Medlemsskrift 2023

En hälsning från Vrigstads hembygdsförening 2023

Innehåll:
Sid 2. Information från Vrigstads Hembygdsförening – inbjudan till årsmöte, medlemsinformation, verksamhetsberättelse, Vrigstad kommun 1863-1970.
Sid 8. Bilder från 1953, 1963, 1973, 1983, 1993 och 2003.
Sid 11. Vrigstads hembygdsförening fyller 75 år.
Sid 13. El och andra moderniteter kommer till Vrigstad.
Sid 20. Stort tack!

Inbjudan till årsmöte med Vrigstads hembygdsförening
Välkommen till årsmöte med Vrigstads Hembygdsförening torsdagen den 9 mars, kl. 19.00 i Vrigstads församlingshem.

Program:
Årsmötesförhandlingar.
Filmvisning.

Gamla och nya medlemmar hälsas hjärtligt välkomna!

Medlemsinformation
Medlemsavgiften för år 2023 betalar du antingen via vårt bankgiro eller via swish. Glöm inte att ange namn och adress, samt födelseår om du betalar som ungdom.
Enskild medlem: 100 kronor. Gift/sambo: 200 kronor.
Ungdom t.o.m. 25 år: 50 kronor.
Hembygdsföreningens bankgiro: 5560-4292
Hembygdsföreningens Swish: 123 471 36 40

Under 2022 slog vi återigen ett nytt rekord i antal medlemmar i hembygdsföreningen. Vi har därför valt att även i år dela ut denna skrift till alla hushåll i Vrigstad och hoppas att inte bara våra tidigare medlemmar betalar in medlemsavgiften utan att vi även kan få nya medlemmar som uppskattar vårt arbete med att dokumentera det som hänt och händer i Vrigstad.

Vrigstads hembygdsförenings verksamhetsberättelse 2022
Styrelsen har under året haft följande sammansättning: Börje Cronvall, ordf., Kerstin Carlsson, sekr., Marita Magnusson, kassör, Catharina Andersson, Andreas Ljung, Marie Olofsson och Sven-Olof Svensson.
Suppleanter: Sten-Anders Carlsson, Lennart Davidsson, Anders Johansson och Ted Wolfram.

Styrelsen har under det gångna året haft nio protokollförda samman-träden. P.g.a. pandemin genomfördes de två första sammanträdena digitalt som videokonferens.

Mycket glädjande är att vi även i år slagit nytt medlemsrekord. Vi har ökar från 526 till 535 medlemmar under 2022. Av dessa är 18 ungdomsmedlemmar!

Årsmöte den 10 mars
Bengt Gunnarsson hade avböjt omval efter sina sex år som suppleant i styrelsen. I hans ställe valdes Anders Johansson in på två år. Föreningen antog också nya stadgar. Nytt för i år var att föreningen instiftat ett kulturvårdspris där hembygdsföreningen framför allt vill uppmuntra bevarandet av kulturmiljöer. Det första priset tilldelades Lennart och Monica Fyhrlund: ”För ett engagerat arbete med att bevara kulturmiljön ”Runstedtska Färgeriet” och därmed också ett centralt kulturmärke i Vrigstad”.

Bengt Gunnarsson, som avtackades på årsmötet för sitt arbete i föreningen, har bl.a. tillverkat plåthattar som han satt upp på alla staketstolpar vid Gröndal.

Temakväll ”Min nygamla hembygd”
Den 7 april var Malika Svensson inbjuden att tala om sin nygamla hembygd. Hon berättade om sitt liv, där hon fötts i Indien och året efter adopterats till Vrigstad, och att hon för några år sedan återvände till Vrigstad efter många år utomlands.

Efter en kort information om den kommande hembygdsboken, som handlar om perioden 1863-1970 då Vrigstad var en egen kommun, visades nya och gamla bilder från föreningens rika bildarkiv.

