Många krävde i mitten av 1800-talet att man skulle införa näringsfrihet, men framför allt borgarna stretade emot. De fruktade att deras ställning skulle urholkas. Förändringen skedde därför etappvis. Först avskaffades skråväsendet år 1846 (skråväsendet var ett system för organisation i synnerhet av hantverk där yrkesutövarna var sammanslutna i föreningar, skrån, med särskilda privilegier). I städerna slog de yrkesverksamma fortfarande vakt om skråväsendet, samtidigt som staten understödde de privilegierade manufakturerna (en enklare form av tillverkningsindustri, ett mellanting mellan hantverksmässig tillverkning och fabriksdrift).
Ett steg mot näringsfrihet togs redan 1810 då alla borgarklasser gavs tillstånd att bedriva borgerlig näring. Frågan om utvidgad näringsfrihet hade diskuterats från och till i femtio år när den behandlades under 1815 års riksdag. I första hand var det skråväsendet som förslagsställarna vände sig emot. En ökad näringsfrihet skulle främja samhällets och invånarnas välstånd. En obegränsad frihet borde införas i hantverket – utan någon skillnad mellan stad och landsbygd. Förslaget väckte entusiasm i bondeståndet, men stort motstånd inom borgarståndet.
Under alla riksdagar under 1800-talets första hälft var borgarna starka motståndare till såväl
avskaffandet av skråväsendet som en ökad näringsfrihet. De fick stöd av prästerna för sin ståndpunkt. Bönderna och adeln ville genomföra liberala reformer. Borgarståndet hänvisade till sina ståndsprivilegier, medan motståndarna menade att den nya regeringsformen som hade införts 1810 – och som borgarna godkänt – uteslöt en rad gamla privilegier.
Först när den mer liberalt sinnade Oscar I tillträdde 1844 stod det klart att skråväsendets dagar var räknade. Den 22 december 1846 beslöt riksdagen att införa den nya fabriks- och hantverksförordningen, vilket innebar slutet för skråförordningen från 1720.
Skråfriheten fick viktiga konsekvenser för landsbygdsbefolkningen. Skyldigheten för landsbygdens hantverkare att tillhöra en skråorganisation avskaffades. Det blev nu möjligt för handelsmän att öppna butiker på landsbygden under förutsättning att de etablerade sig minst tre mil från närmaste stad (för att inte konkurrera med städernas handlare). Rätten till egenförsörjning infördes också år 1846, vilket innebar en möjlighet att sälja varor man själv producerat – under särskilda skattevillkor. I fabriks- och hantverksordningen var skillnaderna mellan mäns och ogifta kvinnors rättigheter borttagna, men gifta kvinnor fick fortfarande inte starta en hantverks- eller fabriksrörelse.
I handelsordningen diskriminerades kvinnorna fortfarande och handeln fortsatte att vara en manlig verksamhet. En viss del av handeln var dock tillåten, som tobakshandel, nipperhandel (handel med mindre föremål som garn, stickade och virkade arbeten, sybehör, leksaker, oäkta smycken, tvål och luktvatten), mångleri (en månglare var en person som med tillstånd från stadens myndigheter bedrev handel) samt försäljning av knappar, spetsar och dylikt. Detta gällde för ”välfrejdade kvinnor med försvarlig kristendomskunskap” som var myndiga och ogifta. Eftersom självförsörjningen inte krävde myndighet, ökade nu antalet arbetarkvinnor och kvinnor från jordbruket inom gatu- och torghandel. Men sammantaget var kvinnor från hantverkarskikten och medelklassen de som gynnades mest av 1846 års reformer. Försörjningsmöjligheterna för ”fruntimmer av stånd” ökade också 1859 med rätten att idka detaljhandel och öppna salubod på landet. Samtidigt var antalet näringsidkande kvinnor utanför jordbruket ännu försumbart.
I Sverige fastställdes näringsfriheten för svenskar slutgiltigt i 1864 års näringsfrihetsförordning (den upphävdes 1968). I vissa länder är näringsfriheten helt eller delvis grundlagsskyddad. I Sverige saknas hittills särskild lagstiftning som slår fast näringsfriheten. Den gäller ändå som en icke lagfäst huvudregel att all näringsverksamhet är tillåten i den mån inte något annat är särskilt föreskrivet.