Sammanställning av Bertil Zettergren.
Egendomen Biskopsbo ligger i Småland i Vrigstad socken i Västra härad i landet Njudung.
En runsten med ordningsnummer Sm 84 har stått på ägorna. Skriften var skadad men var en minnessten med texten ”sin broder”. Detta vittnar om att Biskopsbo och Vrigstadsbygden har anor från förhistorisk tid.
Följande text finns i Kinanders bok:
Stenen vid Biskopsbo, som nu är försvunnen, avritades av Ulf Christofferson och är omnämnd i Rannsakningarna 1690: ”Vthi Boos giärde är en runsten med bokstäfwer mehrendels förnötte.” Att den var skadad bestyrks av träsnittet i Bautil. Detta rubriceras ”Vrikstad Sockn Biskops bo”.
En runsten omnämnes ännu på 1820-talet enligt J.E. Lagergren, men ingen har kunnat läsa några runor på den. ”Stenen stod 1825 uti ängen vester om gården vid en björk, men var då afslagen och föga öfver en aln hög. Det afslagna stycket sades vara kastadt öfver gärdesgården på andra sidan vägen, hvarest det dock icke kunde återfinnas. Skriften på den återstående delen är ock så utplanad, att knappast något sporr dertill synes. Dessa underrättelser äro mig meddelade af d.v. Adjuncten H. Linderholm i Wrigstad”. J.E. Nordensköld, som var här 1886, skriver: ”På en ås, som stryker i ÖW., sydvester om Biskopsbo hafva efter att sannolikhet kullar funnits, såsom ännu af lindriga upphöjningar icke allenast antydes, utan äfven af dels stående dels liggande 5 á 6 stenar af 5,9 á 6 dm höjd. Några runor kunna på ingendera upptäckas och tyckes den för Biskopsbo uppgifna runstenen (L.No 1242) vara försvunnen: af ingen på stället och i närmaste nejd är kändt, om någon sådan funnits här eller hvar den stått. Äfven en i landsvägskanten stående (afbruten) mindre sten ”hvilosten” benämnd, saknar runor.
Några har velat påstå att en förvexling egt rum af Biskopsbo med Svaneryd i Fryeleds Sn, som innehafts af en Biskopsboegare. Detta är dock knappast antagligt, då den noggranna och grundliga Liljegren, som är född i Fryeleds Sn, visst icke uppgifvit en runsten såsom befintlig vid Biskopsbo, såvida den ej efter hans tid blifvit bortförd”. Till Friberg meddelades 1888 av J. Rundstedt i Biskopsbo: Någon runsten å Biskopsbo finns ej, men Penningssköld på sin tid omnämner en sådan, om hvilken senare forskare angifva, att den skall finnas å hemmanet Svaneryds egor i Fryeled socken”. Stenen har förgäves eftersökts.
Stenens höjd har enligt träsnittet i Bautil varit ca 210 cm, dess bredd ca 90 cm.
Inskrift (enligt B 1051)
…la bruÞur sina…
…bróður sinn…
…sin broder…
Runor 1-2 la utgör slutet av ett mansnamn i ack., namnet på den döde, till vilkens minne runstenen har rests.
Köpstad förekommer som ortnamn på 11 ställen i Sverige (varav två i Småland) inklusive 1 i Bohus län och 3 i Halland. ”Iakttar man de topografiska förhållandena vid dessa ”köpställen” så finner man, att de i regeln ligger vid en vägkorsning eller en vägbifurkation, ibland mitt i en tätare bebyggelse”. Enligt Adolf Schück bedrevs handel och köpenskap på orter med bl.a. köpstad (medeltida namn) i namnet.
Biskopar fram till och med 1307 i Linköpings stift:
Herbert?
Rikard?
Gisle 1139-1160-talet
Stenar 1170-1171
Kol 1171-1195/96
Johannes
Karl (Magnusson) 1216-1220
Bengt (Magnusson) 1220-1236
Lars 1236-1258
Henrik 1258-1283
Bo 1285-1286
Bengt (Birgersson) 1286-1291
Lars 1292-1307
Biskopar 1307-1523 i Linköpings stift
Karl Bååt 1307-1338
Peter Torkilsson/Tyrgilsson 1342-1351
Nils Markusson 1352-1372
Gotskalk Falkdal 1373-1374
Nils Hermansson 1375-1391
Knut Bosson 1391-1436
Bengt Larsson 1436-1440
Nils König 1441-1458
Kettil Karlsson Vasa 1459-1465
Henrik Tidemansson 1465-1500
(Hemming Gadh 1501-1513) (vald men aldrig konfirmerad av påven eller vigd)
Hans Brask 1513-1527
Enligt Westman var Gisle (Gislo) biskop i Linköpings stift fram till att Kol tog över. (Någon källa vill ha biskop Stenar emellan – 1170-1171).