Skolans hembygdsveckor
Under våren har skolan s.k. hembygdsveckor genomförts. Hembygdsföreningen bistår alltid med en del information. Bl.a. har årskurs 1 besökt lägenheten i Gamla Bankgården och förskolan har varit på Gröndal.

Cykeltrim
Även 2022 anordnade föreningen ett cykeltrim med 22 kontroller runt om samhället.

Öppet hus på Gröndal den 7 augusti
Hembygdsföreningen höll traditionsenligt Öppet hus på Gröndal den första sön-dagen i augusti. Donald Stendahl, som är född i Vrigstad, underhöll med populära sånger. Delar av föreningens samlingar visades.

Sommarläger 12-14 augusti
Vrigstads hembygdsförening var värd och arrangör av Jönköpings läns hembygdsförbunds sommarläger för femteklassare.

Ungdomarna besökte bl.a. Gamla Bankgården. Där fick de se filmer och blev guidade i bankmuseet och i den gamla lägenheten.

Deltagarna fick fiska kräftor med hjälp av bl.a. Christer och Line Filipsson från Vrigstads fiskevårdsförening. När burarna lagts i på fredagskvällen kom Bengt-Elis Pettersson och berättade om kräftfiske och kräftskivor.

Redan klockan 6.30 på lördagsmorgonen plockades burarna upp och fiskelyckan var god. Alla ungdomar fick kräftor i sina burar.

På lördagsförmiddagen besökte vi Hylletofta hembygdsförening där bl.a. Johan Brogård berättade om livet i torpen förr i tiden.

Alla fick sedan pröva på att göra egen äppeljuice på Gröndal under lördagsefter-middagen. Börje Cronvall berättade om barn och ungdomars liv på 1800-talet. Ungdomarna, som bodde på Vrigstad Värdhus, fick sedan möjlighet att disponera poolen på värdshuset och på kvällen serverade Kerstin Carlsson och Marie Olofsson kräftor och taccos.

Avslutningsdagen, söndagen, tillbringades på Gröndal. Lennart Olsson från Stockaryds hembygdsförening berättade om hemvärnet och Kerstin Carlsson berättade om skolan förr i tiden. Här fanns även tid för diverse lekar och efter lunch var det hemfärd för de tjugo ungdomarna.

Tematräff om Njudungs folkland den 21 augusti
Vrigstad hembygdsförening anordnade den tredje och sista föreläsningen om Njudungs folkland. Det var länsarkeolog Mikael Nordström som föreläste i Vrigstad missionskyrka under rubriken “Från jägare- och fiskaresamhälle till vikinga-hövdingar”.

Tematräff om kyrkan och bioenergi den 29 september
Första programpunkten var Vrigstad kyrkas historia. Carl-Gustav Liew gav en utförlig beskrivning av den nuvarande kyrkan. I Vrigstad fanns en gammal kyrka som var byggd cirka år 1100, men den var i behov av renovering och samtidigt ansågs den för liten för det kraftigt växande Vrigstad i mitten av 1800-talet.
Nu behövde man en kyrka som hade plats för 1200 personer. Det blev en långdragen historia från de första planerna fram till dess att kyrkan började byggas. Den 20 april 1865 startade byggnationen och redan efter sju månader stod kyrkan klar för besiktning. Den första gudstjänsten hölls i kyrkan nyårsdagen 1866.

Efter kaffepausen var det Niclas Jonssons tur att berätta om BK Tech som han startat efter stormen Gudrun. Niclas hade tidigare arbetat på kärnkraftverket O1 i Oskarhamn, men startade nu en pelletsfabrik. Det här blev inledningen till ett bredare arbete som grundade sig på behovet av att ställa om från fossilt bränsle till bioenergi. BK Tech växte kraftigt under ett antal år och utvecklades till en bred företagsgrupp.

