I Vrigstad fanns från tidigt 40-tal och fram till cirka 1954 en biograf som hette Centrum. Den startades och ägdes av Karl Svanberg (1887-1969). Biograf-lokalen var belägen på en villatomt Stockarydsvägen 4. Villan hette Stenbacken och där bodde Karl Svanberg med sonen Einar och hans fru Lilly och dottern Irene.
Biografen låg öster om boningshuset. Byggnaden var rödmålad och innehöll entré med biljettkur, ett maskinrum samt biolokalen som rymde cirka 70 platser. Till vänster om filmduken fanns en stor rund järnkamin som kröntes av en vacker bred spiskrans. Denna kamin hade tidigare stått i Vrigstad kyrka. I lokalen fanns också en upphöjd scen med två små skrubbar och röda draperier.
Utgången låg längst ner till höger i lokalen. Biolokalen var försedd med fyra försatta fönster och väggarna var målade i brunt och beige.
På väggen till vänster hängde en stor bild av Hjalmar Branting. I taket upp mot vinden fanns en ventilationslucka. Det hände att ungdomar tog sig upp på vinden för att se film gratis. Vilket gick alldeles utmärkt via ventilationsluckan.
Karl Svanberg skötte allt som rörde biografens verksamhet förutom att köra filmen. Han affischerade, sålde biljetter, städade, eldade och skötte ekonomin. Under kalla vintrar var det inte så lätt att värma upp lokalen och då satt folk och frös, till dess att själva publiken bidrog med tillräckligt med värme.
Onsdagar, lördagar och söndagar visades film. De tre sista åren dock endast på lördagar. Biljetterna kostade i början på 50-talet 1,75 kr för vuxna och 1,25 kr för barn. Åldersgränsen var 15 år. Som jämförelse fick man betala 2,25 kr för vuxna på Röda kvarns biograf i Sävsjö vid samma tid.
Det var en ganska eftertraktad syssla att sköta maskinrummet och även att bevaka ingången och att dra biljetter. Då fick man möjlighet att se film gratis.
En man vid namn Lindkvist från Ingelstad i Kronobergs län skötte maskinrummet några år i början av 40-talet. Det var en lång resa för några få timmars arbete. Filmen skulle spolas upp på projektorn och ses över samt eventuellt lagas för att föreställningen inte skulle bli avbruten.
Efter Lindqvist tog Einar Svanberg över den sysslan fram till de sista tre åren då konditor Bertil Hansson skötte uppgiften. Evald Johansson drog under flera år biljetterna vid ingången.
Då som nu speglade film, teater och litteratur den tidens samhälle. Det visades också historiska filmer, både svenska och utländska. Filmens förspel visade både reklam och SF-journalen med kortfilmer om händelser runt om i världen. Drottning Elisabeths kröning 1951, prominenta bröllop mellan filmstjärnor och kungligheter, båtar som döptes, sporthändelser eller filmer från jazzens värld.
Biografen användes också för andra ändamål. S.D.U.K. och N.T.O. hade möten och även föreställningar med diktläsning och musik och sång. En trollkarl som hette Hector el Neco hade en föreställning där 1948.
Biografen lades ner cirka 1954. Efter nedläggningen gjorde Karl Svanberg om lokalen till snickarverkstad och investerade i en del maskiner. Han byggde sedan bl.a. roddbåtar på beställning. Verkstaden var i bruk en bit in på 60-talet.
Irene Persson minns: På den tiden kunde filmprojektorn inte klara hela filmen på en gång, så det blev en stunds paus och då sålde min mamma Lilly godis. Jag tror att många biobesökare minns den gula lådan med den röda texten Cloetta som mamma bar på magen. Vad fanns i lådan som inte finns i dag? Exempelvis tablettaskar som Tenor, Tulo, Emser och Viol eller chokladkakan Tanja och femöreskolor. Fortfarande kan vi då som nu se Guldnougat, Skotte, Kexchoklad, chokladrullen Center och tuggummit Toy i nuvarande godissortiment.
