Nils Åhlén

Uppväxt
Det är den 3 november 1902, i Åsenhöga skolhus, har folkskollärare och kantor Johan Alfred Åhlén och hans hustru Klara (Karolina) Emilia välsignats med en nyfödd son. Sonen får namnet Nils Alfred Samuel Åhlén. Nils är yngst i en barnaskara bestående av Gertrud ( född 1890 i Ingatorp), Erik (född 1892 i Ingatorp), Carl (1893 i Åsenhöga), Sigrid (1896 i Åsenhöga). Nils döptes den 7 december 1902, troligtvis i skolhuset, och mamma Emilia kyrktogs samma dag. Nils far Johan Alfred Jonasson föddes 20 december 1855 i Gynnås Smedsgård, Åsenhöga socken. Istället för att ta över gården, vilket var brukligt att äldste sonen gjorde, utbildade han sig till organist i Skara och sen tog han lärarexamen vid folkskoleseminariet i Göteborg 1886,

Jonasson var ett vanligt namn, då seden var att barnen tog sin faders tilltalsnamn och la till son eller dotter. Detta ledde ofta till förväxlingar och därför uppmanade rektorer vid läroverk och seminarier att eleverna skulle ta nya efternamn. Förslaget var att man skulle bilda det nya namnet av namnet på hemgården eller socknen man kom ifrån. Johan föreslog namnet Åsén efter Åsenhöga men rektorn sa att det redan fanns. Då föreslog han att ändra det till Ålén. Johan visste inte om någon hette så, så han trodde sig vara Sveriges första Ålén. Den riksberömde Åhlén, som startade Holms postorderfirma, kom från socknen Åhl i Dalarna. Vem som verkligen var först förtäljer inte historien. Johan ändrade snart stavningen till Åhlén med h, men i folkmun kallades han för Ålen.

1889 gifte han sig med Klara Emilia Andersson. Emilia föddes 19/10 1863. Hon kom från gården Hovmannakull i Gnosjö . Emilia gick igenom någon form av textillärarkurs och fick undervisa i slöjd och var slöjdlärarinna vid Kyrkskolan i Åsenhöga fram till sin pensionering Den första fasta tjänsten  fick Johan Alfred 1887 i Ingatorp. 1893 så flyttade familjen till födelseförsamlingen Åsenhöga. Familjen bodde i en lägenhet i skolhusets ovanvåning, idag församlingshem, mitt emot kyrkan. Johan Alfred kom tidigt med i den väckelserörelse, som från 1870-talet och ganska lång tid framöver gick fram över särskilt Jönköpings län. Han var i många år ordförande i Åsenhöga missionsförsamling. Man kan ju undra hur detta engagemang gick ihop med tjänsten som organist och klockare i församlingens kyrka, men Johan Alfred var mycket glad åt sin befattning. Mamma Emilia, däremot, hade en delvis annan kyrklig bakgrund. Hennes mor räknade sig till de västbokristna. Hon läste sina andaktsböner mycket flitigt. De Åhlénska barnen skulle så regelbundet som möjligt vara med om högmässan under uppväxtåren, ja också längre fram.

Nils uppväxt fram till konfirmationen präglades av den kristna andan och det fromhetsliv som rådde i hemmet. Det fanns mycket värme och kärlek i vardagslivet, i det Åhlénska hemmet. Barnen fick under hela sin uppväxt inpräntat i medvetandet om livets fallgropar, det vill säga först och främst all beröring med sprit, dans och världens nöjeslystnad.  I barndomshemmet rådde sträng absolutism enligt nykterhetsföreningen Blå Bandets rigorösa regler. (Blå bandet har sitt ursprung i USA där en emigrant, som fastnade i alkoholens nät, startade rörelsen. Den finns kvar i Sverige än idag som en folkrörelse och de ger bland annat ut en tidning). Att smaka ett enda glas sprit av någon sort var nära nog, enligt frikyrklig
moralkodex, värre än synden. Även litteratur nagelfors innan barnen fick ta del av dem. Bara romaner med kristligt innehåll och skrivna  av säkra och kända författare kunde tillåtas. När Nils Holgersson rekommenderades som läsebok i tredje och fjärde klass blev det rabalder i kyrkostämman i Åsenhöga som yrkade på avslag för inköp av denna bok för det var ju bara sagor utan djupare innehåll. Nils fick i förväg läsa början på boken och det var hans första litterära upplevelse, därefter blev det Onkel Toms stuga som pappa Johan Alfred läste högt för Nils och Emilia. 

De som var barn till församlingens klockare och organist satt under högmässobesöken på pinnstolar, som stod på ömse sidor om orgelns tangentbord. Det var en förmån, för de ordinarie kyrkbänkarna var en prövning för både kropp men även för själ med tanke på den långa predikan, som varade cirka 45 minuter. Barnen skull lära sig att skapligt kunna spela efter noter. Övningsboken för pianospel kallade barnen Åhlén för ”Bockletts” eftersom de inte kunde uttala utgivarens namn. I hemmet fanns en taffel av tyskt fabrikat, som de alla hamrade på. För varje övningsstycke, som Nils spelade upp för sin far, fick han två öre, men när han kunde spela en koral med båda händerna och utan att staka sig var belöningen 25 öre från modern. Denna träning ledde så småningom till att han kunde traktera kyrkorgeln med enkla grepp och registrering. Under gymnasietiden i Växjö fick han en termins undervisning av skolans musiklärare, men då han inte hade tillgång till något piano att öva på så avbröts undervisningen. Han fick vikariera för sin far några gånger och ibland på sommaren för faderns ersättare under studieåren i Lund. Även några gånger under sista året på gymnasiet vikarierade han som organist under morgonbönen i aulan.

Johan Alfred och Emilia var under åren 1902 – 1929 delägare i Götarps Brunns och Badanstalt. Johan Alfred var kamrer. Åren 1914 – 1929 drev Johan Alfred och Emilia badanstaltens restaurang. Varje sommar tillbringade familjen på Götarps Brunn, där barnen, med stigande ålder, fick hjälpa till med diverse göromål. Nils sålde badbiljetter, svarade i telefon, tog emot gäster och inte minst ”vallade” dem i omgivningarna, t ex ordnades utfärder till bland annat Isaberg. De ordnade även små soaréer när de var tillräckligt många, där både gäster och barnen Åhlén framträdde. Så stor vinst blev det inte av denna rörelse, inte i pengar, men det inköptes varor till hushållet på så sätt, att det blev några ”hästalass” över av sådana varor för hushållet, så som mjöl, gryn, kaffe med mera, att det räckte till största delen av vintern för Johan Alfred och Emilia. Om inte denna tillgång hade funnits så hade de knappast kunnat hjälpa sina barn till skolutbildning. Till inkomsterna från Götarps Brunn bör också räknas att hela familjen åt gratis i restaurangen hela sommaren.

Studietid
Efter genomgången folkskola fortsatte Nils med gymnasiestudier vid Läroverket i Växjö. En solig majdag 1925 rusade 25 överlyckliga studenter ut genom det gamla läroverkets huvudentré. Examensdagen bestod av förhör i sju ämnen. Nils var ”latinare” och efter två timmars väntan öppnades dörren från kollegierummet, där studenternas prestationer manglats av hårda och krävande censorer, och ut kom klassföreståndaren och samlade studenterna kring sig. Han hade den gröna lärarfickboken i handen och meddelade att tre av studenterna inte fick följa med de andra ut genom de stora dörrarna utan fick i tysthet smyga ut bakvägen. Nils var inte en av dem. Det var en gammal sed i Växjö, att om någon kuggats, öppnades endast den ena av de båda entrédörrarna vid huvudingången. När så nu skedde, gick ett sus av besvikelse över hela den stora skaran av väntande ute på skolgården. Tre var inte med! Något sådant hade inte hänt på år och dag i Växjö. Utan sång tågade de nybakade studenterna till residenstorget där de äntligen fick sjunga ”Sjung om studentens lyckliga da´r”. Nils bror Erik var med, han skulle ta sin folkskollärarexamen några dagar senare. Nils och hans kamrater tågade över järnvägsbron, som förband södra stadsdelen med centrum, och på trappan till Anna Ströbecks hus, där Nils hade bott under studietiden, stod inackorderingsvärdinnan Anna och tog emot dem med öppna armar. En festlig måltid var uppdukad men innan Nils satte sig till bords så ringde han hem till föräldrarna och talade om att allt nu var lyckligt över. Föräldrarna hade gått och oroat sig över varför samtalet med beskedet dröjde så länge. Nu hade deras yngste i familjen äntligen kommit så långt i livet – men icke utan bekymmer vare sig för dem med stora uppoffringar eller för honom, som denna dag kände en lycka gränsande till salighet och tacksamhet att ha nått denna anhalt på den fortsatta vägen mot ett mer slutgiltigt mål för ett levnadskall i tiden.

Sagt och gjort efter gymnasiestudierna stundade fyra och ett halvt års teologistudier i Lund. Då Nils läst latinlinjen med matematik fick han börja studierna i Lund med att jämsides med övriga kurser komplettera grekiska. Som teologie studiosus var man på den tiden tvungen att först avlägga, vid filosofiska fakulteten, en så kallad teologisk-filosofisk examen i ämnena filosofi, grekiska och hebreiska. Det tog tre terminer, om man ej hade grekiska med i studentbetyget. Så det blev en tvingande nödvändighet för en medellös teologie studiosus att klara teologie kandidatexamen fortast möjligt. Nils lyckades bli klar med detta på fem terminer, varav ämnet nya testamentets exegetik,med mycket grekisk text , tog nära två terminer.

Den 29 maj, Kristi Himmelsfärdsdag, 1930 stod Nils i ’Växjö Domkyrka och vigdes till präst av Biskop Edgard Reuterskiöld. Nils personliga assistent var kyrkoherden i Rydaholm, Frans
Höijer, som var kyrkoherde i Åsenhöga under åren 1919 – 1926. Dagen före prästvigningen hölls själva prästexaminationen inför domkapitlet. Examinatorer var förutom biskop och domprost några av lektorerna vid gymnasiet. Studenterna förhördes i några av de ämnen som ingick i den teologiska kandidatexamen. Förhöret bestod huvudsakligen av samtal i de av examinatorerna valda ämnena. Söndagen före prästvigningen skulle varje aspirant till prästexamen predika i Domkyrkan eller i Öjaby kyrka. Nils fick Öjaby på sin lott. Åhörare var domprost Brundin. Ämnet för predikan var ”Bönens väsen och värde”. I Öjaby skulle prästkandidaten svara för hela gudstjänsten medan det i Domkyrkan räckte med endast predikan. Efter högmässan blev Nils bjuden till domprosten på kyrkkaffe.

