Sunnerby Missionshus 100 år
Jag skall börja med att läsa upp en av punkterna i stadgarna, som upprättades för Sunnerby missionsförening den 22 november 1913.Så länge det finns någon troende på platsen, som önskar fortsätta bedriva verksamheten i den anda och på det sätt som den första missionsföreningen önskade, lever missionshuset vidare”. Denna skrivningen visade sig vara mycket framsynt och klokt formulerad. Kanske var det den som räddade Missionshuset från att rivas eller säljas i slutet av 1970-talet. Gräset stod då högt och buskar och sly växte uppåt väggarna och på trappstenen växte mossa, som tydde på att ingen fot satts på den på länge och tidens tand hade börjat gnaga på huset. Så var läget på hösten 1978 då Christina Ottosson sammankallade byborna till ett möte för att undersöka om intresse fanns för att rusta upp missionshuset och åter ta upp verksamheten. Jag skall återkomma till detta möte lite senare. Det blev ett stort gensvar och våren 1980 kunde sunnerbyborna visa upp ett renoverat och nymålat missionshus. Nu kommer förklaringen till att det står den 9 maj 1980 på det sånghäfte Ni fått. Den kvällen anordnade Sunnerby missionsförening och Vrigstads Hembygdsförening en läsarsångafton i det nyrenoverade Herrens hus i Sunnerby. Då använde vi det här sånghäftet. Den kvällen fylldes åter det gamla huset till sista plats och lite till. Tack vare att sunnerbyborna tog till sig vad som står i stadgan från 1913 kan vi idag samlas här och fira missionshusets 100-åriga tillvaro. När stod då missionshuset färdigt? Då protokollen saknas är det oklart. Vad vi vet är att den 4 oktober 1913 var det i alla fall färdigt. I Eksjö-Tidningen den 1 oktober annonseras om ett stort evangelistmöte i Vrigstads missionshus lördagen den 4 oktober. På söndagen den 5:e kl. 10.00 fortsatte mötet här i Sunnerby missionshus. Inte mindre än 7 predikanter medverkade och däribland Per Johansson, allmänt kallad ”Himla Per” eller ”Per i Nässjö”. Per var ju född i Högsö på andra sidan vägen där Birgitta Andersson bor idag.
Hur började det? Ja, ingen vet riktigt när, men troligen omkring 1890. Då samlades de troende sunnerbyborna till stugmöten i Mölnarp. De första mötena hölls i ett hus som låg intill det hus som idag bebos av Ulf Nilsson. Enligt Gösta Johansson, som jag konsulterat låg huset uppe på åsen med långsidan ner mot gamla vägen och i det närmaste knut i knut med den nuvarande byggnaden. Johan Gabrielsson ägde 1/6 mantal som han avyttrade på 1880-talet, vilket gjorde att stugan blev ledig och stod oanvänd under ett antal år. Den enda källa jag har kunnat hitta, som berättar något om detta står Axia Carlsson i Holkaryd för. 1968 åker hon runt i Sunnerby med Gustaf Johnsson, född 1889 och son till Jonas på Lyckås. Lyckås var en backstuga under Sunnerby Södergård. Axia hade anlitat Ingemar Gustafsson, Sävjedal som chaufför. De kör här förbi missionshuset, och när de kommer till vägskälet till Mölnarp stannar de och Gustaf pekar ut platsen där ödestugan legat där samlingarna hölls. Han berättar så här: ”Samlingsstugan hade ett rum i vardera änden och ett kök på mitten. I det ena rummet bodde lille Jonas, som gick under namnet Lille Gödde, samt gubben Isberg. Lille Gödde försörjde sig genom att bära posten åt sunnerbyborna. Han skötte också om eldningen i möteslokalen. Gubben Isberg var slaktare. Han skötte om snöskottningen vid kyrkstugan, men gick sällan in på mötena. Det hölls möten hela vintrarna och det samlades mycket folk”. Så berättade Gustaf.
