Vrigstad skola – Vrigstad pedagogi från 1648

Den äldsta kända landsbygdspedagogien i Sverige inrättades år 1629 på Lundboholms gods i Södermanland av friherren Carl Carlsson Gyllenhielm. Övriga liknande inrättningar tillkom i Ålem 1637 och i Munktorp 1643 på Initiativ av den berömde Johan Skytte. Han är känd som Gustaf II Adolfs lärare och blev sedermera hovrättspresident och generalguvernör över Livland och var varm folkbildningsvän. Det har funnits skolor på flera adelsgods i landet, men det är inte många av dem, som ägt bestånd till våra dagar. Härvidlag är Vrigstadskolan en av de få, som utan nämnvärda avbrott fortfarit genom tre hela sekler.

Det var den 16-årige friherren Göran Gyllenstierna på Lundholmen, som genom ett friherrebrev den 16 november 1648 lade grunden till vår 300-åriga skola. Så här lyder den märkliga urkunden:
Jag Jöran Gyllenstierna, friherre till Lundholmen, herre till Stäket, Björkesund och Hellerö, gör härmed veterligt, att eftersom min salig herr fader hade uti sinnet att upprätta en skola vid friherrskapet Lundholmen, där de omkringboende kunde låta upptukta och informera sina barn uti de konster och övningar, som dem på framtiden kunna vara till gagn och nytta. Men äre dessa dessiner förmedelst välbemälte min käre herr faders hastiga frånfälIe förhindrade och intermitterade, därföre haver jag för gott funnit och ansett detta samma ställa i verket, och förordna vällärde herr Johan Laurentz Wittenius att därvid bliva en skolmästare och informera den ungdomen, som honom kan bliva ombetrodd, för vilken tjänst jag haver förutan annat som till hans beställning är förordnat, unt och efterlåtit honom ett hemman benämnt Lunnaberg att behålla och bruka fritt för vissa och ovissa utskylder, så länge han vid densamma tjänsten bliver. Varför begäres respektive tjänstligen och vänligen av välborne herr landshövdingen samt hans kongl. majestäts utskickade krigskommisarier att de ville låta samme vällärde hr Joen de friheter och immuniteter åtnjuta, som efter adliga previlegier följa. Jag förbliver de välbemälte herrar till villig tjänst och affectation städse obligerat. Härmed vill jag de välbemälte herrar som dess vederkommer, under Guds den högstes protection tjänstligen och vänligen have rekommenderat.
Uppsala den 16 november 1648. Georg Güldenstierna L. S.”

Man frågar sig inför detta dokument vilka orsakerna till skolans tillkomst kunde vara. Ett skäl anger Göran Gyllenstierna själv, nämligen att det hade varit hans faders avsikt att anlägga en skola, men att detta inte kunnat sättas i verket på grund av faderns död, som inträffade 1646. Med största sannolikhet har den yttersta impulsen kommit från själve Johan Skytte, som var den unge friherrens morfar, och vilken – som nyss nämnts – själv anlagt två skolor vid sina gods. Skytte dog 1645, och det var tydligen hans dotter Anna, Göran Gyllenstiernas mor, som höll tanken på en skola vid liv och inspirerade sin son till att göra hennes tanke till verklighet. Det hela är ett intressant exempel på hur nitiskt Skytte spred sina åsikter om folkbildningens välsignelser, och också på att hans släkt inte var främmande för hans idéer.

En bidragande orsak till pedagogiens tillkomst lär väl också ha varit att friherrskapet, liksom dåtidens städer, utgjorde en enhet, bl. a ekonomiskt och alltså måste ställa vissa krav på ungdomens utbildning och fostran. Skolan lär första tiden ha haft karaktären av internat, så att barnen utan avbrott kunde vistas längre tider vid skolan. Detta var nödvändigt, då friherrskapet var mycket vidsträckt: det omfattade förutom hela Vrigstad socken även stora delar av Svenarum och Almesåkra socknar. Läroämnena kan antas ha varit desamma som vid de s.k. magnatsskolorna i allmänhet, nämligen läsning, skrivning, räkning och kyrkosång.