Det var en strålande vacker Kristi Himmelsfärdsdag. Det var med bävan, ödmjukhet och tacksamhet som Nils för första gången tog på sig sina prästkläder. I högmässan, som föregick prästvigningen, predikade domprost Brundin. Processionen utgick från den extra sakristia, som då fanns i södra delen av tornbyggnaden. I processionen gick fyra prästkandidater med assistenter och sist biskopen, den blide vänlige, hjärtegode Edgar Reuterskiöld, han som under sin tid som professor i Uppsala kallades för ”ungdomens präst”. Han blev under sina få år i Växjö de unga prästernas biskop. Bland det yngre prästerskapet i stiftet var det endast dem, som han själv prästvigt, som han tilltalade med du. På den tiden var det nästan enbart prostarna, som var du med biskopen. Innerst inne hade han, Reuterskiöld, säkert velat säga du till alla sina ämbetsbröder i Växjö stift. När Nils nu stod där i vigningens högtidsstund, hade han nått sina drömmars mål? Hur blev det så att han valde prästyrket? Han växte upp med sockenkyrkan som närmsta granne. I kyrkan skulle de gå – ofta – liksom de skulle vara med på alla ”möten” som hölls i skolsalen under tjänstebostaden där familjen Åhlén bodde. Ibland kom det kringresande predikanter och de bodde då över i hans hem. Han mindes dem väl, de kom ju igen med jämna mellanrum. Nästan alla var originella och pojkarna lärde sig deras egenheter i ord och gester. Kyrkan hade konstigt nog en stor dragningskraft på Nils. Pappa Johan Alfred gick alltid en stund efter ”första ringningen” om söndagarna upp i kyrkan och övade på orgeln. Den var då ganska ny med två manualer och fotpedalsstämma. På söndagar fick Nils inte gå till Ekhaga och leka med sina kamrater. (Ekhaga var handelsboden i Åsenhöga. I handlarfamiljen fanns det fyra pojkar och tre av dem var Nils lekkamrater). Därför blev det så att han ofta gick upp till kyrkan och inväntade sammanringningen med sin far och ringaren och hans biträde. Biträdet, Alfred, lärde Nils att ringa i lillklockan, som användes solo vid den så kallade prästringningen, det vill säga då prästen kom i allén, som då ledde fram till kyrkbacken. Eftersom klockorna manövrerades med fottrampor, måste man ha lärt sig den konsten, innan man kunde hantera någon av klockorna i tornet. För att lära sig detta så letade han och kamraterna på Ekhaga fram de största björkvedsklumparna i vedskjulet, spikade och band fast dem på delar av en gärdsgårdsstör, hängde upp dem mellan två nära stående träd och försåg stören med en ordentlig trampa. Så lärde de sig konsten att ringa i takt. Var det kanske där på kyrktrappan och i vapenhuset med ”körkepersonalen” som hans levnadsbanas första sköra trådar tog sin början. Tanken på att bli präst hade mognat fram under flera år.

En söndag, under de första gymnasieåren, då han satt på den vanliga platsen bredvid orgelbordet förstrött lyssnade på prosten Höijers predikan, kom en inre röst alldeles oförberett, kanske svävade hans tankar långt utanför kyrkorummet, men kyrkorummets stillhet och harmoni kändes på något sätt som en överraskande samhörighet med det, som föregick just där och då. Häpen förnam han orden: ”Varför skulle inte du kunna bli präst?”. Den korta upplevelsen förflyktigades snabbt och han tänkte inte så mycket på den. Dock lämnade nog inte tanken honom för i tredje ring kom tanken tillbaka. Han bodde inackorderad hos Anna Ströbäck, som med goda vänners hjälp köpt det stora vackra huset, beläget i hörnet av Parkgatan och Södra Järnvägsgatan i Växjö, det så kallade Quidingska huset i Växjö. Där under hennes inverkan mognade tanken, att bli präst.

Med på prästvigningen var Nils föräldrar, systrarna Sigrid och Gertrud, Gertruds make Oskar Härenstam, brodern Erik med fru Svea. Med var också fästmön Gertrud och hennes föräldrar Johan Alfred och Maria Fredén från Gnosjö. Nils och Gertrud var ett par sedan två år tillbaka. I denna stund så stod drömmen om det egna hemmet i en prästgård någonstans i Växjö stift närmare än någonsin för de unga tu. Nils tankar gick i denna högtidliga stund till hans föräldrar. Det var tankar av tacksamhet för allt de uppoffrat för hans skull och för att han nu helt ovetandes hade uppfyllt en av sin mors önskningar om att någon av sönerna skulle bli präst. Nils föräldrar hade aldrig tidigare varit med om gudstjänst av denna karaktär och nu hörde de även till dem som inbjudits till den obligatoriska middagen på Östrabo som biskopsparet arrangerade. Med på middagen, och som närmast anhörig, var också Gertrud.Som fästmö räknades man som anhörig och Nils och hon fick till och med sitta bredvid varandra.

Första prästtiden
Två dagar senare satt Nils på tåget till Jönköping. Han möttes upp av den unge kyrkoherden i det pastorat Rogberga,, nära länshuvudstaden, där han skulle vara adjunkt i sex veckor. Där fick han direkt ta över hela ruljangsen då kyrkoherde med fru reste bort en vecka. Där stod han då helt ensam, helt oerfaren och betänksam inför det ansvarsfulla arbete. Två högmässor dagen därpå, fraktad mellan kyrkorna av arrendatorn med hästskjuts, svara för expeditionen, hålla avslutning vid skolan i tätorten, närvara vid veckans symöte och så vidare. Helt oerfaren inom folkbokföring då han aldrig hade fått träna på det under studietiden. Det gick ändå skapligt och inga missöden inträffade denna ensamma vecka. Resterande veckor av adjunktstiden avlöpte väl. Han bodde inackorderad hos kyrkoherdeparet, ett omaka äktenskap, hon sex år äldre och från pingströrelsen och han uppvuxen i en Västboförsamling, som kanske var stiftets kyrksammaste. Det var tydligt att hon efter hand hade format hans fromhet och uppträdande som kyrkoherde efter sin andliga hemmiljös mönster. Till exempel så skulle gudstjänsten utslätas så att den allt mer fick en karaktär av frikyrkoförsamlingens. Hon hade bestämda åsikter om det mesta och framför allt i fråga om det dagliga livets kristliga och moraliska observans. Som exempelvis vid middagsbordet en dag kom samtalet in på det nya hårmodet för damer, det som kallades shingling. Kyrkoherdefrun ansåg att det var i strid med de Paulinska anvisningarna
att kapa sin förnämsta yttre prydnad, sin hårfläta. Efter att ha lyssnat en stund, sa Nils: ”Jo, min fästmö är shinglad”. Då sa frun: ”Då är hon inte välkommen hit”. Efter sina sex veckor
avslutades adjunktstiden och nya uppdrag stod på tur.

Nu gick turen till Fryele, utanför Värnamo, för ett vikariat på tre veckor då kyrkoherdeparet var på Öland för att vårda sin hälsa. Det finns inte så mycket att berätta från denna korta tid, men Fryele ligger inte så långt ifrån Gnosjö och i Gnosjö stationshus fanns Gertrud. Nils tog första bästa tillfälle att ta cykeln de 14 kilometerna till Värnamo och sedan tåget till Gnosjö. Det blev ett kärt besök då de unga tu inte kunde träffas så ofta. Under tiden i Fryele gick Nils i väntans tider för att få veta vart hans färd skulle gå vidare. Den gick långt, till Gårdsby strax utanför Växjö, för ett två månader långt förordnande. Nils tyckte att det var spännande att få tjänst i en församling med annat kyrkligt klimat, det låg nära Växjö, hans skolstad, och möjligheterna att få träffa sin käresta ibland var mycket större. Hon kunde nämligen utnyttja någon av stinsfamiljens fribiljetter och komma till Alvesta. Det var med viss bävan Nils reste till Gårdsby. Han visste att han där skulle få en mer kritisk och fordrande församling att predika för. Gårdsbyborna visste sitt värde som bärare av gamla traditioner från den tiden, då pastoratet var biskopsprebende (ett prebende är ett pastorat som betalade lön för någon som huvud­sakligen tjänst­gjorde på annat håll t.ex. biskop el. professor). Där hade biskop Tegnér predikat flera gånger och vid kyrkans invigning hade han hyllat en av kyrkvärdarna offentligt för hans uppoffrande och ovärderliga insatser för att föra det stora kyrkobygget i hamn. Tegnér höll hyllningstalet format till en vacker dikt och den dagen predikade biskop Tegnér på vers. Prästfamiljen hade några månader tidigare drabbats av stor sorg då kyrkoherden, tillika make och far, hade lämnat de sina och sin tjänst efter en kort tids sjukdom. Så Nils förordnande innebar alltså en vicepastorstjänst. Ännu 1930 tillhörde det prästens ämbetsplikter att vara ordförande i skolrådet, vilket inte Nils upplevde som betungande. I Gårdsby församling var kyrksamheten tämligen god. Det satte press på Nils att förbereda sina predikningar väl. Diverse förrättningar höll han under tiden i Gårdsby. Han minns särskilt en vigsel, som hölls i prästgården. Till hans förvåning mötte han en brud klädd i svart!! När han frågade prästfrun om orsaken, så fick han till svar att de redan hade ett barn tillsammans och då fick man ej vara klädd i oskuldens färg och ej mindre bära brudkrona.

