John Gustaf Albert Johansson föddes i Norra Ljunga socken 1890. Fadern hette Olaus August Johansson, allmänt kallad O.A. Föräldrarna hade diverseaffär i Sävsjö vid Lundbergsplan.
Pappans första fru dog i barnsäng 1887, Med henne hade han fyra barn. 1888 gifter han om sig och med andra hustrun får han åtta barn, varav John var ett.
John fick tidigt hjälpa till i affären och lärde sig det mesta om affärslivets hemligheter. Det var många barn och alla kunde ju inte arbeta i affären. Därför flyttar John till Vrigstad 1910, han är alltså då 20 år.
Han får plats som bodknodd i J. K. Bengtssons affär vid torget. Som Ni vet så kallades J.K. Bengtsson allmänt för ”Kilo Bengtsson”. Troligen efter hans andra namn som var Kilian.
John gifter sig 1920 med småskollärarinnan Olga Mattiasson född 1890 i Skrävlinge i Skåne. Hon kom till Vrigstads skola 1910 och tjänstgjorde där till giftermålet.
1925 lät John uppföra fastigheten Enebacken och där föddes deras två söner Mats och Sven. Mats blev läkare och Sven apotekare. Mats är död sen flera år men Sven lever och är 92 år och bor i Alingsås. 1950 köper John fastigheten Torget 1 och flyttar dit.
Jag har haft förmånen att sitta ner och intervjua John vid tre tillfällen. Första gången var 1977 då jag samtalade med John och Erik Hallström över bandspelaren. Ämnet då var ”Originella människor i Vrigstad”
Andra gången var 1981 då John och jag pratade om husen kring torget och vilka som bodde där i 1900-talets början, samt 1982 då jag satt med John och Emma Nilsson. Ämnet jag hade valt för vårt samtal var ”Fritidssysselsättningar”. Det visade sig vara helt fel ämne då John hade en arbetstid, som inte gav så mycket möjligheter till fritidsaktiviteter och ingen av dem hade lärt sig dansa så den fritid de hade ägnades mest åt läsning och handarbeten. John berättade att han bl.a. läst ”Fältskärns berättelser” i sex band av Zacharias Topelius.
Jag sa att Johns fritid var begränsad p.g.a. arbetstiden. Kilo Bengtsson öppnade affären kl. 08.00 och stängde kl. 20.00. Efter stängningsdags skulle affären städas och kassan räknas m.m. så arbetsdagen var sällan slut före nio på kvällen.
I princip skulle man vara tillgänglig alla tider på dygnet. Eftersom John bodde i huset fick han ställa upp. Det kunde knacka på fönstret när som helst på dygnet då folk ville lämna sina beställningar eller de av någon anledning missat öppettiderna. Affären hade även öppet på lördagar med samma öppettider.
Lite fritidsaktiviteter berättade dock John om. John, Axel Dahlquist, Fridolf Jakobsson i Kvarnagården och apotekaren Englund träffades vid lämpliga tillfällen och spelade Priffe. Ett kortspel liknande bridge.
De träffades alltid hos Dahlquist. När kusten var klar för en träff signalerade Dahlquist med rullgardinen till John, som bodde andra sidan torget och John förde budskapet vidare till de övriga att nu var det dags.
Det fanns också ett hemligt sällskap i Vrigstad som kallade sig STF. Det hade bildats 1912 av Gustaf och Anders Dahl samt Einar och Oscar Ralf. Medlemmarna valdes in och klarade man inte inträdesprovet så blev det inget medlemskap.
Sällskapet hade tio medlemmar. Det var: Gustaf och Anders Dahl, Einar och Oscar Ralf, John Johansson, köpman J.K. ”Kilo” Bengtsson, apotekare Englund, gästgivaren Anton Andersson, Fridolf Jakobsson, Kvarnagården, och redaktören Thorelius (för mig okänd).
Sällskapet hade sina sammankomster i Wadells lusthus vid ån. De hade tre hemliga tecken. Sammankomsterna hölls i huvudsak under sommaren då pojkarna Dahl och Ralf gästade Vrigstad.
Det var livliga tillställningar och det sjöngs mycket. Bröderna Ralf var ju sångare till yrket och Fridolf i Kvarnagården var en duktig sångare. Det var mest därför han valdes in i sällskapet trodde John. Fridolf var med i kyrkokören här i Vrigstad under många år. Men då var det en helt annan repertoar.
Kilo Bengtsson var utrustad med en kraftig kalufs på skallen. När han blev tillfrågad hur det kom sig svarade han” Ja så fastnubbad den är inifrån så tappar jag den aldrig”.
Dagen efter inspelningen med John 1981 blev jag uppringd av John. Han var lite ångerfull då han, som han uttryckte det ”var lite lösmynt under intervjun”. Det var två saker som han ångrade att han berättat. Jag tröstade honom med att det var inga problem, det gick att radera bort. För att han skulle få bekräftat att jag verkligen tog bort det han ville åkte jag till John och spolade fram bandet till de ställen som han ville ta bort. Så spelade vi över de båda avsnitten.
Ett av dem kan jag avslöja. Det var när han berättar om det hemliga sällskapet STF.
