En gammal bok från Vrigstad

Texten är utskriven efter bandinspelning vid temakvällen, varför vissa stav- och sakfel kan förekomma i texten.

En gammal bok från Vrigstad, och det är den här lilla boken. Den är ungefär 13 cm hög, 7,5 cm bred och 4 cm tjock. Det kallas för duodes, det här formatet. Det betyder 12 för man viker arket 12 gånger, och då får man det här formatet. Den är bunden. Jag kan inte riktigt svära på, om det är kalvskinn eller fårskinn. Jag tror det är kalvskinn. Det har funnits band här, att knyta ihop den med, fast de har gått av. Det sticker fram små bandändar här på 2 ställen på frampärmen och 2 på bakpärmen. Det har alltså gått, att binda ihop den så här.

Den är skriven på papper förstås, och på den tiden gjorde man papperet av lump i regel. Det är säkert handgjort. Jag tror inte att det på den här tiden fanns något pappersbruk i Lessebo. Men det fanns ett i Linköping och Stockholm. Bläcket som användes på den tiden bestod av lösta salter som man löste i vatten. Det var järnsalter. Pennan var förmodligen från en stor tupp eller gås. De brukade kalla dem för gåspennor eller fjäderpennor.

Papperet är rätt så skört. Det har gått sönder på sina ställen, och det saknas en del blad som har fallit bort, tyvärr. En del är säkert bortrivna eller bortklippta. Andra blad har pga. andra anledningar försvunnit. Om man tittar på sidnumreringen, säger den, att den skulle innehålla 2.000 st sidor, men så är det inte. Andreas, som har skrivit den, har numrerat sidorna ganska lustigt. Han har t ex skrivit 100, 101 och går till 109, och då börjar han på 200 igen och går till 209, och så börjar han på 300 till 309. Det är överhuvudtaget allmän oordning, när det gäller att numrera sidorna. I början har han både numrerat höger- och vänstersidan, och sedan lite längre fram, har han bara numrerat uppslaget. När man räknar, blir det ungefär 400 sidor som den innehåller.

Han har linjerat varje uppslag med dubbla linjer väldigt prydligt. Det är 2 linjer rakt upp så, 2 så och 2 så. Jag ska visa fotografier sedan. Tyvärr kan vi inte skicka runt denna. Ni måste nog låta mig ha monopol på att hålla i den ikväll. Om vi tänker efter, hur gammal den är, för först ska vi igenom hela vårt 1900-tal. Det är 1983 nu. Vi ska först ner till 1900, och sedan igenom alla 100 åren på 1800-talet, och ner alla 100 år på 1700-talet, innan vi är nere i 1600-talet. Den är alltså 300 år gammal. Jag vet inte om vi i Vrigstad kan plocka fram något föremål som är från den tiden. Det enda jag på rak arm kan tänka mig och som alla ser eller kan se, som är daterat från den tiden är gravstenen i vapenhuset. Prosten Komstadius som begravdes 1670. Det är sällsynt med ett sådant här föremål. Den är alltså inte tryckt, utan den är handskriven av en man.

På första sidan står det ”…Andreas Petri anno 1648, 3 mars”. Antagligen är det den dagen, som han har börjat skriva på boken. Sedan har han gjort noteringar, som går längre fram, men antagligen är det då han har börjat. Vi ska återkomma till den här boken, och vad det står i den.

Jag tänkte, att vi först ska titta lite grann på den person, som har skrivit boken och lite data om honom, som han själv har angett i boken. Jag har försökt att göra några stordior.

Vi får se om det fungerar. Jag ska läsa, vad det står här. Han hette alltså Andreas Petri. Han kallade sig för det. Det betyder Andreas Pettersson. Namnet Wallander har han aldrig nämnt själv. Det har han fått av andra. Det står Wallander i ett brev från friherren, när han blev pedagog. Det har han inte hittat på själv. Han har inte skrivit det i boken i alla fall. Han var född 1605 i Kalvsvik. Det är en socken som ligger ett par mil söder om Växjö. Grannsocknarna är Skatelöv och Tävelsås. De ligger i norra änden av Åsnen.

1626 kom jag till Växjö skola, står det. Man kan undra lite över, vad det kan vara för en skola. Det fanns skolor i städerna på den tiden s.k. trivialskolor, och där har han antagligen gått. Men det fanns också vid Domkapitlet en utbildning för präster. Varje stift skötte sin egen prästutbildning. De som ville bli lite bättre präster åkte till Åbo, Dorpat, Greifswald och andra ställen i Europa. Några åkte till Uppsala. Lunds universitet fanns inte då, och dessutom var Skåne danskt.

Ni ser att han tog tid på sig. Nu är folk inte så gamla som 32 år, när de få venia. Det kanske de är förresten, men han var 21 år, när han kom till skolan. 1637 fick han venia. Det betyder, tillåtelse att tala till församling, som det står. 1643 prästvigdes han. Jag tror, att han har tillbringat de här åren i Växjö. Han har utbildats till präst, och den som ledde utbildningen var den s.k. teologie lektorn vid Domkapitlet. Han var säkert präst någonstans i närheten av Växjö. Han hade en prästtjänst, och där har Andreas hjälpt till som hjälppräst under de här åren. 1643 blev han alltså prästvigd.

1644 ”valedixit” sitt Växjö står det. Han lämnade Växjö, och kom till Vrigstad den 5 juni. Han var s.k. domesticus för prosten Komstadius här. Prosten Komstadius vars gravsten som alltså sitter i vapenhuset. Han hade kommit hit 1637 som kyrkoherde. Han var hjälppräst här åt Komstadius. Allt detta som jag visar nu, är uppgifter som han själv har lämnat i boken.

1655 den 15 maj utsedd till pedagog, och då kallas han Wallander i ett brev, som de har skrivit till häradsfogden. Det står, att ”Du fogde ska inte kräva ut någon skatt av pedagogen Andreas Wallander”. Han har fått löfte om, att han ska slippa det. Men själv kallar han sig inte för Wallander.

1658-64 var han hofpredikant på Lundholmen. Han var kallad av friherren Göran Gyllenstierna . ”Det jag Gudi lovat med äran bestod”, står det.

Den 6 januari 1661 gifte han sig med Maria Nikolai. Det betyder Nilsdotter. Han gifte sig i Fagerhult. Hon var född 1637. Det var en ganska rejäl åldersskillnad på makarna. De gifte sig den 6 januari. Om man får citera Anna-Maria Lenngren, hur var brudens tillstånd ”det var runt”. Det var det faktiskt, för den 21 januari föddes dottern Anna. Det har han skrivit.

1663 föddes dottern Margaretha, och 1665 föddes dottern Malin. 1686 har han inte skrivit själv i boken förstås, men då dog Wallander här i Vrigstad.