Skolans förste lärare, Wittenius, fick inte länge uppehålla sin tjänst. När kriget mot Polen bröt ut 1655, kom han med som regementspräst vid överste Ridderhielms rytteri och råkade året därpå i fångenskap hos polackerna och avrättades på skärtorsdagen 1656, tillsammans med tre andra präster.

Wittenius efterträddes av Andreas Wallander, som vid sitt tillträde som pedagog redan kände Vrigstads och friherrskapets förhållanden, eftersom han i tolv år varit biträde åt prosten Komstadius. Han verkade som pedagog i trettio år och dog 1686. Han var född i Kalsvik 1605 och tillsattes av friherren Göran Gyllenstierna genom friherrbrev den l augusti 1656. Han var gift med Annika Nilsdotter, som dog 1700.

Mot slutet av förra århundradet fann man på en vind i Svenarum en handskriven bok på flera hundra sidor, i vilken Wallander meddelat noggranna upplysningar om sig och sin familj. Boken förvaras nu i kyrkoarkivet i Vrigstad och innehåller även noteringar om astrologi, läkekonst m m.

År 1666 gjordes en mindre ändring i skolans förhållanden, då hemmanet Lilla Lunnaberg utbyttes mot Vrigstad Månsagård som pedagogboställe. Orsaken var en kunglig stadga om gästgiverier. Göran Gyllenstierna meddelade genom ett friherrebrev, att Lunnaberg var lämpligaste platsen för gästgiveri och marknadsplats samt ställde 1/2 hemman Vrigstadbyn till pedagogiens förfogande i stället.

Vid Karl XI:s reduktion 1672 indrogs hela friherrskapet till kronan, då för övrigt Göran Gyllenstierna själv satt som ledamot av reduktionskollegiet, men kungen lät pedagoghemmanet bestå tills vidare och förordnade, att ”prästen med sin pedagogi skall njuta sine undfångne beneficier oturberade”. Detta bekräftades år 1686 efter Wallanders död genom ett nytt kungligt brev, där pedagogien gjordes evärderlig. Samtidigt bestämdes att uppsikten över skolan skulle handhas av domkapitlet i Växjö, som också skulle tillsätta lärare. Lästiden bestämdes till fyra månader årligen.

Pedagog efter Wallander blev sedermera komministern i Norra Ljunga Petrus Widerberg bördig från Gränna. Vid prästexamen 1687 befanns han så svag i sina stycken, att han ansågs behöva två år för att inhämta de felande kunskaperna. Under tiden förordnades han till pedagog i Vrigstad, en syssla so m han skötte till allmän belåtenhet. Enligt ett utlåtande av prosten Ternerus 1688 ”ha de tjugo barnen gjort den flit, att de som i början av februari ingen bokstav kände nu i september äro färdiga i svenskan och kan läsa donatum.”

Sedan Widerberg 1695 blivit välbeställd komminister i Norra Ljunga, tillträdde Jakob Holmbeck pedagogbefattningen, vilken han uppehöll till 1698. Hans förflyttning från Vrigstad är en egendomlig och tragikomisk historia. Nere i Tutaryd i Kronobergs län fanns vid denna tid en komminister vid namn Moses Svenonis, som i december 1697 anmäldes för domkapitlet av sina sockenbor. Hans syndaregister var långt och digert: det fanns knappt en människa i pastoratet, som Svenonis ej gjort till sin ovän. Han hade upprepade gånger använt skällsord, som han måste återta inför tinget, han hade brutit emot sjätte budet och varit suspenderad härför, hans predikningar var långa utskällningar av för honom misshagliga församlingsbor osv. Domkapitlet trodde sig finna en lösning på frågan genom att sända Svenonis till Vrigstad som pedagog, där han skulle komma under prosten Ternerus välgörande inflytande. I stället skulle Holmbeck flyttas till Tutaryd och bli komminister.

”Bytesaffären” kom till stånd, men det var ett byte, som pedagogien inte mådde väl av. Ingen metamorfos inträffade – Svenonis förblev den suspekte figur han varit som präst. Sedan han gjort offentlig avbön i Tutaryds kyrka och flyttat därifrån, drog tutarydsborna säkert en suck av lättnad. För vrigstadborna kostade anordningen ingenting mindre än att pedagogien kom i vanrykte och började förfalla. Svenonis kvarstod till 1729, då han avled. Han var gift två gånger och hade tio barn.

