Den 25 februari 1824 uppsteg på Växjö biskopsstol dåvarande professorn i Lund, Esaias Tegnér. Han verkar ha varit ovetande om Vrigstad pedagogis existens ända tills han skulle yttra sig över de sökandes lämplighet för pedagogtjänsten i Vrigstad. Ju mer han satte sig in i frågan, desto mer intresserad blev han. Han insåg att om han skulle få full klarhet, blev det nödvändigt att resa dit för att rådgöra med folket och se allt med egna ögon, och så blev det. I hans resplan för sommaren 1825 inplanerades ett besök i Vrigstad den 5 juni.
Under tiden vidtog han vissa åtgärder. Den 27 februari 1825 skriver han till Kungl. Majestät med anhållan om uppskov med tillsättandet av pedagog i Vrigstad. Tegnér hade intresserat sig för den s.k. växelundervisningen, som börjat diskuteras i den svenska undervisningen. Det innebar att de duktigaste eleverna i de olika ämnena fick undervisa övriga elever, som indelades i mindre grupper.
Tegnér skriver i ett brev till statssekreteraren
A. C. af Kullberg 1827: ”Vrigstad är bland de få ställen i Växjö stift, där en sådan inrättning kan med fördel försökas, och jag går således i denna sak ogärna ifrån min en gång fattade idé att åtminstone göra ett försök i denna väg”.
I ett brev till Kungl. Majestät 1825 skriver han att han: ”ansett lämpligt att försöka införandet av Växelundervisningsmetoden vid Wrigstads nu
lediga Pedagogi, så framt lokala omständigheter detsamma medgiva. Av de underrättelser jag i detta senare avseende infordrat är upplyst, att väsentliga hindret för en sådan inrättning uppkommer därav att byggnaden, dessutom gammal och bofällig, är för trång, icke blott för det större antal barn som vid en växelundervisning opräknas, utan även i allmänhet för det inskränkta antal som förut begagnat denna läroanstalt”.
Man kan säga att han nu ”krattat i manegen” för införandet av växelundervisningen och en ny skolbyggnad vid Vrigstads pedagogi.
Biskopens planerade resa med besök i Vrigstad den 5 juni 1825 startade planenligt med besök vid Jönköpings högre lärdomsskola den 1 juni. Den 4 juni gjorde han ett kort besök i Malmbäck där
biskopen själv lade grundstenen till den nya kyrkan och den 5 juni anlände han till Vrigstad där han ledde sockenstämman. En enda men stor fråga fanns på dagordningen, uppförandet av ett nytt skolhus. Så här lyder protokollet:
Protokoll hållet vid allmän Urtima sockenstämma med Wrigstad församling den 5 juni 1825.
§ 1.
Sockenstämmans ändamål var att överlägga om ett nytt skolhus uppbyggande vid Wrigstad Pedagogie. Därvid var närvarande Hans Högvördighet Doctorn, Biskopen och ordensledamoten Esaias Tegnér.
§ 2.
Ämnet föreställdes, därvid första frågan var huruvida församlingen ville uppbygga ett skolhus om 25 alnar i längden och 10 alnar i bredden samt 10 alnar i höjden, därmed församlingen förklarade sig nöjd, och bestämdes vidden av själva hörsalen till 14 alnars längd och 9 alnars bredd inom väggarna.
§ 3.
På väckt fråga huruvida Läraren skall erhålla
någon särskild betalning förklarade Ordföranden att Läraren icke har någon annan kontant betalning att förvänta än avkastningen av bostället.
§ 4.
Inredningen bestrides av församlingen och till bidrag bortauktioneras den gamla byggnaden.
§ 5.
Wrigstads sockenmän hava ingenting emot att Nydala och Svenarums församlingar deltaga i byggningen och få begagna inrättningens fördelar.
§ 6.
Församlingen frikallas alldeles från framtida underhåll av boställets byggnader, vilka av boställesinnehavaren vårdas.
§ 7.
På församlingens hemställning, om den finge till biträde vid inredningen begagna arrendet för nu löpande året, förklarade Hans Högvärdighet Herr Doctorn och Biskopen, att han ej kunde avgöra detta, men han hade godheten att lova att till Hans Kungl. Majestät ingå med underdånig förfrågan om Kungl. Majestät täcktes i nåder bifalla denna församlingens begäran.