Tematräff om Biskopsbo vårdhem den 3 november
Vid årets sista tematräff berättade Bertil Zettergren om Biskopsbo vårdhem. Bertil inledde med att berätta om Biskopsbos historia. Gården har anor som biskopsgård under Linköpings stift sedan 1100-talet. 1915 kom Maria Pettersson som arbetat på Slagsta, en s.k. uppfostringsanstalt för sinnesslöa, till Biskopsbo. Hon startade vårdhemmet med tre flickor och det växte sedan successivt till att som mest omfatta 80-85 patienter. När det var som störst bodde 177 personer på Biskopsbo. Utöver vårdhemmet startade 1933 Biskopsbo arbetshem.

1944 kom nya ägare, Brita och Gunnar Axelson, och 1972 övertogs vårdhemmet av Bertil och Karin Zettergren. Bertil berättade om de många förändringar som skedde på vårdhemmet fram till det att det lades ner 1995. Som avslutning visades ett antal bilder från verksamheten.

Vrigstad kommun 1863-1970
I samband med föreläsningen den 3 november började föreningen sälja sin nya bok som handlar om de drygt 100 åren som Vrigstad kommun fanns. I boken finns protokoll från de kommunala nämnderna och styrelserna, fakta om Vrigstad i stort samt många bilder från samhället under denna tid.
För fjärde året i rad tog föreningen även fram en almanacka som är illustrerad med nya och gamla bilder från Vrigstad.

Bokförsäljning under skyltsöndagen
Hembygdsföreningen fanns naturligtvis på plats när det var julskyltning i Vrigstad den 27 november. I Badhuset sålde Catharina Andersson, Marita Magnusson och Marie Olofsson föreningens böcker och årets almanacka.
Föreningen fanns sedan även på plats vid Qstar i samband med julgransförsäljningen, och på Jotos veckan före jul.

Vrigstad kommun 1863-1970

Vrigstad 1953

Vrigstad 1963

Vrigstad 1973

Vrigstad 1983

Vrigstad 1993

Vrigstad 2003

Vrigstads hembygdsförening fyller 75 år

Lite korta fakta om föreningens tidiga historia.
Den 8 juni 1948 hade några intresserade kallat till ett möte på Granbackens pensionat för att undersöka möjligheterna att bilda en hembygdsförening. Antikvarie Gunnars Svahnström berättade om målet för en hembygdsförening och om hur arbetet skulle bedrivas. Samtidigt tillsattes också en interimsstyrelse som bestod av Rudolf Thunander, Folke Wilson, Bernhard Hultkvist, Stig Ringefelt och Oskar Crona.
Den 2 september bildades så formellt föreningen, stadgar antogs och en styrelse valdes. Interimsstyrelsen fick fortsatt förtroende i föreningen, som endast kompletterades med Ture Fabiansson. Till ordförande valdes Rudolf Thunander. Årsavgiften bestämdes till 1 krona för första medlemmen i familj och 50 öre för varje ytterligare. Ständig medlem skulle betala 20 kronor en gång för alla. Redan vid starten fick föreningen 139 medlemmar.

Den dåvarande hembygdsparken arrenderades av pastoratet som 1952 skänkte två stugor från arrendatorsbostället till föreningen. Här pågår arbetet med att resa timmerstommen.

Under åren 1950-1955 gav föreningen ut en tidning Årsbladet (som fortfarande finns i omlopp). Föreningen anordnade även hembygdsresor till olika platser. I föreningens bildarkiv finns bilder från flera av resorna. Det var alltså livlig aktivitet i föreningen under 50-talet.

Under 60-talet inträdde en trötthetsperiod och föreningen var på väg att slutgiltigt somna in. Under 70-talet så blev det åter fart på verksamheten. Föreningen fick ärva Gröndal och senare startade ett stort antal aktiviteter – temakvällar, torpvandringar, TRIM-orientering m.m.