Köpstaden i Vrigstad socken omtalas i ett diplom (skyddsbrev) från 1178-03-17 riktat till biskop Kol från påven Alexander III och skrives då Kepstadh (1301 Cöpstadh). ”Detta skyddsbrev är det äldsta kända påvebrev riktat särskilt till Linköping näst efter bullorna om Kols val. De omständigheter som föranlett biskopen att ställa sin kyrka och dess egendomar under påvens beskydd är okända. Det kan ha varit begynnande stridigheter med den nybildade Växjökyrkan om domäner i Finnveden och Njudung eller politiska omvälvningar inom landet, vilka satt en tidigare regims donationer till kyrkan i fråga”. Vestman skriver: ”I Linköping var Kol biskop sedan tronstridens tid (avslutades 1173 med att Knut Eriksson (död 1196) tog makten från den sverkerska ätten och som sedan innehade den i ”23 vintrar” under en synnerligen lugn period i landet. Biskop Kol dog 1196). Vi funno honom under dess sista skede vid konung Knuts sida. Han berömmes i den lincopensiska traditionen såsom en kraftig man både i krig och fred. Han har av påven Alexander III (påve 1159-1181) utverkat ett skyddsbrev för sin kyrka, daterat 17 mars 1178; det är 16 domän eller domänkomplex, som där uppräknas – vida fler alltså än ärkestolens, förmodligen beroende på sverkersk frikostighet mot Linköpingsbiskoparna. Godsen ligga dels i Östergötland, dels på Öland och i de småländska landsdelarna Möre, Njudung, Finnveden och Tveta”.
I fotnot nummer 3 på sidan 162 i Adolf Schücks avhandling från 1926 står följande:
D.S.I nr 74. I detta påvliga skyddsbrev för Linköpingsbiskopens domäner omtalas ”in Niudhunghis kepstadh cum appendiciis suis”. Detta Kepstadh (Cöpstadh) är det nuvarande Biskopsbo. (Östgötalagen kallar Linköpingsbiskopens domäner för ”stafs bo ok stols”, vilket betyder anslagen till biskopens underhåll). Invid Biskopsbo ligger Bondeköpstad (1348 ”BondekeepstaÞer”), så kallad emedan denna ort tydligen icke hörde till biskopens domän. K.B. Westman har (i Den svenska kyrkans utveckling, s. 174) antagit, att de i brevet omtalade biskopsdomänerna blivit skänkta av de första konungarna av Sverkerska ätten.
De speciella ägorättsliga förhållandena i Vrigstadstrakten avspeglas också av att både Nydala kloster och Linköpingsbiskopen redan på 1100-talet erhöll jordegendomar i detta område. Möjligen innehade Sverkerätten ursprungligen ett större jordområde i Västra härad, från vilket bl.a. ett Biskopsköpstad (nuvarande Biskopsbo) donerades till Linköpings domkyrka och Lundby till Nydala kloster.
Clas Tollin skriver: Biskopsbo, Köpstad och eventuellt också Stenshult ingick möjligen vid medeltidens ingång i ett ”Storköpstad” från vilket Linköpingsbiskopens ägor senare avsöndrades under namnet Biskopsbo.
Linköpingsbiskopen hade redan på 1100-talet egendom i Köpstad (Biskopsbo och Gnillingen). Strategiskt belägna gods i förhistorisk tid. Sannolikt rörde det sig om ett redan på 1100-talet bortdonerat patrimonium.( Kronogodset var uppdelat mellan bona regalia kronogods som enbart följde med kungavärdigheten och patrimonium d.v.s. kungens och de statsbärande ätternas privata besittningar (arv och eget)).
Biskop Gisles godskomplex i Njudung hade sin tyngdpunkt nära Köpstad och sträckte sig västerut och in i Östbo. Det var därför väsentligt för honom att behålla det välbelägna Köpstad.