§ 8.
Till byggnadens färdiggörande bestämdes den 29 september 1826 och sker inredningen efter den ritning, som vederbörande lämnas. Till byggnaden begagnas Boställets skog så mycket tillgångarna medgiva utan skogens förstöring.
Uppläst och erkänt.
Es. Tegnér
N. A. Alin
C. F. Falkenberg
M. Bolander Anders Lindqvist
Isac Israelsson Anders Månsson
Efter sockenstämman var ett antal av socknens mera ansedda personer inbjudna till prästgården för att där få träffa den så populäre nye biskopen. Bland dessa var en liten pigg 85-årig gumma, änkan Elisabeth Hafström i Gnillinge, i dagligt tal kallad ”Den rika Gnillingefrun”. Och rik var hon. Hon hade blivit änka redan 1810, hon var då 70 år. En ansenlig förmögenhet fanns redan då i boet.
Hon började nu att köpa och sälja fastigheter med en djärvhet, som aldrig tidigare bevittnats i bygden. Vid tiden för biskopens besök ägde hon en fjärdedel av alla gårdarna i socknen.
Problemet med Vrigstads Pedagogi var dock inte löst med att sockenstämman beslutat om uppförandet av ett nytt skolhus. Lönen till läraren var otillräcklig och fordrade förstärkning. Tegnér hade en plan på hur detta skulle kunna ske. Han hade fått sig berättat om änkan Hafströms stora gårdsinnehav. Framåt kvällen i prästgården startade
biskopen en charmoffensiv mot gumman Hafström. Ett ingående samtal inleddes mellan biskopen och fru Hafström. Hon föll dock inte i farstun för Hans Högvördighet, men hon beundrade Tegnér för hans diktning.
Tegnér mobiliserade all sin vältalighet. Änkan verkade njuta av att hålla biskopen på sträckbänken. Efter ett långt samtal såg man biskopen och fru Hafström hjärtligt skaka hand med varandra. Handskakningen var en bekräftelse på att fru Hafström, som donation, överlämnat ¼ mantal Holkaryd Lillegård som förstärkning av pedagogens lön. Men handslaget var inte juridiskt tillräckligt utan ett donationsbrev upprättades, och lyder som följer:
Donation.
Under min 85-åriga levnad har ännu ingen Pedagog i Wrigstad funnits, som uppfyllt ändamålet med denna välgörande inrättning. Men sedan Herr Doctorn, Biskopen och Ordensledamoten Tegnér försäkrat mig, att hädanefter skicklige och för barnaundervisningen verksamme Lärare ofelbart skola härtill förordnas och tillsyn för deras kall ej fela, så, under glad förhoppning och förbehåll att Venerandum Consistorium för en kommande framtid alltid tillsätter härstädes kunnige, nitiske och rättskaffens män, att befrämja ett så aktningsvärt föremål, anslår, donerar och skänker jag härmedelst för evärdeliga tider såsom ägo och tillökning i lönen för Wrigstads Församlings Pedagogie ¼ Holkaryd Lillegård av mina inom Församlingen ägande Hemman vilken gåva jag med sunt förnuft och av fri vilja, genom mitt namns och sigills undersättande, oåterkalligen enligt förut till Herr Doctorn och Biskopen m. m. Tegnér givet löfte i tillkallade vittnens närvaro bekräftar.
Gnillinge den 8 Augusti 1825.
Elisabeth Hafström,
född Askerin
Glad över vad han åstadkommit i Vrigstad, beslut om byggandet av ett nytt skolhus och förstärkning av pedagogens lön, genom änkefru Hafströms
donation, avrapporterade Tegnér till kungen.
Den 21 oktober 1825 svarade kungen genom ett brev till domkapitlet i Växjö.
Brevet avslutas så här:
”Varjämte jag förklarar änkan Hafström Våra
Nådiga välbehag över hennes för ifrågavarande skolinrättning ådagalagda uppoffring.
Karl Johan”
Tegnér hade fått blodad tand efter sin framgång i Vrigstad. Den 1 september 1825 skriver han till statssekreteraren A. C. af Kullberg. Här kommer ett utdrag ur brevet:
Bäste Kullberg!