1974 gav föreningen ut sin första bok ”Bilder från gamla Vrigstad”. Redaktionskommittén bestod av Gunnar Mallander, Rudolf Thunander, Lennart Crona, Stig Marz och Henry Renshult.

Efter flera års insamling av foto började Stig Marz 1979 att forma det bildarkiv som idag består av över 6 000 bilder och som är en outsinlig källa till kunskap och förströelse.

Under 80-talet anordnade föreningen några fantastiska konserter med bl.a. Nicolai Gedda, Elisabeth Söderström, Laila Andersson och Ulf Palme samt “Alla kyrkors kör” under ledning av Carl-Gustav Liew.

Måndagen den 27 februari 1984 flyttades hembygdsstugan från parken till Gröndal. Stugan delades i två delar för flytten. Här är ena halvan klar att lyftas på en trailer för transport till Gröndal.

El och andra moderniteter kommer till Vrigstad

I vår nya bok om Vrigstad kommun berättar vi bl.a. om hur samhällsservicen vuxit fram i Vrigstad. 1992 höll Rudolf Thunander ett föredrag för en pensionärsförening om hur bl.a. elen och telefonin kom till Vrigstad.

“Jag ska börja med att citera en sak som Kurt Weibull, den gamle historieprofessorn i Göteborg sa. Namnet Weibull är säkert bekant för Er. Jörgen Weibull är ju en person som man ofta har kunnat se och höra i radio och TV, han är också historiker och son till Kurt Weibull.

Kurt Weibull, var född 1886. Han dog för något år sedan 105 år gammal och pigg och aktiv in i det sista. Han var som sagt född 1886 och 1986 fyllde han följaktligen 100 år och släkt och vänner och barn och barnbarn var samlade för att fira honom. Då fick han som levt i 100 år frågan vad som hade varit den mest betydelsefulla förändringen i tillvaron under de 100 åren – i fråga om arbetslivet t.ex. med arbetstider och semester eller i den tekniska utvecklingen som ju hade ju gått i ett rasande tempo – med flyg och bilar och TV och allt vad det kan vara, och frågan var, vad i den utveckling som 100-åringen hade varit med om som tyckte han var det viktigaste och då inte bara för honom personligen utan för svensken i allmänhet i det dagliga livet.

Kurt Weibull tänkte länge innan han svarade. Jag tänker låta er tänka lite också Vad tror ni han svarade? Tror Ni det var rösträtten eller semestern eller frysboxen eller flyget eller vad tror Ni det var? Efter moget övervägande svarade Kurt Weibull: den viktigaste förändringen i människors vardagstillvaro skedde när det elektriska ljuset kom – ljuset och glödlampan. Ingenting har betytt så mycket för t.ex. kvalitén på arbetet, nu kunde man se vad man gjorde i verkstan, i lagårn, i köket. Dessutom försvann tomtarna och trollen som hade smugit omkring i mörka skrymslen på vindarna och i bodar, det kom ljus i huset, samvaron i hemmet på fritiden blev annorlunda. Vardagslivet överhuvudtaget, menade Kurt Weibull, förändrades totalt och förändrades till det bättre.

Det här är ju en pensionärsförening och det betyder rimligtvis att alla här är minst 65 år gamla, d.v.s. födda senast 1927. Många är förstås äldre, födda både 10 och 20 år tidigare kanske. I alla fall är det nog en hel del av Er som kan komma ihåg en tid utan elektriskt ljus. I mitt eget hem hade vi visserligen elektriskt ljus, men inte hela dygnet. Det kom från en liten kraftstation för fabriken och tändes när det mörknade fram på eftermiddagen och släcktes sen vid 10-tiden på kvällen. Det fanns ett relä vid den här stationen och den som skötte det hela varnade då genom att med det här reläet tona ner två gånger med ljuset. Sen dröjde det 5 minuter innan det släcktes helt och folk fick lite tid på sig att plocka fram sina fotogenlampor och stearinljus. ”Nu blinkar Emil!” sa man i stugorna – den som tände och släckte hette nämligen Emil – och då visste man att nu slocknar det för natten.

