka göra sig självförsörjande i landet, silke och siden och kaffe och dylikt var överflödigt och skulle förbjudas. Förordningen som kommit den här gången och som var anledningen till stämman i Hjälmseryd gällde indigo, det är det färgämne man använder för att färga kläder blåa. Andra färger kunde man få fram genom olika inhemska växter, men inte blått – det finns inte något färgämne i naturen i Sverige som ger blå färg, så ville man ha den färgen måste man köpa importerad indigo från Indien.
Kyrkoherden förklarade alltihop det här för Hjälmseryds- och Stockarydsborna på stämman 1817 och man beslutade att hjälpa kungen med att begränsa importen genom att i fortsättningen avstå från blåa kläder. Dom som redan hade fick ha dom kvar j ytterligare åtta år, bestämde man, men inga andra än vita och svarta eller allra helst grå kläder skulle ny tillverkas. ”Den grå färgen” står det i protokollet, ”räknas som den nationella för allmogen och den hederligaste av alla.”
Man fortsatte sedan med fler regler för att undvika överflöd – ingen skulle t.ex. ha klocka förrän man fyllt 20 år, man skulle inte ha förgyllda eller försilvrade knappar i kläderna, man skulle inte ha andra skoband än skinnremmar osv. Allt gick ut på att undvika onödig flärd och framför allt utländska varor, som – skrev kyrkoherden – ”dragit oräkneliga penningar utur riket”. Nu lovade Hjälmseryds- och Stockarydsborna enkelhet och måttlighet.
Det skulle man visa också vid kalasen. Man skulle vara ”tarvlige och sparsamme” och inte servera mer än 3 eller 4 rätter eller vid de allra högtidligaste gästabuden 4 eller 5. Och så kom man då till brännvinet. Så här står det: ”.. .vi utfästa oss att med mera ordning och måtta än hittills skett nyttja svenskt brännvin, att aldrig därav supa 2ne supar å rad och att vid gästabud aldrig supa under måltiden mer än 2ne supar och att sedan på eftermiddagen taga blott en avskedssup eller en aftonvardssup.”
Och ingen skulle kunna fuska genom att använda stora dricksglas eller bägare, utan när suparna räknades så skulle räkningen ske efter ”vanliga brännvinsglas om högst ett jomfrumått.” Jungfru eller jomfru är ju ett gammalt mått – är det kanske någon som vet hur mycket det är på ett ungefär? (Något över 8 cl – 1/32-dels kanna.)
Det var alltså måttlighet som var målet på den tiden – man ville förändra omåttlighet till måttlighet. Många föreningar som bildades för att bekämpa alkoholmissbruket hette som sago måttlighetsföreningar eller nykterhetsföreningar. Men för många var det inte nog radikalt. Nästa generation föreningar som bildades kallades i stället helnykterhetsföreningar, och arbetade för fullständig avhållsamhet från alla slag av alkoholhaltiga drycker. Det var föreningar, som i regel stod på kristen grund – väckelserörelsen och nykterhetsrörelsen följdes ju på många sätt åt och hade ofta samma medlemmar. Sångerna jag nämnde innehåller ju inte bara propaganda för nykterhet utan har också ett kristet budskap.
I Vrigstad bildades en sådan helnykterhetsförening år 1890. Enligt stadgarna kunde var och en bli medlem, som ”med Guds hjälp avhåller sig från att begagna rusgivande drycker, vari inbegripes vin, bayerskt öl och porter.” De var vad man kallade absolutister. Bland medlemmarna fanns skollärare Hultqvist, skomakaren Klas Rehn, handelspatronen Johan Ek med flera. I sin lokal, som var gamla missionshuset, hade man en stor tavla upphängd som föreställde den förskräckliga Brännvinsdraken. Men föreningen såg drakar på nära håll och i mer påtaglig form. Man lokaliserade till exempel en till gästgivargården, som hade rättigheter att utskänka brännvin och öl, en annan till ölbryggeriet – en tidigare ägare var ölbryggaren Karl Jonsson, som omkom så olyckligt och som jag nämnde förut – Brännvinsdraken visade sig också vid de stora marknaderna och beväringsmönstringarna. Orsaken till att det gick våldsamt till vid sådana tillfällen var enligt föreningens uppfattning ingenting annat ån ölet och brännvinet. Så förkämparna i helnykterhetsföreningen var den grymma Brännvinsdraken inte bara en symbol på väggen i missionshuset – man såg andra högst verkliga drakar.
Och kämpade gjorde man. Man försökte få stopp på utskänkningen på gästgivargården – gästgivaren skulle inte få handla med det man kallade ”det fördärvliga tyska ölet” – ”bierhandeln har mer än en gång givit anledning till sorg” stod det i föreningens protokoll. Vad föreningen kunde göra var att vända sig till myndigheterna och begära restriktioner, man försökte komma på gästgivaren med överträdelser av bestämmelserna och anmäla honom. På marknaderna förekom det ofta lönnkrogar, alltså olaga försäljning och utskänkning av brännvin – då hyrde föreningen privatdetektiver, som skulle spåra upp olagligheterna. Man hoppades att det skulle gå att göra Vrigstad marknad åtminstone lite nyktrare.