Det här har jag tagit med, för jag tänkte, jag skulle visa, hur han skriver ordet psalm. Han skriver det, med den grekiska bokstaven ”psi”. När han skriver hjärta, skriver han så, han ritar ett litet hjärta, och ta. Det är rätt så trevligt egentligen. Jag vet inte, vad det kan betyda, att han var hofpredikant.

Jag har hittat, att en kyrkoherde i Hjälmseryd, som hette Choréus, var hofpredikant hos fru Bok. Det fanns lite sådana uppdrag för prästerna. Jag vet inte riktigt, vad de betydde. Men någonting i alla fall, för han skriver ”att vid sidan av min skoletjänst vara hofpredikant på Lundholmen”. För övrigt tror jag, att han under sin tid här, fick hjälpa till med allt möjligt som hade med prästsysslan att göra. Han var hjälppräst åt Komstadius först, och sedan åt hans efterträdare också.

Jag tänkte, att jag skulle försöka att säga något, om hur det kunde ha sett ut i Sverige, i Småland och i Vrigstad på den här tiden. Detta för att vi ska få lite bakgrund till, vad som sedan avhandlas i Wallanders bok. Det är en tid som är väldigt dramatisk 1600-talet i Sverige. Jag ska bara ta några punkter här. De som kommer ihåg det här från historieboken, märker att det är mest årtal om kungar och krig. Men det var också det som dominerade tankarna, och folks verklighet väldigt mycket, just dessa dramatiska saker. Karl IX var kung i Sverige när 1600-talet började. Han var den 3:e av Gustav Vasas söner som blev kung. Först var det Erik XIV, sedan var det Johan III. Johan III:s son Sigismund försvann. Han manövrerades ut, eller manövrerade ut sig själv, kanske man kan säga. Det var bl. a motsättningar mellan katolicism och protestantism. Det var nog maktanspråk från Polen också på Sverige, och då blev det så att den tredje av Gustav Vasas söner Karl IX blev kung. Det skedde inte utan blodiga motsättningar. Ni har säkert hört om blodbadet i Linköping. Det var så i Sverige på den tiden, att man klarade motståndarna genom att avrätta dem.

Han var kung fram till 1611, och då dog Karl IX. Gustaf II Adolf blev kung bara 17 år gammal. Han hade vid sin sida ett antal rådsherrar med Axel Oxenstierna i spetsen. Han var nog, en av de mest begåvade kungar vi haft. Det hindrar alltså inte att man är högt begåvad. Man kan faktiskt vara det, även om man är kung. Det är Gustaf II Adolf ett bevis för.

Det var ofta krig under 1600-talet. 1613 blev det äntligen fred med danskarna. Vi fick betala Älvsborgs lösen. För att behålla fästningen Älvsborg fick vi lösa den. Summan motsvarade skörden i Sverige i 4 år. Det var en enorm påfrestning för ekonomin.

1629-30 gick Sverige in i 30-åriga kriget. Gustaf II Adolf stupade 1632 i Lützen. Kriget fortsatte under en förmyndarregering, eftersom drottning Kristina var för ung för att bli drottning. 1644 trädde hon till. 1648 blev det äntligen fred och slut på det 30-åriga kriget. Från det året, kan man säga, att Sverige är en stormakt. Sverige hade allt land runt Östersjön egentligen. Vi hade Finland, Baltiska staterna, landområden i Pommern och 20 år senare alltså 1658, hade vi också Skåne, Blekinge och Halland. Sverige var då Östersjöns stormakt.

Sedan är det de här stora händelserna 1654, när drottning Kristina abdikerar. Hon vill inte vara drottning längre. Hon flyttar till Rom och övergår till katolicismen. Hennes kusin, Karl X Gustaf blir kung.

Karl X Gustaf var en tuffing. Han satte igång att kriga året efter han blivit kung. Han började kriga mot Polen. Danskarna började bråka och då gick han runt och in i Danmark via Jylland. Han tågade över Stora Bält på isen, och det har Ni säkert läst om. Han riskerade många, 1000 man om isen skulle hålla eller inte. Det lyckades och han besegrade danskarna. Sverige fick Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän.

Han dog 1660 och efterträddes så småningom av Karl XI. Han var en stor affärsman. 1682 tog han tillbaka alla friherrskap, förläningar, adelsgods och Lundholmens friherrskap. Detta tog han tillbaka till kronan och med hjälp av detta, kunde han införa indelningsverket.

Det där var några årtal från 1600-talet och Sverige. Man kan fundera på några andra saker. Hur mycket folk fanns det i Sverige under 1600-talet? Det finns inga officiella siffror. Vi hade inte någon kyrkobokföring. Den kom först 1686 i den kyrkolagen. Man kan uppskatta Sveriges folkmängd till ungefär 800.000-900.000 människor och kanske 300.000 i Finland.

Stockholm hade ungefär 9.000 invånare omkring år 1600. Under nästa hela detta århundrade var det krig. Det var krig med Danmark, med Polen och med Ryssland. Det slöts freder, men det var väldigt korta fredsperioder, som vi lyckades ha.

Under 1600-talet skapades byråkratin i Sverige. Vi införde länsindelningarna och länsstyrelsen. Hovrätterna kom till. Regementen sattes upp av Gustaf II Adolf. Det bildades nya städer t ex Göteborg som grundlades under 1600-talet. Industrin började komma igång. Vallonerna kom in till Sverige med Louis de Geer i spetsen. Huseby Bruk kom igång. Vi gjorde kanoner i Sverige. Det var en av våra bästa exportartiklar. Under en 7-8 års period någon gång vid 1650-60-talet tillverkades det 11.000 kanoner i Sverige varav 8.000 exporterades. Det var för att polackerna, danskarna och ryssarna skulle kunna skjuta på varandra. Vi tjänade samtidigt på krigen.

Det kom också till skolor. Det kom till skolförordningar och Gustaf II Adolf satsade på att ta upp universitet som hade legat nere och var dåliga. Då fick gårdar och hemman bidraga. Lunds universitet, startades när Skåne hade blivit svenskt. Det ingick i politiken. Man skulle se till att skåningarna verkligen försvenskades och att de inte höll på att prata danska.

Om vi försöker skissa lite på hur det kan ha sett ut i Vrigstad och Småland under den här tiden. Här var Lundholmens friherrskap. Det tillkom 1570, och det var friherren Nils Gyllenstierna som fick Lundholmen i förläning.

Friherrskapet omfattande Vrigstad, Almesåkra socknar med alla där befintliga skatte-, kyrko-, biskops- och klostergods. Alla kyrko- och klostergods i Ödestugu socken, och 3 gårdar och 1 torp i Svenarums socken. Friherrskapet omfattande sammanlagt 68 3/4 hela hemman.

Man kan undra, vad det betydde för en bonde i Vrigstad som satt på ett sådant här hemman och var bonde. Antagligen betydde det ingenting för honom. Det var en skatteteknisk fråga, det här friherrskapet. Istället för att han betalade skatt till kronan, betalade han skatt till friherren. Friherren hade gentemot kungen, åtagit sig att för per viss intjänad skattemängd, skulle han utrusta en soldat till häst.