Uppbrottet från Gårdsby kom tidigare än väntat. Enligt Domkapitlet skulle förordnandet räcka till omkring 1 november 1930. Cirka en månad före öppnade Nils Smålandsposten och fick till sin överraskning läsa att han förordnats till pastorsadjunkt i Villstad från och med den 1 oktober. Detta kom utan någon förvarning, så behandlade man de extra ordinarie prästerna. Så det blev till att packa sina pinaler och ge sig i väg. Nils var övertygad om att några trådar i hans livsmönster nu tvinnades genom Guds godhet och ledning. Hans nya tjänst skulle ge honom erfarenheter, som kanske inte hade bjudits honom på annat håll just då. Här skulle han nu få en erfaren handledare och en faderlig vän och han behövde bådadera. Tåget stannade i Smålandsstenar och där blev Nils upplockad av den gamle prosten Håkan Nordström. Nordström överlät allt predikande på den unge adjunkten. Han framförde aldrig någon kritik och gav heller inte några goda råd om hur Nils kunde förbättra sina predikningar. Kyrkböckerna däremot vakade Nordström över som om de vore en dyrbar skatt och de förrättningar, som ägde rum i prästgården, vigsel och dop, skötte han själv. Detta innebar att Nils inte fick någon övning eller handledning i dessa arbetsmoment som ingår i en prästs vardag. Nils fick ta hand om besöken hos sjuka och gamla. Vilken betydelse det gav för hans framtida arbete anande han ej då. Den snörika vintern 1931 hade Nils fått ett förslag om en komministertjänst i Hamneda utanför Ljungby. Det gällde för honom att söka allt så att han och Gertrud skulle kunna starta sitt gemensamma liv. Att gifta sig utan att ha en fast plats var på den tiden nästan otänkbart. Han provpredikade en söndag i fastan och hade själv rätt stora förväntningar då prästgårdsarrendatorn efter avslutad gudstjänst kom fram och hälsade honom välkommen till församlingen. Men så blev det inte och det blev en dyster eftermiddag i Villstads prästgård efter beskedet. Gertrud uppmuntrade honom på alla sätt och sa ”Det var nog inte meningen, att vi skulle dit. Vi får kanske något bättre.”. Och så blev det ju senare. Efter valet fick Nils höra att komministeränkan troligtvis hade planer på att få stanna kvar i Prästgården som hushållerska till en ogift präst. Nils erinrade sig att hon hade frågat honom om han var förlovad eftersom han hade en ring på fingret, och det var han ju. Därtill kom att kantorn och folkskollärarinnan vid kyrkskolan var ogift och spekulerade i möjligheten att en oförlovad präst skulle uppenbara sig. Båda dessa kvinnor drev var för sig, blev Nils informerad om, en kampanj för den tredje kandidaten. Han hade ingen ring på sin hand. Det blev han som fick tjänsten. Men, men det visade sig att han var hemligt förlovad och gifte sig strax efter tillträdet. I april samma år var Nils inbjuden att assistera vid kyrkoherdeinstallationen i Åsenhöga. Efter middagen i Prästgården kom den vänlige biskopen fram och förhörde sig om hur Nils hade det ute på arbetsfältet. Nils berättade att han önskade byta tjänst och biskopen bad honom komma till Östrabo för ett besök i början av maj. Gertrud och Nils, och en väninna till Gertrud, begav sig till Växjö i en lånad bil. Biskopen erbjöd honom en tjänst som adjunkt hos en kyrkoherde i Sunnerbo kontrakt. En tjänst som han trodde skulle tilltala Nils och vara trivsam och lärorik. Men Nils hade andra planer, vilket förvånade biskopen. Nils bad om att få bli pastor i Båraryds pastorat med bostadsort i Gislaved. Det innebar ett förordnande på ett år, var självständigt och framförallt tre mil från Gnosjö med goda förbindelser med tåg och buss. Biskopens reaktion blev stor förvåning. ”Vill du verkligen ha det. Det blir jobbigt, då du är ensam till allt!”. Nils svarade att han skulle bli tacksam om det kunde bli så. Och så blev det.

Den första juni 1931 tillträdde Nils tjänsten som pastor i Båraryds pastorat. Med tacksamhet i hjärtat skildes han från det vänliga och omtänksamma prostparet i Villstad och från den fina
och kyrksamma församlingen, som mött sin adjunkt med så mycket godhet, vänlighet och överseende. Väl framme i Gislaved möttes han av sitt nya värdfolk som var trivsamma och lättillgängliga människor. Arbetet i de båda församlingarna rullade på. Det var skolavslutningar, konfirmandundervisning, gudstjänster och övriga prästgöromål. Kyrkvärdar och personal var trevliga både i Gislaved och i Båraryd. Närheten till Gnosjö var en stor fördel och på söndagseftermiddagarna kunde Nils ta tåg eller buss dit och få stanna hos sitt hjärtans kär och hennes föräldrar till måndag förmiddag, ibland till och med till tisdagen. För de båda unga tu, som hade blicken riktad mot framtiden och sitt gemensamma liv var tiden oviss. Lediga tjänster i prästernas facktidning studerades noga. Att välja och vraka gällde knappast ”det andliga ståndet”. Men framåt sommaren dök det upp en komministerbefattning i Kalmar län. Karlslunda hette församlingen, ett namn Nils aldrig hade hört talas om. Han sökte tjänsten och fick komma dit för provpredikan som kandidat nummer tre. De andra två kandidaterna var från Kalmartrakten, den ene kom till och med från grannförsamlingen till Karlslunda. Sista söndagen i september 1931 var det dags att visa upp sig. Skådeplatsen var Karlslunda oansenliga träkyrka, som var smockfull med åhörare. Tillsammans med sin syster Gertrud och hennes make Oskar Härenstam åkte de till en del av Småland dit vägarna inte ofta ledde. Syster Sigrid följde också med. Predikan genomfördes och sen gick han där med sin oro och undran om hur det skulle gå. Denna gång intalade han sig själv att inte ta ut segern i förskott. Dels var han inte nöjd med sin provpredikan och dels hade han hört att en av de andra kandidaterna hade sagt sig ha stora förhoppningar om att bli vald Veckan före valet i Karlslunda var Gertrud och Nils bjudna på bröllop i Rydaholms prästgård. Där mötte Nils en av gästerna, Henry Arfwidsson, som bara några månader tidigare hade blivit komminister i Oskars församling, en mil från Karlslunda. Vid samtal dem emellan så kunde Henry berätta att han nyligen träffat en Karlslundabo och frågat honom om vem han trodde skulle få tjänsten i Karlslunda. Han hade svarat att det troligtvis blir den ”tredje”, det vill säga Nils. Då tändes hoppet hos Nils och Gertrud – kanske ändå! Så kom valdagen. Denna söndag skulle Nils och hans syskon träffas i hemmet i Åsenhöga för att fira moderns födelsedag, men först skulle han åka till Gnosjö. Gertruds föräldrar hade varit i Båraryd på högmässan och de tog sällskap hem till Gnosjö. På perrongen stod
Gertrud och tog emot dem. Efter välkomstpussen sa hon, ”Ja, då får jag gratulera den nye komministern i Karlslunda.” . ”Du ska inte skämta om sådana saker” svarade Nils. Då berättade Gertrud att Henry Arfwidsson hade ringt och berättat att han hade tagit reda på valutgången och Nils hade fått stor majoritet. Den fruktade kandidaten fick knappt tio röster och den andre 30 själv hade Nils fått 158 röster. Tacksamheten och glädjen var nästan ofattbar hos de båda unga, äntligen såg de målet på sin resa mot det gemensamma livet. Tillträdet skulle bli den 1 maj 1932 så de hade lång tid på sig att planera för att, med begränsade resurser, kunna rusta upp en prästgård med nio rum. Så kom då dagen för avskedsgudstjänst i Gislaveds kyrka. Som brukligt var så skulle han, innan han lämnade predikstolen, säga några tacksamhetens ord för den tid han varit församlingens präst med alla sina brister och oerfarenheter, vilka han hoppades församlingen hade haft överseende med. Men nu inträffade något som inte var så brukligt. Kyrkvärdarna hade efter samråd med en del andra kyrkfolk bett Nils att ta emot en frivillig gåva i koret i Gislaveds kyrka bestående av en kollekt helt enkelt. Då skulle han också få tillfälle att ta ett mer personligt farväl. Det var mycket folk i kyrkan och härigenom fick han en avskedsgåva på mer än 200 kr, mycket pengar på den tiden och mycket välkommet.

Tiden i Karlslunda 1932 – 1941
Ett nytt kapitel börjar i Nils liv då han den andre eller tredje maj anländer med taxi från Vissefjärda station till en villa i Påryd där en mottagningskommitté hade samlats för att välkomna den nye komministern. Han skulle bo inackorderad i denna villa hos en fru Thordow tills prästgården var i skick att ta emot sina nya besittare. Dagen därpå går Nils tillsammans med en av kyrkvärdarna, som också var kyrkokassör, till prästgården. Den första anblicken gjorde inte Nils så glad. Prästgården var ganska bedrövlig och eftersatt. Det var tråkiga tapeter och ett omodernt kök. På nedre botten var det högt till taket och tvärtom på andra våningen. Golvtiljorna i det som skulle bli vardagsrummet var gamla, säkert sedan husets tillkomst 1873, ojämna och slitna varför Nils påpekade att det behövdes nya golv. Men se det kunde inte gå för sig, möjligen kunde en korkmatta skyla bristerna, vilket Nils accepterade. När de sedan träffades i kyrkan på söndagen så hade kyrkokassören ändrat sig och erbjöd sig att snarast följa med till Kalmar för att köpa nya matsalstapeter. Han kunde inte anförtro Nils att ordna detta på egen hand. Efter cirka en veckas inackordering hos fru Thordow flyttade han till prästgården. Det var ju nödvändigt att Gertrud kom till deras prästgård, så att allt blev ordnat för inflyttning efter bröllopet som skulle stå den 11 juni i Gnosjö. Efter konvenansens lagar gick det ju inte för sig att de två bodde ensamma i prästgården före vigseln, varför Gertruds gamla skolkamrat och goda vän Elsie Gustafsson erbjöd sig att följa med och hjälpa dem med inredningsarbetet. Det var glada och jobbiga dagar och när de lämnade så var allt färdigt för det nya prästparet att ta sitt hem i besittning vilket skulle ske söndagen den 12 juni, dagen efter vigseln. Här i Karlslunda skulle de bygga sitt första gemensamma hem och bli församlingen trogen i nio år.

Bröllopet
Solen sken från en klarblå himmel, åtminstone i Nils minne från denna oförgätliga och lyckliga dag. Vigseln började klockan 14.00 i Gnosjö kyrka. Det var en lycklig dag som båda väntat på så innerligt länge. Här kan det kanske vara läge att berätta lite om Gertrud. I Gnosjö stationshus föddes den 21 juli 1906 dottern Gertrud Maria Fredén. Dotter till stationsinspektör Johan Alfred (Andersson) Fredén, född en 8/9 1872 i Halländska Fjärås i torpet Myra 9. Pappan Anders Andreasson dör tragiskt nog 1875. Mamma Lovisa gifter om sig några år efter makens död. Styvpappan är inte snäll vid Johan Alfred som rymmer när han är 15 år. Efter diverse arbeten som stationskarl och andra befattningar inom järnvägen avlade han telegrafistexamen i Åmål 1892 och sedan stationsinspektionsexamen i Göteborg 1893.

Under tjänstgöring i Edsvalla, Karlstads kommun, träffade han sin blivande maka Maria Johansson, född den 4/3 1870 i Segerstad, Värmland. Paret gifte sig och bosatte sig i Mölndal där sönerna Harald (1895) och Kjell (1898) föddes. Vidare gick flytten till Laholm och sedan till Gnosjö stationshus där Gertrud föddes 1906. Gertrud utbildade sig till barnsköterska i Göteborg och arbetade även en tid på Göteborgs barnsjukhus. Efter denna lilla utvikning återgår vi till den lyckliga bröllopsdagen. Brudparet anlände tio minuter för tidigt och fick vänta i vapenhuset tills bröllopsmarschen spelades upp. Att komma tidigt till bjudningar och sammankomster var något som blev en vana för paret. Efter vigseln hölls middag i Gnosjö stationshus, med tal och sedvanliga hyllningar. I skymningen hördes ropen utifrån ”Brudparet ut” då en stor skara hade samlats utanför stationshuset och brudparet blev föremål för en storartad hyllning. Först av alla bröt brudparet upp. De skulle övernatta på hotell i Värnamo för att påföljande dag fortsätta med tåg till sitt nya hem i Karlslunda. När de följande dag anlände till sin prästgård blev de glatt överraskade. Infarten kantades av unga björkar och på balkongens framsida lyste blomstergirlanger omslutande en textad hälsning: ”Välkomna till ert hem!”. I matsalen hade kyrkliga sykretsen dukat ett härligt kaffebord och samtidigt invigdes sykretsens bröllopsgåva, en kaffeservis. I trädgården väntade en stor hop församlingsbor, det hurrades och stationsinspektor Jonsson höll ett fint välkomsttal, där han bland annat önskade att deras framtid i församlingen skulle bli ljus och skön som denna deras ankomstdag med sol och värme i sommartid. Han blev sannspådd.

