Gamla Vrigstad

Från vikingatid till farmors tid
När pastor Hult bad mig komma hit och berätta lite om det gamla Vrigstad nämnde han också någonting om ”farmors och farfars tid”. Jag hade egentligen tänkt att vi skulle bege oss betydligt längre tillbaka i tiden än till farmors tid. Det skall vi också göra, men på den resan bakåt i tiden kan vi ju göra en kort anhalt just på ”farmors tid” en omvälvningarnas och brytningarnas tid, den tid då de fria andliga rörelserna börja växa fram.

Det var för ungefär 100 år sedan som Oskar Ahnfe1t och Svenning Johansson och andra s.k. kolportörer reste runt i Småland och höll läsarmöten. Det var i lag förbjuden sysselsättning – det kolliderade med konventikelplakatet, som förbjöd anordnandet av enskilda andaktsstunder. Det var alltså helt naturligt, att det blev protester bl.a. från prästerskapets sida.

Är 1853 reste Ahnfelt i Västra härad och i december kom han till Vrigstad. Domkapitlet i Växjö hade hört talas om hans verksamhet och gav order till häradsprosten Jonas Sandell i Fröderyd (far till Lina Sandell) att han skulle göra en utredning och varna prästerna i häradet. Prosten Sandell uppmanade alltså alla prästerna 1 häradet att rapportera sina erfarenheter av Ahnfelts verksamhet och sammankomster. Prosten Bergqvist i Vrigstad har i en sådan rapport berättat hur det gick till när Ahnfelt besökte Vrigstad i december 1853.

När prosten fått höra att Ahnfelt skulle komma lät han läsa upp konventikelplakatet i kyrkan. När mötet hölls – det var hos en handlande patron A. Mörk, i ett rum som kallades Mörkens sal, – gick prosten dit i sällskap med pedagogen och adjunkten Johansson. Det var ganska mycket folk samlade i Mörkedala, bl.a. var komministern i Norra Ljunga Carl Johan Svalander närvarande – han hade ställt sig på den nya rörelsens sida, liksom en hel del andra statskyrkopräster som t.ex. komministern i Nydala Per August Pettersson. Mötet började med att Ahnfelt ledde några av sina egna sånger, som han själv sjöng med i och ackompanjerade på gitarr. Prosten avbröt honom och förklarade att mötet stred mot lagen. Han menade också att. sångerna var förrädiska, t.ex. den kända sången Jag är främling, jag är pilgrim.  ”Var och en enfaldig skall lätt falla på tanken, att pilgrimen är Ahnfelt själv, som kommer en afton, blott en afton” skriver prosten!

Det blev ett livligt disputerande – Ahnfelt fick hjälp av Svalander och prosten Bergqvist assisterades av pedagogen Johansson. Prosten fick det till slut därhän att mötet upplöstes. Nästa dag bjöd prosten Ahnfelt hem till prästgården på frukost, där också Svalander var med, och att diskussionerna fortsatte kan man väl ta för givet.

När domkapitlet fick läsa den här rapporten från prosten Bergqvist kom givetvis komminister Svalander illa ut. Han borde ju åtminstone inte hjälpa Ahnfelt, tyckte domkapitlet. Han ålades att försvara sig och det gjorde han i en skrivelse, där han bl.a. berättade om det här mötet i Mörkens sal, bl.a. talar han om ett ordskifte mellan Ahnfelt och prosten Bergqvist som blev mycket känt och spritt och nog också var den gode prosten till en hel del besvär.

Det var så, att i en av de sånger som Ahnfelt sjöng förekom uttrycket ”varje mans avhugg och avskrap”. De orden användes i sången om de kristna, men prosten Bergqvist menade att det var fel eftersom alla värderar en  sann kristen högt – en sann kristen är inget ”avhugg och avskrap”. Ahnfelt svarade, att orden var hämtade i Korintierbrevet och alltså Bibelns egna.
”Må så vara” sa prosten, ”men de saknar tillämpning på oss som lever på l800-talett”.
”Herr prost”, svarade Ahnfelt, ”huru mycket skall i sådant fall vara kvar av bibeln efter ytterligare 1800 år”?

Oskar Ahnfelt kom tillbaka till Vrigstad flera gånger. Bland annat finns hans namn på listan, där det tecknades aktier till det första missionshuset som byggdes 1862.

Ja, det var en episod från ”farmors och farfars tid”. Det var som sagt en tid med starka brytningar och omvälvningar. Om ni nu vill följa med så lämnar vi farmors tid och ger oss iväg 900 år tillbaka i tiden – till 1000-talet – vikingatidens slutskede. Det var också ett brytningens århundrade.
Vrigstad på den tiden var en märklig bygd. Vi har bevis för att Vrigstad då var ett stort bygdecentrum. Om det är riktigt att socknen förr hetat Stavlunda – det finns inte annat än muntliga bevis för den saken – så tyder det på att Vrigstad också var kultplats. Stavlunda betyder nämligen ”inhägnad helig lund”.