Dessutom hade friherren domsrätten inom friherrskapet. Han skulle ha böterna. Böterna skulle inte gå till kronan, om någon blev dömd till böter, utan de skulle friherren ha. Men den friherren som var här, brydde sig inte om det, utan överlät detta till västra häradsrätt att sköta rättskippningen här i socknen.

För den enskilde här i socknen, tror inte jag, att det betydde särskilt mycket. Möjligtvis för de bondgårdar som inte hörde till friherrskapet. Det var nämligen bestämt i friherrebrevet, att den bonde som byggde under friherren där, hade han inte rätt att pålägga honom någon extra skatt. Han skulle betala den skatt han skulle, men inte någon extra. Men däremot de andra bönderna, som inte tillhörde friherrskapet, kunde utsättas för extra skatter och pålagor. Det var kanske bättre att höra till friherren. Det är svårt att säga. Vi kan inte se några tecken på, att det var maktmissbruk här i alla fall.

Den som läser Wilhelm Mobergs bok ”Rid i natt” från 1650, kan få det intrycket, att friherrar var riktiga bondeplågare. Det är möjligt, att det fanns sådana. Om man läser domböckerna, finns det inga tecken på det egentligen. Vi kan hoppas på, att det var rätt skapligt för folk här ändå.

Danskarna härjade i Norra Ljunga, Malmbäck och antagligen drev de förbi här också 1611. 1637 blev Komstadius kyrkoherde här. Det var en högt lärd man. Han var född i Norra Ljunga. Han hade tagit namnet efter Komstad. Han hette Bengt, men på latin var det Benedictus.

1644 kom då Wallander hit. Jag vet inte riktigt, var han bodde då, men troligen var det på prästgården. 1648 inrättades pedagogin, och den är intressant. Det var friherren som inrättade en skola, och det gjorde han på det sättet, att han anslog en gård, i det här fallet Lilla Lunnaberg. Han utsåg en pedagog, som skulle ha det där hemmanet som lön. Han skulle bo där och vara bonde. På avkastningen skulle han leva, och för det skulle han undervisa friherrskapets barn. Den pedagogen som kom först hette Wittenius.

1655 ställde Karl X till krig mot Polen. Wittenius följde med som regementspastor med Ridderhielms rytteri. Han kom i fångenskap och avrättades i Polen. Under tiden var Wallander pedagog. Han fick fortsätta, att vara det. Han efterträdde alltså den förste pedagogen.

Från 1666 bodde han säkert på Lilla Lunnaberget, när han hade blivit Wittenius efterträdare. 1666 blev det en ändring i hans villkor. Friherren bytte ut Lilla Lunnaberg mot Månsgården. Det som vi idag kallar för Skolgården. Det hade kommit en ny förordning av gästgivargårdar och marknadsplatser. Friherren bestämde sig för, att han skulle ha Lilla Lunnaberg till marknadsplats. Pedagogen fick flytta, och han fick Vrigstad Månsgård nuvarande Skolgården istället. Han bodde säkert där från 1666 tills han dog.

1670 dog prosten Komstadius. Det kom en ny kyrkoherde hit, som hette Lars Ternerus. Han var född på Ternlunds gård i Sandsjö socken. Vi kan ju gissa, var han fick sitt namn ifrån.

1682 upphörde friherrskapet och kungen tog tillbaka alltihop. Han tog tillbaka också skolgården där Wallander bodde. Han fick ett brev av kungen, där det stod ”att den gamle pedagogen ska åtnjuta sina förmåner otur berade”. Han fick göra detta till 1686.

Här är några data från Vrigstad. Vi kan spekulera lite för övrigt, hur det kan ha sett ur här. Nästan alla Vrigstadsbor sysslade med jordbruk. Det fanns egentligen inte några andra yrken här runt. På något sätt var de knuta till jordbruk. Det var 95-96 % av alla. Hur många människor kan det ha bott i Vrigstad på 1600-talet? Vi kan bara uppskatta det, men troligtvis rör det sig om 900 st.

Folkmängden i Sverige ökade något under 1600-talet, tror man, trots krig, pest och andra epidemier. Prästen och pedagogen var också bönder. De fick sin lön från en tillgång till en gård. Det fanns ingen telefon, förstås, TV eller sådant, det vet vi. Men vad vi kanske inte tänker på så ofta, är att det fanns ingen potatis. Det hade människor på 1600-talet aldrig hört talas om. De odlade alla rotfrukter, kålrötter t ex. Något som inte odlas längre, men som odlades i stor omfattning var lin.

Man fortsatte med det här svedjebruket, nämligen att bränna av en bit skog och sedan sådde man rovor där första året. Sedan kunde man kanske ta en vårskörd, och så brände man ett nytt område.

Jag läste igår i Dagens Nyheter, att en svensk ko i genomsnitt 1981 mjölkade 5.500 liter, d v s det skulle bli ungefär 15 liter om dagen. Man har beräknat, att på 1600-talet var folk lyckliga, om en ko mjölkade 1 liter om dagen.

Det var inte vanligt med hästar på de mindre gårdarna. Det var oxar som dragdjur, men också kor. Man hade får, höns och getter. När man slaktade, tog man tillvara på allt som senor, hinnor, klövar och horn. Man kunde använda allting till att göra något av.

Det finns en paragraf i domboken 1639 om prästgården, för prästen klagade på, att den var så dålig. Där kan man få en liten uppfattning, av hur det var att vara bonde, och att bo i Vrigstad. Det står så här, ”prästgården i Vrigstad är ganska skryn och ringa till ägor både åker och äng. Åker är hårda sandbackar, bliver därför när torrår är ganska ringa och svag årsväxt, så man måste ibland låta åkern bliva oborgen stundom avslå med lien som o förtid än skedde. Men när flod kommer bliver ängarna platt borta och fördärvade, att man där inte bärga kan, bliver alltså gemenligen år ifrån år ganska ringa hö och halm, att föda boskap med. Dessförutan faller mycken gästning vid prästgården, efter han är belägen vid stora landsvägen”.

Prästen klagade flera gånger på att det var dåligt, och 1683 kom Köpstad Lassagård som förstärkning till prästgården.

För övrigt hade de det ganska hyggligt under 1600-talet. Det visar, att i Småland ökade antalet gårdar från 17.000 till 23.000. Det lönade sig alltså att ta upp nya. Man tror, att det var en relativ positiv inkomstutveckling för bönderna på den tiden. Man tror också, att det var en viss befolkningsökning.