När Gertrud såg alla de församlade i trädgården frågade hon mig med bävan i rösten: ”Måste jag gå och hälsa på alla?”. ”Ja”, svarade Nils ”Det är nödvändigt”. Så blev det en fin start på tiden i Karlslunda och ett gott slut på bröllopsfirandet.Det var inte svårt att få vänner i Karlslunda. Gästfriheten och inte minst vänfasthet hörde till det ”Kalmaritiska” kynnet och de blev snart upptagna i en krets av närmare umgängesvänner. Fortare än de vågat hoppas kände de sig hemma med bygd och människor.

En mörk skugga följde Nils under sommar 1932. Hot om inkallelse till repetitionsövning vid hans regemente T.4, det vill säga trängkåren i Hässleholm. Värnpliktstjänstgöringen hade han tidigare gjort på T.6 i Linköping och även en specialutbildning i Norrköping. Tack vare välvillig medverkan av den snälle biskopen hade han lyckats få uppskov med den här sista repmånaden i hopp, ett svagt hopp, om att bli frikallad, då det var fem år sedan han gjorde ”rekryten”. Ansökan, stödd av biskopen, gick till Kungliga Maj:t, men förgäves. I början av september var han tvungen att ”rycka in” i Hässleholm, 25 dagar. Det fanns ett litet aber som inte var helt bagatellartat. Det var nämligen så att Nils inte uppbar någon lön som tjänstledig präst och dagarna i det militära drogs från hans tjänstetid, vilket kunde få betydelse vid ansökan om ny tjänst. Nils kontaktade återigen den snälle biskopen och frågade om det kunde tänkas att han, med domkapitlets och biskopens tillstånd, skulle kunna få vara borta från sin tjänst (han var ju ännu extra ordinarie), om han själv skaffade och betalade en vikarie. Så allt ordnade sig. Gertrud åkte hem till föräldrarna i Gnosjö och deras vägar skildes för 25 långa dagar i Alvesta.

Familjen utökades snart. Gertruds bror, Kjell Fredén, gav dem en hund, en rottweiler, stor och tung och av tysk härstamning. När Nils möttes på stationen i Kalmar, efter sin repövning, mötte Gertrud honom och med sig hade hon hundvalpen, Tarras 6 veckor gammal. Tarras levde i sex år. Han var lättlärd och väluppfostrad. Med åren blev han alltmer på sin vakt beroende på sin vaktinstinkt. Det visade sig i misstroende mot människor, som i klädsel eller beteende bröt mot det han var van vid. Efter ett par tillbud med församlingsbor vågade de inte behålla honom utan lät, under tårar och suckar, avliva honom. De köpte nu i stället en tax som fick namnet Trix. Trix flyttade med till Vrigstad och efter hans frånfälle så blev det ett antal pekingeser. De kunde inte vara utan hund och senare skulle ett antal pekingeser tillhöra familjen ända fram till 1973.

Livet som komminister rullade på. Dagarna fylldes av konfirmationsarbete, söndagsskolan, ungdomskrets, expeditionsgöromål, dop, vigslar, begravningar och gudstjänstfirande. Det kom ett uppslag i församlingen om att en söndag i månaden bjuda in de äldre i församlingen till en ”kyrksöndag” med fullständig högmässa och därefter samkväm på lämplig plats intill kyrkan. Nils rådgjorde med ungdomskretsen och de mottog idén med entusiasm. Det första samkvämet hölls i skolhuset. Kaffebrödet bakades av ungdomarna, buss hyrdes in för att kunna erbjuda skjuts åt de gamla från de längst bort avlägsna byar. Kyrkokören lovade att medverka. Det blev en succé. Kyrkan var nästan full, givetvis inte bara av äldre, och programmet efteråt innehöll gemensam sång av bland annat de gamla sångerna ur Mose och Lambsens visor från sångsamlingen ”Från fädernas tid”. Vid dagens slut var alla nöjda och glada.

Hösten1933 fick de ett glädjande besked, om allt gick väl skulle de få barn till våren. Lite smolk i glädjebägaren kom dock då Nils i maj kallades hem till Åsenhöga för ett sista avsked av sin far Johan Alfred Åhlén. Fadern hade varit sängliggande hela vintern. Under de sista åren led han av sockersjuka. Han hade under den senaste tiden ätit en egen påhittad diet bestående av enbart kål och fläsk. Den ensidiga kosten ledde till en följdsjukdom, anemi (blodbrist). Johan Alfred var mycket klen när Nils kom hem till Åsenhöga och han avled den 16 maj 1934.

Den 14 juni 1934 ses nu äntligen tecken på det som de så hett har längtat efter. Det var bestämt att Gertrud skulle föda hemma. Det blev ett långdraget förlopp som slutade i ilfärd till Kalmar lasarett. Gertrud, hennes mor Maria och barnmorskan åkte iväg och kvar hemma gick Nils och våndades. På eftermiddagen den 15 juni hade han fortfarande inte hört något så han gav sig av för att hålla en begravningsgudstjänst då en gammal från ålderdomshemmet skulle föras till sista vilan. Brukligt vid dessa högtider var att alla på hemmet samlades för ett samkväm i matsalen på ålderdomshemmet före avfärden till kyrkan. Medan detta pågick kom ett biträde fram till Nils och sa att han hade telefon. Förskräckt rusade han till telefonen och en glad röst meddelade att han hade fått en dotter efter en lång och komplicerad förlossning. Glädjen kände inga gränser. Dottern fick namnet Gudrun.

Året 1934 fick Nils mer att göra. Vid nyår valdes han till ordförande i skolstyrelsen. Det var ett frivilligt åtagande och posten hade tidigare innehafts av hans företrädare som sen ersatts med vice ordförande. Erfarenhet saknades ju inte, även om en minoritet av väljarna tyckte att han var för grön, då han vuxit upp i ett lärarhem och sett och hört en hel del som av det som tilldrog sig i skol- och lärarkretsar. Han betroddes också med tjänsten som skolkassör. Nils och Gertrud var nära vänner med småskollärarinnan och hennes man som var kamrer på Sparbanken. Gudrun var mycket intresserad av skolan och fick komma och delta i undervisningen så mycket hon ville fast hon inte hade åldern inne. En dag kom skolinspektören på besök och lärarinnan talade då om att ordförandens flicka regelbundet deltog i undervisningen fast hon var ett år yngre än klasskamraterna. Skolinspektören svarade ”Då skriver vi in henne i dagboken som elev bland de andra”. Detta fick till följd att Gudrun hela sin skoltid, ända fram till realexamen, var ett år yngre än sina klasskamrater.

Livet i prästgården var lyckligt för den lilla familjen. Men snart skulle deras lycka skymmas av sorgkantade moln. Den 12 juni 1935 fick de mottaga sorgebud om att Gertruds högt älskade far hade lämnat dem, 62 år gammal. Gertrud åkte genast hem till Gnosjö och tog Gudrun med sig. Nils kunde inte lämna tjänsten och kunde inte återförenas med familjen förrän dagen då jordfästningen skulle ske. Nils begrov honom i Gnosjö kyrka.

Någon ordnad och tillförsäkrad semester ingick ännu inte, år 1937, i prästernas tjänsteförmåner. Andra arbetstagare i samhället hade vid denna tid minst 14 dagars semester. Präster medgavs viss ledighet genom tjänstebyte men de kostnader som då uppstod för eventuella resekostnader fick prästen stå för själv. Endast få präster hade vid den tiden bil. På vårsidan 1937 hade Nils och Gertrud bjudit in Gertruds bror Kjell med hustru Elsa till dem för några dagars besök. Som tack för detta, och kanske för att de var lite bleka om nosen så där på vårkanten, så erbjöds de generöst en veckas semester på Öland bekostad av dem. Tillsammans med några vänner bokade de plats på ett pensionat på norra Öland och hade härliga dagar där.

Frampå sensommaren stod det klart att Gudrun skulle få ett syskon. Beräknad födelse var i april 1938. Denna gång var det inget tal om att föda hemma. När det var dags bar det iväg till Kalmar BB. Nils befann sig på ett stort bröllop i en bondgård inte långt från samhället och han var den mest nervösa av alla. Skulle det bli lika långdraget och komplicerat som förra
gången? Han gick hem tidigt. Följande morgon, den 10 april, kom det glädjande beskedet att en frisk och välskapt dotter var född. Flickan fick namnet Ingrid. En semestervistelse lyckades de ordna detta året, då de fick hyra övervåningen på ett hus i Hagbyhamn. Detta ställe blev sedan deras sommarvistelse i 12 år framöver.

Åren gick och livet i Karlslunda prästgård flöt på. De trivdes bra i Karlslunda men en tanke om att söka en kyrkoherdetjänst växte hos Nils. Mest därför att de ekonomiska förmånerna, som var förenade med en kyrkoherdetjänst, var avsevärt förmånligare än de som gällde för en komminister. Helst önskade de att bli kvar inom Södra Möre kontrakt, men pastoraten där var eftersökta och krävde därför många tjänsteår. Nils började hålla ögonen öppna. Det dök upp en kyrkoherdetjänst i Rydaholm, som han efter diverse turer sökte men inte fick. En tjänst i Västbokontrakt sökte han också utan framgång. I efterhand förstod Nils att Gud hade andra planer för hans liv.

Andra världskriget bröt ut i september 1939 och inkallelserna till militärtjänst haglade ut över alla som var i de åldrarna. Präster var tills vidare undantagna, förutom de som skulle bli militärpastorer eller utföra annan civil tjänst. De som hade ansvar för egen folkbokföring befriades tills vidare. Kyrkobokföringen var nu väldigt viktig för inkallelser och snart nog även för att lämna en mängd upplysningar och uppgifter av olika slag. Det kyrkliga livet måste ju också fungera, både gudstjänsten, själavård och förrättningar. När krigets faror och fasor skrämmer människor så vänder de sig till Gud i bön om hjälp och förskoning. Den 10 april 1940 trodde hela Nordens folk, att dess ödestimma slagit. Då invaderades Danmark och Norge av den tyska krigsmakten. Den närmaste tiden var fylld av spänning och oro. Varje nyhetssändning avlyssnades med svidande oro, om det nu också var Sveriges tur att dras in i kriget. Denna vår, kall och regnfattig, var ett farligt hot mot deras försörjning. Ransoneringarna spred sig till det mesta av det de skulle äta och snart nog också till det de skulle klä sig i. Hela svenska försvaret var mobiliserat. Per-Albin, statsministern, höll många tal till nationen och från olika håll uppmanades alla att försöka leva som vanligt så långt det var möjligt. Samvaron med grannar och vänner fortsatte med bantade och mer anspråkslösare ingredienser på kaffebordet. Kafferansonen var minimal men försvann inte helt under hela kristiden. Den utökades med rostad råg, som man kunde komma över illegalt av någon vänlig jordbrukare. Surrogatet, som fanns att få i affärerna, var inget vidare och ingen ville byta ut sin kafferanson mot den något generösare ransonen av te. Allmänt upplevdes de långa krigsåren som en allvarlig påminnelse om att man inte kan ta denna världens goda för givet. I mörka stunder vågade man inte tänka på vad framtiden skulle bli och gestalta sig för Europas folk med hotet inte bara från diktaturerna i Tyskland och i Italien utan också från den, som bidade sin tid i Öster.