Egentligen år det imponerande att låsa hur dessa nykterhetskämpar arbetade. De satt inte bara på möten och ojade sig över eländet, de försökte handla konkret och praktiskt. De identifierade roten till problemet och försökte rycka upp den. ..Jag har nämnt ett par exempel, som kanske inte var så framgångsrika, men en av deras aktioner lyckades verkligen, man kan säga att föreningen fick in en fullträff på rusdrycksdraken. Det var så att ölbryggeriet här i Vrigstad hade gått i konkurs och skulle säljas på auktion. Föreningen beslutade då helt enkelt att ropa in bryggeriet och lägga ner öltillverkningen. Teckningslistor gick runt i bygden och när dagen för auktionen kom, det var i augusti 1900, hade folk tecknat sig för 1 600 kronor.
På auktionen ropade patron Johan Ek in bryggeriet för nykterhetsföreningens räkning för 1 510 kronor och därmed var det för alltid slut på framställningen av det så förhatliga tyska ölet i Vrigstad. Gästgivaren fortsatte visserligen sin utskänkning. men ölet fick han hämta på annat håll. I bryggeriet bryggdes i. fortsättningen inget annat än svagdricka. Det övertogs 1907 av bryggaren A V Svensson och senare hans son Simon. De bryggde och körde runt med sin bil och sålde sitt svagdricka.. Jag minns när var liten, att jag bestämde mig för att bli bryggare när jag blev stor – jag hade nämligen sett bryggare Svensson komma med drickabilen och sett honom öppna sin stora portmonnä. Ingen hade så stor portmonnä som han och ingenstans hade jag sett så mycket småpengar på ett ställe som där. Så vägen till den stora rikedomen, trodde vi småpojkar, det var helt enkelt att bli bryggare.
Men för att återkomma till Helnykterhetsföreningen så är ju aktionen att köpa bryggeriet och lägga ner öltillverkningen ett intressant exempel på hur praktiskt och handfast man såg på uppgiften att verka för nykterhet. Föreningslivet på den tiden var också helt annorlunda än nu. Midsommardagen 1890 anordnade föreningen till exempel ett offentligt möte i Missionshuset. Det var prytt med björkar och blommor, och på talarstolens framsida lästes enligt protokollet ”i stora latinska bokstäver den gudomliga maningen Varen nyktre!” Fast man började kl. 9 på morgonen, så var lokalen fullsatt. Man sjöng Davids psalmer och så skulle det då bli nykterhetsföredrag. Det finns en historia från Stockaryd om världens kortaste nykterhetstal – det hölls på Nykterhetsfolkets Dag för några år sedan av pastor Artur Bridfelt i Svenarum och omfattade allt som allt tio ord: ”Det vet ni väl att ni inte ska supa, gubbar!” sa Bridfelt och det var hela talet. Men så korta tal dög inte när Helnykterhetsföreningen hade möte i Vrigstad denna midsommardag 1899. Då kom riksdagsmannen Jönsson från Mörarp och talade i en och halv timme med utgångspunkt i Ordspråksboken 19 kap och 3 vers. Han behövde mer än tio ord.
Så kämpade man då vidare mot brännvinsdraken och brännvinsfloden. Föreningen gick på 1920-talet upp i en Blåbands-förening, som för länge sen har upphört. 1909 bildades logen Klippan av IOGT, som hade annan stil på sitt arbete och sina möten än Helnykterhetsföreningen – det var mest ungdomar och lokal var Skyttepaviljongen. Där hölls inga långa nykterhetsföredrag, man spelade dragspel och dansade, det kallade man ”skosuleslitningsafton”. Men röka på mötena fick man inte, det bestämdes med 15 röster mot 3, däremot snusa – där blev röstsiffrorna 10 för snuset och 8 emot. 1918 las också den föreningen ner.
Då hade vi redan motboken, och 1922 folkomröstade svenska folket om totalt spritförbud, och nykterhetsrörelsen kom in i andra banor. Det blev andra tider, men hur man än försökt så har brännvinsdraken överlevt och brännvinsfloden fortsatt att flyta. Skillnaden är att numera tar samhället hand om de värsta konsekvenserna. De stackars barnen i sångerna hade i dag levt i skydd av Socialtjänstlagen – den moderlösa Ester hade inte behövt sitta hemma hungrig och frysa, om hon levt i dag, det hade socialen sett till – och någon liten Anna som skickats till krogen efter brännvin till far och fryser ihjäl i drivorna är också svår att föreställa sig i dagens Social-Sverige. I dag är tragedier, som orsakas av omåttligt alkoholdrickande av annan karaktär. Med då var den kalla nordanvinden, som svepte kring stuguknuten i sena kväll, och de tragedier som sångerna beskriver, bister verklighet.
Texten är skriven av Rudolf Thunander och presenterad i församlingshemmet för Svenska Pensionärsföreningen i Vrigstad den 3 oktober 1994.
© Rudolf Thunander