Till Vrigstad kom elektrisk ström 1918, det var från en kraftstation vid Kvarnagården och den fullständiga elektrifieringen som vi är vana vid och som ju utnyttjas till allt tänkbart förutom till belysning har ju sedan utvecklats så småningom. Gatljus fanns det förresten i Vrigstad före det elektriska ljusets tid. Redan omkring år 1900 fanns det 6 oljedrivna gatlampor utplacerade som tändes av en s.k. nattvakt och lykttändare. Den som skötte jobbet kallades förresten Rännare-Johan och avlönades med 25 kronor om året av Sparbanken. Alla som kan föreställa sig och minns en tillvaro utan elektriskt ljus och elektriska glödlampor kan nog hålla med Kurt Weibull – det är nog inte så mycket annat som förändrat tillvaron och vardagslivet så genomgripande som just det elektriska ljuset. Men det finns andra genomgripande förändringar som vi varit med om – radion är en, telefonen en annan. Många av er som kan komma ihåg en tillvaro utan elljus, kan kanske komma ihåg en tid när det inte fanns telefon i huset heller inte hos grannen eller kanske inte i hela byn – nu förtiden har man en apparat i nästan varje rum och dessutom kanske en i bilen.

Till Vrigstad kom telefonen för nästan precis 100 år sedan, 1896, – då var det bara sju personer som hade telefon här: det var handlanden Albert Wadell, han hade nr 1, handlanden Johan Ek, patron Wessberg på Lundholmen, provinsialläkaren Lindegren, länsmannen Alfred Dahl, kronojägaren Hallström och fabrikören Fredrik Runstedt. Ytterligare en abonnent fanns det, det var häradshövding Geijer i Nydala, så sammanlagt var det åtta. Nydala fick förresten inte telefonstation förrän 1932.

Det var inte Televerket som svarade för telefonen på den tiden utan ett privat bolag, Telefonbolaget L M Ericsson. Växeln var inrymd i Wadells hus i ett litet utrymme innanför själva affären – Wadells affär fanns i det huset vid Torget där Dans Fritidsbod nu är och växelföreståndare var Joachim Dahlström. En yngling som man brukar säga inte krävde så mycket arbete – att koppla telefonsamtal till 8 abonnenter räckte mer än nog för honom.

Rätt snart tog Televerket över, det blev fler och fler abonnenter, och flinkare fingrar än Dahlströms krävdes för att koppla alla samtalen. I början av 1930-talet fanns det 48 abonnenter i Vrigstad, 1944 passerades 100-strecket och 10 år senare var det över 200. Det var den tid när det fanns en liten vev på apparaterna, man vevade, det svarade “Vrigstad” och man beställde sitt samtal, inte alltid genom att säga numret utan för det mesta bara namnet. På telefonstationen kopplade man då samtalet manuellt genom ett invecklat flyttande av sladdar. Rikssamtal beställde man, t.ex. ”Kan jag få Lasarettet i Jönköping” och sen satt man och väntade till det ringde två signaler – två signaler betydde alltid riks, lokalsamtal var bara en – och telefonisten sa “Klart Jönköping” och så blev det ett samtal. När tre minuter gått hörde man telefonisten säga ”en period” i luren, och när sex minuter hade gått sa hon ”två perioder”. Det kunde man tolka ungefär som så, att ”nu har Du pratat länge, har Du verkligen råd med det”. Klockan 9 på kvällen stängde man och på söndagarna gick det att ringa bara vissa timmar. Många var ovana vid telefon – man skrek i luren som om man trodde att det måste höras hemma hos mottagaren utan ledning.

