Torget 1

Torgvandring 2017-09-03
© Stig Marz

Jag tror jag vågar säga att det hus vi har framför oss är Vrigstads äldsta hus. På en karta från 1600-talets andra hälft ligger ett hus just på denna plats och anges då vara Gästgivargård. Med största sannolikhet är det detta huset.

Då vi under vår vandring kommer att beröra Gästgiverier är det på sin plats att i korthet nämna något om Gästgivareväsendets historia. Redan på 1200-talet hade problemen med våldgästning uppmärksammats, vilket resulterade i att det lagstadgades om att i varje by skulle tillsättas en s.k. skjutsrättare, som mot betalning skulle anvisa var de resande kunde få kost och logi. Detta gällde fram till Gästgivare förordningen kom 1649.

Vilka de första skjutsrättarna i Vrigstad var vet vi inte, men 1636 var Per i Boda Skjutsrättare. Han avlöstes 1646 av Peder Jonsson i Höga Stenstorp, som låg intill Lundholmen.

Varför fanns Skjutsrättarna just i Boda och Lundholmen, kan man fråga sig? Det var så att dåvarande vägen mellan Jönköping och Växjö vek av vid Boda och gick över fälten vid Lundholmen och över en bro som gick över ån mellan Högebrosjön och Pelikroken och vidare söderut över Sunnerby Norregårds ägor och förbi Bautastenarna, som står där. Om inte vägen är upplöjd så kan man se den än idag. Den fanns i varje fall kvar 1977 då jag var där och fotograferade bautastenarna.

Namnet Högebrosjön är ett arv efter den bro som gick över ån där. Namnet Högbro säger att det var en riktig bro och inte ett vadställe. Pelikroken är säkerligen en förvanskning av ”Pelarkrog”. Utefter färdvägarna fanns under medeltiden s.k. pelarkrogar där vägarna gick intill vattendrag. Pelarkrogarna bestod av en påle med krokar där det hängde krus, som de resande använde för att ta upp vatten ur vattendraget och dricka till den medhavda reskosten..

När byggdes då detta hus? Min teori är följande: 1649 kom den lag som kom att kallas ”Krogare-och Gästgifware ordningen”. Det gamla systemet med skjutsrättare upphörde och resandet knöts nu till Gästgivargårdar, som skulle ligga med c:a två mils avstånd ifrån varandra.

Vi vet att bron över ån mellan Högebrosjön och Pelikroken , som jag nämnde om tidigare, var ganska förfallen vid 1600-talets mitt men bron i Vrigstad var i gott skick varför vägen Jönköping-Växjö nu kom att gå genom Vrigstad. Vägen österifrån hade sedan tidigare vikit av här vid torget och gått söderut, ungefär med samma sträckning den har idag och anslutit till Jönköping-Växjövägen i Sunnerby.

Så länge den gamla vägsträckningen var i bruk var Kyrkarp skjutsställe och krog. När vägsträckningen sedan kom att gå genom Vrigstad lades gästgivargården i Kyrkarp ned och en av gårdarna i Lundby blev gästgivaregård. 1656 har vi nämnligen en gästgivare Nils Eriksson i Lundby. Han avsäger sig gästgiveriet 1665 och Lunnaberg anses som en bättre plats för gästgiveri 1666. Det var ju ganska logiskt då alla resande söderut passerade Lunnaberg, även de som kom österifrån, från Vetlanda och Eksjö. Marknadsplatsen låg ju också utefter Växjövägen, vilket säkert var en av anledningarna till att Lunnaberg blev gästgiveri.

I Lunnaberg var gästgiveriet fram till 1687-88, då gästgivaren Nils Andersson flyttar till detta huset, det vi idag kallar Torget 1. Huset var då troligen nybyggt varför vi troligtvis med viss reservation kan ange byggnadsåret till 1687-88. Enligt reglerna skulle Gästgivargårdarna ha, förutom gästgivarens egna rum, tre kammare, en för ”adlige ståndspersoner”, en för ”annat hederligt folk”, och en för ”gemene man”, d.v.s. vanligt folk.

Huset hade ursprungligen endast en våning, men skall enligt ett försäkringsbrev vara påbyggt med en andra våning 1795. John Johansson, som övertog huset 1930 har berättat att han 1938 gjorde en omfattande renovering och kunde då konstatera att övervåningens timmer var av helt annan grovlek och behuggning. Han lät då också riva en stor bakugn, som var så djup att man inte nådde botten med ett räfseskaft enligt John.

Huset uppfördes ursprungligen som Gästgivargård, vågar vi nog säga och jag tror jag är ganska nära sanningen om jag säger att här var gästgivargård till omkring 1845. Då blev fastigheten Torget 9 gästgiveri.