Här var alltså bygdecentrum, vägmöte, handelsplats och kultplats. Det vet vi av de många fornlämningarna från den tiden. Ingen annan socken i Njudung och förresten inte på ännu längre håll kan uppvisa så många fornlämningar från vikingatiden som just Vrigstad. Vi har mer än 250 gravar och stensättningar bevarade. De största gravfälten är Biskopsbo 78 gravar, Lundby 73 gravar och Köpstad 57 gravar. Bebyggelsen kan vi med ledning av fornfynden också lätt kartlägga. Den tidens vrigstadbor bodde tämligen koncentrerat i området Lundby-Vrigstad-Köpstad-Sunnerby.

1000-talet var ett stridens århundrade. Hedendom och kristendom kämpade om makten. Redan år 830 hade Ansgar kommit till Sverige och predikat en ny lära, läran om vite Krist. Det var ett underligt och svårförstått budskap för de råa vikingarna. Skulle man älska sin nästa? Skulle man vara fredlig och fridsam? Det kunde de inte förstå – de krävde öga för öga och tand för tand. I historieboken står det, att Ansgar kom hit år 830 och då blev Sverige kristet. Det stämmer dåligt med verkligheten. Ännu år 1070 stod det gamla hednatemplet i Uppsala kvar och i själva verket dröjde det väl allra minst 300 år efter Ansgar innan kristendomen överhuvudtaget börjat tränga igenom. Oden och Tor och Frö var inte så lätta att städa bort.

Alltnog – Vrigstad på vikingatiden, på 1000-talet. Bygdecentrum och kultplats. Säkert fick också Vrigstad besök av missionärer, som predikade vite Krists lära, även om det dröjde 200 eller 250 år efter Ansgar. Kanske var det den helige Sigfrid, kanske någon av hans lärjungar, kanske någon annan som kom hit. Kanske var han också lite ängslig den där missionären – visserligen var de gamla nordborna gästfria och tog väl emot främlingar, men det hände inte så sällan att missionärer blev ihjälslagna. Det kunde de bli t.ex. om de inte kunde bevisa sin Guds makt genom att framkalla regn eller med något annat tecken, om de bar hand på bilderna av Tor eller Frö, eller om de protesterade mot att nyfödda barn sattes ut i skogen till vargarna eller mot att de gamla och orkeslösa störtades utför ett bergstup.

Missionären kom i alla fall till Vrigstad någon gång på 1000-talet. Och han sökte upp den mäktigaste bonden i trakten – en stor gård med mycket folk. Inte bara bonden med hustru – kanske flera hustrur – och hans barn bodde på gården, utan hela hans släkt och trälar och trälinnor. Utanför gården fanns offerlunden med gudahovet – kanske den vackra kullen härutanför var just den offerlunden? Offerkällan fanns där också – kanske källan bakom kullen här vid Kronoberg? Offerstenen fanns där – kanske den stenen med de många små groparna i, som ligger härutanför och som man lade hirs och korn eller droppade djurblod eller djurfett i groparna som offer åt fruktbarhetsguden Frö?

Till den här stora gården kom missionären alltså. Han framförde sin lära och sitt budskap – säkert fick han också praktisera sin lära, för nordbon var nog inte nöjd med ord bara. Hur det sen gått till kan vi  bara gissa, men missionären lyckades med sin uppgift och omvände den mäktige bonden och fick döpa honom. Det betydde inte att bara bonden blev kristen – det betydde att hela hans släkt och tjänstefolk också blev det, kanske något 100-tal personer. Missionären döpte alla dessa och han döpte dem i den hedniska offerkällan.

Han stannade kanske kvar hos bonden länge, kanske flera år och upprättade en liten missionsstation åt sig. Andra bönder i trakten blev också döpta. Och då uppstod behovet aven lokal att hålla gudstjänsterna i. Bonden var rik och mäktig, han lät bygga en liten träkyrka, liten och anspråkslös men ändå en kyrka. Några socknar fanns ju inte då – Sverige som enhetligt land fanns inte heller – så att om en kyrka skulle uppföras så måste den uppföras och underhållas av privatpersoner eller möjligen ett byalag.

Och var placerade man den nya kyrkan? Jo, så nära offerlunden och offerkällan som möjligt, dit folk var vana att gå för att dyrka de gamla gudarna Oden och Tor och Frö, där skulle kyrkan stå. Det blev en extra spets mot hedendomen detta, att gudstjänsterna för den nye guden hölls på samma ställe, där det hade blotats åt de gamle.