Sen kom automatiseringen, det var i början av 1960-talet, det blev fingerskiva i stället för veven, telefonstationen las ner och telefonisterna försvann. Nu är det knapptelefoner, man ringer direkt till både USA och Australien – telefonen hör till allas vardagsliv. Men det har den inte alltid gjort – det är under de 100 åren som Kurt Weibull levde som den blev var mans egendom och tågade in i vardagstillvaron, en av de stora förändringar som också vi har varit med om.

Överhuvudtaget är det intressanta frågor detta, när sådana här genomgripande förändringar har kommit. Vi vet att det har hänt – men när? Jag skulle kunna testa Er med ett par frågor och t ex fråga om Ni vet när frysboxarna gjorde sitt intåg i hemmen? Eller när det blev möjligt att se TV här? Båda sakerna är sådana genomgripande förändringar i vardagslivet – det är väl knappast någon numera som vill tänka bort varken TV:n eller frysboxen. Hur länge sen är det vi inte hade någondera. Vilket kom först – TV eller frysbox?

Sådana frågor intresserar historikerna i dag, inte bara runstenar och gamla krig och kungar. Förändringar som dem vi pratar om elektriskt ljus, telefon, TV, nylon och plast o.s.v. har ju inträffat i modern tid och är trots allt relativt lätta att datera – andra är svårare. När kom gaffeln t ex? När slutade man att ta mat med fingrarna och i stället använda gaffel? När kom den första vändplogen, som så radikalt förändrade jordbruket Vem hade de första glasögonen? Ju längre tillbaka vi kommer ju svårare blir det. Vi märker att det är svårt nog med det som hänt i vår egen tid – när började man brygga kaffe i Melitta-filter t.ex. eller när en klok person kom på att konstruera tippflak på lastbilar. Ja det kan man fundera på.

Så där kan man hålla på att räkna upp gamla och nya förändringar – när de väl har skett tycker vi de är självklara, de bara finns där. Men det är intressant att försöka svara på frågorna – när hände det, var kom nyheterna ifrån, vem började o.s.v. Det ger många gånger nya perspektiv och ett annat sätt att se på det självklara som vi har omkring oss och som vi tror alltid har funnits här.

Jag ska sluta med att berätta lite om bakgrunden till en annan viktig företeelse i tillvaron, någonting som ingår i det dagliga livet och som vi är beroende av, och som dessutom har en intressant historia just i Vrigstad. Det är Posten. Som Ni kanske vet så kom det första frimärket i Sverige 1855, men redan innan frimärkena fanns, hade vi ett postkontor här. Det kom 1848 och var då det trettonde i Småland. Mellan kontoren fanns ett antal stora post-linjer där man befordrade posten med häst och vagn. En sådan gick t ex mellan Jönköping via Vrigstad till Alvesta, en annan över Vetlanda mot Målilla.

Det hus som vi kallar Gamla Bankgården här i Vrigstad, där Bankmuseet är numera, byggdes på 1840-talet och kallades Bolagshuset eftersom det byggdes av ett bolag för att ge rum åt läkare och apotek. Men bolaget erbjöd också fri bostad om två rum och kök i huset åt en postmästare, om Vrigstad fick ett postkontor. Det fick man – 1848. Sju år före frimärkets tid, beslöt regeringen att det skulle bli ett postkontor här och den förste postmästaren utnämndes. Han hette Johan Bergdahl, han bodde som sagt i Bolagshuset eller Gamla Sparbanken och postkontoret inredde han i ett hus som låg vid Växjövägen där Taxi är nu.

