Författaren August Hallner med rötter i Vrigstad
Har någon av Er läst något av författaren August Hallner? Han skrev också under pseudonymen Assan, Tobias Kran eller Ture Hall.
Min första kontakt med författaren fick jag för omkring 15 år sedan. På ett antikvariat i Göteborg sökte jag i hyllan med topografi Småland och hittade en bok som jag inte kände till. Bokens titel var ”Från stad och bygd” tryckt 1925 och författad av August Hallner, som jag aldrig hört talas om. Efter lite förstrött bläddrande i boken upptäckte jag att namnet Öhr:s gästgivargård ofta återkom. Eftersom det inte är så långt mellan Öhr och Öjaby där jag bor köpte jag boken. Det visade sig vara en mycket trevlig bok där författaren berättar om sin uppväxt på gästgivargården i Öhr under 1850-talet. Det är de mest fantastiska och dråpliga händelser som utspelar sig på och omkring gästgiveriet.
Vid ett tillfälle när jag var på emigrantinstitutet fick jag för mig att jag i Öhr:s husförhörslängder skulle kolla om de uppgifter Hallner lämnat i boken om sig själv och föräldrarna stämde. Döm om min förvåning då jag upptäckte att mamman var född i Vrigstad och så började jag nysta på garnändan. Och det här fick jag fram.
En januaridag år 1822 födde den då 42-åriga torparhustrun Greta Pettersdotter på Labbeliden sitt sjätte barn. Det blev en dotter som fick namnet Greta Gustafva. Vid 16 års ålder flyttar Greta från Labbeliden för att bli piga i Holkaryd. Föräldrarna lämnar samtidigt Labbeliden för att bosätta sig i Spånarp. Efter ett år i Holkaryd flyttar Greta till föräldrarna i Spånarp. Kanske behövdes hon bättre hemma. Hon stannar i föräldrahemmet till 1848 då hon flyttar till Ryssby i Kronobergs län. Här gifter hon sig samma år, alltså 1848, med ägaren till 1/2 mantal Borsna skattegård.
Första barnet, en dotter, föds året efter och 1851 ser sonen, den blivande författaren, Jonas August dagens ljus. Samma år flyttar familjen till Öhrs Gästgivaregård och Greta från Labbeliden blir, som hustru till gästgivaren, värdinna och ansvarig för köket, vilket var ett ansvarsfullt arbete. På gästgiveriet växte Jonas August upp. Han var en pigg och vaken pojke som registrerade det mesta som hände på gästgiveriet, och det var inte lite. Där var ständigt liv och rörelse utefter den livligt trafikerade vägen mellan Växjö och Jönköping via Vrigstad.
Nu skall jag helt kort berätta om en av de många händelser som återges i boken. På gästgiveriet fanns en man som tillhörde inventarierna och hette Zakris. Hans uppgift var att se till att hästar fanns tillgängliga efter de beställningar som kom in från resande. Han höll kontakten med de skjutsskyldiga bönderna i området kring gästgiveriet som tillhandahöll hästar efter beställningar från Zakris.
Denne Zakris var en stor djurvän. En gång när lille Augusts far sålt en av gästgiveriets hästar, som hette Lunkentus, fick han se Zakris stående gråtande i spiltan hos Lunkentuss, hållande om hästens huvud. Köpet gick tillbaka och Lunkentuss fick stanna på gästgiveriet så länge han levde. Mellan August och Zakris uppstod en djup vänskap. Zakris försvarade alltid August när han sattes på de anklagades bänk för något pojkstreck. Både gästgivaren och Zakris var män med glimten i ögat och var båda roade av att skämta när tillfälle gavs och lille August var inte sen att lära sig delta i upptågen.
En dag gästades huset av en major vars brutala uppträdande väckte stor förargelse i gästgiveriet och inte minst hos Zakris. Majoren skulle stanna ett par dagar för att jaga i trakten. Han medförde därför hundar och två bössor. Hans första jägarbragd var att skjuta den kära huskatten Måns, när han skulle provskjuta en av bössorna. Zakris, som jag berättat tidigare, var ju en stor djurvän och lovade heligt och dyrt att på något sätt hämnas Måns nesliga död.
När majoren senare på dagen återvände från sin jaktutflykt medförde han som jaktbyte två harpaltar. Dessa överlämnade han till Zakris med order att se till att ett av hans nedlagda byte blev anrättat så han skulle få njuta av en färsk stek. Besväret med anrättningen skulle sättas på hans nota. Majoren frossade med god aptit både den dagen och avresedagen.
När räkningen presenterades satte han ögonen på vid gavel då han läste ”Anrättning av stekt katt”. Röd som en stoppsignal i synen rasade han och svor så det fräste i de stora knävelborrarna. Med en röst som ett rytande lejon fordrade han att ögonblickligen få tala med gästgivaren. När gästgivaren infann sig på majorens rum var denne försvunnen. Efter något sökande fann han majoren ute i trädgården lutad mot en uthusvägg i färd med att skiljas från Måns. Hela majoren gick i vågor och han frustade som en flodhäst vid bara tanken på att han till sista rest hade förtärt en katt. Blek som ett lakan vacklade han tillbaka till sitt rum där han sjönk ner som en trasa i ett soffhörn.
”Ni herr major” sa gästgivaren, ”har från första stund, Ni satte Er fot på min tröskel, betett Eder på ett minst sagt opassande sätt. Ni har omänskligt och brutalt företagit Eder att döda husets katt genom att skjuta det stackars djuret. Om nu så är att även kattor äro föremål för Eder jakt, så må Ni komma ihåg att Ni givit order om att ett av de fällda villebråden skulle för Eder egen del anrättas. Det var därför oförsiktigt av Er att ej närmare ange vilket villebråd Ni menade”. ”Har endast att tillägga” fortsatte gästgivaren ” det jag kan glädja majoren med är att vi ej ville begagna oss av Eder oförsiktigt givna order. Ni har fått förtära Eder skjutna hare, men den dödade katten beslöt jag skulle få spöka på räkningen. När ni en annan gång går på jakt under liknande förhållanden, se då till att Ni ej blandar in några husdjur i jaktbytet”.
”Jag tror ingenting av detta” röt majoren ”förrän jag fått se det döda djuret. ”Ingenting hellre än det” svarade gästgivaren” och öppnade dörren där Zakris stod hållande stoftet av Måns i nackskinnet. Zakris hade hållit löftet att han skulle hämnas Måns, för det var han som var upphovsman till skämtet. Men allt var gjort med gästgivarens goda minne. Majoren gav sig iväg för att aldrig mer visa sig på Öhrs gästgivargård.
I en annan historia berättar han om när en bonde kom till gästgivargården med en ledbruten märr som gick med föl. Bonden stallade upp märren i gästgivargården och for in till Växjö varifrån han återvände efter ett par dagar ordentligt överförfriskad. Under hans bortovaro hade märren fölat. För att ge bonden en läxa passade Zackris, djurvännen, på att byta ut fölungen mot björnvisaren Kalle Kruses björn, som för tillfället befann sig på gästgivargården, kanske på väg till Vrigstads marknad.. Vad resultatet blev av detta skall jag inte avslöja det får Ni själva läsa Er till.
Kalle Kruse uppträdde under många år på Vrigstads marknad med sin dansande björn. Vid åtminstone ett tillfälle uppträdde Kristina Nilsson här på Vrigstad marknad tillsammans med Kalle Kruse och hans björn. Det var då kantor Sven Granqvist upptäckte hennes sångbegåvning och tog hand om henne och gav henne de första grunderna i notläsning och sång under någon månads tid här i Vrigstad.
Historierna om Måns och Kalle Kruses björn som blev fölunge och många fler dråpliga historier har August Hallner, berättat om i sina böcker: ”Från pys till gubbe” som utkom 1920, ”Från stad och bygd” 1925 och ”Ur skrivbordsgömman” 1927.
I boken ”Från pys till gubbe” skriver han: ”Min mor kunde på intet vis förlika sig med sin uppgift som värdinna. Hennes religiösa läggning samt milda och fridsamma sinne passade icke in med en sådan verksamhet. Hon lyckades slutligen övertala min far att frånhända sig affären (gästgiveriet) och slå sig på skötandet av lantbruk, för vilket ändamål han även snart inköpte en några mil från Öhr belägen egendom.”
Från Öhr flyttade familjen till Jönköping. Här blev Augusts föräldrar kvar till sin död. De ligger begravda på Dunkehalla kyrkogård, som enligt August säkerligen är en av landets vackraste kyrkogårdar, högt belägen med utsikt över Vättern.
August själv flyttade så småningom till Stockholm för att utbilda sig vid målareakademien då han hade goda konstnärliga anlag. Här hade han som studiekamrat bl. a Carl Larsson. August fick så småningom avbryta studierna där på grund av ekonomiska skäl. Han återgick till restaurangbranschen som han var väl hemmastadd i. Här lyckades han väl och drev bl. a. Hamburger Börs under många år.
Författarskapet började han att ägna sig åt först på äldre dar. I boken ”Från pys till gubbe” skriver han vidare om sin mor Greta från Labbeliden: ”Hågen för diktning har jag ärvt av min mor. Hon älskade att stundom nedskriva sina tankar, och många synbara bevis därpå äro av mig bevarade.”
Jag kan varmt rekommendera Er att läsa dessa böcker. Det är en läsupplevelse. Han har även gett ut en del diktsamlingar som jag inte har läst, men kanske också är värda att ägna några kvällsstunder. Med August Hallner kan vi knyta ytterligare en författare till Vrigstadbygden.
Informationen om August Hallner framfördes av Stig Marz vid Hembygdsföreningens Öppet hus på Gröndal den 6 augusti 2000. © Stig Marz