Sådär kan man alltså tänka sig, att det såg ut i Sverige. Sverige var en stormakt, och i Vrigstad var det lugnt. Fast då och då kom de och skrev ut soldater. Det var detsamma, trodde man, som att bli dödsdömd. Det finns en siffra från 1629, från Rut Sven hette han som hade Smålands storregemente. Han mönstrade 1200 man, men 900 saknades. De var sjuka, tredskande och för runde. Det var lätt att sticka iväg, för Småland var ett gränsland. Gränsen till Danmark var inte så långt borta. De hade försökt klara sig genom att sticka iväg.

Nu ska vi gå tillbaka till boken, och titta vad den innehåller. Jag har tagit några exempel ur avsnitt som finns. Man kanske kan dela upp det här, så att det är först en viss typ av innehåll. Det är böner, ”tröst för de kvinnor som i barnsnöden kväljas. En bön för alla som är stadda i någon nöd och frestelse. Hur man ska tala den sjuka till, när han ligger i sitt yttersta och uti själatåget. En besynnerlig tröst mot långsamma och obotliga sjukdomar”.

Det finns många fler sådana här, för jag har bara tagit med några stycken. Det visar, att han hade boken med sig, när han var ute. Han fick säkert göra de svåra jobben åt prästen. Han fick ge sig ut i socknen, när folk var sjuka, i barnsnöd eller i någon nöd. Det där ska vi titta lite närmare på, när han gav sig ut på s k sockenbud.

Sedan kom det här rätt så roliga, ”hurulunda en talman uti bröllop i nedriga stånd och uti brudgummens och brudens namn sitt tal ställa skall”. Det är en formulär bok också. Det är hur talemannen skulle tala, och hur det gick till. Så här gör man på lördagen, och så här gör man på söndagen, och så här gör man på måndagen, för bröllopet höll på i 3 dagar. Lysning för brudafolk hör ihop. Det är en typ av formulär. Han har skrivit av det i olika formulärböcker och handböcker. Det finns psalmer och sånger. ”Andeligen visor om morgon och afton att sjunga”. Det finns t ex ”den signade dag, som vi nu här se”, har han skrivit av. En andlig visa ur Matteus 25 ”vak upp av synden Du kristendom” och om bröllopet vid Kaana.

Han var inte bara en god präst och kristen. Han var också en skrockfull person. Han har skrivit en utförlig beskrivning ”om människornas kvalitet och art” som uti vid 12 himmelstecken född vader. Det står hur den är som är född i Skorpionen, och det står i tidningen ibland också, horoskopet.

Han har många sidor om s.k. dies ominosa. Det betyder förkastade dagar. Det finns ett antal dagar, när man inte ska göra vissa saker. Det kanske var deras sätt att ha semester, jag vet inte. Det fanns ju ingen lagstadgad semester. Kunde man hitta på ett antal dagar, då det var farligt att göra något, så kunde man med gott samvete ta ledigt. Det ska vi också ta och titta på lite närmare.

Sedan står det, och det är de uppgifter, som jag redan har sagt. Det är de uppgifter som han har lämnat om sig själv. När han är född, vad han gjort för något och om hans döttrar och hustru.

Det finns något annat intressant också, och det är runstav som han har skrivit. En runstav ska egentligen smidas i trä, men han har skrivit en med bläck på papper. Det är egentligen en evighetsalmanacka. Det är ett sätt, att göra en almanacka som gäller mer än ett år. Den ska vi också titta lite närmare på. Det var lite om innehållet.

Jag ska bara ta några exempel. Om vi tar det här, när det var sjukbud, och han skulle ut i socknen till en sjuk. ”När han ligger i sitt yttersta och uti själaplågor”. Han har ett antal olika varianter på det där. Han börjar med, och det följer handböckerna ganska väl att tala om att nu när Gud har skänkt Dig, som det heter, d v s nu när Du har blivit sjuk. ”Så tvivla inte därpå, att sådant skett, därför Ditt bästas skull, därför giv Dig under hans faderliga hand och lid tåligen denna verk och sveda” o s v. Han håller på med olika bibelställen, och motiverar att man kan bli sjuk. Det är inte självklart att man ska vara frisk.

Sedan kommer syndabekännelsen, och det är väldigt raka rör här. Frågor ”haver Du något utståndandes med någon? Vill Du det utav allt hjärta tillbedja och förlåta?” Det var fråga 2 och fråga 3 ”begär Du vänskap, av dem som Du förtörnat haver? Gör Ditt samvete Dig något kval? Göra Dina synder vid något bekymmer?” Det är rakt fram så här och vederbörande ska då svara på detta. Sedan får han trösteord och lite stöd, att bekänna sina synder.

Sedan kommer något, som jag tycker är ganska intressant, i samband med alla debatter och diskussioner, som vi har haft om prästens uppgifter och ämbetets innehåll. Det står så här, ”tror Du, att Gud haver givet dem fullmakt hos sitt egna predikämbete i sin församling genom sitt eviga ord till att förlåta synderna, och att min förlåtelse är Guds förlåtelse på ämbetets vägnar”? Sedan går det vidare efter syndabekännelsen, och sedan är det den vanliga gången med nattvardsfirandet med olika varianter också där och alternativ till böner och så vidare. Det var ett exempel på detta.

Ett annat formulär som handlar om bröllopet, ger oss en liten inblick i hur det var att fira bröllop i Vrigstad på 1600-talet och ”hurulunda een Taaleman uthi Brülop i Nedriga Stånd uthi Brüdgümens och brudennes Nampn sitt Taal stella skall”. Det börjar på lördagsaftonen, ”om lördagsaftonen när måltiden är hållen”. Äta och dricka var det mest väsentliga på den tiden när det firades bröllop. Det var egentligen en släktangelägenhet, fast kyrkan kom in så småningom, och gjorde det till en kristlig angelägenhet. Talmannen började så här ”ärevördige, vällovlige och hederlige, gudfruktige och gode män samt gudfruktige och dygdesamme matronor, dannekvinnor, jungfrur och pigor som uti denna afton församlade äro”.

”S:t Paulus betygar antingen vi ätom eller drickom, eller vad vi görom, det skolom vi göra allt till ära och pris. Eftersom vi nu undkommit Herrans välsignelse, och ärom bespisade med mat och dryck, så viljom vi nu samtligen göra de pliktiga äro. Vi tackar den allsmäktige för sina välgärningar, och det vilja vi göra först med bönen och med en kristlig psalm”. Sedan är det en bön och en psalm. Det var lördagsaftonen och det var talmannens roll på lördagen. Han ska i stort sett tacka för maten och avsluta med en bön och psalm.