Efter Svenonis död stod pedagogien utan lärare i över ett år. Pastorn i Vrigstad gjorde upprepade framställningar till domkapitlet för att få pedagog tillsatt, men domkapitlet med biskop Humble i spetsen tycks vid denna tid ha varit fullt upptaget med att bemästra pietistiska rörelser inom stiftet och då fick den lilla pedagogien i Vrigstad sitta emellan. Konsistorium samlade sig emellertid i december 1730 och tillsatte då Theodor Lindgren från Lenhovda, som sedan uppehöll befattningen i 33 år. Vid biskopsvisitationen 1754 heter det i protokollet ”… undervisar den nu varande pedagogus Theodorus Lindgren församlingens barn fliteligen och försvarligen, så att församlingarna giva honom gott lovord därför. Högvördige herr doktorn och biskopen har ock nu denna barnskola besökt. Varande där nu för tiden 4 piltar och 3 flickebarn som informeras och kunde efter sin ålder försvarligen läsa. En bibel var till skolan skänkt av salig herr Prosten Ternerus, som barnen läsa uti”.

Pedagogien var sålunda igång men inte mer. Barnantalet, sju stycken, måste tyda på att pedagogien inte begagnades av barnen i den utsträckning, som tidigare var fallet.

Theodor Lindgren var gift med Anna Karolina Bursie (1708-1784) och hade fyra barn.

Efter Lindgrens död 1763 fick pedagogien åter en föga lämplig lärare, Zacharias Linde från Korsberga. Vid biskopsvisitation 1774 anmäldes, att skolan låg nere av brist på lärjungar. Några bönder anmälde också ”huruledes magister Zacharias Linde icke ville lära deras barn ABC-boken, och om de till skolan varde försände, begärer mer än vad skäligt och billigt vara månde”.

Året därpå, 1775, anmäldes Linde åter för domkapitlet såsom ”sorglös och lam” i ämbetet och fick varning. Nya klagomål framställdes 1778, vilket medförde visitation av kontraktsprosten. Någon nämnvärd eller varaktig förbättring synes dock inte kommit till stånd. Zacharias Linde var gift med Ulrika Sofia Appelholm (1733-1823), änka efter gästgivaren Erik Lång i Vrigstad.

Linde avled 1791 och efterträddes av Jonas Bergstedt, som uppehöll tjänsten till år 1800, då han blev komminister i Stockaryd. Bergstedt var gift två gånger och hade fyra barn. Änkan och en son från första äktenskapet, Sven Magnus som blev skollärare i Tävelsås, överlevde Bergstedt.

När efterträdare efter Bergstedt skulle utses, inträffade det egendomliga, att tjänsten söktes av två Vrigstadbor, som båda varit elever vid pedagogien, Petrus Lang och Hans Sandahl. Sandahl var son till dåvarande kyrkoherden i Vrigstad Johan Sandahl och också dennes adjunkt. Domkapitlet utnämnde Lång, vilket hade till följd att Sandahl startade en privat skola, där det undervisades i ”kristendomen, moralen, matherian, historia, fransyskan m m”. Förhållandet med två skolor i konkurrens med varandra var föga lyckligt och påskyndade utan tvivel pedagogiens förfall. 1806 blev Petrus Lång komminister i Vrigstad och nu sökte Hans Sandahl på nytt tjänsten för att på nytt bli förbigången. Utnämnd blev istället en 44-årig prästman, Nils Thorelius från Gränna. Ett litet exempel på hur underliga ödets vägar kan vara är att Sandahl, som två gånger förbigåtts till pedagogbefattningen, slutade sina dagar som kyrkoherde i Vrigstad.

Valet av Thorelius skulle visa sig bli mycket olyckligt för pedagogien. Visserligen hade den långa tider fört en tillvaro, som inte mycket stått i överensstämmelse med grundarens syften, men den hade likväl hållits vid liv. I och med att Thorelius blev pedagog började den ömkligaste perioden i skolans historia. Man kan i sammanhanget inte underlåta att nämna den mycket olyckliga princip, som domkapitlet följde vid utnämningen av pedagoger. Man tog obefordrade prästmän, ofta sådana som kommit lite på sned, utan att bekymra sig om deras kvalifikationer eller deras lämplighet so m lärare. Ömtåliga placeringsfrågor löstes behändigt genom att skicka vederbörande som pedagog till Vrigstad. Kanske var det typiskt för tidens sätt att se på folkbildningsfrågan.