1855 hände något intressant – då fick Bergdahl för sig att han ville flytta postkontoret till Sunnerby, där en av gårdarna var s.k. posthemman och låg vid stråkvägen mot Växjö. Länsstyrelsen skulle yttra sig och infordrade från kronofogde Wallerström här i Vrigstad lite underlag om förhållandena och kronofogden han skrev att det inte vore bra med postkontoret i Sunnerby. Det vore som han skrev ”till nackdel för korrespondenterna” och dessutom skulle det vara större risk för postrån och stölder av pengar och värdepost om kontoret låg i Sunnerby. Men Bergdahl bemötte honom och skrev att ”Sunnerby by är med redbara och ordentliga invånare befolkad” och vad våldsverkare och rånare beträffade, skrev Bergdahl, så “äro sådana snarare att befara i Vrigstad, emedan här ofta samlas varjehanda slags dåliga människor och inbrottsstölder hava även här blivit begångna, varemot det i Sunnerby är stilla och lugnt”.

Någon flyttning av posten till Sunnerby blev det emellertid inte. I stället flyttades postkontoret till ett hus vid Tegnérvägen som heter Granstugan – det ägs i dag av familjen Björn Celén – och föreståndare blev fröken Charlotte Granfelt – hennes fullständiga namn var Charlotte Josefina Bernhardina Albertina Eugenia Granfelt. I Granstugan fanns allt som skulle finnas i ett gammaldags postkontor, en lucka som postfröken öppnade när någon knackade på och som hon kunde slå igen med en ilsken smäll framför näsan på den som inte uppträdde som han skulle. Där fanns inget kassaskåp, men en kassakista som var fastskruvad med stora skruvar i golvet.1894 efterträddes Charlotte av sin brorsdotter Anna som sedan förestod posten till 1938, då den flyttades igen. Nu till Torget, till det hus där Biblioteket nu är. Då hade de båda fröknarna Granfelt förestått posten i Vrigstad i 67 år. De var för övrigt de sista medlemmarna av den finlands-svenska adelssläkten Granfelt.

När stambanan blev färdigbyggd 1864 öppnades sen postkontor vid flera av järnvägsstationerna, i t.ex. Sävsjö och Stockaryd. I Stockaryd var en s.k. förenad poststation, d.v.s. järnvägens och postens expeditioner sköttes av samma personal i järnvägsstationen. Den ordningen gällde till 1916, då posten i Stockaryd skildes från järnvägen och fick egen personal och egna lokaler. Förenad poststation blev det i Rörvik 1916 som inte förrän 1949 fick posten skild från järnvägen.

Jag måste få berätta en episod från en sådan förenad poststation, där stinsen skötte både tågen och posten. Min farfar som hade Stolfabriken i Hagafors var ju beroende av järnvägstransporterna från stationen i Hok – han brukade säga att han inte kunde hjälpa att det var 8 km från fabriken till stationen, fabriken fanns nämligen innan järnvägen var byggd. Då hade det i alla fall kommit en ny stins till Hok. En riktig byråkrat som var ytterst noga med att alla regler följdes till punkt och pricka. Farfar hade skickat iväg en dräng med häst och vagn och ett lass stolar. Det togs emot och klarerades av stinsen, men sen hade han också postärenden med sig. Men det gick inte – posten är stängd för dagen förklarade stinsen och pojken fick köra de 8 kilometrarna hem med oförrättat ärende.
Farfar blev ju inte precis glad när fick höra talas om sådan kitslighet, så hade det aldrig gått till förut, så han funderade ut ett sätt att fostra den nye stinsen lite. Nästa dag körde pojken iväg till Hok igen med instruktioner från farfar. Han gick fram till luckan och frågade: Är posten öppen? Jo det var den. Jag skulle ha ett 5-öresfrimärke. Det fick han och gick och satte sig på bänken där i väntsalen. Och så gick han fram igen: Är posten öppen? Ja – ett 5-öresfrimärke och så höll han på tills stinsen röt: Hur länge ska Du hålla på med det här? “Fabrikören sa att jag skulle hålla på tills kronan är slut.” Det var en vink, som stinsen begrep och allt slutade i frid och fröjd, farfar och han blev goda vänner och den strikta gränsen mellan post och järnväg luckrades upp till alla parters belåtenhet.

