Välkomna till Vrigstad! Vrigstad är först och främst en socken i det gamla folklandet Njudung. Det är en kyrklig församling, som överensstämmer med de gamla sockengränserna, det är en del av Sävsjö kommun det bor nästan 2.000 personer här.
Vrigstad ligger i ett vägskäl: en väg går från väster till öster från Vetlanda till Värnamo – en går från norr till söder, från Jönköping till Växjö. I mitten ligger Vrigstad. Vi har fyra mil till Värnamo, fyra mil till Vetlanda, sex mil till Jönköping och sex mil till Växjö. Där de stora vägarna korsas, i vägskälet, mitt emellan de här fyra städerna ligger alltså Vrigstad. Och för att ni ska veta ännu mer exakt var Ni befinner er i universum, så kan jag tillägga att Vrigstad ligger 200 meter över havet.
Vi bor nämligen på småländska höglandets sydsluttning – om vi tar oss bara någon mil norrut härifrån kommer vi till Sveriges högsta punkt söder om Dalälven, Tomtabacken, 376 meter över havet. Och från den backen och från höjderna i övrigt rinner vattnet mot söder, förbi Vrigstad och så småningom ut i Lagan och till sist ut i havet.
Därför har vi många vattendrag – det finns 14 sjöar i socknen, som vi kan kalla ”de fjorton sjöarnas land” och framför allt har vi ån, som stilla och vacker och blank och mörk flyter genom byn. Söder om oss finns ett stort sjösystem, där många prövar fiskelyckan – de senaste åren har till och med engelska sportfiskeklubbar kommit hit och arrangerat sina tävlingar. Längs ån och sjöarna finns stora sanka partier med utmärkta lokaler för fåglar och därmed också fina tillfällen för fågelskådare. Ett par kilometer söder om oss finns ett förnämligt fågeltorn, som ar strategiskt placerat så att man ska kunna följa fågellivet i sjöarna, och där många intresserade samlas om vårarna.
Ån slingrar sig fram och det är detta, tror man, som gett Vrigstad sitt namn. ”Vrig” betyder krokig och namnet Vrigstad skulle då betyda ”platsen vid den krokiga ån”.
För ca 150 år sedan fick vi nya lagar i Sverige, som gynnade företagare och näringsidkare. När skråtvång och andra regleringar inte hindrade längre, blommade små industrier och hantverk upp. Så blev det också i Vrigstad – och de första industrierna som då kom var sådana som var beroende av vattnet. Det startade två garverier, två färgerier och ett bryggeri, och alla låg de vid den krokiga ån och utnyttjade åns vatten. Då levde vi på vattnet.
Och då växte Vrigstad – folkmängden ökade här liksom i Sverige i övrigt och Vrigstad etablerade sig som en centralort i häradet. Redan på 1840-talet hade vi läkare och apotek, vi fick poststation 1848, kronofogde, häradsskrivare och länsman bodde här. Också näringslivet gick framåt – förutom de vanliga hantverkarna som skräddare och smed och skomakare, hade vi mer exklusiva sådana, t.ex. guldsmed och mösseskräddare och cigarrmakare. Vi byggde nytt, inte minst en ny kyrka, den nuvarande, som stod färdig 1865 med plats för 1 200 personer. Men just vid den tiden skulle trenden vända – det året stod stambanan färdig och den gick Vrigstad förbi. Följden blev minskande folkmängd under de närmaste decennierna, vi hade inte behövt bygga så stor kyrka – längs stambanan däremot fick man bygga till – där växte bondbyarna upp till nya samhällen – Sävsjö, Stockaryd, Bodafors och andra. Vrigstad hamnade vid sidan om.
De där industrierna, som den gången slog sig ner vid vattnet, garveri, färgeri och bryggeri, av dem finns inget kvar idag. Nu är det fiskare och badare och fågelskådare som flockas längs stränderna. I stället för mot vattnet, som rinner förbi, har vi vänt oss mot sluttningen vi bor på, mot de stora skogarna som täcker höglandet. Det är på skog och trä som Vrigstad lever numera. Den största industrin med bortåt 100 anställda tillverkar trähus, vidare har vi sågverk och industrier som tillverkar möbler – alla är de mer eller mindre direkt beroende av skogen.
Liksom det fanns exklusiva hantverkare, när näringsfriheten kom i mitten av förra seklet, så har vi också idag industrier med speciell inriktning – ett exempel på det är Ostkaksbagerier, som tillverkar den berömda Vrigstad-ostkakan.