Det finns en anteckning bevarad av en Vrigstadbo, som år 1810 var elev vid skolan. Enligt denna undervisade Thorelius en eller ett par timmar. Sedan blev spritbegäret honom övermäktigt, och han ägnade sig åt flaskan för resten av dagen. Snart upphörde all undervisning, och Thorelius användes till att skrämma barn med. ”0m du inte är snäll, så skickar jag dig till Thorelius” var mammornas mest användbara medel till att hålla sina barn i styr. Personligen var Thorelius godmodig men en inbiten och försoffad alkoholist. Han levde i ett olyckligt äktenskap och i dåliga ekonomiska förhållanden, som han försökte förbättra genom att då och då predika åt kyrkoherde Alin mot ett arvode av två riksdaler. Han dog i april 1824, drabbad av ett slaganfall.

I februari samma år hade Esaias Tegnér blivit biskop över Växjö stift, och genom hans ingripande skulle det randas ljusare tider för pedagogien. Men innan vi går in på Tegnérs insats för att rädda pedagogien skall vi nämna några saker, som visar att det bland allmogen i Vrigstad inte saknades intresse för undervisningsfrågor, trots att pedagogien inte rådde med att fylla sin uppgift.

Följande är hämtat ur sockenstämmoprotokollet: 1810: Rörande fattiga gossen Johan från Källunda så åtog sig Jonas Jonsson i Lundby att antaga honom på ett år mot 16 R d 32 sk. Då det skulle åligga Jonas att nämnda gosse kläda och föda, lära honom läsa inuti bok, samt utom bok de trenne första huvudstyckena.

1811: Skräddaren Holm från Bodarna åtog sig att mottaga gossen Johan Petersson för att lära honom läsa och sy, mot det han för honom månatligen erhåller 1 1/2 kappe råg, 1 1/2 kappe korn och 1 kappe havre samt 16 sk banco. Detta ackord räcker blott till Mikaeli, då församlingen vill undersöka vilka framsteg gossen gjort uti att läsa och sy.

1812: Beslutades att de föräldrar, som ej hava råd att köpa sina barn den nya katekesen, skola därtill erhålla hjälp av fattigkassan.

1812: Anmälte Erik på Örgölen, att han för Granats yngste son i undervisningen i sin kristendom ville hava 16 rd 32 sk rgm. Församlingen tyckte detta vara nog drygt, beviljade Erik detta med förbehåll, att Erik, utom det som gossen nu kan, skall för dessa penningar så ansvara, att bemälte gossen kan utantill och förstår hela Svebilii förklaring.

1820: Beslutas om ett offer på 12 rdr, som upptagits på pingstdagen i kyrkan, för bokinköp åt fattiga barn. För pengarna hade inköpts 9 katekeser, 7 ABC-böcker, 2 andliga böcker kallade ”lilla kämpis” och ”sömnlösa nätter” och nu tillfrågades församlingen vilka böcker man borde köpa för resten av pengarna. Rydbeck på Lundholmen föreslog 4 psalmböcker av nya sorten samt katekeser för resten.

Många andra liknande exempel på ett visst intresse för undervisning kan man finna i sockenstämmoprotokollen från denna tid. Dåvarande kyrkoherden i Vrigstad Nils Anders Alin gjorde också flera ingripanden för att få ordnad undervisning vid pedagogien till stånd. I sitt svar på den s k Stora Uppfostringskommitténs förfrågningar 1813 skriver han bl. a. att anledningen till att så få barn begagna sig av undervisningen i pedagogien inte bara är den olämpliga läraren utan också de långa avstånden för många barn och bristen på lämpliga lokaler. Han föreslår därför, att pedagogien görs ambulerande mellan rotarna, så att pedagogen uppehåller sig en eller två månader i varje rote och samlar barnen där till undervisning. Alternativt kunde på pedagogens boställe inrättas två rum för barnen samt kök, där en av församlingen anställd hushållerska lagade mat till barnen och toge vård och hand om dem.

