Utdrag ur ”Vrigstads Kyrka”, en minnesskrift utgiven i samband med nya kyrkans återinvigning den 15/12 1963.
Den gamla kyrkan som alltså stod färdigbyggd omkring år 1150 och sannolikt haft en föregångare av trä, var samlingsplatsen för den gudstjänstfirande församlingen i Vrigstad i mer än 700 år. När den revs år 1865 för att lämna plats åt den nya kyrkan, var den bristfällig och på grund av sin litenhet otjänlig som gudstjänstlokal. Desto märkligare var den som kulturminnesmärke.
Den var byggd av tuktad gråsten och sandsten i romansk stil med absid. Ingen småländsk absidkyrka överträffade Vrigstads i storlek — måtten var i runt tal 20×8 meter. Korets storlek (51 m2) är särskilt påfallande och antyder att ett rikare gudstjänstritual än i landskyrkorna i allmänhet utvecklats här. Kanske tillkom det stora koret för att ge nydalamunkarna möjlighet att hålla sina gudstjänster i sockenkyrkan — deras egen klosterkyrka blev inte färdig förrän drygt 100 år senare.
Men märkligare än kyrkans format var dess inre utsmyckning. Sviter av vackra kalkmålningar i klara röda, gula, gröna och blåa färger prydde väggar och tak. Ändå hade de inte tillkom¬mit i första hand för att vara prydnader. utan var av konstnären helt ställda i evangeliets tjänst. Predikningar och utläggningar på folk- språket av trons huvudstycken förekom sällan under medeltiden, men här hade man på kyrkans väggar evangeliet sammanfattat i bilder, som sekunderade mässans dramatik och gav budskapet en utomordentlig slagkraft.
De målningar, som gudstjänstbesökarna bäst kunde se, fanns överst på triumfbågsväggen. Där framställdes hela Kristi lidandes historia, hur han fängslades och gisslades, och mitt över triumfbågen hans korsfästelse. I högra delen av sviten såg man nedtagningen från korset och kvinnorna vid den tomma graven. På samma vägg i ett andra register framställdes bl. a. Kristus i underjorden, där man såg hur han räcker handen åt Adam som den förste bland de avsomnade och hur djävulen sitter instängd och bunden. Andra motiv på samma vägg var vidare nattvardens instiftande och den tvivlande Tomas, som sträcker handen mot såret i Kristi sida.
I själva absiden var en bild målad av Kristus som världens domare och över absiden en fram¬ställning av Herren i den himmelska boningen, som han öppnar för de visa jungfrurna, medan de fåvitska står sörjande bredvid. En rikedom av synnerligen högklassiga ornamentala bårder om- ramade de olika bildfälten.
Vi känner målningarna tack vare de goda avbildningar, som gjordes innan kyrkan revs bl. a. av C. F. Lindberg. Vi kan också med ganska god säkerhet datera dem till omkring år 1200. Däremot är det svårare att komma underfund med vem konstnären var. Men sannolikheten talar för, att det varit en målare, som fått sin skolning på kontinenten, som förde penseln. Samme målare har sannolikt utfört de ännu bevarade målningarna i Jörlunde kyrka på Själland. Teorin, att nydalamunkar skulle ha utfört målningarna både i Vrigstads gamla kyrka och i Hjälmseryd och Lannaskede, kan med bestämdhet avvisas som felaktig.
På den bild av kyrkan, under rivningen, som finns återgiven. Dörren längst till vänster ledde in till vapenhuset och var allmänhetens ingång, medan prästen använde kordörren till höger. Några andra ingångar fanns nämligen inte — även sakristian, norr om koret, saknade dörr. Utbyggnaden på gränsen mellan långhuset och koret är det s. k. Strömfeltska gravkoret, vanligen kallat »graven», där avlidna medlemmar av ätten Strömfelt begravdes. År 1830 flyttades emellertid alla kistorna ut och jordades på kyrkogården och gravkoret iordningsställdes som en välbehövlig utvidgning av kyrkan.
Även utvändigt var den gamla kyrkan färgrik: vid rivningen var ekspånstaket rödfärgat. fönsterbågarna var gråa och dörrarna gröna. Klockstapeln var rödmålad med vita dörrar och luckor. Det var naturligtvis beklagligt, att den märkliga kyrkan så hänsynslöst bröts ner, men man måste å andra sidan förstå Vrigstads socknemän, när de beslutade att bygga sig en ny kyrka. De var präglade av sin tids värderingar och hade sitt sinne mindre vänt åt den gamla kyrkans oskattbara kulturvärden än åt dess stora praktiska olägenheter med ständig trängsel och ständiga reparationer.
Man hör ofta påståendet, att det var Tegnér, som »rev ner kyrkan». Det är emellertid en beskyllning, som den store biskopen går helt fri ifrån. När Vrigstad kyrka revs år 1865, hade Tegnér vilat nära 19 år i sin grav.