”Gisle var otvivelaktigt sin tids främste svenske biskop. Att han stod i nära förbindelse med den i Östergötland bosatte kung Sverker är uppenbart. Tillsammans stå de och Sverkers hustru Ulvhild bakom ciserciensernas inträde i Sverige. Kungaparet grundade ett kloster på sin gård Alvastra och Gisle ett, Nydala, vid sjön Rusken i sydvästra Njudung nära kyrkans gård i Vrigstad.”
Sverker d.ä. hade sitt huvudresidens i Vreta kloster.
Följande text direkt från Tollin 1999 s. 138-139: Köpstad bestod av 4 mantal, och bildade på 1700-talet ett eget ägoområde. Ägoradien var 2,5 km. Köpstads förhistoriska ursprung visas av tre mindre höggravfält, som från början troligen har hängt samman (raä 19, 20, 21). Byn storskiftades 1786 (E128-23:1) Förrättningen fastställdes 1787.
I början av 1400-talet förvärvade Nydala kloster en gård i Köpstad (SD 1018).
Det relativt snäva ägoområdet och avsaknaden av avgärdaenheter kan sannolikt förklaras av att 1700-talets Köpstad är resterna av ett större område, som minskats genom successiva avsöndringar. Uppgiftgen om att Nydala kloster på 1200-talet hade nyodlingar (nybyggen) i Köpstad talar också för att ägoområdet var större under äldre medeltid (DS 2689). Ägofigurerna och de rumsliga förhållandena utesluter inte att även Stenshult (Stensryd) kan ha ingått i Köpstads ursprungliga ägoområde.
Detta gäller troligen också den angränsande Biskopsbo, som på 1700-talet bildade en utmarkssamfällighet bestående av 2 mantal fördelade mellan Biskopsbo 1 och Gnillinge 1. Ägoradien var 3,5 km. Biskopsbo och Gnillinge samfällda utmark storskiftades 1763 (E128-2:3)
Trots den ringa kamerala storleken har Biskopsbo förhistoriskt ursprung. På ägorna finns ett relativt stort gravfält av yngre järnålderstyp (raä 15), dessutom har det funnits en runsten (Sm 84) på ägorna. (Raä 15 består av 36 högar, 18 runda stensättningar, 4 domarringar och 3 resta stenar. Runstenen fanns i Bos gärde och är omtalad i Rannsakningarna 1690).
En omständighet som talar för att Köpstad tidigare utgjorde en betydligt större enhet är uppgiften i Alexander III:s skyddsbrev från 1178 om att linköpingsbiskopen bl.a. ägde gods i Köpstad (DS 74). År 1301 vidimerar biskop Lars i Linköping, sin företrädares biskop Bengt Birgerssons (Magnus Ladulås bror, d. 1281) testamente från 1287 (DS 1352). I detta erhåller Linköpings domkyrka bl.a. gården Gnillinge vid Köpstad (”curiam … iuxta cøpstadha Gnidling nomine”). — Det framgår inte klart om det rör sig om ett tillskott till biskopens befintliga jordinnhav eller om det var nuvarande Biskopsbo som avsågs. Gnillinge relateras dock till Köpstad och inte till Biskopsbo. En förklaring kan vara att Gnillinge var en avgärdaenhet på ett äldre ”Storköpstads” ägor, och att Gnillinge hamnade i biskopens del av byn. Biskopens ägor kan således ha avsöndrats från ett större område vid namn Köpstad. Under 1300-talet omtalas också ett Bondeköpstad i Vrigstads socken, sannolikt för att skilja det från biskopens egendom (DS 4282, DS 4338). Den avsöndrade biskopsgårdens ägoområde kom att hamna söder om Vrigstadsån. Namnet Biskopsbo har sannolikt från början varit ett appelativ med betydelsen biskopens bosgård, d.v.s. förvaltningsgård eller liknande.
Alternativt är Gnillinge det äldre namnet på området söder om ån. Namnet Gnillinge har i så fall sekundärt flyttat över till en avgärdaenhet öster om bolbyn. Slut på direktavskriften.
Den dendrokronologiska dateringen, som Vrigstads hembygdsförening låtit göra, av ett remstycke från den gamla kyrkan visade på att kyrkans ursprung kan hänföras till slutet av 1000-talet eller början av 1100-talet. På kyrkogården fanns en s.k.eskilstunakista, vilka endast förekom i miljöer som har anknytning till samtidens politiska och religiösa maktcentra. Ofta hör de samman med de statsbärande ätternas stödjepunkter. Kistan finns nu i Statens historiska museum. Möjligen var kyrkan uppförd som egenkyrka till Sverkerätten eller biskop Gisle i Linköping.
