Utdrag ur Filadelfiaförsamlingens jubileumsskrift Åttio år! som gavs ut 2007. Texten speglar tillkomsten av församlingen.
När nya kristna församlingar bildats har det som regel berott på många bidragande orsaker. Ibland har det varit för att man velat pröva nya sätt att arbeta eller tolkat Bibeln olika. Det som kan räknas till församlingens början är hösten 1926 då Robert Hägg bad en evangelist i Helgelseförbundet, Arvid Karlsson i Boestad, att hålla möten i Sunnerby missionshus, som inte var knutet till något samfund. Här blev det väckelse under vintern 1926-27. Förutom Arvid Karlsson medverkade Oscar Finnér och Valter Eidersjö, från Helgelseförbundet, i många möten under vintern. Förkunnelsen handlade i stort sett om alla Bibelns sanningar där omvändelse från det gamla syndalivet till ett nytt liv i Kristus stod i centrum. Dop i vatten efter det att man blivit omvänd förkunnades dock inte på grund av att den tidens frikyrkomedlemmar inte praktiserade detta sätt att döpa.
Evangelisterna själva var dock helt övertygade om att dopet kommer efter ett personligt ställningstagande till evangeliet. För att inte skapa splittring och slå igen ”öppna dörrar” avstod man emellertid från dopfrågan i förkunnelsen. Men de nyomvända, som till större delen var ungdomar, började genast att läsa Bibeln på egen hand och fann då att Bibeln talade om att frälsningen föregick dopet. På begäran hölls då bibelstudier om dopet. På sommaren 1927, den 2 juli, hölls en dopförrättning i sjön Pelikroken, då elva unga män och en ung kvinna döptes. Dopförrättare var Valter Eidersjö.
Söndagen den 7 augusti 1927, i Sunnerby missionshus, bildades den nya församlingen, som fick namnet Betaniaförsamlingen. I detta möte medverkade bland andra Arvid Karlsson och en missionär vid namn Kaminsky. Till föreståndare valdes Rudolf Karlsson, till äldste Arvid Karlsson och Oscar Finnér. Kassör blev Robert Hägg och sekreterare Hilding Sjögren. Diakoner blev Gustaf Hård och Anna Carlsson. Förutom predikan, bön för den nya styrelsen och nattvardsfirande, upptogs en kollekt som inbringade 24 kronor och 60 öre.
Vid årsmötet några månader senare, den 1 januari 1928, bestod församlingen av 24 medlemmar, 19 ”bröder” och 5 ”systrar”. Räkenskaperna det första året omslöt 221 kronor och 52 öre. Att lägga märke till är att församlingen bildades som en församling inom Helgelseförbundet, således inte som en del av Pingströrelsen. Detta blev en senare fråga. De första medlemmarna var i stort sett i 20-30 års ålder. Några var under 20 år.
Ett problem som genast uppstod var frågan om möteslokal. En lösning blev att köket på pensionat Granhacken fick användas för möten. En annan plats där möten hölls var Blomsholm, en liten stuga vid Sävsjövägen, vilken ägdes av en äldre dam, som allmänt gick under namnet ”Bulla-Kristina”. Denna stuga rymde 15-20 personer. I Sunnerby missionshus fick också möten hållas. Avsaknaden av en egen möteslokal var naturligtvis mycket otillfredsställande. Därför arbetades det febrilt med att lösa lokalfrågan. Redan den 27 april 1929 beslutades att bygga ett kapell så fort tomt anskaffats. Den frågan löstes genom att församlingen fick köpa den tomt som även den nuvarande kyrkan är byggd på. En stor hjälp i detta sammanhang var doktor Gustaf Hultén, som var kommunal förtroendeman på den tiden. Tomtpriset var 100 kronor.
Den 15 juli samma år valdes en byggnadskommitté bestående av 7 ”bröder”. Efter att på vanligt sätt ha diskuterat olika förslag till kapellbygge och infordran av anbud beslutade byggnadskommittén den 28 mars 1930 att föreslå församlingen att anta ett anbud från Hjalmar Johansson. Denne erbjöd sig ”att uppföra byggnaden för en summa av tiotusen kronor, i enlighet med ritning och arbetsbeskrivning, med undantag av grunden och transporter av trävirke, tross, murtegel och byggnadsmaterial. An budet avser vanligt glas med påökning av priset för vad isglas kos tar mer…” (citat ur protokoll från den 28 mars 1930).
På församlingsmöte den 6 april 1930 beslöt församlingen enhälligt att låta Hjalmar Johansson bygga. Denne byggmästare var vid denna tid inte medlem av församlingen men blev det senare genom dop i det kapell han själv byggt.
Kapellet stod invigningsklan redan under hösten samma år, närmare bestämt den 25-26 oktober.
I början av församlingens historia var det inte möjligt att anställa någon egen pastor utan tillresande predikanter och evangelister anlitades. De flesta av dessa var pingstvänner eller räknades som sympatisörer till Pingströrelsen, som då var på stark frammarsch i Sverige. Betaniaförsamlingens medlemmar uppskattade pingstevangelisternas budskap och så småningom föddes tanken på att klart deklarera att församlingen skulle bli en del av Pingströrelsen. Den 17 augusti 1930, alltså tre år efter församlingens bildande, antogs nya stadgar samt beslöts att bli en Pingstförsamling. Närvarande var 30 medlemmar av de 58 som församlingen nu bestod av. Myndiga och därmed röstberättigade var 24 av de närvarande. Till ordförande valdes Rudolf Carlsson, vice ordförande Eskil Knutson kassör Robert Hägg. Till suppleanter valdes Ivar Gustafsson och Gustav Hård.
Efter kapellinvigning och antagande av nya stadgar stod församlingen väl rustad för att utveckla församlings-verksamheten. 1933 är ett år som man minns med stor glädje då det var en stor väckelse i bygden som medförde att medlems-antalet nästan fördubblades, från 62 till 120. Dopförrättningar hölls under vissa tider varannan helg. En gång döptes 14 personer, två veckor senare 16 personer och ytterligare två veckor senare 12 personer. Till stor hjälp i församlingen under denna tid var evangelisten Anders Edmund.
Den 3 juni 1934 beslöts att köpa en tomt samt bygga ett kapell i Hylletofta. Lite mer än ett år senare var tomtfrågan klar och en byggnadskommitté tillsattes för att utarbeta ett förslag. Byggmästare Hjalmar Johansson fick i uppdrag att bygga kapellet för 4300 kronor. 1974 försökte församlingen sälja kapellet men då ingen köpare anmälde sig dröjde det till 1977 innan kapellet såldes. Även i Nydala uppfördes ett kapell, i början av 1940-talet. En livlig verksamhet, bland annat med egen söndagsskola bedrevs under många år. Fastigheten såldes under 1990-talet då verksamheten flyttats till Vrigstad. Under de år som följde kan man säga att församlingen gick in i en tid av traditionell frikyrklig verksamhet. Mötesverksamheten var mycket livlig både i Vrigstad och på utposterna. Den första julottan hölls julen 1937 tillsammans med Vrigstads kyrka och Missionsförsamlingen. Detta var troligen upptakten till samarbetet mellan kyrkorna i Vrigstad, vilket senare har skett på många olika sätt.
Under 1978 färdigställdes och invigdes den nya kyrkan.