Vrigstad ligger som vi sa, där vägarna möts och får sin karaktär av vägmötet. Här i korsvägen har människor mötts för att köpa och sälja och byta sedan urminnes tider. Det lever kvar i marknaden, som är så gammal att vi inte kan datera den. Den hade väl sin viktigaste funktion längre tillbaka, med stor handel av oxar och hästar, och med redskap och husgeråd, som inte var så lättåtkomliga i en tid när någon egentlig detaljhandel inte fanns på närmare håll än i stan. Men marknaden är fortfarande stor med omkring 30.000 besökare, fast den kanske numera mest är ett folknöje, där det mest handlar om att åka karusell och köpa karamell. Men djurmarknaden är fortfarande stor, mest bär det förstås hästar, men man kan också köpa alla möjliga andra djur som man så skulle önska – inte bara kor och getter och får, utan också t.ex. kaniner, änder, illrar och till och med ett lamadjur bjöds ut häromåret.
Två gånger om året, i maj och augusti, är det marknad och då mångdubblas Vrigstads befolkning. Marknaden minskar inte i popularitet, tendensen är snarare det motsatta – ett tecken på det är att den börjar allt tidigare, redan på marknadsaftonen, alltså dan före själva marknaden, är kommersen i full gång.
Vägmötet präglar som sagt Vrigstad. Så var det redan på 1600-talet, då klagade prästerna ”på att stora stråkvägen förorsakade mycken gästning”. Prästen förväntas ställa upp för dem som behövde husrum, så läget vid stora stråkvägen med många vägfarare blev ibland en börda. Tidigt fick Vrigstad en stor gästgivargård, där resande kunde byta hästar och få mat och husrum. Linné och andra prominenser bodde här, en av dem var skalden Johan Henrik Kellgren. På sina resor ner till sin bror i Skatelöv övernattade han flera gånger här och har i brev och dagböcker talat om att han blev väl omhändertagen med rum och mat och att gästgivarfrun var vacker. Det enda som tycks ha mankerat en gång var spjället i spisen.
Också den här traditionen lever vidare. I dag passerar enligt Vägverket ett motorfordon Vrigstad var 10:2 sekund, dygnet runt, året runt. Prästernas tal på 1600-talet som stora stråkvägen och de många vägfarandena är alltså lika aktuellt i dag, och uppgiften att ta väl hand om de vägfarande lika angelägen nu som då. Den uppgiften sköter Wärdshuset, som för den långa traditionen från gästgivargård och prästgård vidare, det är en stor anläggning och en stor arbetsplats. Och numera har vi svalt förtreten att järnvägen gick oss förbi – landsvägen har blivit lika viktig som järnvägen och bussar och bilar lika viktiga som tåget.
Redan för tusen år sedan fanns det stora byar vid Vrigstadån. Kanske berodde det just på att vägarna och ån möttes här – i varje fall har vi kvar stora gravfält med gravar från 800-, 900- och 1000-talen. Arkeologerna drar slutsatsen av detta, att Vrigstad då hade karaktären av bygdecentrum och därför är det troligt att den kristna missionen kom tidigt hit. Det finns tecken på att det funnits en enkel träkyrka redan innan den första stenkyrkan byggdes på 1150-talet, en kyrka som i så fall byggdes av någon eller några av de största bönderna här. En stenkyrka byggdes emellertid i mitten av 1100-talet och den tjänade sedan som församlingskyrka i 700 år – 1865 när den nya byggdes revs den tyvärr ner. Det var beklagligt inte minst för att den var prydd med målningar av högsta klass. Vad som finns kvar är bara avbildningar som riksantikvarien lät göra.
År 1143 inträffade något märkligt i Sverige, något som skulle få efterverkningar långt in i vår tid och som också i högsta grad skulle beröra Vrigstad. Då kom cisterciensermunkar från Frankrike hit och grundade Sveriges första kloster, ett i Alvastra och ett i Nydala, som då var en utmark till Vrigstad.
Det var nära kontakter med klostret i Nydala under hela medeltiden, bl. a skötte munkar från Nydala prästtjänsten i kyrkan här. Klostret fick ta emot många gåvor, bl. a. skänkte många människor sina gårdar till klostret för att få mässor lästa för sina själar, men framför allt för att få flytta in i klostret på gamla dar och få vård där och få sin grav där. På det sättet blev klostret rikt och ägare till ett stort antal gårdar – enligt en förteckning hade klostret omkring år 1500 252 gårdar utarrenderade. De flesta låg här i häradet och i Vrigstad socken hörde praktiskt taget varenda gård till klostret.