Jag skulle återkomma till vad vi kallade gångpost. De stora linjerna mellan postkontoren fanns ju – de gick med häst och vagn och efter turlista. Men så fanns det också s.k. gångpost, d.v.s. posten bars till fots även s.k. postförare som inte egentligen behövde ha några andra kvalifikationer än att vara som det hette “en fullmyndig mansperson”. Det fanns sådana gångpostlinjer mellan Vrigstad och Hylletofta en tid under 1870-talet och det fanns en mellan Vrigstad och Nydala. Nydala under några år – mellan 1874 och 1879 förresten – egen poststation och då var det gångpost två gånger i veckan mellan Vrigstad och Nydala, det var en postförare som då gick med posten. Men 1879 drogs postkontoret i Nydala in – något nytt blev det inte förrän 1920 – och postföraren blev uppsagd. Det skulle bli en lantbrevbärare i stället och på brevbäraren var kravet att han skulle kunna läsa och det kunde inte den gamla postföraren.

Nu 1879 skulle det alltså bli en lantbrevbärare, han skulle gå två gånger i veckan från Vrigstad över Hökaberg, där prästen bodde på den tiden, till postombudet i Nydala. När man skulle anställa den nye lantbrevbäraren gjorde man så att man höll auktion på sysslan – den som bjöd lägst skulle få den. Den 18 mars 1879 hölls det sådan auktion i Vrigstad och det var många som bjöd och den som bjöd allra lägst och alltså fick platsen bjöd 1 krona och 28 öre per tur. Så småningom kom han på att han nog hade bjudit för lite i alla fall, för ett par år senare begärde han förhöjning på lönen, han ville ha 2 kronor per tur, för skrev han till poststyrelsen ”av lönen har hittills hälften gått åt till skoslitningspengar”. Det fick han inte så han sa upp sig och det blev ny auktion: nu blev det lägsta budet 99 öre per tur för att gå sträckan som man beräknade till 1.4 mil.

En annan postbärare som nog många hört talas om var Post-Kalle, som före stambanans tid bar post mellan Vrigstad och Sandsjö. Han var ett stort original och det går många historier om honom. Bl.a. hade han en fästmö, hon hette Lena och hade en liten stuga med en liten trädgårdstäppa till. ”Och” sa Post-Kalle, ”Lena och jag har gjort liksom ett sakramente att dö ho först så ska ho ha stuga men dö ja först så ska ja haet”. Så där kunde det vara med posten – det som nu för tiden fungerar med en tidning och post i brevlådan varenda dag utan att vi tänker på det, med besvärliga stinsar och postfröknar och brevbärare som inte kunde läsa.

Ingenting är sig likt – den som är pensionär och kan se tillbaka och överblicka några decennier kan bara konstatera detta och hur mycket det är som har förändrats. Miljöer har försvunnit och nya kommit i stället, människorna själva förändras och lever på ett nytt sätt i ett annat tempo och under andra villkor. Och vi gamle hänger med i svängarna så gott det nu går och nån gång – som nu – kan det vara roande och intressant att tänka efter både vad som förändrats och när det skedde.

Man kan också fundera på vad pensionärsföreningen som samlas om 60 – 70 år ska prata om – vad de som nu är 10-15 år gamla ska fundera över när de blir pensionärer och talat om 1990-talet och vår tid, där de går omkring med telefoner i byxfickorna och kanske gör semesterresor till månen. Kan Ni tänka Er kanske nån säger, ”när jag var liten hade vi bara en liten persondator hemma” eller ”vägarna var så dåliga så man kunde inte köra mer än 110 -120 kilometer i timmen på dom” eller ”1992 fanns det inte en enda privat helikopter i hela Vrigstad”. Eller vad tror Ni?”

Stort tack!

Vrigstads hembygdsförening vill framföra ett stort tack till Erland Lindblads dödsbo samt till Kerstin och Mats Carlsson för generösa gåvor till föreningen under 2022.