Vilka var det då som samlades i Mölnarps ödegård? Ja, vad man kan förstå var det i huvudsak ungdomar. Redan tidigt startades en ungdomsförening, som fick namnet ”Vänkretsen Daggdroppen”. Medlemmar var bl.a. syskonen Rehn från Dalhem, syskonen Hägg från Sunnerby Östergård, Robert Hägg, Mölnarp, Karl Sandberg, Lilla Wetterberg, Sunnerby Ågård, och så var det inte minst Per Johansson i Högsjö eller ”HimlaPer” allmänt kallad, som jag nämnde om tidigare. Men så hände något, som jag tror fick avgörande betydelse för ungdomsföreningen, kanske t.o.m. för dess tillkomst. 1891 behövde Carl Magnus Rundqvist i Sunnerby Södergård en piga. Den som fick platsen hette Hulda Jonsson, född i Slåfällan i Nydala 1873. 1891 kom hon till Carl Magnus Rundqvist i Sunnerby Södergård som piga. Efter en utflykt som piga till Hjälmseryd Klockaregård återvände hon till Sunnerby och blev piga hos Frithiof Hegg i Mölnarp. Under hjälmserydstiden deltog hon med all säkerhet i ungdomsföreningens arbete här i Sunnerby. Avståndet mellan Klockargården i Gamla Hjälmseryd och Sunnerby är ju inte så stort. Åren 1899 till 1900 studerade hon vid Elsa Bergs bibelkvinnohem i Hvita Bergen i Stockholm. Hon avskildes som missionär 1901 och begav sig till Kongo. 1904 återkommer hon till Mölnarp. Sedan vistades hon i Kongo i treårsperioder 1906-09, 1911-14, 1917-19. I mellanperioderna var hon i Mölnarp. Hulda var en flitigt anlitad förkunnare här i missionshuset. Vad blev det då av Hulda. Ja, 1920 kom det ett brev till henne i Mölnarp. Det var ett amerikabrev och avsändaren var Johannes Ottosson i Minnesota, som utvandrat från Svarvarebygget 1901, samma år som Hulda gick ut som missionär. Nu undrade Johannes om hon ville komma över och gifta sig med honom. Hulda accepterade erbjudandet och packade sin reskoffert och på självaste nyårsaftonen 1920 lämnar hon Göteborg med biljett till Minnesota. 1921 gifte de sig. Men säg den glädje som varar beständigt. I september 1925 sitter Johannes och mjölkar sina kor ute på sin farm i Milaca, Minnesota. Det blev ett häftigt åskväder och Johannes blev ihjälslagen av blixten. Hulda stannar kvar på farmen till 1927, förmodligen för att avveckla den, därefter reser hon tillbaka till Mölnarp. Här bor hon ett tag innan hon flyttar till Taberg där hon senare avlider.
År 1913, alltså för 100 år sedan, bildades så Sunnerby Missionsförening och planeringen för byggandet av ett missionshus påbörjades. Den som gjorde det möjligt var Carl Uno Johansson, som 1905 hade köpt Sunnerby Södergård av Carl Magnus Rundqvist (han som anställde Hulda Jonsson som piga). Carl Uno är farfar till Sven-Åke Carlsson, som nu bor i Jönköping. Carl Uno skänkte nu 350 kvm. tomt för uppförandet av ett missionshus, alltså på den plats där missionshuset nu står. Teckningslistor där man kunde teckna både kontanter och byggnadsmaterial gick runt och när teckningstiden gick ut uppgick insamlade medel till 477 kronor och 75 öre plus skänkt byggnadsmaterial. Räknar vi om de insamlade 477 kronorna till dagens penningvärde blir det 21.240 kr. Allt virket och takstickor var ju skänkta så pengarna skulle användas till övrigt. De två största bidragsgivarna var Frithiof Hegg i Mölnarp och Per August Rundqvist i Sunnerby Ågård. De skänkte vardera 100 kronor. Omräknat till dagens penningvärde blir det c:a 4.450 kronor per man. Frithiof Hegg skänkte dessutom 1/8 av erforderliga bräder och bjälkar samt takstickor. Carl Uno skänkte förutom tomten även 1/8 bräder och bjälkar samt 10 kronor kontant. Man blir lite förvånad när man ser att självaste kyrkoherden i Vrigstad, Ivan Lundgren, bidragit med 5 kronor, vilket idag motsvarar 223 kronor. När man tittar i teckningslistorna ser man att beloppen varierar från 25 öre och uppåt. Jag skall citera vad som står i huvudet på teckningslistorna: ” Som vi nu äro i saknad av samlingslokal i Sunnerby samt äro i behov av att få en sådan att samlas uti, omkring Guds ord, har vi nu beslutat oss för att bygga missionshus och beder vi härmed vänligen om bidrag till detsamma. Vi kunna alla vara med och hjälpa till, var och en med den gåva han har fått. Varje gåva mottages med tacksamhet. Gud älskar en glad givare.”