Bertil Hansson inväntade alltid sin fru Anna-Lisas ankomst, ibland kom hon sent, innan han satte igång filmen. När Anna-Lisa väl hade kommit bankade publiken på maskinrumsväggen och ropade: ”Nu kan du börja. Hon har kommit”. Det hände att Bertil Hansson var så uppslukad av filmens handling att han glömde bort att sköta projektorn. Filmen kunde gå av och resultatet blev en extra paus. En gång flammade det eldslågor runt filmbilden och det brann verkligen. Elden släcktes och lokalen var oskadd. Jag minns inte om publiken fick se klart filmen men jag kommer ihåg att publiken bankade argt på väggen när det hände incidenter som orsakade stopp i filmvisningen.
Det hände att min farfar brukade släppa in mig och även andra ungdomar att sitta i biljettkuren för att se barnförbjudna filmer. Det fanns dock en liten gardin som han snabbt drog för när han anade alltför skrämmande scener. Den tidens filmer var inte särskilt otäcka men jag minns att en man svimmade och föll i golvet när det visades en film om barnafödande. Jag tror att den hette ”Nära
livet”. Några namn vi minns som tillhörde stampubliken är följande. Först och främst var det den tidens ungdom som alltid satt till höger längst bak. För övrigt minns jag Ingrid och Sture Svensson, som ägde Svenssons speceriaffär, doktorinnan Hultén, Hjalmar Vink och målarmästare Sven Ekelöf, som alltid somnade innan förspelet var slut.
Mitt intresse för film och teater väcktes tidigt och som vuxen har det varit fantastiskt att kunna återuppleva barndomens filmer via televisionen.
1954 hade biografen lagts ner. Då var jag fjorton år och av de barnförbjudna filmer som jag återsett som vuxen har jag förstått att jag inte alltid förstod filmens budskap eller handling.
På den tiden fanns en del filmer som var riktade till barn. Mitt första filmminne är ”Barnen från Frostmofjället.” Andra filmer för barn är Snövit och de sju dvärgarna och filmer om colliehunden Lassie som alltid hittade hem även när han blev såld, skadad och bortrövad. Vi kunde också njuta av spännande filmer om strider mellan indianer och vita eller Tarzan och Jane apornas son eller hans apa Sheta som var så klok.
För övrigt var det Andersonskans Kalle och Rännstensungar, som handlade om den lama flickan, som till slut kunde gå. Birgitta Hopperer var hennes namn och hon sjöng ”I min lilla lilla värld av blommor”. Filmen nyinspelades med Cornelis Vreswijk för ett 20-tal år sedan. Dessa filmer utspelades på söder i Stockholm och speglade mindre bemedlade människors situation.
Mina föräldrar var medlemmar i den tiden socialdemokratiska ungdomsföreningen. På möten framfördes också underhållning. Min pappa Einar Svanberg och Sigge Sandberg spelade båda dragspel och bl.a. ”Vaxholmsettan” som var en av Sigurd Walléns paradlåtar, en filmstjärna och komiker som var mycket populär på 30- och 40 talet. Min mamma Lily läste både egna och andras dikter.
I dag kan vi se och njuta av 30-, 40- och 50-tals filmer via televisionen. Det fanns många fantastiska skådespelare och en av mina stora favoriter var Eva Dalbäck. Hon spelade både drama och komedi med den äran och hon var också en mycket vacker kvinna. Sickan Karlsson var en annan mycket populär filmstjärna. Hennes roller speglade kvinnans roll från 30- fram till 60-talet. Hennes tidigaste kvinnotyper präglades av kvinnor som var ”snälla”, söta, glittrande glada och vars mål i livet i huvudsak var att gifta sig och bli en fru. Senare förändrades rollerna till läkare eller journalist, som hamnade i konflikter med män och som kämpade för jämlikhet mellan könen. På den manliga sidan vill jag särskilt nämna Edvin Adolfsson och Karl Arne Holmsten två mycket bra skådespelare.
Den lilla biografen betydde för mig och säkert för många andra en omvärldsorientering, insikt i den tidens kultur.