Så när Gustav Vasa stängde alla kloster och konfiskerade deras egendom 1527, kom alla de här gårdarna i kronans ägo. Gustav Vasas söner använde dem så att de bildade grevskap och friherreskap, som de förlänade till de högsta ämbetsmännen i riket. Ett sådant friherreskap bildades 1570 och gavs till Nils Gyllenstierna, det kallades Lundholmens friherreskap och i det ingick hela Vrigstads socken – bara ett par gårdar stod utanför.
Det här friherreskapet bestod i 110 år och innehades av fyra generationer friherrar av släkten Gyllenstierna. Den siste av dem, Göran, gjorde ett par insatser för bygden som vi fortfarande har glädje och nytta av: dels inrättade han en skola, en s.k. pedagogi och avsatte en av sina många gårdar till lärarens underhåll. Skolan fungerade från 1648, då den inrättades, fram till 1842, då den obligatoriska folkskolan infördes. Det var kanske si och så med standarden tidvis, men den existerade ändå under alla dessa år, vilken gör skolan i Vrigstad till en av de äldsta i landet. Och gården, som friherren anslog, är fortfarande i kommunens ägo och förvaltas av skolstyrelsen. Också ett annat minne från den gyllestiernska skolan finns kvar – det är ett skolhus, som byggdes 1826, och som ligger längre ner på gatan här utanför- Det är ett stort rött hus med ett plank framför – det är numera privatbostad, men byggdes som sagt 1826 som skolhus. En av dem som intresserade sig för skolan i Vrigstad och för skolhusbygget, var biskopet Esaias Tegnér. Han var här flera gånger i samband med bygget och därför heter också gatan som går förbi huset Tegnérvägen.
En annan insats som friherren gjorde var att lämna ett årligt anslag för vård av fattiga inom socknen, det var en inrättning som kallades hospitalskassan och också den har bestått in i våra dagar. Denne Göran Gyllenstierna var den förste till namnet kände person som gjort något dokumenterat för åldriga och fattiga i socknen, så därför hedrades han med att få det nya ålderdomshemmet uppkallat efter sig. Det byggdes 1958 och heter Göransgården.
Friherreskapets saga varade som sagt i 110 år – år 1680 genomförde Karl XI sin stora reduktion och tog tillbaka det mesta av vad hans företrädare gett bort. Det drabbade också Lundholmen: många av gårdarna i socknen som ingått i friherreskapet blev nu boställen åt olika befattningshavare i den karolinska armén, som då sattes upp. De avlönades inte i första hand med pengar utan med avkastningen från sina boställen. På det sättet fick vi här i socknen många sådana militära boställen, t.ex. för major, kapten, löjtnant, hovslagare, trumslagare, pipare, förare med flera. När sedan detta s.k. indelningsverk upphörde 1901 tog Domänverket över alla de här gårdarna och slutresultatet kan vi se i dag i form av stora arealer mark och skog som fortfarande tillhör Kronan. I det innehavet ingår alltså gårdar, som en gång på medeltiden skänktes som gåva till Nydala kloster, som sen under mer än 100 år brukades av någon av friherrarna Gyllenstiernas bönder, sen blev boställe åt någon av Kronans krigare och som nu slutligen hamnat i hela svenska folkets AssiDomän.
När klostren stängts och rivits vid reformationen, skulle lutherska präster ta över och svara för gudstjänsterna i de svenska kyrkorna. Problemet för många blev vad de skulle leva av – också prästen behövde ju ett boställe och någonstans att bo, en prästgård. I Vrigstad blev det så, att friherren efter många om och men gav kyrkoherden en liten gård invid kyrkan.
Där bodde han under 1600-talet och drog sig fram som han själv uttryckte det på en prästgård som var ”skrin och ringa” och som dessutom som vi nämnde belastades av de många som färdades fram på stora stråkvägen och behövde tas om hand. I början av 1700-talet hade det ljusnat, då byggdes en präktig prästgård, den låg strax härintill, och där bodde kyrkoherdarna sen ända till 1895. Då blev den gamla prästgården ålderdomshem och flyttades till andra sidan landsvägen, en ny byggde och som den förste flyttade kyrkoherden Alfrid Bergholtz in.