Vilka var det då som kallades att predika här? Ja, några större medel hade man inte att spendera på de mera kända kolportörerna så det blev i huvudsak lokala förmågor, och det saknades inte. När Hulda Jonsson inte var i Kongo var hon en ofta anlitad förkunnare. ”HimlaPer” eller ”Per i Nässjö”, som varit en av de drivande krafterna i vänföreningen Daggdroppen, hade tidigt blivit omvänd och grävt ner sin rökpipa, detta syndens attribut, i trädgården till Högsjö. Han vittnade, sjöng och spelade gitarr och praktiserade sin kristendom bl.a. i omvårdnad om gamla och fattiga. Han fick även igång en bra sång- och musikförening här i Sunnerby. Stommen i den bestod av flickorna Hegg och Rehn, som alla var musikaliska och hade bra röster. De spelade gitarr och cittra. Per hade flyttat från Sunnerby 1907 och blev så småningom välbeställd stolfabrikör i Nässjö. När missionshuset byggdes skänkte han en stol till predikstolen och 50 kr. kontant. Han var en ofta sedd förkunnare här i missionshuset. Någon ersättning var det inte frågan om. Bröderna Karl och Johan Gustafsson i Holkaryd kallades också ofta hit för att predika. De kallades ”Predikobröderna”. De brukade varsin del av Holkaryd Norregård då de inte var ute på predikoturer. De reste ut på möten lördagar och söndagar. De kunde inte cykla utan de fick göra som Jesu lärjungar, de gick till fots till mötena. På vintern tog de någon av sina hästar och åkte släde.
”Predikobröderna” ja. Johan var den som var flitigast i elden. Han utökade sina predikoresor till att omfatta flera dagar. Han annonserade sina predikoturer i lokalpressen. Just 1913 annonserar han i Eksjötidningen om sin resa som börjar den 28 november och slutar den 6 december. Under dessa dagar besöker han 16 missionshus där han predikar. Man kan undra när han skötte gården. Det var kanske inte så mycket att göra vid den tiden på året.
Det berättas att bröderna en gång var i ett missionshus, kanske var det här i Sunnerby. Brodern Karl brukade inleda för att sedan lämna över till Johan som predikade. Karl läste bibelberättelsen om den samariska kvinnan vid Sykars brunn. Karl hängde upp sig på orden i texten ”Hon lät sin kruka stå”. Detta upprepade han gång på gång, som en märklig omständighet. När han tragglat detta en stund förlorade broder Johan tålamodet och utbrast så att alla i lokalen hörde det ”Skit i kruka och predika evangelium”.
Sådant kunde man säga förr, det väckte ingen anstöt. De använde ett vardagsspråk som alla förstod. Säkert är att de fick grepp om sina lyssnare och att budskapet gick fram. Dåvarande godsägaren på Lundholmen, Hugo Wessberg, sa en gång: ” Det måste vara underliga företeelser vid samlingarna i mina torp och backstugor. Ty mina underhavande kommer den ene efter den andre upp på mitt kontor, en med en grep, en annan med en spade, åter en annan med en yxa eller järnkätting och återlämnar dessa saker, som de stulit och ber under tårar om förlåtelse. Detta måste vara något övernaturligt” Jag är säker på att de som nu återlämnade de stulna sakerna kände sig ganska nöjda och glada.
Skärtorsdagen 1915 hölls en andaktsstund här i Sunnerby Missionshus. ”Himla Per” skulle predika på kvällen. Tidigare på dagen hade han predikat i Vrigstads missionshus. Per var en uppskattad predikant med glimten i ögat. Några pigor och drängar från Lundholmen hade bestämt sig för att gå till Sunnerby missionshus för att lyssna på Per. De hade tidigare på dagen hört honom i Vrigstads missionshus.
De gick över sundet mitt för Lundholmen där det var en spång och en stig över fälten så de kom upp på växjövägen vid Lunnaberg och sedan följde de den till Sunnerby Missionshus. När två av deras arbetskamrater, bröderna Oskar och Johan Fagell, fick veta att deras kamrater gått till Sunnerby gav de sig iväg och tänkte genskjuta dem och tog vägen över den lömska vårisen. När de kommit till andra stranden, troligen vid Hålsjön, brast isen och de båda kom under isen och drunknade. På långfredagens morgon saknade man dem och förstod att något hänt. Fadern fick hjälp i sökandet efter dem av anställda på Lundholmen. På lördagsförmiddagen trodde man sig hittat olycksplatsen då man fann ett hål i isen. Ännu mer personal från Lundholmen, utrustade med båtshakar, ställdes till förfogande i sökandet. Först på lördagskvällen fann man den ena av bröderna, det var Johan, och ett dygn senare fann man Gustaf. De begravdes söndagen därpå i Vrigstad kyrka före gudstjänstens början.