Sedan kan man tänka sig, att det hände mycket annat i bröllopsgården än det här. På söndagsmorgonen var det så att var än brudgummen hade varit skulle han och hans släkt, vänner och talmannen komma till brudens gård. De skulle stiga in, brudgummen och hans medfölje, i stugan och så ställer talmannen sitt tal till brudens föräldrar. Det här var det egentliga bröllopet. Det var vad folk menade med en vigsel, och det skedde nu. Det var inte helt utanför kyrkan. Talmannen säger till brudens föräldrar, ”Käre broder och gode vän”, och så sa han namnet på brudens far, ”kära syster”, och hennes namn, besynnerligen goda vänner. ”Jag låter Eder vänligt förnimma, att den hederlige och vällovlige mannen”, och så sa han namnet på brudgummen, ”betackar Eder kärleken för all faderlig och moderlig god vilja och benägenhet besynnerligen för det i nu ett år sedan haver tillstått honom uti äktenskapsförbund med Eder kära dotter”, namnet, ”och nu för den skull, på det som kärligast tillfråga Eder, om honom nu är lovlig att på denna dag som är”, datum, ”uti Guds församling närvaro samma äktenskap med henne att fullgoda”. Ja, svarar fader och moder.

Sedan kom det man kallade för handfästningen. Brudgummen skulle ta fadern, modern och bruden i hand, och då var det klart liksom. Nu är det inte mer att resonera om, och nu är de ett par. Sedan säger talmannen ”vad morgongåva anbelangar skall i morgon vid Gud bliva avhandlat. Vid det vi ännu står”, säger talmannen, och sedan kommer det en hänvisning till Paulus brev. ”Allt vad man gör, ska man göra i Herren Jesu namn och tacka Gud och fader genom Jesus”. Därför säger han, ”på det att detta vårt gudeliga förehavande med detta vårt lovliga påbjudet äktenskap och dess prydning, må hava sin rätta fortgång, så vilja vi nu bege oss upp i Guds tempel”. De ska gå från bröllopsgården upp till kyrkan.

Men en viktig sak skulle de göra först. ”Först här i huset inneligga bedja Gud, att han ville bortdriva härifrån den lede äktenskapsdjävulen Asmodeus, och det vilja vi göra med vår himmelske bön Fader Vår”. Asmodeus, jag vet inte, om Ni har läst de Apokryfiska böckerna i Bibeln som Syrak, Spok, Judith, det finns några stycken. En av böckerna heter Tobias bok. I den finns beskrivet, hur en kvinna som heter Sara dödade i tur och ordning sju karlar, som hon gifte sig med. Hon dödade den ene efter den andre på bröllopsnatten. Det berodde på, att hon var besatt av en ond ande som hette Asmodeus. Man trodde, att han var en äktenskapsfiende. Den lede äktenskapsdjävulen Asmodeus. Han skulle utdrivas, och det gjorde man genom att läsa Fader Vår. Jag har sett andra uppgifter, att man ropade, och sedan skulle man sätta igång att skjuta, för att Asmodeus skulle ge sig iväg och inte förstöra äktenskapet.

Jag vet inte, om vi skjuter på bröllop, utan att veta varför vi gör det, men nu vet Ni det. Då var det så, att det var vigsel i kyrkan efter det här, och då var det samtidigt högmässa. Under högmässan satt brudparet i den s.k. brudstolen. Den sattes fram, när det fanns ett brudpar i kyrkan. Det uttrycket som vi har, att gå i brudstol, kom säkert från det här. Det fanns mycket skrock i samband med det här. Bruden skulle inte titta på ett visst håll, och det fick inte vara det och det, och när hon skulle klä sig, var det vissa ceremonier annars kunde det gå illa.

Det var en viss ordning, när man skulle gå från gården till kyrkan. Det var en rangordning mellan gästerna. Sedan kom man tillbaka till brudhuset, och då förekom den s.k. sängledningen. I gamla tider var det en verklig sängledning, för då gick man till sängen. Brudparet gick till sängs, men så småningom när kyrkan fick hand om det här, fick det inte vara så. Jag tänkte säga, att så fort man blandar in präster, fick det inte vara roligt.

Själva ceremonin förekom i alla fall. Det fanns i kyrkohandboken hur sängledningen skulle gå till. När bruden och brudgummen ledsagades till brudahuset, önskade man dem den helga ande med denna psalm och sjöng den. De skulle böja knä vid sängen, och sedan sjöng man en ny psalm ”Säg den man som fruktar Gud och gärna vandrar i hans bud o s v”.

På söndagsaftonen kom det en ny uppgift för honom, och det var att försöka avsluta det hela, så gott det nu gick. Jag tror, att det då började bli ganska vilt i bröllopsgården. Det var mycket mat, men också mycket dryck. Jag tror inte, vi kan föreställa oss hur mycket starka drycker som konsumerades på den tiden. Det sägs, att det var hemskt på 1800-talet, men det var säkert inte mycket bättre på denna tid. Han säger, ”efter det nu fast lider åt aftonen och Gud haver oss idag både på själens och kroppens vägnar så rikeliga och rundeliga välsignat. Dess like sak i denna framlidna dag och i alla våra livsdagar med sina heliga änglar från all skada och farlighet som ligger bevarad”. ”Därför äro vi pliktiga och skyldiga av allt vårt hjärta honom tacka och lova”. Sedan kom en bön och psalm. När psalmen är ändat, dricker talemannen brudfrämjan till och brudgummen sin brud till. Brudfrämjan eller brudsädjan var den kvinna som hade klätt bruden, och hon kunde kanske vara talemannens hustru.

”När vi hava suttit en halv eller en timma begynner talemannen åter sitt tal alltså”. Det är egentligen en välgångsönskan över brudparet, och sedan en inbjudan, att komma tillbaka nästa dag. Och då säger han så här, ”och låter hederlige, vällovlige och gudfruktige man”, och så namnet, ”och hans kära hustru samt brudgummen och hans brud. Ganske vänligen Eder bedja att i alle samtliga man och kvinna samt dock Edra barn vill åter imorgon i rätt tid förfoga Eder tillsammans i detta hus och samma påbegynte brudloppshögtid uti glädje och fröjd kristeligen fullända, och önskar Eder Guds välsignelse och välfärd och oss alla en lycksalig god natt”. Då var söndagen slut.

Måndagen kom, och då skulle man tillbaka till kyrkan igen, och bruden skulle höra sin s.k. brudapredikan. Det var säkert förvirring på många håll. Ibland blev det ingen brudapredikan och ibland blev det. Det var förblandning med gamla seder och bruk och med nya. Det gamla var egentligen, att på måndagen skulle det rätta brudloppet äga rum, d v s då skulle brud och brudgum ut och visa sig ordentligt i bygden. Men här var det alltså igen så, att man träffades på måndagen gick till kyrkan, och det var brudapredikan. När de kom tillbaka, stiger talemannen in på golvet med brudgummen, och förväntar till dess bruden kommer och läser strax till bords. Sedan äter man igen. När nu måltiden är hållen och tacksägelsen gjord, påminner talemannen brudgummen och frågar honom, hur mycket morgongåva han vill sin brud utfästa. Begynner talemannen sitt tal alltså, och så är det hela den här ramsan då hederlige, vällovlige och gudfruktige vänner. Man läser icke allenast uti gamla recesser utan också uti Sveriges lag, att när brud och brudgum hava sammanlegat, är han hennes rätte målsman, och då ska han henne morgongåva giva. Det var ett sätt att säkerställa hustrun egentligen. Det var en slags pensionsförsäkring eller vad man kan säga eller en slags änkepension. Om brudgummen skulle dö och hon skulle bli lämnad skulle hon ha något. Det här var mycket en släktangelägenhet, och därför begränsade man morgongåvan. Han fick inte ge hur mycket som helst, för skulle han dö skulle hennes släkt kanske få för mycket. Därför var morgongåvan begränsad i lagen.