Kanske stod den lilla träkyrkan just här- där detta hus står? Kanske blev området runt omkring ättehage och begravningsplats för bonden och hans släkt och husfolk och så småningom för ännu fler? Kanske är det deras ben och gravar som vi hittat här utanför och som alltså skulle tillhört de först omvända vrigstadborna? Kanske är det så.

Jag har satt många frågetecken och sagt ordet ”kanske” många gånger. Och det är klart, att man inte kan vara säker på att vi haft en träkyrka i Vrigstad på 1000-talet eller att den kyrkan stått på den plats där missionshuset nu står. Man kan inte bevisa det, men man kan heller inte bevisa motsatsen. Uppgiften är, att få fram så många upplysningar och omständigheter som möjligt, att lägga pusslet på rätt sätt och att försöka dra de slutsatser som är möjliga och rimliga. Jag skall försöka redogöra lite närmare för hur man kan komma fram till ett sådant antagande som detta att vi haft en träkyrka just på den här platsen för ungefär 900 år sedan.

Jag har redan nämnt en viktig omständighet – Vrigstads karaktär av bygdecentrum vid den tiden. Det vet vi genom fornminnena. Vi vet också att det förekom missionsverksamhet i Götaland på 1000-talet.  Vi vet också en annan sak, som är rätt viktig i sammanhanget. När munkarna kom till Nydala 1143 fick de mark till klosterbygget upplåten av biskop Gislo i Linköping, och till underhåll fick de Sunnerby i gåva. Det kan väl knappast vara möjligt, att biskopen skulle haft jordar i Vrigstad, om inte kristendomen vunnit insteg här innan munkarna kom till Nydala. Man hör också ofta sägas, att munkarna byggde Vrigstads gamla stenkyrka, d.v.s. den kyrka som revs bort 1855 och som stod strax söder om dem nuvarande. För att inte blanda ihop kyrkorna kallar jag den kyrkan för stenkyrkan och den lilla 1000-talskyrkan för träkyrkan. Munkarna har emellertid inte haft någonting med bygget av stenkyrkan att göra, inte heller med de vackra målningar som fanns i den. De tillhörde ju cistercienserorden och var absoluta motståndare till bilder i gudstjänstlokalerna. Och deras ideal ifråga om byggnadskonst och arkitektur var helt annorlunda, det behöver vi bara ta en titt på den kyrka som de verkligen byggde, nämligen Nydala klosterkyrka för att förstå.

Munkarna har alltså inte byggt stenkyrkan. I stället är det faktiskt så, att den var färdig innan munkarna kom. Och efter vad jag kan förstå måste det innebära, att bygden varit kristen en relativt lång period eftersom ju en stenkyrka måste vara andra steget i utvecklingen och träkyrkan det första..

Vidare vet vi att det fanns små träkyrkor på 1000-talet i Sverige, de s.k. stavkyrkorna. Hångers stavkyrka är ju bekant bland andra. Och nu kommer det märkliga – när stenkyrkan revs bort 1855 tog man tillvara två remstycken eller hammarband av trä med ornament utskurna i, och som nu förvaras i Statens historiska museum. De här remstyckena är nästan exakt lika dem som förekommer i Hångers stavkyrka och stilhistorikerna påstår bestämt, att sådana ornament kan inte ha gjorts vid någon annan tid än vikingatiden. Förmodligen var de här remstyckena den enda prydnaden som fanns i träkyrkan och därför flyttades de över till stenkyrkan när den byggdes och ha på så sätt blivit bevarade.

Slutligen vet vi, att när missionshuset här byggdes 1931 påträffades en mängd gravar med liken orienterade i öst-väst enligt kristet gravskick. 1931 påträffades det också ett antal stenar. Enligt grävningsrapporten, som skrivits av nuvarande professorn Holger Arbman har stenarna tjänat som husgrund. Kanske var det grundstenarna till den gamla träkyrkan? Vad man kan undersöka är byggnadsplaner från stavkyrkor i Norden och jämföra dem med den här husgrunden – får man då överensstämmelse, så behöver man inte säga ”kanske” längre.

Ja, det är ungefär det sätt som man kan resonera på när man gör antagandet, att det just på den här platsen stod en enkel träkyrka för 900 år sedan. Om det är så, får man verkligen ge de herrar som var byggnadskommitterade år 1931 en komplimang för en utmärkt lämpligt vald plats för ett missionshus. Tanken är ju fascinerande – att just på den plats där en liten träkyrka för 900 år sedan stod i nästan hednisk tid, just där firas nu gudstjänster igen. Och ingenting kan väl bättre än detta illustrera innebörden i hembygdsföreningens vackra devis: ur forntids grund skall framtid spira.

Texten är skriven och framförd av Rudolf Thunander i Missionskyrkan för Missionsförsamlingens ungdoms- och juniorförening den 14 mars 1952.

© Rudolf Thunander