Här i Torget 1 etablerade sig 1848 en handlanden Frans August Petersson, som följdes av Magnus Lindahl, Boberg och Sjölander, vilka alla drev lanthandel i huset.

Näringsfrihetsförordningen, som kom 1846, tillät näringsidkare att etablera sig på landsbygden, vilket inte varit möjligt tidigare.

1869 flyttade Albert Wadell hit och öppnade affär. Han kom från Bolagsgården där han haft diverseaffär ett antal år.

1897 gjorde Wadell konkurs och störste fodringsägare var grossistföretaget Berggren i Halmstad. Två systrar Berggren övertog affären. De överlämnade den ganska snart till Carl Sandwall, som gjorde konkurs 1900.

1901 tog John Kilian Bengtsson över affären. Han kallades allmänt för ”Kilo Bengtsson”. Han var Halläning, född i Breared och hade haft affär i Skillingaryd. Han drev framgångsrikt affären till 1930 då han avled.

John Johansson, född i Sävsjö 1890, kom som affärsbiträde till Kilo Bengtsson 1910. Efter Bengtssons bortgång övertog John affären och huset.

John drev affären till 1947 då ny ägare blev Gunnar Gustafsson, som tidigare varit föreståndare för Konsumbutiken i Vrigstad. 1968 lade Gunnar ned affären. I och med det var diversehandelns saga all i huset.

Samma år tog Biblioteket över de gamla butikslokalerna och hade sin verksamhet här till 1982 då biblioteket flyttade till Torget 9, som vi så småningom kommer till.

Lite kuriosa
1895 etablerade Telefon AB L. M. Ericsson en telefonstation i ett rum i husets östra del. Den som skötte växeln var Jochen Dahlström, dotterson till prosten Bergqvist i Vrigstad. Hans far var Regementsskrivare och hade 1869 rymt till Amerika med regementskassan. Jochen hade att betjäna sju abonnenter, så det var nog ett ganska behagligt jobb. Telefonstationen var kvar här till 1906 då den flyttade till Torget 2 där den sedan var kvar till automatiseringen 1962.

Säkerligen har många prominenta personer övernattat här under tiden huset var Gästgivargård. En som vi med säkerhet vet övernattat här är självaste ”Blomsterkungen” Carl von Linné. Den 17 augusti 1741 övernattade han här berättar han i sina anteckningar på sin Gotländska resa.

Kilo Bengtsson, som hade affär här under åren 1901 till 1930, var en glad och trevlig sällskapsmänniska. Gustaf Dahl har berättat följande historia för mig, som här kommer i förkortad version: Det hela utspelade sig på våren 1914. Man började ana att ett världskrig inte var så avlägset. Vrigstads ledighetskommitte satt på kaffesäckarna i Bengtssons affär och spekulerade. Någon hade hört att det skulle bli ransonering på bl.a. kaffe och att det också var risk för att det skulle bli ont om bröd. Ett rykte hade spritts om att en Dansk hade köpt upp Stockaryds mosse och skulle göra knäckebröd av torven. Festprissen Kilo sa: ”Innan tiderna blir för svåra ska vi roa oss rejält. Vi reser till Köpenhamn och på vägen kan vi besöka Gustaf Dahl i Lund, han kan behöva lite avbrott i studierna”. Sagt och gjort.

När sällskapet steg av tåget i Lund sa Kilo:”Jag har lite ont i halsen”. ”Det ska vi snart skölja bort med lämpliga drycker”, sa någon i sällskapet. Men dryckerna, som intogs på Akademiska föreningens restaurang, ledde inte till någon förbättring. Fram på natten fick de hjälpa Kilo upp på hans rum på hotellet.Där blev han liggande i hög feber. Det lilla sällskapet försökte muntra upp honom, men inget hjälpte, Kilo blev bara sämre och sämre.

Gustaf, som hade gjort rekryten som sjukvårdssoldat, kunde konstatera att hans halsonda var en halsböld. Då inga tillräckligt långa knivar fanns att tillgå för ett operativt ingrepp, visste någon att varm öl tillsatt med ingefära skulle vara bra mot halsböld. Man blandade till ”medicinen”, men vad som hände var att Kilo fick ett kvävningsanfall och blev högröd i ansiktet. Medan man diskuterade vad man skulle göra reste sig Kilo upp i sängen och med blodsprängda ögon väste han fram:”Ge mig en revolver”.

Kilo uttalade revolver med sina Halländska tungrots r med så kraftig skorrning att halsbölden brast. Efter ett par dagar var Kilo återställd och sällskapet kunde återvända till Vrigstad. Efteråt sa kilo:”Till Köpenhamn kom vi inte men det blev lika dyrt i alla fall”.