En bofast bonde fick ge högst 3 mark. Löskerman 1 mark. Wallander har skrivit i marginalen, och då står det 1 mark är lika med 32 lod. Det är alltså silver det här. Jag vet inte, hur man räknar silvervikt i lod, men jag tror, det rör sig om ganska mycket silver 3 mark, kanske 3-4 hg. Det var maximum.

Morgongåvan överlämnas, och sedan hoppas de att hon tycker den är bra. Sedan kommer någonting väldigt vackert här egentligen, och det är en ceremoni när bruden och brudgummen skulle dricka varandra till som det hette. Det gick till så, att talemannen började, ”efter det vi med våra kristelige äktenskapsförehavanden nu såvida komna äre, att ibland de ceremonier som till samma handel uti vårt fädernesland är brukliga och sedvanliga, nu inga fler återstår, utan att allenast att brudgummen och bruden dricka varandra till. Strax tager brudgummen bruden i hand. De sjunger en psalm. När psalmen är ändat, tilldricker brudgummen henne sin husbonde skål. Han lovar sin brud ett ärligt och stadigt manssinne, och han vill ställa sig emot henne så som en ärlig man ägnar och bör”. Sedan fortsätter talemannen, för han har det här i sin hand och styr det. Nu säger han, ”har Ni sett hur brudgummen har tilldruckit sin brud, sin husbondes skål. Nu står där hans brud, och vill göra honom rätt och dricka honom till sin hustruskål. Hon lovar sin tillkommande man ett ärligt dannekvinnas hjärta och sinne. Att hon vill ställa sig emot honom, så som en ärlig hustru ägna och bör. Därnäst lovar hon honom alltid vilja ihågkomna detta namnet hustru, som hon nu tillträtt haver, och vill sig alltid därom beflita, att bliva en god värdinna och en aktsam bokvinna och idgesam hustru i sitt hus. Strax tager bruden brudgummen i sin hand och tilldricker honom sin hustruskål”. Sedan fortsätter det med drickandet, och sedan dricker hon sina föräldrar till, och tager dem i hand och undfår den skänk som de henne ärnat hava. Sammalunda gör hon något med de andra gästerna.

Därefter stiger brudsättian och bruden upp och går ut med jungfrur och pigor som äro dem följaktige ut i en kammare och avlägger sin brudaskrud, och ikläder sig hustrukläder och inträder sedan med sina skänker och dem utdelar var efter sin nyttighet. Alltså blir allt slutat. Då är det hela klart efter tre dagar. Talemannen har haft sina uppgifter. Eftersom talemannen ibland också kallas för brudbonde, kanske man kan tänka sig att Wallander uppfattades lika mycket som bonde som präst. Han hade den här uppgiften då, och då när inte prosten själv tyckte det var en så pass bra gård, så det var kanske lämpligast, att han skötte det här uppdraget.

Det kunde också vara 2 talemän. Det kunde vara en taleman som skött frieriet och en som skötte själva ceremonin för bröllopet.

En del av Wallanders bok innehåller en runstav. Det är en slags almanacka, kan man säga. Det typiska för en almanacka är, att den gäller bara för ett år. Det fanns inga almanackor på Wallanders tid, så som vi är vana vid. De kom först 1749 när Vetenskapsakademin fick sitt privilegium. Om Ni ser i en riktig hederlig almanacka står det i den någonstans, jag hittar inte det nu. Men det står, att den är utgiven av Kungliga Vetenskapsakademins privilegium. På denna tid fanns det inte, utan almanackor var ett privatföretag. Det utgavs av olika personer, och de var inte lika alla. Början är en längd eller lista över helgonen s.k. helgonkalendrar. Alla helgonnamnen var uppräknade med sina dagar. Sedan plockade man in diverse kungliga personer och andra saker i det här. Det blev ibland rätt så röriga saker.

Det fanns också något som hette bondepraktikan, som innehöll en del sådana saker som råd om sådd, skörd, åderlåtning, och hur man skulle se hur vädret blev och sådant. Det var egentligen ingen almanacka. Man kan säga, att det var en kommentar till almanackan snarare. När det gäller Sverige, tror jag inte att bondepraktikan spelade så stor roll. Den var egentligen skriven för Europa, längre söder ut. Det finns t ex i bondepraktikan ett exempel, att man skulle så ärtor tre dagar före nytändningen i mars. Det kan inte vara särskilt gångbart på våra breddgrader. En bonde i Vrigstad kunde inhämta upplysningar, att om det är solsken på Vincentius, den 24 maj, blev vinskörden god. Några vindruvor har det nog inte vuxit här. Almanackorna som fanns har Wallander känt till i alla fall. Jag ska visa, hur han också har skrivit av dem. Det verkliga kalendariet som man hade förr i tiden var runstaven.

Runstaven var skuren i trä. Det var inte tvunget, att det var en stav, för det kunde vara något annat. Det kunde vara en ask eller ett klappträ, som man satte de här runorna på. Det var lätt att rista runor i trä. Det är inga runda tecken, så de låter sig ristas lätt både i trä och sten. Den här runstaven var en evighetskalender, som man kunde använda vilket år som helst.

Wallander har skrivit en sådan runstav i sin bok, och man kan undra, varför han har gjort det. En runstav ska i alla fall vara ristad i trä. Det kan hända, att han har använt den som almanacka. Det är möjligt. I så fall har han kommit fel ibland, för den stämmer inte riktigt. Han kanske hade den i skolan, för att barnen i sina hem hade runstavar. Han lärde dem hur runstaven fungerade, eller kanske var han rentav bara intresserad.

Vad det nu beror på finns det en runstav, och den går från januari till augusti och sedan fattas resten. Det måste bero på, att de sidorna har fallit bort i boken på något sätt. Det jag ska visa är månaderna juni och juli på den här runstaven.

Jag ska försöka förklara, hur den fungerar. Den består av 3 rader. Det är 1 rad, det är 1 rad och det är 1 rad. För att man ska få en almanacka att fungera, måste man veta månens gång, och när det är söndag. Månen måste man veta, för att man ska kunna räkna ut, när det blir påsk och pingst, eftersom det följer månen. Söndagsbokstaven måste man veta för att veta veckodagen. Det är så, att om vi tar den raden först börjar Junius, det börjar den 1 juni, så är det de sju första runorna i runraden. Sedan börjar det igen på den, och så kommer den igen och den igen. Och så visste man, att årets söndagsbokstav var den, och då visste man att den 1 juni var en söndag och måndag, tisdag, onsdag och så vidare. Man måste alltså veta söndagsbokstaven, för att klara veckodagarna.