Namnet Biskopsbo har sannolikt från början varit ett appellativ med betydelsen biskopens bosgård, d.v.s. förvaltningsgård eller liknande.
Adolf Schück skriver att biskop Lars vistades på Biskopbo vid ett tillfälle år 1307.
Med sina gårdar som stödjepunkter red han ut till kyrkorna i trakten och fullgjorde de åligganden som prostarna ej fingo handlägga: vigningar, konfirmation, domar i svårare andliga mål. De gårdar det här är fråga om – i diplomen kallade ”curia”, ”mansio” eller ”manerium” i lagen ”bo” – voro storjordbruk, avelsgårdar, vilka drevos av en förvaltare – diplomens ”villicus”, lagens ”biskops bryte i stavs och stols bo”.
Kring en huvudgård, ofta kallad Bo eller Bosgården, lågo landbogods och torp.
En förändring skedde härvidlag under 1300-talets senare del. De stora gårdarna omtalas nu ej mera. Resorna genom stiftet förefalla ej mer ha varit bundna till dem. De har uppenbarligen fördelats på landbor och bryten har efterträtts dels av den kringridande fogde som är känd från Brasks tid, dels av en rättare.
Prostarna voro ej endast biskopens ställföreträdare; de fungerade också som hans uppbördsmän av tionde och gengäld (cathedraticum).
”Med utgångspunkt i kännedomen om biskopens inkomster och gods kunna vi bilda oss en konkret föreställning om den episkopala verksamheten och förvaltningen under äldre medeltid. Liksom kungen har biskopen ofta varit på resande fot, ej blott för att fullgöra sina ämbetsåligganden utan också för att med sitt följe förtära de förråd som samlades till hans gårdar och för att hävda sin rätt i sitt vidsträckta stift.— Talrika dateringar av diplom intill 1300-talets mitt visa att han på sina resor tagit in på sina gårdar (Köpstad). Med dem som stödjepunkter red han, såsom beskrives i vittnesmålen från 1328, ut till kyrkorna i trakten och fullgjorde de åligganden som prostarna ej fingo handlägga: vigningar, konfirmation, domar i svårare andliga mål. De gårdar det här är fråga om – i diplomen kallade ”curia”, ”mansio” eller ”manerium”, i lagen ”bo” – voro storjordbruk, avelsgårdar, vilka drevos av en förvaltare – diplomens ”villicus”, lagens ”biskops bryte i stavs och stols bo””.
Vid 1330-talets mitt inträder en svaghetstid för Linköpingskyrkan. Enligt ett brev, utfärdat 1337-11-11 på Noby gård i Lommaryd, N.Vedbo, pantsätter biskop Karl på tre år till sin frände och ämbetsman Håkan Karlsson (sjuuddig stjärna) en stor del av biskopsbordet mot en årlig summa av 1 400 mark. Bland de pantsatta (utarrenderade) godsen var Köpstad (Biskopsbo).
Från biskop Hans Brasks register över biskopsbordet och de redovisningar av biskopsbordets forna gods och inkomster som gjordes av de kungliga fogdarna de första åren efter Västeråsrecessen finns uppgifter som tyder på att biskopsbordets gods var av skiftande karaktär och att bl.a. Biskopsbo ”hade nedsjunkit i obetydlighet”.
Det finns två äldre kartor. En från 1725, som visar en tvistig hage som kallades Kyrkoledsfällan (E128-2:1) och en från 1736 (E128-2:2). I samband med delningen 1763 verkar Kyrkoledsfällan ha hamnat inom Biskopsbo utmarksdel.
På 1700-talet bildade Biskopsbo en utmarkssamfällighet bestående av 2 mantal fördelade mellan Biskopsbo 1 och Gnillinge 1. Biskopsbos och Gnillinges samfällda utmark storskiftades 1763.1
Fram till efter riksdagsbeslutet 1527 var Biskopsbo ett biskopshemman. Detta år blev Isak Birgersson biskopsfogde i bl.a. Njudung men biskopsbordets plötsliga upphörande som självständig ekonomisk enhet 1527 upplevdes ingalunda i hela sin vidd av prästerskapet, socknarna och landborna. Först efter 1540 begynte inlemmandet av dess gods och inkomster med kronans även i organisatoriskt avseende.