Tanken på ett eget pastorat växte sig allt starkare. Det skulle ses som brist på ambition om man som präst inte gjorde sina ansträngningar att bli kyrkoherde. Åtta år låg bakom dem i Karlslunda. Nils höll utkik i den prästerliga facktidningen efter, vilka tjänster som skulle kunna tänkas komma ifråga. Det blev en herdetjänst ledig i Hjälmsryd men han blev avrådd att söka. Fram på sommaren ledigförklarades tjänsten i Vrigstad pastorat. Namnet kände Nils till från den tid som hans föräldrar hade ledningen för Götarps Brunns- och badanstalt i Åsenhöga. I Vrigstad fanns förr i världen en likadan inrättning och de brukade, för att kunna jämföra priser med mera, beställa deras prospekt, en liten tryckt redogörelse för verksamheten med mera. Nils rådgjorde åter med ämbetsbrodern Nils Pontén, det var han som avrådde honom från att söka tjänsten i Hjälmsryd, men nu hade han bättre information att ge. I Vrigstad hade han en faster, som var gift med pensionerade landsfiskalen Alfred Dahl. Därför var Pontén väl insatt i församlingen och dess kyrkliga status, som inte var så stark, men med en kyrklig kärna av gudstjänstbesökare, med kyrka och prästgård i ett samhälle med vid den tiden cirka 500 – 600 invånares, och med den stora landsvägen Växjö – Jönköping rakt genom samhället. Pontén var övertygad om att de skulle kunna trivas. Nils fick strax senare veta att det fanns en aspirant, som torde ha stora chanser. Han var komminister i en församling inom kontraktet i fråga. Nils kände honom något från Lundatiden. Det var en fin och bra präst med ungdomsarbete som särskilt intresse. Stiftsrådet ansvarade för den kyrkliga lägerverksamheten, som då bedrevs här och var i stiftet och just inom Vrigstads pastorat hade sådana läger för ungdomar anordnats några somrar i rad. För dessa var aspiranten till tjänsten en mycket duktig och nitisk ledare. Vis av erfarenheten från tidigare prästval beslöt Nils och Gertrud sig för att söka Vrigstad, under förutsättning att den nu omtalade kollegan inte sökte eller erhöll förslag till befattningen. Det blev fyra sökanden, däribland han. Nils lämnade sina ansökningshandlingar till kommissionären och bad honom att inte lämna in papperna då han var säker på att kollegan från Lundatiden skulle kunna komma i anspråk för tjänsten. Kommissionären bedömde att då att den omnämnde aspiranten var den yngste av de sökande och därför troligtvis inte skulle få förslagsrum och så lämnade han in papperna. Men, det skulle bli mygel denna gång, av Domkapitlet självt, inspirerat av deras ordförande. Nils ämbetsbroder från kontraktet placerades på tredje förslagsrummet med motiveringen, att hans högre examensmeriter gjorde honom berättigad till detta. Detta väckte stor uppmärksamhet och kritik bland stiftspräster. Det var inte första gången sådant hände och detta under en tid, då tjänstetiden var nästan helt avgörande vid bedömning av sökandes meriter, något som biskopen då ville ändra på. Nu befann sig Nils i en hopplös situation där han skulle tvingas, när slaget var över, återigen sitta därhemma och slicka sina sår. Så kom då till slut Domkapitlets anmodan att avlägga prov i Vrigstad kyrka. Det skulle ske söndagen efter jul. Tänk att beordra en präst att mitt i jul- och nyårshelgen resa lång väg och ”prova”. Den tid på året då en präst har som mest att göra på hela året. Nils ringde till stiftssekreteraren och klagade energiskt, utan att ens någon förståelse för arrangemangets besvärligheter, fast Nils kunde hänvisa till att i andra stift uppsköts alla sådana prov till efter helgen. Ingenting hjälpte, det var bara att ge sig iväg. Inte underligt att julfriden och den verkliga julglädjen satt trångt denna helg och det fick ju inte inkräkta på barnens eller familjens julfirande.

Ett nytt år ringdes in. På kyndelsmässodagen var familjen Åhlén inbjudna till vänner i Motorps prästgård. Denna kyndelsmässodag 1941 förättades kyrkoherdevalet i Vrigstad. Nils hade inte hört något nytt så han räknade med att vännen från Lundatiden skulle få tjänsten. Men under middagen fick något honom att haja till. Värden, den gode vännen Henry Arfwidsson, berättade att han hade hört genom en bekant i grannsocknen, en syster till vice pastorn i Vrigstad, att det inte var så alldeles avgjort, att den tredje sökanden till tjänsten skulle bli vald. Även om detta rykte skulle innebära den allra minsta strimma av hopp, så lät Nils den passera. När Nils och Henry var på väg tillbaka efter gudstjänsten kom Gudrun springandes dem till mötes och ropade: ”Skynda dig far, det är telefon till dig.”. Nu tändes det på allvar i alla fall litet ett hopp. Samtalet kom från en tidningsredaktion i Nässjö. Samtalet rörde en kort intervju med anledning av dagens kyrkoherdeval i Vrigstad. Nils hade blivit vald med 242 röster. Den fruktade medtävlaren fick 30 röster och den på andra förslagsrum 3 röster. Gertrud och Nils bara såg på varandra. Så alldeles oväntat. Från och med nu skulle deras framtid radikalt förändras. Hemma i prästgården i Karlsunda väntade Gertruds mamma, Maria, på dem. Hon delade deras glädje och nu skulle de komma närmare hembygden det vill säga Gnosjö och Åsenhöga. Men än var det långt kvar till flytten. Tjänsten skulle tillträdas den 1 december 1941. Dagen därpå kom ett telegram från den tredje sökanden, vännen från Lundatiden. Det var skrivet på latin: ”Salve viktor!” undertecknat av Tertius. Det betyder ”Var hälsad segrare! Den tredje”. Telegrammet gladde dem mycket. Det vittnade om ett fint och ädelt sinnelag, ett gott och ärbart brodershjärta. ”Tertius” fick strax därefter ett förnämt erbjudande att överta föreståndar- och
rektorsbefattningen vid stiftets egen folkhögskola, där han kom att utföra ett långt och mer betydelsefullt arbete för stiftets ungdomar i flera andra avseenden än som kyrkoherde i ett lantpastorat.

En månad senare kom fullmakten på kyrkoherdetjänsten i Vrigstad från Domkapitlet. Nils tyckte att det kändes både högtidligt och ansvarsfullt. Det kunde ju betyda att det var den sista stationen på deras gemensamma färd genom livet. Nils hade rätt så nyligen fyllt 38 år. Nu gick mycket tid åt till flyttbestyr men också till planering för bostaden i det nya pastoratet. Prästgården i Vrigstad var skrämmande stor och omodern, det hade Nils sett vid provbesöket. En provisorisk reparation av bostaden måste ske, tills en slutlig lösning av en fullständig renovering kunde komma till stånd.

I april besökte Nils och Gertrud Vrigstad. Ett sådant besök kallades att ”tacka för rösterna”. Varje nyutnämnd kyrkoherde skulle besöka den nya församlingen och därvid förrätta högmässan och i samband därmed från predikstolen framföra sitt ödmjuka tack för att han fått de flesta rösterna och nu snart skulle tillträda sin herdetjänst. De togs emot i prästgården av vice pastorn John Lindgren med fru och sammanträffade då också med företrädarens änka Linnéa Danér. Fru Danér var vänlig nog att, efter gudstjänsten, bjuda dem på kyrkkaffe tillsammans med en krets av hennes vänner som också skulle bli deras framtida vänner.

Domkyrkosöndagen 1941 ringde kyrkklockorna in till sista högmässogudstjänsten för Nils och Gertruds tid i Karlslunda. Det innebar också tack och farväl. Kyrkan var helt fullsatt av församlingsbor. Kyrkokören medverkade och det var en fin stämning med avskedets vemod vilande över det hela. Efter predikan var det dags för Nils att säga tack för dessa, för honom, lärorika och för dem lyckliga år. Följande dag körde en flyttbuss från Kalmar fram till Prästgårdens huvudingång och ilastningen började. Det blev ännu en körning, innan alla deras pinaler bortforslats. En sista gång gick de genom de tomma ödsliga rummen och deras Karlslundatid var till ända. Tidigt följande morgon tog de taxi till Vissefjärda och därifrån tåg till Stockaryd. Hela familjen, deras utomordentliga hjälpreda Anna-Lisa samt taxen Trix lämnade nu Karlslunda bakom sig. Katten Fia hade åkt med sista flyttlasset.

Vrigstadtiden 1941 – 1968
I Stockaryd hämtades familjen av Mandli Svensson som körde dem hem till sig där en efterlängtad middag stod uppdukad. Dessa deras första och gästfria vänner, Mandli och Nanna Svensson, drev Vrigstad Skofabrik. Direkt efter middagen hastade de iväg till prästgården. Där väntade en liten välkomstkommitté, i huvudsak damer från den kyrkliga sykretsen samt några herrar däribland socknens grand old man före detta landsfiskalen Alfred Dahl. Dahl hälsade dem högtidligt välkomna. När Gertrud fick se alla dessa främmande förnämiteter så blev hon lite svag i knävecken, men det gick snabbt över efter all vänlighet som strömmade mot dem. På kvällen hölls sedan ett offentligt välkomstsamkväm anordnat i kommunalsalen, som var fullsatt till bristningsgränsen med representanter också för annexförsamlingarna Svenarum och Nydala. Det bjöds på kaffe, flera tal och musik. De behövde några dagar på sig för att installera sig och komma igång i både hem och församling. Ett gavelrum i prästgården togs i bruk som sovrum för dem alla fyra och Anna-Lisa kunde ta jungfrukammaren i besittning. Det övriga bohaget stod inpackat i den stora matsalen. Frukost och kvällsmat kunde de ordna men middagsmålet åt de på ett litet pensionat där de blev rikligt och vänligt ompysslade. Så gjorde de i en veckas tid. Prästgården var stor och otymplig, kall och utan andra bekvämligheter än en vattenpump i köket och avlopp därifrån. Rumshöjden på nedervåningen var 3.20 meter. Prästgården hade ett vackert läge inte långt ifrån kyrkan. Trädgården var stor, men i dåligt skick. Så särskilt inbjudande kändes inte deras nya hemmiljö. Nu bör det tilläggas att reparation och modernisering av prästbostaden hade fått anstå i väntan på ombyte av tjänsteinnehavare. Efter en vecka så hade de fått det någorlunda beboeligt, men hemtrevligt kan man inte säga att det kändes. Bostaden var tungarbetad och rummens anslutning till varandra var otillfredsställande. På andra våningen dominerade en mörk och ödslig hall utan annan ljustillförsel än den till hälften glasförsedda balkongdörren. Där fanns tre sovrum och ett par tre rymliga garderober. Uppvärmningen var ett stort problem. De klarade det hyggligt genom kaminer i två rum. Innanför det rum, som av dem användes till matsal, låg ett mindre rum där kakelugnen fungerade och på så sätt var det möjligt att hålla varmt. Tamburen, trappuppgången och den tillbommade stora salen var denna sibiriska vinter veritabla köldhål. Men de klagade inte. Redan efter en dryg vecka efter deras ankomst så höll boställesnämnden sammanträde och tillstyrkte då en nybyggnad av en ny prästgård, efter en ritning som stiftsnämnden i Växjö låtit upprätta och som till exteriör och inre planering var något alldeles nytt. Familjen gladdes åt att ljusare tider skulle komma.
Att förbereda julfirande i dessa krigs- och kristidsår ställde, framför allt husmor, på svåra prov. Hon fick öva sig i att planera på lite längre sikt och beräkna användningen av det, som ransoneringskorten tillförde skafferiet. Här var barnen en tillgång då även de tilldelades ransoneringskort.