Sedan är det frågan, om hur man ska klara påsken. Det klarar man med det s.k. gyllentalet. Vart 19:e år stämmer månen. Det tar 19 år innan man är tillbaka på samma datum på nytändningen. Det finns 19 olika runor på den här raden, och visste man då vilken runa som var gyllentalet för året, kunde man räkna ut när påskfullmånen kom, och därmed kunde man lägga ut påsken och pingsten rätt. Om vi t ex tar den 2 juni, är det den runan som betecknar gyllentalet 19. Ett år när det var 19, var det fullmåne, den 2 juni, 1 juli och 30 juli. Det ska stämma, för det ska vara 29 dagar emellan. Nu är det här inte aktuellt längre, för vi kan inte använda en sådan här runstav.

Det förklarade en påve som hette Gregorius på 1500-talet åt oss. Han var mycket smart. Om jag berättar snabbt, så den här kalendern som vi har haft, den julianska, kom till 47 före Kristus. Man lät året få 365 dagar. Men det stämde inte riktigt, för det slog fel lite grann. När det hade gått 1500 år, var det fel på en 10 dagar. Den gjordes om, och den Gregorianska kalendern, som vi har, kom till. Nu stämmer det, genom att man tar bort 3 skottdagar på 400 år. Det slår fel på 10 minuter, tror jag. Det är skickligt, att få solåret att stämma med året så noga.

Här är det så, att man kan slå upp i en tabell gyllentalet, och det är så och så, och titta i gyllentalstabellen vilket datum är påskfullmåne. Vi ska titta lite på den nedersta raden också. Den är ganska rolig, för där har han markerat de viktiga dagarna. Innan juni månad har han t ex på den 25 april, det är Markus, har han ritat en gök. Göken skulle komma och den 14 april, Tiburtius var den första sommardagen, sa man, och det är ett löv. Den 12 maj har han något som inte finns på någon annan runstav. Det står Linfrödagen. Man skulle så linet.

Man får komma ihåg att 1753 införde vi den Gregorianska tideräkningen. Vi flyttade fram 11 dagar i februari månad. Jag tror det var februari. Vi hoppade över 11 dagar i almanackan för att komma rätt. Jag läste från Gotland 1808, när ryssarna ockuperade Gotland, att ryssarna ännu inte hade infört det. Vi hade infört det. Gotlänningarna hade firat påsk Långfredagen, påskdagen och annandagen. Söndagen efter kom ryssarna och sa att nu ska vi fira palmsöndagen. De var 11 dagar försenade med sin påsk. Här är den 25 maj utmärkt. Det är Urban. Jag vet inte riktigt, vad det där ska föreställa egentligen. Urban ska leda sommaren står det i bondepraktikan. Det är Eskil, som var Södermanlands skyddshelgon. Det ser ut som ett löv eller hjärta. Det där är Vitus, och nu heter den dagen Justina. Det verkar som något slags kors. Det är Botulf. Han var rätt känd i Småland, och han kallades för rovgubben, för att man skulle så rovfrö den dagen. Jag kan tänka mig, att det kan ha varit marknader i Vrigstad. Det var ju marknader i Vrigstad på den tiden. Det är midsommardagen, som man märkt ut väldigt kraftigt med både kors och det ser ut som någon slags kvistar eller något. Den där nyckeln är den 29 juni. Det var helgdag i Sverige på den tiden. Den kallades för Persmäss och Petri och Pauli dag. Man tror att Petrus och Paulus dog samma dag. Det var den dagen. Petrus tecken är nyckeln.

Den 2 juli är Maria besökelse, när Maria besökte Elisabeth. Det var också helgdag i Sverige fram till 1772. Det verkar också som en kvist eller gren eller något sådant. Den 10 juli är Knut, men idag är Knut den 13 januari. Kanutus är det latinska namnet. Knut med lien eller Knut den helige. Den 20 juli är det Margaretha, som betyder pärla. Hon slukades av en drake. Hon hade korsstav i sin hand, som växte ut till ett träd. Jag vet inte, om Wallander har försökt att rita kors där. Det ser i alla fall ut som en helgonkrona.

Det är Maria Magdalena den dagen, och där är Christina. Det är Jakob och slutligen Olof med en yxa, Olof den helige.

Som vi sa ligger han 11 dagar efter, så om man trodde att Olof skulle kunna ge ax den 29 juli, får vi tänka på, att det i verkligheten var 11 dagar senare. Man var alltså framme vid 9 augusti, och då är det kanske inte riktigt så osannolikt, att det kunde bli ax.

Vi ska bara ta en sak till. Karl XI skrev i något sammanhang, att han åberopade Moseboken. ”En trollkrona ska Du icke låta leva” och som vi vet, under den här tiden, brände man häxor. Det var mycket vidskepelse. I samma sammanhang sa han också, att ”tecknatydare och daghaväljare” ville han inte veta av. Wallander var lite drabbad av detta. Han var lite av en tecknatydare och daghaväljare. Tittar man på de anteckningar, som han gjort om sig själv och sin familj, har han skrivit vilka stjärnbilder de är födda i. Han har om sig själv skrivit, att han är född 1605, men han har inte skrivit datum. Han har skrivit sub libra, d v s född i Vågens tecken eller Vikten, som det hette då. Det är mellan 14 september och en månad framåt, tror jag. Han har skrivit på alla sina döttrar och sin hustru, vilken stjärnbild de är födda i. Han var lite av en tecknatydare alltså. Han var också en daghaväljare, för det fanns nämligen förkastade dagar som de sa. ”Det är nyttigt och gott att veta. 33 dagar äro om året för vilka alla människor skola taga sig tillvara. Ty det likas intet väl, ej heller kommer det till någon god ände vid tagas sig före begynna på dessa 33 dagar”. Det är enligt en almanacka, som är utgiven av en tysk som hette Fyhrman. Sedan har han skrivet av en annan almanacka, av en annan tysk som hette David Herlicius. Han har 46 förkastade dagar i sin almanacka, men de överensstämmer rätt så bra. Men sammanlagt blir det rätt så mycket att hålla reda på, om det skulle gå bra, med det man sysslade med.

”Man ska granneligen taga sig tillvara för de här dagarna, ty de äro skadeliga och fördärvliga. Vilken som bliver sjuker på dessa dagar, han bliver sent eller aldrig till pass igen. Vilken som bliver född i dessa dagar, den lever icke länge, men om han lever länge, får han stor motgång och vedervärdighet i allt han tager sig före. Vilken som fäster hustru eller gör bröllop i samma dagar, honom sker varken lycka eller gott. Vilken som flyttar hus emellan, eller av en tjänst till en annan, eller reser av ett land till ett annat, skall alltid bliva bedrövad. Det som begynner vandra på dessa dagar, kommer sällan eller aldrig till sitt eget igen”. Så här håller de på att uppräkna sådant här. Man ska inte köpa eller sälja, inte gå till rättegång, och inte begynna det man vill skall hava någon fortgång.

