Området, som idag kallas Vrigstad socken, har av fynden att döma varit bebott sedan minst jägarstenåldern, 8 000-4 000 f Kr.
Förmodligen var landskapet bebott även före den senaste istiden: Inlandsisen började frysa till omkring 75 000 f Kr och smälte bort från Götaland omkring 10 000 f Kr. Glaciärerna har dock sopat igen nästan alla arkeologiska spår från tiden före istiden. Man vet emellertid att det funnits mammutar i hela Sverige, eftersom ben av mammut har påträffats i morängruset vid ett tiotal tillfällen. Man har nyligen också påträffat lämningar efter neandertalmänniskor i en finländsk grotta. Det finns inget skäl att tro att neandertalmänniskorna skulle ratat Sverige. Deras lämningar har dock malts sönder av glaciärerna, och finns kanske inte bevarade annat än just i grottor.
När inlandsisen smälte bort stod det småländska höglandet upp ur smältvattnet och landskapet var som en tundras. Så småningom blev det varmare, ett par tre grader varmare än idag. Det är i denna tids ädellövsskog som de första spåren efter människor i Vrigstads omgivningar gjorts. I Sunnerby, Holkaryd och på Lundholmen har man hittat trindyxor, en sorts rundhuggen yxa i droppform, som är ett typiskt redskap för denna tid i hela Nord- och Västeuropa. Trindyxorna i Vrigstad, liksom i övriga Sverige, är vanligtvis av grönsten, medan de söderut var av flinta.
Från de årtusenden då stenåldersmänniskorna började odla jorden, bondestenåldern 4 200-2 300 f Kr, finns flera spår i Vrigstad socken: tunn-, spets- och tjocknackiga yxor i grönsten och flinta, samt även någon så kallad stridsyxa. Fyndplatser är exempelvis Horveryd, Lundholmen, Sunnerby, Boda kvarn och Högavadet.
· Privatpersoners fynd av forntida yxor och andra redskap eller vapen görs nästan uteslutande i samband med jordbruk. Den absolut största majoriteten av fornfynd i våra museum, liksom guld- och silverskatter, påträffades i slutet av 1800-talet, när den djupgående plogen blev vanlig och då de djupare liggande fynden därigenom plöjdes upp till ytan.
· Många fornfynd har lämnats in till myndigheter och museum, andra finns kvar ute i gårdarna. I Vrigstad förvarades fornfynden, som lämnats till prästen, myndigheternas man på orten, i kyrkan. Nu finns samlingen i skolan.
Stenyxor och andra artefakter är dock inte slarvigt borttappade verktyg utan värdefulla redskap eller statusföremål som följt sin ägare i graven. Keramikfynd och pil- eller spjutspetsar av flinta är också i stort sett alltid rester av gravar. Utspridda och inte lika arbetade flintaskärvor är däremot att betrakta som spår efter en boplats från sten- eller bronsåldern.
· All flinta som hittas norr om Skåne är ditförd av människor, förmodligen som gåvor från by till by i flera led norrut.
· Flintan som påträffas i de småländska markerna är ofta av skånsk typ, alltså mörkbrun, brunröd, brungrå eller mörkgrå och ibland fläckig, i motsats till den mer pärlemorliknande flintan som kommer längre söderifrån. Det finns emellertid även fynd av ljus flinta här uppe, ofta i form av flintavslag och som diverse småverktyg, så kallade mikroliter.
Det vanligaste lösfyndet i Vrigstad socken är dock den så kallade simpla skafthålsyxan, en yxa av grönsten med ett borrat hål i mitten. Dessa yxor ser ut ungefär som sina moderna motsvarigheter och är ungefär lika stora, men kan ibland vara över 25 cm långa. Skafthålsyxorna är från hällkisttid, eller kopparstenåldern, som den också kallas, 2 300-1 800 f Kr. Det var då kallare än under bondestenåldern, men det var fortfarande någon grad varmare än idag. Omkring 30 skafthålsyxor har hittats i Vrigstad, varav många kommer från åkrar i Horveryd, Köpstad, Sunnerby, Holkaryd och Lundholmen. Några tidstypiska koppardolkar har vi inte, enligt Fornminnesregistret, men flera av de flintdolkar som dykt upp i trakten kan tänkas vara från denna tid, eftersom just flintdolkar var ett populärt mode, med kontinentens koppardolk som förebild.
Socknens två hällkistor, vid Svarvarebygget och Källebäck, är naturligtvis också från hällkisttid. Röset vid Björkelund i Horveryd kan tänkas vara jämngammalt med dessa eller något yngre.
Texten bygger på ett föredrag av Nils Fabiansson, fil.mag i arkeologi.