Det var för i år 100 år sen och den prästgården är det här huset – Vrigstadhemmet. Efter Bergholtz bodde sen ytterligare tre kyrkoherdar här, men 1942 ansågs den ha tjänat ut som prästgård, då stod en ny färdig – det gula huset här intill – och där har våra kyrkoherdar bott sen dess. Då hade vi faktiskt överflöd på prästgårdar i Vrigstad, inte mindre än tre stycken kunde man peka ut: dels den äldsta från 1700-talet, som blev ålderdomshem, dels denna, byggd 1895, och så då den nya, som fortfarande tjänar som prästgård. Men när den förste kyrkoherden efter reformationen, Gislo Caroli., kom hit för omkring 400 år sen, då var det däremot brist – han var husvill långa tider, innan friherren till sist förbarmade sig över honom och upplät det där hemmanet vid kyrkan år honom.
I och med att man byggt den nya prästgården 1942 och kyrkoherden flyttat in, blev den tidigare – det här huset alltså – överflödig. Pastoratet sålde den till ett par byggmästare här i Vrigstad, som hade planer på renovering, men det var kanske inte så lätt mitt under brinnande krig. Så när en spekulant gav sig tillkänna sålde byggmästarna huset vidare: det hände 1943, priset var 12 900: – kronor och köparen var IM och Brita Holmström. Där började sen Vrigstadhemmets verksamhet 1945, för 50 år sen, i en byggnad som också den kan fira jubileum i år, den fyller 100.
Den verksamheten ska beskrivas i annat sammanhang – jag ska som gammal vrigstadbo och granne till Vrigstadhemmet bara understryka de goda kontakterna mellan människorna här i bygden och Vrigstadhemmet. Det var julbjudningarna på annandagen och det var midsommarfirandet på midsommaraftonen, som kanske många minns bäst och som vi nog får höra mer om de här dagarna. För min egen del var kanske kontakterna med de tysktalande gästerna mest berikande, bland många. minns jag särskilt Frieda Silbernagel, som läste Nibelungenlied med mig och lärde mig medelhögtyska, och Mrgete Stangenberg, som vi fortfarande har kontakt med. Men det är ett annat minne jag tänkte berätta till sist – branden 1956.
Det var strax före jul, Vrigstadhemmet hade just tagit emot en grupp människor som flytt från upprorets Ungern, som branden bröt ut – det var en häftig brand som förstörde hela övervåningen och vållade stora skador på hela huset. Förutom flyktingarna från Ungern bodde också några äldre polskor här – några som kommit redan 1945 och åren närmast därefter och sedan blivit kvar. Deras rum förstördes och de placerades ut bland grannarna för några veckor tills Vrigstadhemmet blev beboeligt igen. Till oss kom pani Lidia Kowaleska och jag har aldrig glömt vad hon berättade – när kriget. började hade hon haft lite pengar, men hon såg hur inflationen gjorde dem allt mindre värda, så hon bestämde sig för att köpa något med mer beständigt värde – hon köpte en päls. Det var hennes dyraste ägodel och den hade hon på sig den dagen när en tysk patrull utan vidare fängslade henne mitt på öppen gata och förde henne till lägret. Där fick hon utstå mycket, bland annat blev hon sparkad i ansiktet och skadad i munnen så att hon hade svårt för att tala. Men det som gick; henne allra djupast till sinnes, det var när hon fick se en av de kvinnliga tyska lägervakterna gå omkring i hennes päls. Pani Lidia hade nog med åren lyckats komma över mycket av det olyckliga som drabbat henne, men detta med pälsen, det kunde hon inte glömma. Tårarna strömmade och orden stockade sig när hon berättade. För henne representerade pälsen inte bara ett värde i pengar, utan också det ombonade och varma – det hade man bryskt och ondskefullt och orättvist tagit ifrån henne och kastat ut henne i kylan.
Nu är det farligt med liknelser och bilder – det kan lätt bli lite löjligt ibland, så jag ska inte säga att Vrigstadhemmet blev som en päls för pani Lidia. Men när hon kom in från kylan var det ändå här hon fann värmen, här hon kände sig alla åren omsluten och skyddad och trygg och hon visste att det hon hade här, det skulle inte tas ifrån henne så länge hon levde. Jag berättar det som en gratulation till 50-årsjubiléet – under nästa alla Vrigstadhemmets 50 år var pani Lidia med och fick del av omsorg och värme.
Texten är skriven av Rudolf Thunander och presenterad vid IM-hemmets 50-årsjubileum den 1 och 4 april 1995. © Rudolf Thunander