Ett par år tidigare hade Nils och Gertrud ordnat med ljusstöpning i Karlsunda prästgårdskök med gott resultat. De hade nu konstaterat att det fanns gott om ljusstumpar i Vrigstad kyrkas förrådsrum och bjöd glada i hågen in kyrkpersonal och nyförvärvade vänner till ljustillverkning i skolans källarutrymme. Det blev en väldig ”smälta” av stearinmassa och ett par hundra färdiga ljus. Nu skulle kyrkan stråla av hemstöpta ljus. Men, kvaliteten blev dålig. Av någon oförklarlig anledning blev blandningen inte lyckad, sannolikt för varm, och ljusen rann, som heta tårar på en bedragen ungmö. I julottan strålade de i alla fall, lyste och värmde, men sen hade de brunnit färdigt. Senare lyckades församlingen få licens för ljus till helgedomen i starkt reducerad omfattning. I ljuskronorna, som hängde i mittgången, sattes de egenhändigt tillverkade ljusen och prydde i högsta grad sin plats fast de aldrig fick lysa och värma, och så förblev det krigstiden ut. Julhelgen förflöt om än med ett mer spartanskt julbord än tidigare år. Nils företrädare Jonas Danér hade tillfrågats om han kunde tänka sig att ”Kyrkan” och Missionsförsamlingen kunde fira sin julotta tillsammans i Vrigstad kyrka. Eftersom julottan då bestod av ottesång klockan 06.00 och omedelbart därefter högmässa gick förslaget ut på att Missionsförsamlingens pastor skulle predika i ottesången och kyrkoherden ha hand om hela högmässan. Kyrkoherden accepterade och så hade nu juldagens tidiga gudstjänster firats i ett par tre år. Nils hade hört talas om denna ekumeniska julotta innan han tillträdde sin tjänst och hade rådfrågat biskop Yngve Brilioth. Biskopen ansåg det tillrådligt att fortsätta med arrangemanget, men avrådde å det bestämdaste att ansluta Pingstförsamlingen. Så fortsatte detta ekumeniska gudstjänstfirande långt in på 1950-talet då det sades upp av missionsförsamlingens pastor. Hans församling önskade fira julotta i sin egna kyrka, varefter ordningen återgick till det gamla med tre julottor i Vrigstad Kyrkby. Den nye kyrkoherden tillfrågades snart om han ville åta sig ordförandeskapet i skolstyrelsen. Han var inte ännu valbar då han inte hunnit bli mantalsskriven i kommunen. Oerfaren i detta arbete var han ju faktiskt inte efter åtta år som ordförande i Karlslunda skolstyrelse. Därför tackade han ja utan längre betänketid. Det beslutet ångrade han aldrig. Det intresserade honom och gav honom en rik utdelning av gott kamratskap och god och trivsam gemenskap med ledamöter och lärarkår. Att uppdraget skulle sträcka sig över en tidsrymd av 18 år kunde han inte ana. Kyrkorådet träffade han för första gången någon av de första söndagarna i januari 1942. Nils och Gertrud bjöd in till kyrkkaffe med efterföljande överläggningar. Det var inga viktiga ärenden som skulle behandlas men ett av dem kunde möjligen ge en anvisning om rådets inställning till anslag för att tillgodose kyrkans liturgiska utrustning, en bagatell visserligen, men just sådana obetydliga utgifter debatterades ofta mer grundligt och engagerat än, då det kunde gälla mångdubbelt större kostnader. Ärendet i detta fall gällde inköp av en ny prästkappa. Nils företrädare var betydligt kortare till växten än han, varför den kappan som var i bruk i kyrkan inte passade hans längd. Han undrade faktiskt om, i dessa av frikyrklighet starkt engagerade bygder med sin särskilda uppfattning av det kyrkliga gudstjänstlivets dekorum, det kanske rent principiellt skulle i en sådan utgift föras sparsamhetens talan. Men farhågorna visade sig onödiga. En ledamot sade genast att det var självklart att en kappa, som passade prästen i församlingen, omgående skulle inköpas.

Fram på nyåret 1943, innan de flyttade till den nya prästgården, fick Gudrun en ordentlig halsinfektion. Hon var blek och matt och tappade matlusten. Provinsialläkaren kom på besök. Han tyckte ju att hon såg eländig ut och skrev ut stärkande medicin, men så frågade han henne vad hon tyckte bäst om att äta. Hon svarade genast: ”Fläsk, potatis och löksås.”
Ja, fläsk vankades det inte så ofta denna tid. Ransoneringarna hade både skärpts och utökats. Emellertid ett par dagar efter sjukbesöket fick de se en bekant gestalt komma genom allén upp mot prästgården. De såg strax vem besökaren var. Han var klädd i spetsbyxor liknande ridbyxor och lindade ben. Så var doktorn alltid klädd. Han bar ett paket under armen. Det visade sig innehålla ett fläskstycke på 2 – 3 kg. Doktorn berättade för dem, att han vid ett av sina sjukbesök hos en lantbrukare helt enkelt hade tiggt till sig en bit fläsk. Säkerligen utgjorde det hela arvodet för läkarkonsultationen. Men, sa doktorn: ”Nu ska flickan få äta så mycket fläsk och potatis hon vill, ja ni får väl smaka lite en gång ni med, men nu ska tösen få sitt lystmäte.” Han var sådan doktor Gustaf Hultén. På tal om grisar. Till den gamla prästgården hörde förutom en vedbod, ett uthus innehållande ett ”dass” dukat för flera personer, ett eller två förrådsrum, samt en ej på många år inte använd svinstia. Nils och Gertruds gode vän och nära granne Mandli Svensson kom med idén att det borde skaffa en hushållsgris och använda svinstian. Kristidsnämnden hade befogenhet att tillåta även icke lantbrukare att ha hushållsgris, varvid det dock krävdes att man lämnade ransoneringskort som motsvarade 40 kg kött och fläsk, sen fick grisen väga hur mycket som helst. Sagt och gjort. Karl Gustafsson i Horveryd lovade att leverera en griskulting på 10 – 15 kg. Den kom en dag i juni då Justina hade namnsdag. Då grisen var en galt fick han namnet Justus. Gudrun och Ingrid var givetvis stormförtjusta över den nye familjemedlemmen och tittade till honom flera gånger om dagen. Justus fick en liten rastgård i förbindelse med stian och där trivdes han väl och växte storartat av sin rikliga kost av hushållsresterna. En söndag i september var Nils hemma ensam. Gertrud och flickorna var på besök i Gnosjö. När Nils öppnar fönsterna för att vädra hör han ljudliga, ångestfyllda skrik från Justus bostad. Nils skickade ut Anna-Lisa för att ta reda på hur det stod till i stian. Hon återkommer och berättar att det nog var rätt allvarligt, för han skakade som av frossa och jämrade sig högljutt. Mandli kontaktades och lovade att ta hand om sjuklingen. En lantbrukare i närheten anlitades ibland som fädoktor. Han kom medförande brännvin (lånad för vederbörande var en fanatisk nykterist). Justus fick sig några kraftiga doser. Diagnosen var lunginflammation. Nils hade en jäktig dag för det var så kallat tjänstebyte, det vill säga att han skulle till Svenarum och förrätta gudstjänst där. Han tog Jönköpingsbussen till Svenarum. Cykeln hängdes bak på bussen till hemfärden. Efter högmässan bjöds det på kaffe i prästgården. Där ringde han omedelbart till Mandli för att höra hur det stod till med patienten. Svaret blev dystert: ”Han är redan död.”. På eftermiddagen mötte han Gertrud och flickorna vid Värnamobussens ankomst. Någon av våra bekanta, som stod alldeles intill oss sa: ”Men det var ju tråkigt att det skulle gå så illa i prästgården. Han är ju redan död.”. Gertrud blev förskräckt och frågade ängsligt: ”Vad har hänt? Vem är det som är död?”. Nils förklarade att det var Justus. Mandli lyckades sälja kadavret till en tvålfabrik för 14 kronor. Historien slutar inte här. Karl Gustafsson i Hoveryd erbjöd dem en ny leverans av en griskulting från en annan senare kull.