En gammal fru Hafström har skänkt ett hemman till Wrigstads Pedagogi. Avskrift av donationsbrevet
bifogas. Det förstås av sig själv att jag complimenterat henne så gott jag i officiell väg kunnat för hennes frikostighet. Men skulle du ej kunna utverka henne några ord till tacksägelse med Kungens underskrift? Det skulle göra en stor sensation.
Gumman är stenrik och gåve kanske ännu en hemmansdel. Jag fäster mycken vikt vid Wrigstad. Det är, utom städerna, den enda punkten för växelundervisning inom Stiftet. Jag har förmått Församlingen att bygga ett nytt skolhus. Om de arrangementer jag med Pedagogien vidtagit och varav några fordra Kunglig sanktion, skall jag inkomma med Betänkande så fort sig göra låter.
Vänskap och högaktning
Es. Tegnér.
Redan 1 september 1825 hade domkapitlet avsänt ett långt brev till fru Hafström. Där konstaterar man att hon ”icke blott rest sig ett oförgängligt minnesmärke i sin hembygd utan även med ädel uppoffring verkat till ett mål som för varje medborgare bör vara det viktigaste på jorden. Ty på uppfostran beror Statens både trevnad och bestånd och där dess allmänna tillgångar för detta ändamål äro otillräckliga, bör Fäderneslandet med så mycket storre tacksamhet möta och erkänna den enskilda välgörenheten”.
Lite längre fram i brevet skriver Tegnér och domkapitlet: ”Det är skönt att på detta sätt veta med sig det man bidragit till mänsklighetens förädling, till avlägsna tidevarvs lycka, och att tacksamheten och välsignelsen skola, till dagarnas ända, vaka kring den grav där man vilar. Skönare kan man icke sluta en lång och from levnad än därigenom att man låter eftervärlden njuta dess besparade frukter, ty sålunda sätter man helgonkronan på ett ädelt och verksamt liv, och vårt bättre väsende synes härigenom, redan före döden, förklarat.
Fru Jägmästarinnan står redan efter naturens ordning, nära den allvarliga stunden, då man måste taga avsked av Solens ljus, av jordens grönska, av släkt och vänner, av allt som varit oss kärt här nere, men ett bättre, ett säkrare förebud kan man icke skicka före sig på den långa resan, än en välgärning, som är nyttig för människor och behaglig för Gud. En sådan belönar sig visserligen själv här i tiden, och i evigheten belönar henne vidare den rättvise Domaren, som älskar sitt människosläkte och dem i synnerhet, som efter förmåga arbeta för dess förkovran.
Men Fru Jägmästarinnan bör ej heller försmå samtidens tacksamhet och det uttryck därav, som Consistorium härmedelst framför. Consistorium tackar alltså för gåvan å det närvarandes vägnar, som därav hedras, å eftervärldens vägnar, som därav gagnas, å egna vägnar slutligen, emedan det räknar för sin skönaste bestämmelse att hava inseendet över allmänna uppfostran, och följaktligen måste glädja sig över de ökade medlen till dess framgång.
Es. Tegnér
Biskopen hade säkert väntat sig att tackbrevet från Kungen respektive domkapitlets högstämda lovord skulle resultera i donation av ytterligare en gård, men där hade han räknat alldeles fel. Den ”stenrika gumman” visste att stå på sin kant och var inte imponerad av vare sig biskopen eller Kungen.
Den 85-åriga fru Hafström, lär ha tagit illa upp att Tegnér talade om hennes snara hädanfärd. Annars kanske Tegnér fått både en och två bondgårdar till. Hon levde ytterligare tolv år, tills hon barnlös lämnade sitt imperium. Vid sin bortgång 1837 var hon 97 år gammal.
När nu pedagogens lön fått ett tillskott genom fru Hafströms donation av Holkaryds Lillegård, hade tjänsten blivit attraktiv. Bland de sökande till tjänsten utsåg Tegnér 1825 pastorsadjunkten i Åsenhöga Gustaf Törner, till pedagog i Vrigstad. Törner var född i Jönköping 1794 och var en ypperlig undervisare.
Därmed hade Tegnér uppfyllt kraven i änkan Hafströms donation där det bl.a. står ”att hädanefter skicklige och för barnaundervisningen verksamme Lärare ofelbart skola härtill förordnas”.