Längre än till papperet kom emellertid inte dessa kyrkoherde Alins planer. Vid biskopsvisitationen 1814 lyckas man väl dölja missförhållandena vid pedagogien, så att biskop Mörner i avskedstalet andades idel belåtenhet och framförde tack till kyrkoherden och, som det heter, ”övriga här tjänstgörande prästmän, vilka värdigt och väl var för sig sina åligganden uppfylla”.

På sockenstämma i maj 1819 tog kyrkoherde Alin åter upp frågan om pedagogien. Att göra pedagogen till en ambulerande byskolmästare hade visat sig omöjligt, då ingen ville härbärgera och mathålla honom. Alins yttrande till protokollet slutar på följande sätt:

”Men på det att pedagogen, som nu är alldeles sysslolös, må sättas i verksamhet och bliva nyttig för församlingens barn i allmänhet, föreslår jag att pedagogen herr Thorelius skall varje år från den l maj till slutet av september alla söndagar tvenne timmar före den allmänna gudstjänstens början i sakristian undervisa de socknens barn, som äro emellan 10 och 16 år gamla, såväl i innanläsning som att sätta dem utanläxor att höra vid näst påföljande sammanträde, i synnerhet de barn, som följande året första gången skola begå den heliga nattvarden, på vilka skall upprättas en förteckning och till herr pedagogen överlämnas, därpå han ordentliga anteckningar skall göra om vars och ens gjorda framsteg.”

Stämman beslutade i enlighet med Alins förslag och anmodade honom att övervaka undervisningen. Tyvärr tycks det hela ha stannat vid beslutet.

När Thorelius dött i april 1824 var alltså situationen den, att pedagogien låg helt nere. Pedagogbefattningen förklarades ledig, och i samband med granskningen av inkomna ansökningar var det Esaias Tegnér, nybliven biskop i Växjö, började fatta intresse för skolan. Han önskade inrätta en mönsterskola för landsorten och få pröva den s.k. växelundervisningsmetoden, som då mycket debatterades. Vid ett besök i Vrigstad på försommaren 1825, då han redan vidtagit åtgärden att hos konungen anhålla om anstånd med tillsättandet av pedagogtjänsten, sammanträffade han med en rik gammal änkefru vid ett samkväm i prästgården. Det var den 85-åriga jägmästarinnan Elisabeth Hafström, född Askerin, från Gnillinge, änka efter jägmästaren Jonas Hafström, som ägde tredjedelen av alla skattehemmen i Vrigstad socken. Och Tegnér förde samtalet in på skolan. Resultatet blev en donation av fru Hafström till pedagogien för att förstärka pedagoglönen. Donationsbrevet lyder:

”Under min 85-åriga levnad har ännu ingen pedagog i Vrigstad funnits, som uppfyllt ända målet med denna välgörande inrättning. Men sedan herr doktorn, biskopen och ordensledamoten Tegnér försäkrat mig, att hädanefter skicklige och för barnaundervisningen verksamma lärare ofelbart härtill skola förordnas och tillsyn för deras kall ej fela, så, under glad förhoppning och förbehåll, att konsistorium för en kommande framtid alltid tillsätter härstädes kunnige, nitiske och rättskaffens män, som befrämja ett så aktningsvärt föremål, förordnar, anslår, donerar och skänker jag härmedelst för evärdliga tider såsom ägo och tillökning i lönen för Vrigstads församlings pedagogi en fjärdedels mantal Holkaryd Lillegård av mina inom nämnda församling ägande hemman, vilken gåva jag med sunt förnuft och fri vilja genom mitt namns och sigills undersättande, oåterkalleligen enligt förut till herr doktorn och biskopen Tegnér givet löfte, i tillkallade vittnens närvaro bekräftar.  Gnillinge den 8 augusti 1825  Elisabeth Hafström”.