Året därpå gick Doktor Stålhammar med i ”bolaget” som ny delägare och de utökade produktionen till två grisar, som förhoppningsvis skulle komma upp i rejäl slaktvikt. Detta lyckades också med mycket arbete och många besvärligheter. Den gamla prästgården var såld och den nye ägaren ville inte ha grisar där och sa upp dem med omedelbar verkan. Familjen Åhlén var på semester i Hagbyhamn men Mandli lyckades få tag på ett oanvänt stall där en stia inreddes. Stallet låg ända nere vid ån strax ovanför bron varför det var en lång väg att forsla mat till nassarna. Utfordringen skötte de varsin vecka de tre hushållen. Utredningen om reparation av den gamla prästgården eller nybyggande fortsatte. Länsarkitekten och landsantikvarien lämnade flera skrivelser och förslag till reparation av tjänstebostaden. De tyckte den skulle bevaras. Stiftsnämnden gick inte med på detta. En ny prästbostad i mindre format, modern och mera lättskött var deras förslag, som slutligen fastställdes. Pastoratsstämman gick med på detta och förberedelserna för nybygget kunde sätta igång. Nils och Gertrud var mycket glada för detta beslut. Efter att nu ha bott i den otympliga och svårskötta bostaden insåg de, att för framtiden var det säkerligen klokast att följa stiftsnämndens förslag. Någon anledning att ändra den åsikten hade de inte under alla de 25 år som den nya prästgården var deras hem. Problem fanns det gott om nu, när bygget skulle komma igång. Tomtfrågan var löst. En klöveråker som gränsade till det gamla prästgårdsområdet var lämplig för ändamålet. Värre var det med finansieringen. Föregående år hade beslut tagits om att bygga en ny komministerbostad i Svenarum och det var ju kristider och stränga restriktioner för nybyggnation. Stiftsnämnden visade sig hjälpsam och generös. Utdebiteringarna måste givetvis höjas rätt avsevärt, men pastoratet hade rätt till så kallat husbehovsvirke från de ecklesiastika boställena och det fanns fem sådana, som förvaltades av pastoratet. Dessa medgivna extra avverkningar gav avsevärda belopp under förehavande stigande skogspriser. Ur tillgängliga fonder kunde korttidslån ordnas, varför finansieringen av bygget gick bättre än de vågat hoppas på. I februari 1943 stod prästgården färdig till en kostnad av ca 58.000 kronor. Året efter anlades trädgården. Nils och en pensionerad kronojägare, som bodde i orten, planterade själva alla träd och buskar även lindallén som gick upp till riksvägen. De första lindarna sattes inom trädgårdsområdet och kronojägaren bad Gertrud att planera den ena och därefter Nils den andra. Han menade att det skulle bli deras vårdträd. Stenstolparna vid huvudinfarten var huggna och tillverkade av deras närmaste granne i Karlslunda. Invigningen av prästgården skedde den 17 mars, på Gertrud-dagen, och 59 gäster deltog. En av de lyckligaste dagarna under Vrigstadtiden var när familjen kunde ta den nya kyrkoherdebostaden i besittning. Här fanns alla de yttre betingelserna vad det gällde bekvämligheter med uppvärmning, sanitära anordningar, praktisk inredning och därför de bästa förutsättningarna för en trivsam tillvaro och en fin hemmiljö. När allt var färdigt tyckte de att de hade fått ett hem som passade ihop med dem själva, enkelt och flärdfritt och, som det skulle visa sig, trivsamt och med en tydlig förnimbar hemkänsla. Strax efter inflyttningen till nya prästgården erfor familjen en annan lycklig tilldragelse. Det väntades smått framåt slutet av året.

Det kyrkliga klimatet i Vrigstad var, helt naturligt, i dessa bygder kärvt. Biskop Brilioth karaktäriserade församlingarna i bland annat Västra Härdad som ett ”kyrkligt missionsfält”, alltså som hednaland. Frikyrkligheten hade en stark dominans. Men sakta men säkert började gudtjänstdeltagarna öka i antal i Vrigstad kyrka. Detta gladde Nils väldigt mycket. Väntans tid närmade sig sitt slut. December månad är en nyckfull tid med tanke på vädret. Hur länge skulle de våga vänta med resan till Värnamos BB? Doktorn avgjorde frågan: ”Nu får frua inte vänta för länge. Det är bäst att resa en vecka före tiden. Det vet ingen om man hinner fram med dom här gengasåken.”. Sagt och gjort. Gertrud åkte till Värnamo en vecka före utsatt tid och bodde hos en väninna från realskoletiden. Det blev en komplicerad och kämpig förlossning men strax före klockan åtta på morgonen den 15 december ringer Gertruds väninna och berättar den glada nyheten att en välskapt, pigg och kry pojke hade fötts. Gossebarnet fick namnet Thomas. Namngivningen gav reflektioner hos barnets mormor och farmor. Namnet Thomas hade de aldrig hört att någon döpt sitt barn till, åtminstone inte den lutherska kristenheten. Nils mamma avslutade samtalet med den förhoppningen, att ”han kunde ju bli en bra karl i alla fall”. Sen kallade hon sitt barnbarn för Pontus. Den 22 december var det dags för hemfärd. Mandli Svensson erbjöd sig att hämta dem i Värnamo med sin gengasbil. Knappt en mil från Vrigstad blev det stopp i gengasgrytan. Det var flera grader kallt och det skulle ta tid att kunna ta sig till något ställe och ringa efter en taxi. Mandli stötte och rotade i kolgrytan och motorn kom igång och de kom lyckligt hem. Framåt våren och sommaren 1946 började privatbilismen komma igång. Efterfrågan på begagnade bilar steg kraftigt vilket priserna också gjorde dem. Familjen Åhlén kunde dock inte se att de skulle kunna skaffa bil inom den närmaste framtiden. Men med åren blev det allt tyngre att trampa cykeln uppför backarna på de småländska vägarna. Nils började
fundera på om en ”lättviktare” eller en mindre motorcykel inte skulle vara en god idé att införskaffa. De var inte heller så lätta att få tag i men Nils fick tag i en och fick betala ”kringsve” 700 kr. Motorcykeln hade en bred sits och en pakethållare. Vindtygsjacka, motorhuva och motorbyxor införskaffades. Orken var dock för dålig, på motorcykeln vill säga. Efter några mils långkörning blev det stopp, då var motorn överhettad, varför han alltid var tvungen att ha extra tändstift med sig att byta med. Under semestertiden skulle Nils vikariera för sin kollega i Svenarum. Det var överenskommet att han skulle hämta nyckeln till prästgården hos handelsmannen i byn. Iförd sin tidigare beskrivna resdräkt bad han handelsmannen om nyckeln. Handelsmannen spände ögonen i honom och sa: ”Å nej, den lämnar jag inte ut till vem som helst, vem är han egentligen?”. Nils var tvungen att ta av sig ytterglasgonen och lossa lite på huvan, så blev han igenkänd – nästan med en ursäkt. Givetvis hade handlaren skött sitt uppdrag fint och det blev ett gott skratt bland kunderna i affären. Gertrud vågade åka med flera gånger, placerad på bönpallen. Fort gick det ju inte och efter varje sådan färd brast alltid en eker i bakhjulet. I fyra år kuskade han runt på den här hojen och en sommar klarade han resan ända till Hagbyhamn och tillbaka igen. 1950 var tiden mogen för att köpa familjens första bil. Det blev en Volkswagen och det bilmärket blev han trogen. Fyra ”folkvagnar” hann han slita ut, innan ett litet missöde i Värnamo 1976 satte stopp för hans innehav av bil.

1947 grundade Jan Redin det prästerliga brödraskapet Sodalitium Sankti Sigfridi. Nils anslöt sig bland de första och det ångrade han aldrig. Det var en fin och, enligt Nils, en mycket givande sammanslutning, som träffades regelbundet tre gånger om året, en gång i Växjö på Sigfridsdagen till mässa, samtal, föredrag och en god, glad och stimulerande gemenskap. På våren samlades de hos någon av bröderna i kretsen i hans församling och vid allhelgonatid träffades de på Hjelmserydsstiftelsen. Det var lugnt ända fram till 1962 då stiftet fick en ny biskop, David Lindquist. Han kom till stiftet då motsättningarna bland prästerna rörande deras olika inställning till kvinnliga präster började skärpas på allvar. Just i Växjö fanns den främste representanten för motståndarsidan, den stridbare domprosten Gustav Adolf Danell. Danell var också nominerad i biskopsvalet men utnämndes inte på grund av sin klara och oreserverade uppfattning i ämbetsfrågan. Förutsättningarna blev inte så goda för ett gott samarbete med den nye biskopen. Den nye biskopen undvek strid och debatt och många hade nog väntat en mer konsekvent ledning i avgörande frågor och i skötseln av stiftets angelägenheter och göromål. Redan tillträdet blev pinsamt. Sedan långt tillbaka i tiden har det varit sed att prästerskapet närvarar vid en välkomsthögtid för sin nye chef. Denna gång bojkottade motståndarfalangen välkomstarrangemanget. För Nils var något sådant otänkbart att delta i, var av han fick en ordentlig åthutning av ordföranden i brödraskapet för att han inte reserverat sig mot beslutet om välkomstmötet för den nye biskopen. I svarsbrevet till Jan Redin uttryckte Nils sin sorg och besvikelse över att Sodalitet (brödraskapet) alltmer hade omstrukturerats till en kamporganisation i de alltmer stegrade åtgärderna i kvinnopräststridigheterna. Det var en besvikelse för Nils för att brödraskapet gett honom så mycket och varit till glädje och hjälp i troslivets vardag och helg. Nils ståndpunkt i kvinnoprästfrågan var att enligt experter i teologisk exegetik och systematik så finns det inga avgörande argument i Nya Testamentets texter som uttrycker ett hinder för att kvinnor skulle kunna bli präster, men han ansåg också att det var en komplicerad fråga där han tyckte att många använde fel metoder för att hävda sin ståndpunkt. Brödraskapets sammankomst vid Sigfridsmäss i Växjö räknades som dess årsmöte.1967 samlades de i
Västrabos församlingshem efter mässan i Domkyrkan. Domprost Gustav Adolf Danell var närvarande han rapporterade om skärmytslingarna som varit mellan honom och biskopen.
Detta upplevde Nils som mycket besvärande och han blev bedrövad över att behöva ta del av och även debattera vissa, ur deras synpunkt mindre tillfredsställande, handläggningar av
ärenden som tillhörde domprostens tjänsteutövning. Där och då insåg han att han nu var tvungen att fatta det beslut, som han gång på gång skjutit upp, att begära utträde ur sodalitiet. Kort efter hemkomsten skrev han till ordföranden Jan Redin och motiverade utförligt sitt beslut. Redin svarade vänligt där han motsade sig Nils invändningar mot den påstådda strukturförändring som skett av sodalitiets verksamhet och en gång angivna målsättning. Nils aktiva tjänst upphörde ju året efter (1968) och därmed en nedtrappning av träffarna med kollegor i stiftet.

