Runstedtska Färgeriet grundades 1848 av färgaren Fredrik Runstedt. I Vrigstad fanns det för färgeriet nödvändiga vattendraget, dessutom var Vrigstad Västra Härads naturliga centrum.
Till en början samlade Runstedt själv in ull för tvättning, men efter hand växte verksamheten och han kunde då anlita andra för resorna. Då allmogens egen beredning och färgning av vadmal gav ett klent resultat, tyget krympte och färgäktheten var dålig, blev verksamheten vid färgeriet snabbt en stor framgång. Då kunderna i huvudsak fanns ute på landsbygden företogs så kallade ”Färgmötesresor” minst en gång per månad. Dessa resor varade flera dagar och längs vägen tog man emot och lämnade tillbaka färggods. Initialt skickades tyger för färgning från hela landet till färgeriet, men så småningom organiserade Runstedt ett nät av inlämningsställen i Småland, Östergötland och Västergötland.
Fredrik Runstedt var född 1826 i Bromma, men kom i unga år med föräldrarna till Eksjö och Vaxblekargården där föräldrarna drev ett vaxblekeri. 1848 kom han till Vrigstad. Han ingick äktenskap med Stina Lovisa Tolf, född 1824 i Svenarum. Hon var av gammal vallonsläkt, som under Gustaf II Adolfs tid inflyttade till Sverige. Hon kom till Vrigstad från Linnefors i Svenarum, där fadern var hammarsmed.
Rudolf Thunander skriver i sin bok ”Luther i Värnamo och andra historier från Smålands inre” en berättelse om Fredrik Runstedt. Liksom andra prominenta personer i samhället ville Runstedt
fotografera sig. Apotekaren, prosten, kronofogden, bryggaren och många andra hade redan fotograferat sig och delat ut sina porträtt.
Runstedt var nöjd med sitt yttre och med vad han uppnått i livet. Han skulle ha en bröstbild av sig själv, men inte en liten 3×4 tum utan en stor 10×12 tum. Han skulle heller inte snåla på antalet utan beställde två dussin bilder. Efter fyra dagar skulle han hämta bilderna hos fotografen. Men det blev ingen lyckad hämtning.
-Vad fan har ni gjort. Ni har vanställt mig, menade Runstedt när han fick se bilderna. Han slängde dem sedan på golvet och vägrade att betala. Där stod fotografen med ett antal värdelösa obetalda bilder. Fotografens svåger fick senare kunskap om den misslyckade affären. Han reste på marknader och visste att man kunde sälja det mesta med rätt marknadsföring.
På baksidan av bilderna, där det tidigare stått fotografens namn, skrev man nu ”Porträtt föreställande den store reformatorn doktor Martin Luther. Frälste landet från påven. Pris: 2 kr.” Kunderna flockades och bilderna hade en strykande åtgång och på så sätt lyckades både fotografen och svågern göra en bra förtjänst tack vare Fredrik Runstedt.
Falsariet avslöjades dock när en läkarbekant till Runstedt gjorde ett besök hos en sjuk gumma i en grannsocken. Över soffan, där gumman låg, hängde bilden på Martin Luther. ”Vem har tant där på bilden”, frågade doktorn. ”Jo, det är den fromme Martin Luther” svarade gumman. ”Den har jag köpt på Värnamo marknad”. Då gumman var mycket sjuk ville inte doktorn göra henne besviken genom att tala om att det var hans gode vän, färgaren Fredrik Runstedt i Vrigstad, som var på bilden. Dock fick Runstedt veta att hans bild såldes som föreställande Martin Luther.
Fredrik Runstedt var troligen den förste i Sverige, som kommit på tanken att i Sverige tillverka en velociped. I en tidning 1867 var en artikel om världsutställningen i Paris. Här beskrevs ingående den här i Sverige tidigare helt okända uppfinningen, som kallades velociped. ”Skulle man inte i lilla Vrigstad kunna tillverka en dylik tingest?” frågade sig Runstedt under läsningen. ”Varför inte göra ett försök” tänkte han vidare.
Runstedt var en man som inte lät gräset gro under fötterna. Han satte sig omgående i förbindelse med vagnmakaren Johan Håkansson och smeden Hans Johan Karlsson, båda boende i Lunnaberga. Efter att dessa tre än en gång lusläst artikeln satte de genast igång med att förverkliga Runstedts tanke. Runstedt hade gjort en liten enkel ritning, som blev arbetsunderlag. Träarbetet utfördes i Håkanssons verkstad och Karlsson gjorde allt smidesarbetet i sin smedja. Snart stod velocipeden färdig, men hur skulle man få igång den?
”Med styr- och trampinrättningen arbetade vi i sex veckor” berättade Karlsson. Det hela artade sig till ett stort fiasko, men så en vårdag 1868 var problemet löst och Karlsson kunde sätta sig på ”stålhästen” för en ”provritt”. Åkförsöken företogs tidigt på morgonen eller sent på kvällen för att slippa åskådare. Runstedt beställde omgående velocipeder för sina arbetare och självklart tillverkade vagnmakaren och smeden varsitt exemplar.
Nu var det dags att tänka på velocipedtillverkning i Vrigstad. På kort tid hade Vrigstadsvelocipeden hittat köpare i Vetlanda- och Jönköpingstrakten. Köpare fanns också i Kronobergs län och en och annan stålhäst skall ha levererats till Kungliga huvudstaden. Velocipedåkning blev nu en modesport bland ungdomen i Vrigstad. Riktiga virtuoser på velocipedåkning skall vagnmakaregesällen Reinhold Källström och färgaregesällen Edvard Molin ha varit.
År 1861 bildades på Runstedts initiativ ”Västra Härads frivilliga skarpskytteförening”. Med sina bästa skyttar deltog ofta Runstedt i de stora skyttetävlingarna, som anordnades för landets skarpskytteföreningar i Stockholm. Vid ett sådant tillfälle var det på Ladugårdsgärde ordnat förevisning av velocipedåkning, med stora åskådarskaror. Det var i velocipedens ”gröna ungdom” i Stockholm.
Runstedt lyckades nu övertala arrangören att några av hans gossar skulle få pröva på velocipedåkning. Till åskådarnas förtjusning överglänste nu vrigstadpojkarna mästarna i velocipedåkning. Den händelsen var något som föll den glade Runstedt i smaken och som han ända upp i gamla dar talade om. Den vrigstadtillverkade velocipeden fick efterhand, som elegantare konstruktioner kom ut på marknaden, namnet ”Runstedts träbult”.
En av ”Runstedts träbultar” inköptes av pojkarna Rydbeck på Lundholmen. Genom ett bevarat brev får vi veta att Robert Rydbeck den 22 juli 1869 färdas på velocipeden från Lundholmen till Hook. Det bör vara en av de tidigast dokumenterade velocipedfärderna i vårt land, om inte den allra första. 1898 fick grundaren av Skansen i Stockholm, Artur Hazelius, genom folkskollärare K.A. Hultqvist i Vrigstad, vetskap om ”Runstedts träbult” och dess historia. Han framställde en förfrågan om att få den till sitt museum. Hans önskan uppfylldes och Runstedts egen velociped sändes upp till Stockholm och förvaras nu på Nordiska Museet.
Fredrik Runstedt drev med framgång sitt företag fram till sin bortgång 1899. Företagets ledning övertogs nu av dottern Fredrique, som redan en tid innan faderns bortgång tagit ett stort ansvar för ledningen av företaget. Hon kom bl.a. att öppna manufakturaffär i fastigheten.
År 1912 inköptes Färgeriet av fabrikör Axel Dahlquist. Under hans ledning utvecklades företaget från en hantverksmässig till en mera industriell hantering. År 1952 lämnade Axel Dahlquist över ansvaret för företaget till sönerna. De drev det tillsammans med var sitt ansvarsområde. Bengt svarade för manufakturaffären i Vrigstad, Håkan för Färgeriet och Hans för manufakturaffären i Sävsjö. År 1964 gick fabrikör Axel Dahlquist ur tiden.
Bengt övertog så småningom ansvaret även för färgeriet och kemtvätten, som lades ner 1975. Kemtvättarna i landet hade minskat markant, mycket på grund av de nya tyger och en minskad användning av ylle, som gjorde att allmänheten kunde tvätta merparten av sina kläder själva. År 1985 lades manufakturaffären i Vrigstad ner.
Inka Dahlquist minns: Vid ett tillfälle skickade en kvinna in en grön tygbit tillsammans med en kappa som skulle färgas. ”Den ska vara i den färgen – fast röd” löd den skriftliga instruktionen. Den lite udda beställningen diskuterades och man kom fram till att den gröna tygbiten var ”ilsket grön” och att kappan nog skulle vara i en ”ilsket röd” färg. Så gjordes också färgningen och kunden blev nöjd.