Jag vet inte, om Ni törs få reda på, vilka dagar det här är? Ni kanske blir helt lamslagna. Vi tar risken. Där står Stephen Fyhrman. Det är den här almanacksutgivaren. Han gav ut många almanackor på 1600-talet. Han passade på, när det var kometer och sådant där i farten, för då gick de lättare att sälja naturligtvis. Han kunde förutsäga farligheter. Det där ”dies omnius” betyder förkastade dagar. Det finns 33 st. Januari, det där betyder januari, har 7 st och det är den 1, 2, 4, 6, 11, 12 och 29, så se upp i morgon. Stenmark kommer att ramla imorgon, det är jag helt övertygad om. Jag tänkte på den 11, för den är alldeles särskilt farlig. Det var en av de värsta, trodde man. Jag kom på, att det var den kvällen, vi hade styrelsesammanträde i hembygdsföreningen och bestämde om den här kvällen. Jag vet inte hur detta slutar.

Sedan är det 3 dagar i februari och det är 11, 17 och 18. I mars är det 4 dagar och det är 1, 4, 14 och 16, och i april 3 dagar och så vidare. Lugnt och bra är det bara i juni egentligen, för då är det den 6 och vi har gjort den som nationaldag idag. I oktober är det också ganska lugnt och bra, för då är det bara 1 dag också, och det är den 6 oktober. Det var ett sätt att få ledigt ibland.

Ett annat sätt att visa vilken tecknatydare han var, är att han har skrivit om människornas kvalitet, och hur de är som är födda i vissa tecken. Hans hustru, som är född i Vattumannen, står det om, att de barn som föds i Vattumannen mellan den 10 januari och 10 februari, Ni kan ta åt er, om det är någon som är det, ”vader vis, vältalande, renhjärtad, hatar lögn och lögnare, talar gärna med sig själv, vader kär hållen och ärad. Hennes barn låta sig väl tukta och vill gärna färdas”.

Wallander var själv född i Vågen, och de sidorna saknas här. Men i bondepraktikan står det, det kan vara roligt, för vi vet, inte hur han såg ut, att de som är födda i Vågen ”bliver en sannfärdig människa utan falskhet bliver och underlig, får en tjock näsa, stora ögonbryn och stora skuldror”. Vill man föreställa sig Wallander, kan man kanske tro på bondepraktikan, eller på den här och tänka sig honom med tjock näsa, stora ögonbryn och stora skuldror.

Han har gjort några små anteckningar om annat också. Han har t ex skrivit om solen, och det är kanske sådant som han lärde barnen i skolan i pedagogin. Hon är större än jorden, 166 3/8-dels gånger större än jorden. Sedan står det, det är rätt roligt, hon löper i 1 timma 225 milar hastigare än ett bösselod. Det är solen det. Det är fortfarande solen som går, för det är inte jorden som snurrar.

Det är egentligen ganska bra det här, för vad barnen hade för uppfattningar om det som går riktigt fort, var det kanske ett bösselod. Det kvittar om det är 225 gånger fortare eller 225.000 gånger fortare, för fort går det i alla fall.

Det är bara en enda sak till som jag tycker vi ska klara ut och det är hur har denna bok och vilka öden har den gått igenom. Jag har en liten teori om hur den har lämnat Vrigstad och kommit tillbaka igen.

Vi utgår ifrån att när han dog fanns boken hos honom i hans ägo. Han behöll den tills han dog är utgångspunkten. 1700 vet jag att hans änka levde kvar i Vrigstad och jag utgår från att boken fanns kvar hos henne, eller om hon lämnade den ifrån sig, det är möjligt. Sedan är det osäkra antaganden här men detta hände i alla fall. 1713 dog prosten Ternerus. Den som Wallander var hjälppräst hos. Hans dotter Ingrid gifter sig 1714 med Johan Sellin, komministern i Svenarum, född 1677. 1747 blir Johan Sellins son Lars komminister i Svenarum. Det var alltså far och son, som efterträdde varandra som präster. Han dog 1770. Hans namn finns på baksidan, på bakpärmen i boken. Det står L Selin. Han har således haft boken i sin hand. Därför tror jag, att den kommit in i prosten Ternerus hem, på något sätt. Via dottern Ingrid har den kommit till prästgården i Svenarum och varit i Lars Selins ägor, eftersom han har skrivit sitt namn i den. 1789 gifter sig Lars Selins dotter Ingegerd med rusthållaren Nikolaus Samuelsson i Harkeryd. Sedan är det ett osäkert hopp igen. Men Nikolaus i Harkeryd hade en son som hette Klas, och Klas hade en son som hette August eller kallades för Gusten i Harkeryd. Jag har sett med mina egna ögon en stor låda med böcker från det Sellinska hemmet och som ägts av komministern Sellin i Svenarum och som kommer från Gusten i Harkeryd, som de sa. Därför tror jag, att den här boken har varit med i Harkeryd och funnits där till 1896.

Då kom fornforskaren J F Johansson från Västergötland till Vrigstad med den här boken i sitt förvar. Han hade hittat den på ett ställe i Svenarum. Det står i Smålands-Posten, som jag fick för en tid sedan av Stig. Han hade med sig den.

Jönköpings-Posten stod på en vind i Svenarum, och där kallades han för antikhandlare. Han kom hit med den 1896, och överlämnade den till folkskollärare Hultqvist. Den skulle så småningom komma på ett blivande skolmuseum i Stockholm. Omkring 1940, kanske något senare, kom den från Hultqvists efterlevande till kyrkoarkivet i Vrigstad. Där har den sedan funnits. 1956 hade jag den i min hand, och skrev en liten uppsats om den i den här boken som heter Hembygdsbok för västra och mellersta Njudung. Jag har skrivit att den blev undersökt men det är att ta i kanske, men jag gick i alla fall igenom den och försökte beskriva den.

1970 inlevererades den med andra kyrkoarkivarier till landsarkivet i Vadstena. Där finns den nu, och nu har vi tack vare Sven-Erik Svensson som har varit snäll och gjort sig besvär fått låna hit den för den här temakvällen.

Det är alltså en bok som har genomgått rätt så många och underliga öden, om nu detta stämmer. Han var säkert en enkel man, Wallander, och levde ett enkelt liv. Han fick ingen stor gravsten som Komstadius fick, men genom ödets nyck har han genom den här lilla boken ändå inte blivit glömd. Tack vare honom är det liksom ett litet, som Elin Wägner säger ”rop ur det förgångna”.

Föredrag av Rudolf Thunander vid Hembygdsföreningens temakväll
1983-01-28.