I slutet av 1940-talet kändes det att det var dags att bryta den långa och prövosamma isoleringen som rått under kriget och den närmaste tiden efter kriget. Nils och Gertrud umgicks med några andra prästpar i kontraktet och de kom nu överens om att de skulle träffas hos varandra en gång i månaden. Tillsammans med Rut och Karl-Johan Larsén, i Hultsjö prästgård, bestämde de vilka de skulle bjuda in och hur trakteringen skulle ske så att det inte skulle bli för betungande vare sig arbetsmässigt eller kostnadsmässigt. Till att börja med så kallade de sina sammankomster för ”Lilla konventet”. Det bestämdes att förplägnaden skulle bestå av ett smörgåsbord och en enkel varmrätt. Till efterrätt risgrynsgröt och på kvällskvisten kaffe och fyra sorters kakor. Skämtsamt sa någon vid ett tillfälle att de här träffarna borde kallas för ”Risgrynens vänner” som strax förkortades till ”R.V”. Lite hemlighetsfullt skulle det ju vara för andra präster i kontraktet undrade vad de, ett utvalt gäng, hade för sig. Den här sammankomsterna och vännerna betydde mycket för Nils och Gertrud och de deltog i nästan 20 år. Några flyttade, andra kom till och några av dem som bytte vistelseort övergav inte R.V, varför resorna blev långa ibland. De hade så roligt och lärde känna varandra så väl. Fokus låg på umgänge så föredrag fick inte förekomma och helst inte prat om ”jobbet” – om inte någon av bröderna hade någon angelägen fråga han önskade få prata om. 1957 var det dags att ställa till med bröllop i familjen Åhlén. Både Gudrun och Ingrid gifte sig detta år. Ingrid i mars och Gudrun i juni. Båda flickorna hade fattat tycke för Vrigstadspojkar. Ingrid äktade Sten Möllborg, son till busstationsföreståndaren Gustav Möllborg och hans maka Viola. Gudruns hjärta slog hårt för Stig Marz, son till busschaufför Axel Marz och hans maka Sigrid. Gudrun var nu utbildad tandsköterska med tjänst i Jönköping och Ingrid fick efter avslutad polisutbildning tjänst i Ljungby. 1957 föddes det första barnbarnet Catharina, dotter till Ingrid och Sten. Nils har uttryckt känslan av att få barnbarn så här: ”Att skåda sitt eget barnbarn och trycka det hårt till sitt hjärta, är att åter uppleva den mäktigaste av alla mänskliga känslor, lyckan, glädjen ansvaret att hand om, förbereda för en egen existens i denna vanskliga värld – ett eget barn, en del av sig själv och att dela detta med den, som man älskar, den största uppgift en människa kan få av Honom, som är livets och skapelsens Fader, men också det största förtroendet, som är oss tilldelat under vår stund på jorden.”

Den 1 november 1959 tillträdde Nils tjänsten som kontraktsprost och med det skötseln och ansvaret för denna gamla hedervärda kyrkliga syssla. När han blev prost 1959 hade inte Vrigstad haft någon sådan på över 100 år. Den förre prosten var Gustaf Isac Wetterling som blev prost 1845. Prostuppdragets tjänsteåligganden hade till en hel del på senare tid utökats, framför allt genom, att det kyrkliga arbetet utökats att driva vissa aktiviteter anpassade för ett kontrakt som arbetsfält. Detta gjorde att Nils arbetsbörda ökade och det fick till följd att han avsade sig uppdraget som ordförande i skolstyrelsen från och med årsskiftet 1959/1960. 1959 utökades familjen med två nya barnbarn. Gudrun och Stig fick en flicka, Helena, i mars och i oktober fick Ingrid och Sten en pojke som fick namnet Per. 1963 kom nästa tillskott till familjen då Gudrun och Stig fick sin andra flicka i januari. Flickan fick heta Anna och var Nils och Gertruds fjärde barnbarn, men det skulle komma fler. Anna döptes den sista söndagen i februari innan kyrkan stängdes för reparation. 1967 kom nästa barnbarn. Gudrun och Stigs tredje dotter föddes i februari. Namnet blev Ulrika. Även Ingrids och Stens familj utökades då deras andra son, Johan, föddes i november 1968.

1968 var det dags för Nils att avsluta sin prosttjänst i Vrigstad. Det blev dags att fundera över var de skulle sätta ner sina bopålar. Nils tankar gick till Växjö, hans studentstad, där många emeriti bodde vilket skulle vara en källa till umgänge som nyinflyttad. Gertrud kom med förslaget att de skulle bosätta sig i Värnamo. Det var centralorten för deras hembygd och Gertruds skolstad. Och så blev det. En lägenhet inköptes nära Värnamo kyrka. Det fanns en annan bidragande orsak till att valet föll på Värnamo och det var att där fanns en ledig kyrkoadjunktstjänst. Nils erbjöd sig att ta tjänsten på halvtid vilket den nya kyroherden i församlingen blev jublande glad över. Det stundande uppbrottet från Vrigstad kastade sin skugga över hela det sista året. 27 år i samma församling, samma hem, där barnen vuxit upp. Av den unga prästfamlijen från år 1941 stod nu de båda gamla i tur som sista paret ut. Barnen hade slagit rot på annat håll.
Gudrun i Växjö, Ingrid i Vänersborg och Thomas i Jönköping. Den sista sommaren i Vrigstad var olik alla andra då arbetsdagarna och fritidens innehåll kraftigt blandades med tankarna på uppbrottet. Förberedelserna med flytt, avskedsdagarna i församlingen och inte minst upplösningen av bohaget. Den framtida bostaden var på 83 m 2 så de skulle inte kunna ta med sig allt de hade från den stora prästgården. Det fanns en barnrik familj i församlingen som de stöttat lite då och då, fick möjligheten att plocka det som passade dem, de fyllde en mindre lastbil, resten täckte till en mindre auktion.

När prästen flyttar är de yttre formaliteterna i stort sett som i andra liknande sammanhang. Det blir en tack- och avskedsföreställning i varierande former. Sista söndagen prästen tjänstgör i sin församling/församlingar tackar han från predikstolen sina församlingsbor och särskilt sina medarbetare för den tid som varit. Efter gudstjänstens slut avtackas församlingsherden i koret av vanligtvis ordföranden i kyrkorådet eller kyrkofullmäktige. Blommor till prästfrun och en avskedsgåva till dem båda. De fick avskedsgåvor från alla församlingar. I Vrigstad anordnades ett samkväm på pensionatet Granbacken ett par dagar före avskedssöndagen, där de mottog en penninggåva och tack framfört av vice ordförande som undanbett sig att tala i kyrkan efter högmässans slut (blygsamhet). För Nils och Gertrud var det glädjande att kyrkan var fullsatt av besökare och att familjen, barn och barnbarn, närvarade. Den 13 oktober 1968 gick så flytten till Värnamo. Nils gick en sista gång genom prästgårdens tomma och ödsliga rum – deras kära hem i 25 år – överlämnade nycklarna till grannen och satte sig i deras lilla Volkswagen och styrde kosan mot Värnamo , djupt gripen. Vrigstadtiden var förbi. Det egentliga livsverket var avslutat.

Emeritustiden
Efter allhelgonahelgen 1968 började Nils sin halvtidstjänst i Värnamo. Det innebar alla av prästerliga åligganden förutom konfirmandundervisning och arbetet bland barn och ungdom. Han kom lätt in i jobbet och möttes av idel vänliga människor och medarbetare. Han visste snart att han skulle komma att trivas med sin nya tjänst, som på många sätt innebar nya erfarenheter med tjänstgöringen i en stor församling och av annan karaktär än landsbygdspastoratets. Kyrksamheten i Värnamo var god, fast den frikyrkliga verksamheten hade starkt fäste i bygden och särskilt i själva Värnamo med sex egna kyrkor och kapell. Redan före jul hade flera av deras vänner från Vrigstad besökt dem, till och med hela ena syföreningen med sitt nya prästfolk, Rudolf och Solveig Walldén, som var deras vänner sedan länge och som skött komministertjänsten i Vrigstad pastorat (Svenarum) i sex år.

Kontakterna med Vrigstad ville de givetvis uppehålla, så långt det var möjligt, men de skedde numera per telefon sen de blivit av med sin bil i en olycka med en långtradare. Kommunikationerna mellan Värnamo och Vrigstad var vid den tiden urusla. Flera somrar tog de in på pensionat Granbacken. Det var i juli månad och de stannade 10 – 12 dagar. Där
trivdes de bra och priset var billigt och de mötte många gamla vänner dagligen.

Livet flöt på i gemyt i Värnamo. Efter semesterförordnande sommaren 1972 var det slut på den trivsamma anställningen som präst i Värnamo församling. Hans kollega och han pratades vid en dag på jobbet och då berättar Nils att han skulle sluta efter söndagens gudstjänst. Utan förvarning tillkännagav kollegan från predikstolen att det den här söndagen, efter gudstjänsten skulle det hållas en offentlig avtackning i koret. Han bad också Gertrud komma fram. Nils fortsatte dock att arbeta i församlingen som korttidsvikarie. Detta gjorde han i ytterligare två år, fram till 1974. Nils fortsatte dock att leda en bibelstudiegrupp till och med våren 1976. Samvaron i gruppen, gemenskapen och intresset i den gruppen var fin och stimulerande. Deltagarna, varav de flesta var med från början det vill säga från hösten 1969, uppgick sista studieåret till 27. Nils ställde fortsatt gärna upp som hjälppräst i församlingarna runt omkring Värnamo. Ibland blev det ett vikariat på några månader ibland några dagar. Från slutet av 1975 var det dock slut med prästarbetet då Nils fick besvär med så kallad ”prästhals”, vilket innebar att han fick en skrovlighet på stämbanden, vilket inte bara var besvärande för predikanten utan även för åhörarna.

Den Åhlénska familjen fortsatte att växa sommaren 1974. Thomas, och hans fru Kerstin, fick en son som fick namnet Johan. Johan föddes i Ecuador i oktober 1972. 1977 fick Johan en syster, även hon från Ecuador och hon fick namnet Maria och var född i juli 1976. I december 1976 välsignades Nils och Gertrud med sitt första barnbarnsbarn. Elisabeth född i december 1976. Dotter till Catarina och hennes dåvarande man Mats. Det skulle bli fler barnbarnsbarn men alla fick inte Nils och Gertrud uppleva.

I pingsthelgen 1981 drabbades Nils av en svår ischias vilket ledde till sjukhusvistelse och då han tappat svikten i det ena benet och stortån och ett par andra tår blev ”lealösa” fick han en skena i skon som stöd. Det blev en lång konvalescens hemma tills benet blivit mer stabilt. Många goda vänner kom på besök och lyste upp tillvaron. Sommaren 1981 tillbringade de i
Vrigstad på Granbackens pensionat. En efterlängtad semester på hemmaplan. Under sjuktiden tidigare under våren hade Nils inte kunnat gå till kyrkan men här i Vrigstad fick han hjälp med skjuts till kyrkan och de kunde fira gudstjänst och fullständig mässa i sin gamla kära kyrka. Under vistelsen detta år firades Gertruds 75-årsdag tillsammans med hela, den numera ganska stora, familjen. Hösten följde och Nils och Gertrud strävade vidare. Varje dag gick de en liten promenad, Nils med stöd av sina två käppar. Sjukgymnasten kom en gång i veckan och läkarna började prata om att det kanske inte var ischias som orsakade Nils problem utan en neurologisk sjukdom som kallades polyneuropati. Åren flöt på och åldrandet gav sig mer och mer tillkänna. Nils känner själv att orken inte är densamma och minnet är inte som förr. Han börjar få problem med att läsa då han lätt tappade tråden. Nils egna nedtecknade minnen slutar i juni 1984 och Gertrud skriver den sista anteckningen efter att Gudruns 50-årsdag har firats i Öjaby med släkten. I slutet av juli 1984 blev Nils inlagd på sjukhuset i Värnamo efter en misstänkt propp. Hans tal blev sämre och han blev trött. Han tystnade mer och mer. Nu följde en tid där Nils ömsom bodde hemma och ömsom på sjukhuset för att Gertrud skulle få avlastning. I januari 1987 blev han smått förlamad i ena sidan och hamnade på sjukhus. 1988 blev Nils sämre och i slutet av maj fick han troligtvis ytterligare en propp. