Det som räddade Sverige från att lamslås under
andra världskriget, med bl.a. bensinransonering som följd, var gengasen.
De gengasaggregat, som konstruerades och kom ut på marknaden, eldades med kol eller ved. Några företagsamma personer i Vrigstad satte igång att tillverka ”gengaspluttar” och kol. Gengaspluttarna klyvdes i bitar och var cirka 5 cm i fyrkant och skulle vara av prima björkved.
Att framställa gengaskol var mera omständligt. Att framställa kolet i milor, som var det gamla
beprövade sättet var för jobbigt.
Men någon fiffig person hade kommit på att det gick att kola i stora ugnar, som murades upp av
tegel och rymde cirka 30-35 kubikmeter ved. Detta var enklare och mera lönsamt.
Här i Vrigstad var det Konrad Lönnborg, Sture Johansson, Artur Karlsson och Albert Mars, som byggde upp kolugnar och producerade gengaskol.
Sture Johansson i kompanjonskap med Konrad Lönnborg drev två ugnar i Kyrkarp och hade några anställda. Här arbetade bl.a. förutom ägarna själva, Martin Edvardsson, Sture Lantz och Bertil Fasth.
De köpte upp klenved av bönderna, men också skog på rot som de avverkade själva.
I ugnarna lavades veden så tätt som möjligt. Då blev det mera och bättre kol.
När ugnarna var fyllda täcktes de med stora plåtar och därefter täcktes de med sand. Detta dels för att få tyngden, ugnarna precis som
milorna kunde ”kasta”, som det hette på fackspråk, och dels för att hålla värmen i ugnen.
Sedan var det klart att tända och därefter vakta ugnarna under cirka en vecka innan kolet var klart. Därefter skulle ugnarna svalna några dagar innan man kunde öppna dem. Sedan skulle kolet rivas. Det fick inte vara för stora bitar.
Personbilarnas aggregat eldades vanligtvis med kol, medan lastbilar i huvudsak eldades med ”gengaspluttar”.
Då i stort sett all privatbilism var förbjuden och endast nyttotrafik tillåten var försvaret den största kunden.
Artur Karlsson och Albert Mars hade tre ugnar strax öster om Växjövägen i höjd med Mölnarp. Artur hade lastbil och svarade för erforderliga vedleveranser och Albert skötte ugnarna.
När efterfrågan på kol upphörde hösten 1945 revs ugnarna. Teglet tog Artur hand om och
använde till sitt garage, som han murade upp vid sin fastighet vid Växjövägen i Vrigstad.
Ladan, som använts som lagerlokal för kolet, köpte Åke Johansson i Sunnerby Södergård och monterade upp vid Lyckås som hölada. Den står fortfarande kvar, som ett minne av kolugnstiden.
I november 1945 upphävdes bensinransoneringen och kolugnarnas och gengasaggregatens saga var all.