Tegnér skrev ett mycket vackert, egenhändigt tackbrev till fru Hafström, som i all sin ordprakt är typiskt för skalden Tegnér. Ett avsnitt ur brevet må citeras: ”Fru Jägmästarinnan står redan efter naturens ordning, nära den allvarliga stunden, då man måste taga avsked av solens ljus, av jordens grönska, av släkt och vänner, av allt som varit oss kärt här nere. Men ett bättre och säkrare förebud kan man icke skicka före sig på den l ånga resan än en välgärning som är nyttig för människor och behaglig för Gud. En sådan belönar sig visserligen själv här i tiden, och i evigheten belönar henne vidare den rättvise domaren, som älskar sitt människosläkte och dem i synnerhet som efter förmåga arbeta för dess förkovran. Men fru Jägmästarinnan får ej heller försmå framtidens tacksamhet och det uttryck därför som konsistorium härmedelst framför. Konsistorium tackar alltså för gåvan å det närvarandes vägnar, som därav hedras, å efterlevandes vägnar, som därav gagnas, å egna vägnar slutligen, emedan det räknar för sin skönaste bestämmelse att hava inseende över allmän uppfostran och följaktligen måste glädja sig över de ökade medlen till dess framgång.”

Något mindre vördnadsfull mot fru Hafström var Tegnér i ett brev någon tid senare till statssekreteraren af Kullberg. Han skriver:  ”En gammal fru har skänkt ett hemman till Vrigstads pedagogi. Det förstås av sig självt, att jag komplimenterat henne så gott jag i officiell väg kunnat. Men skulle du ej kunna utverka henne några ord till tacksägelse med konungens underskrift? Det skulle göra stor sensation. Gumman är stenrik och gåve kanske ännu en hemmansdel.”

Tegnér hade mycket snart förstått, att det var två saker som måste göras för att få det sorgebarn, som Vrigstads pedagogi var, friskt och på fötter igen. För det första åstadkomma förstärkning av pedagoglönen, vilket tack vare fru Hafströms donation lyckats bra. För det andra gällde det att bygga ett ordentligt skolhus. Detta var Tegnér själv med och beslutade om på sockenstämman i Vrigstad på våren 1825. Beslutet sattes snabbt i verket, och skolhuset stod färdigt på hösten samma år, sedan Tegnér utverkat konungens tillstånd att ta två års arrenden från pedagogboställena till hjälp för att finansiera bygget. Han lär också deltagit personligen i utformningen av ritningarna till huset, som ju fortfarande finns kvar, sedan det räddats undan rivning 1917 av folkskolläraren K A Hultkvist.

Huset var i två våningar och var ca 15 meter långt och ca 7 meter brett. Lärosalen var 6,60 i kvadrat och hade en kateder på norrväggen och hyllor på ömse sidor. Vidare fanns enligt syneinstrumentet: ”mitt framför katedern på golvet anbragt en sandbänk med strykjärn och lådor i båda ändarna, vidare 4 sittbräden och ytterst mot spisen en skrivbänk med avdelte underlådor samt omkring och emellan dessa fri passage på alla sidor. Och finnes för undervisningen efter Bell-Lancaster-metoden en mängd tryckta tabeller i flera vetenskaper”. Bell-Lancaster-metoden är alltså detsamma som växelundervisningsmetoden och innebar att barnen indelades i grupper, och någon av de mer försigkomna eleverna i gruppen ledde arbetet efter de tryckta tabellerna. Endast i religionskunskap var läraren tvungen att själv leda undervisningen, i de andra ämnena övervakade han grupperna.

Den första pedagogen efter restaurationen blev en ung och mycket begåvad präst Gustav Törner. Även av sina lärjungar, kyrkoherde Almen i Björkö, beskrivs han på följande sätt: ”Törner var en av de vackraste präster jag någonsin sett, och ännu i dag tycker jag mig se de milda anletsdragen och de livfulla ögonen. Dessutom väckte hans hållning allmän uppmärksamhet, ehuru han var av ordinär växt. Han hade en alldeles ovanlig förmåga att undervisa, denna sällsynta gåva var honom tydligen medfödd. Hans undervisnings metod bestod huvudsakligen i samtal, i synnerhet i historia och geografi, och han hade en alldeles ovanlig lätthet att liva sina lärjungar. Vår kärlek till denne utmärkte lärare var så stor att han sällan behövde tukta oss”.

Törner led av fallandesot, och Vrigstadborna handlade mycket hjärtlöst mot honom, när denne togs upp på en sockenstämma 1828 kort före hans död. Han hade då haft ett anfall i skolan, och några församlingsbor ansåg, att han borde anmälas såsom olämplig. Törner var emellertid så pass allmänt omtyckt, att det inte blev något av med denna aktion mot honom, m en han tog mycket hårt, att hans sjukdom gjorts till offentligt samtalsämne. K A Hultkvist skriver i sina anteckningar, om Törner, att han ”med största sannolikhet varit den bäste läraren so m ännu suttit på lärarstolen i Gyllenstiernas gamla barnskola”.

1827 undervisades 90 barn, fördelade på 10 cirklar, och 1828 var antalet 65. Pedagogien hade alltså kommit mycket bra igång efter sin förnedringstid. Tegnér glömde heller inte bort skolan, han gjorde upprepade besök här under 1830-talet och det är kanske inte alltför lokalpatriotiskt att anta, att han hade en liten förkärlek för den gamla Vrigstadskolan, som han varit med om att rädda från undergången.

Pedagog efter Törner blev C M Nilsson, sedermera kyrkoherde i Reftele. Han levde mellan 1796 och 1879 och var pedagog i Vrigstad 1828-1837. Han var gift med Johanna Sofia Sandahl, dotter till kyrkoherden i Vrigstad Johan Sandahl, men hade inga barn.

Nilsson efterträddes 1838 av Magnus Palmgren, som stod kvar till 1848. Palmgren var mycket intresserad av barnundervisning, inte bara i vanliga ämnen utan också i praktiska yrken. Hans håg häråt kom att bli av stor betydelse i den svenska skolhistorien genom att sonen Karl på 1870-talet grundade den s.k. Palmgrenska samskolan i Stockholm. Palmgren hade nämligen låtit kringvandrande gesäller få gratis uppehälle i Vrigstad mot att de undervisade hans skolbarn i sina respektive yrken. I Magnus Palmgrens karaktär fanns emellertid disharmoniska drag, som under Hestra-tiden kom till uttryck på ett upprörande sätt. Förbittrade över den gamle mannens anstötliga liv lämnade församlingsborna en juldagsmorgon kyrkan, när de såg honom komma in berusad för att predika. Han suspenderades och rymde till Amerika, där han dog 1871 i S:t Paul, Minnesota. Han var gift och hade 11 barn.

1848-1856 var Anders Johansson pedagog. Han blev sedan kom minister i Öggestorps församling. Han var född 8/4 1817 i Alseda. Herdaminnet säger: Denne mycket egendomlige, siratlige man med det cirklade, höviska talet saknade varken huvud eller kunskaper. En i allo aktningsvärd man. Men kyrkoherde blev han aldrig. Gift 1848 med Marie Sophie Thalin, född 1801 i Jönköping. Barnlös.

Från 1856 till 1878 slutligen var Carl Magnus Linden pedagog, den i egentlig mening siste pedagogen med fullmakt av domkapitlet. Linden var född 12/7 1811 i Väckelsång, gift 1873 med Julia Charlotta Wikström, född 1840 i Ramkvilla.

Herdaminnet säger: Han var en stilla och from man, i alla stycken redbar och rättrådig, och på hans vandel fanns ingen fläck. Men hans utförsgåvor voro små och han hade en viss svårighet att i tal och skrift klart uttrycka sina tankar. I sitt pastorat kunde han ej mycket uträtta och åtnjöt mestadels tjänstledighet för ålder och sjukdom. Det uppgives dock, att han skall ha verkat åtskilligt för skolväsendets förbättring. (Han var 68 år, när han tillträdde kyrkoherdetjänsten i Fryele.)

1878 upphörde pedagogien att kallas för pedagogi och fick namnet Vrigstads folkskola, vilket innebar, att den var definitivt inlemmad i det allmänna folkskoleväsendet. Innan dess hade emellertid pedagogien återigen varit ute i blåsväder. Den 18 juni 1842 är ett mycket viktigt datum – då undertecknade Karl XIV Johan en kunglig stadga om allmän skolundervisning i riket, och Vrigstad liksom alla andra församlingar ålades att ordna sitt undervisningsväsende i enlighet med denna stadga. Det innebar bl. a. att undervisningen för alla barn blev obligatorisk.

Artikeln om Vrigstads pedagogi bygger på ett föredrag av Rudolf Thunander inför skolans 300-årsjubileum.