1529-31 redovisar skrivare Esbjörn (Torkelsson) biskopsinkomster från bl.a. Njudung.
Troligen drogs Biskopsbo in till kronan efter Västerås riksdag 1527.
Benämningen biskopshemman levde kvar i jordeböckerna fram till att Biskopsbo blev ett officersboställe. (enligt samtal med Clas Tollin)
De geometriska jordeböckerna kan visa ägokarta över Biskopsbo åren 1630-1650. Se Lantmäteriverkets hemsida.
Biskopsbo hade ställning som frälsegård (?) några år på 1670-talet. Under Lundholmen (Vettansby).
1682 blev Biskopsbo ryttmästareboställe vid Smålands kavalleriregemente i Eksjö.
1692 ombildades det till majorsboställe.
Följande står att läsa i Kungl. Smålands Husarregementes historia, utgiven 1975: Majorens boställe låg i Vrigstad socken i Västra härad, Jönköpings län. Syneprotokollet av år 1775 beskriver en karaktärsbyggnad – byggd 1743-1745, som helt överensstämmer med överstelöjtnantsbostället Sandshults ungefär lika gamla sätesbyggnad (Sandshult ligger Döderhults socken, Stranda härad, Kalmar län). Måtten på Biskopsbo är 29 x 15 x 6 1/2 alnar. Rumsindelningen är den s.k. sexdelningen. Mitt fram är förstugan och salen belägna, till höger köket och östra kammaren och till vänster två kamrar, varav en kallas sängkammare – allt i överensstämmelse med 1732 års ritningar. Yttertaken är som vanligt torvtak och byggningen ”är med rödfärga anstruken”.
Till bilden hör också två flygelbyggnader med i stort sett samma mått: 22 1/2 x 12 x 4 1/2 alnar försedda med torvtak och ”med rödfärga anstrukne”. Gården har ett ”portlider mittemot caractärsbyggningen 11 3/4 aln långt och 6 1/2 aln brett”, med dubbla portar … ”På ena sidan om portlidret ligger ett visthus och på den andra en mjölkbod.” Vidare får man veta, att ”staket finnes nu mellan husen omkring hela gården, försett med port såväl i ena hörnet vid bagarstugan som åt kryddgården.” De båda fähusen har halmtak.
1874-09-16 var det syn på Biskopsbo
1894-09-21 var det syn på Biskopsbo (benämndes ”förra bataljonschefsstället”)
Indelningsverket upphörde 1901 och ägaren till Biskopsbo,
svenska staten, såg sig om efter nya hyresgäster.
1901-03-14 Fredrique Runstedt får kontrakt på Biskopsbo
I Församlingsboken 1906-1920 står fröken Fredrika Runstedt från Torglägenheten nr 6 i Vrigstad, som arrendator till Biskopsbo 1 mtl indraget chefsboställe.
1907-04-20 flyttar Oskar Ludvig Karlsson Karlström med sin familj in som arrendator. Han var född i Vrigstad 1879 och kom närmast från Fröderyd. På Biskopsbo föds sonen Erik 1907 och dottern Elsa Ingeborg 1910.
1915-11-11 flyttar familjen till Skrivaregården i Norra Ljunga socken.
Maria Petersson
Uppgifter från Stefan Torssell, Mariannelund (2013-02-22).
Farmodern, Charlotta Petersson ägde en stor gård på uppsalaslätten.
Hennes far, som hette Teodor, var lantmätare.
Oskar Petersson var hennes farbror och var inspector och professor på Karolinska.
Hennes bror hette Anders och hade arbetat i Baltikum och kom hem till Sverige, där han körde stora, lyxiga bilar.
En av hennes två systrar hette Ingrid, gifte Magne.
Vrigstad kommun hade 1915-12-31 enligt folkräkningen 656 män och 705 kvinnor , sammantaget 1361 invånare.
1915-09-09 skrivs Anna Maria Pettersson, född 1875-06-13 i Valbo i Gävleborgs län, på Biskopsbo. Först som arrendator innan hon köper gården av Staten. Hon etablerade där, som föreståndare, ett privat ”barnhem för obildbara sinneslöa med fallandesjuka”. Till sin hjälp hade hon änkan Anna Sofia Eriksson, född Bohman, 1881-10-17. Hon skrivs först som kokerska men får snart titeln Husmor. Anna var född i Våmb i Skaraborgs län och hade med sig sonen Åke, född i Göteborg 1907-05-08. Dessa tre samt tjänarinnan Elsa Kristina Eriksson och sköterskan Lilly Katarina Wahlgren kom samtidigt, den 9/9 1915, till Biskopsbo. De kom från Löt, Södermanlands läns nya anstalt för bildbara sinnesslöa utanför Strängnäs. Maria Petersson hade varit föreståndarinna där. Biskopsbo skrivs då i församlingsboken som anstalt för fallandesjuka men ändrades senare till anstalt för sinnesslöa.