Många hade gissat vad det stod för. ”Saliggör tusen fruntimmer” trodde någon. Ingen hade gissat rätt och ingen i sällskapet hade avslöjat hemligheten. Nu tyckte John att han kunde avslöja det. Han berättade att förkortningen stod för ” Smålänningar tutar friskt”. Det är borttagit från bandet men jag tycker jag kan avslöja det. Det andra John ville ta bort var av mer känslig karaktär, varför det får följa mig i graven.
I stort sett samma gäng som var medlemmar i det hemliga sällskapet STF bildade också en badförening. De byggde ett badhus som gick ut över ån så man på en stege kunde gå ner i vattnet inifrån badhuset. Det låg strax norr om slaktaren Nydals fastighet. John var kassör i badhusföreningen och sålde aktier för fem kronor stycket.
Det var inget roligt jobb berättade John han fick sköta allt så han sålde den aktie han hade för att komma ifrån det hela. Badhusets saga var all vid den kraftiga översvämningen 1927. Då flöt badhuset iväg och fastnade i ett av brovalven där man fick slå sönder det. Vattnet stod så högt så man fick ro mellan husen i Bankgården. En fru Möller bodde i det röda huset inne på gården och Alfred Dahl fick två gånger om dagen ro henne till utedasset.
John hade skräddaren Sigfrid Haegerstam till leverantör av sina kostymer. Haegerstam kom till Vrigstad 1920 från Eksjö och öppnade skrädderi i Sandstedtska huset, som låg på nuvarande Jotos parkering. I Eksjö hade han varit militärskräddare. Enligt John var han skicklig på att sy ridbyxor, men kostymer lyckades han inte alltid med. John lyckades aldrig få en kostym som passade. De var alltid för stora. John var ju ganska liten till växten. Enligt John hade Haegerstam endast en provdocka och den sydde han alla kostymer efter.
John berättade att Lotta Bolander var en kund hos ”Kilo” Bengtsson. Hon var änka efter landstingsmannen Magnus Bolander i Holkaryd. Det var en riktigt besvärlig dam som man inte kunde lita på. En dag kom hon in i affären och skulle prova ut ett par glasögon. På sig hade hon ett förkläde som hon vänt på avigan. Hon provade och till slut bestämde hon sig för ett par som passade. Jägaren Algot Andersson på Jägersro, som tillhörde ledighetskommiten, var i affären. Han började skratta. Lotta undrade vad han skrattade åt. ”Vad ska frua med så många glasögon till” sa Algot. Algot hade nämligen sett att hon stoppat ner ett par glasögon i förklädesfickan. Hon fick snällt lämna tillbaka det paret och betala 1 krona för det paret hon provat ut.
En annan dag kom Lotta och köpte 5 kilo vetemjöl. Någon timma senare kom hon tillbaka och sa att hon fått rågmjöl istället för vetemjöl och ville byta. Påsen var inte öppnad, men när John vände på påsen stod det David Ek i botten. Då sa John att ”detta har fru Bolander inte köpt här för det står David Ek i botten. Hon tog påsen och gick efter sitt misslyckade försök. Rågmjölet var billigare än vetemjölet.
Lotta hade, som jag sa, varit gift med landstingsmannen m.m. M. A. Bolander i Holkaryd. Man kan undra hur det äktenskapet var då John berättade följande historia.
Lotta bodde i fastigheten Andersberg, förutvarande Mallanders Möbelaffär nu antikaffär. En dag gick hon till en snickare och bad honom tillverka en läm. Så blev gjort och när den var klar sattes den in i uthuset inne på gården. Hon förklarade att lämmen skulle sättas i graven mellan henne och Masse, som hon kallade sin man, för att förhindra att han kröp över till henne. Kyrkoherde Danér var hos Lotta och fösökte övertala henne att slopa lämmen. Men hon vägrade. När Lotta gick ur tiden 1926 sägs det att någon läm sattes aldrig i graven.
John berättade om en affär han gjorde under andra världskriget. Det kom ut ett rykte om att det skulle bli ransonering på gummistövlar och så fort det blir tal om ransonering blir folk som tokiga. John hade hört att Smålands Kolonial i Nässjö skulle upphöra. Han kontaktade dem och köpte hela deras lager av gummistövlar.
Dagarna före Vrigstads marknad kom en lastbil med gummistövlarna. John plockade hela skyltfönstret fullt med gummistövlar. Marknadsdagen sålde han 83 par stövlar. En fru köpte 11 par. Man och hustru skulle ha varsitt par liksom barnen. Dessutom skulle barnen ha ett par att växa i.
En annan affär John berättade om var när Gustaf Lundberg tog över Lundholmen 1914. Han satte fart på jordbruket enligt John. Från att ha varit två till tre drängar blev det nu upp till 20. Lundberg var en bra kund minns John. Ett år levererade John 20 vagnslaster kalk i omgångar till Lundholmen. Kalken hämtades med häst och vagn av drängar från Lundholmen vid Stockaryds station. Varje järnvägsvagn innehöll 10.000 kilo kalk, som snabbt lastades över till de hästdragna vagnar.
Efter Kilo Bengtssons bortgång i december 1930 övertog John affären 1931. Han drev den till 1947 då Gunnar Gustafsson blev ny ägare.
John blev nu kamrer i Skånska Banken, som hade sitt kontor i den norra delen av nuvarande Jotos eller Hemköps fastighet. Fram till 1972 skötte John bankens kontor.
Som jag sa tidigare intervjuade jag John sista gången 1982, det var den 21 juli. Tre veckor senare lämnade John det jordiska.
© Stig Marz