Till begravningen hade Per i Nässjö skrivit en dikt med titeln ”En liten blomma på Gustaf och Johan Fagells grav å Vrigstads kyrkogård den 11/4 1915”. Jag skall nu läsa några strofer av de totalt 14. Ni skördades i unga år. Ni lades tidigt uppå bår. Likt blommans knopp ni brötos av, och lades i den kalla grav. Den skördeman som livet tog, det Herren var, se det är nog. Vi kan väl undra, var det Gud, som sände Eder detta bud. Ja det är så visst, ty skrivet står, att han har räknat våra år. Och gränsen för vår väg han lagt, och sant det är vad Gud har sagt. Varför, varför väl skulle Ni, den vägen gå så fråga vi. Det fanns ju annan väg att gå, och Edra liv ju räddats då. Varför ej ta en stör i hand, och fresta om det höll till land, varför ej med kamraterna, gå rättan väg åt stockarna. Nu Gustaf och Johan kalla är, på båren bleka ligga här. Ni följdes uti livet åt, Ni följdes uppå dödens stråt.
Nog var det hårt för mor och far, att icke de fick ha Er kvar, nog var det hårt för syster, bror, att drabbas utav sorg så stor.
Det var ett smakprov på Per´s skaldekonst. Bröderna Fagells far var torparen Karl Fagell på torpet Moen under Lundholmen. Han gjorde 130 dagsverken på Lundholmen som arrende för torpet.
Den som först kom att tillträda ordförandeposten i Sunnerby missionsförening var Per Johan August Rundqvist i Sunnerby Ågård. Han var född på gården 1851. Han var morfars far till Birgitta Andersson, som nu bor här i Högsjö, på andra sidan vägen. Per Johan går ur tiden 1924 och har troligen några år tidigare efterträtts av Robert Hegg i Mölnarp. Då protokollen saknas är det omöjligt att säga vilket år ordförandeskiftet ägde rum. Robert var född 1889 i Mölnarp. Han var ogift och bodde och arbetade hos brodern Artur Hegg i Mölnarp. Artur var Inga Britas far och Robert således farbror till Inga Brita. I en tidningsintervju 1978 konstaterar Robert att tidens tand nu på allvar börjat gnaga på det gamla bönehuset och han förstår att dess tid snart är förbi, men han när ändå en önskan om att åter få uppleva den gamla tidens väckelse i Sunnerby missionshus. Detta läste Christina Ottosson och kallade byborna till ett sammanträde i missionshuset den 10 september 1978 för att få deras syn på vad man skulle göra med huset. På första bänk satt den då 89-årige Robert Hegg. En lösning som diskuterades var försäljning. Då reser sig Robert upp och säger med darr på stämman: ”Jag har lovat mina företrädare att inte medverka till att missionshuset skall säljas”. Därefter brast han i gråt och lämnade mötet. Efter detta var valet inte svårt att göra för byborna. Beslutet blev att missionshuset skulle renoveras och verksamheten, som i stort sett varit vilande sedan 10 år tillbaka, skulle återupptas. Vid mötet valdes Stina Gustafsson, Sävjedal, till föreningens ordförande. Robert gick ur tiden 1982, men han fick sin önskan uppfylld att det gamla bönehuset åter skulle fyllas av de gamla trosvissa sångerna, som skedde vid läsarsångsaftonen den 9 maj 1980.
Stina Gustafsson på Sävjedal fick alltså axla ordförandeskapet efter Robert. Stina var född i Jönköping 1916 och utbildade sig till evangelist vid bibelskolan i Göteborg. Som evangelist kom hon till Pingstförsamlingen i Vrigstad 1939 och där träffade hon ”Knut på Dalen” och 1941 blev det giftermål. Stina lämnade det jordiska 1996 vid 80 års ålder. 1992 ansåg Stina att hon hade gjort sitt och en ny ordförande skulle väljas. Den som fick det grannlaga uppdraget var Christina Ottosson, som förra året kunde fira 20-årsjubileum som föreningens ordförande.
Sammanställt och framfört av Stig Marz i samband med firandet av Sunnerby Missionshus den 1 juni 2013.