Den 17 november 1915 kom barnhusbarnet nr 7475, Karl Einar Larsson, från Kungsholmen i Stockholm – son till Anna Maria Larsson. Han rubricerades som sinnesslö. Han flyttade åter till Stockholm och Matteus församling 1917-06-09.
Sköterskan Ida Maria Högberg, född 1878, kom från Sala 1916-10-03
1916-11-03 flyttade Lilly Katarina Wahlgren till Uppsala.
1917-12-06 kom lärarinnan Betty Henrietta Björnsson, född 1894 i Osby. Hon lämnade Biskopsbo 1919-08-27 och flyttade till Torp i Västernorrland.
Maria Petersson tog fosterdottern Birgit Josefsson, född 1920-02-20 i Hedvig Eleonora församling i Stockholm. Hon kom till Biskopsbo 1921-04-11 och var dotter till ogifta Greta Josefsson, född 1898-10-09.
Fröken Pettersson friköpte efter några år ca 100 ha av den ursprungliga egendomen och kunde där erbjuda sysselsättning i skogs- och jordbruksarbete för en del av de funktionshindrade.
Nere i parken ligger en paviljong dit de utvecklingsstörda fick gå under sommartid. Området framför paviljongen, mot huvudbyggnaden, var avskilt med staket och med en ingång i form av ett vändkors, som endast medgav att en och en kunde ta sig in eller ut. I paviljongen, som uppfördes 1927, och som fortfarande ligger nere i parken mot stora vägen, serverades middag mitt på dagen och fortfarande kan man se inristade namninitialer i fönsterkarmarna på personers som bott på vårdhemmet. T.ex SR, som står för Sven Ragnar, SS för Svea Svensson. Målningarna i taket, som visar stora blommor i olika utföranden, lär ha målats av polis Valfrid Bergström från Sävsjö.
Latin
Agrimensores: lantmätare
Bona vaccantia: stora obebyggda områden av allmänkaraktär
Communitas: gemensamt ägd mark
Curia: storgård
Curiam: storgården
Exteriores mansiones: utgårdar
Grangiam: den närmaste huvudgården
Incolatum: landbogård
Mansio: gård
Maniones: gårdar
Opido: torp
Ordinantia: förordning
Quatur colonias: fyra torp eller nybyggen
Patrimonium: kungliga ättegods
Recess: överenskommelse
Villicalem: bryte, förvaltare
Villicali: förvaltare
Villicus: bryte, förvaltare
Förkortningar
DS Diplomatorium Suecanum
Tryckta källor
Kinander, R.. Smålands runinskrifter I-II, Sveriges runinskrifter band 4. Stockholm 1935-61
Litteratur
Almquist, Joh. Ax., Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, Fjärde delen, Småland, Band3. Säterier. Stockholm 1976
Helmfrid S., Östergötland Västanstång. Studien über die ältere Agrarlandschaft und ihre Genese. Stockholm 1962
Larsson, Lars-Olof. Växjö stift under 800 år. Karlskrona 1972
Lejon, Kjell O.. Diocesis Lincopensis -historik över Linköpings stift. Malmö 2005
Munthe, Arne. Studier i drottning Kristinas och reduktionens historia. Stockholm 1971
Schück, Adolf. Studier rörande det svenska stadsväsendets uppkomst och äldsta utveckling. Uppsala 1926
Schück, Herman. Ecclesia Linkopensis. Studier om linköpingskyrkan under medeltiden och Gustav Vasa. Stockholm 1959.
Swedlund, Robert. Grev- och friherreskapen i Sverige och Finland
Donationer och reduktioner före 1680.
Akademisk avhandling. Uppsala 1936
Tollin, Clas. Rågångar, gränshallaroch ägoområden.
Rekonstruktion av fastighetsstruktur och bebyggelseutveckling i mellersta Småland under äldre medeltid. Meddelande nr 101. Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet. Lund 1999
Westman, K.B.. Den svenska kyrkans utveckling. Stockholm 1915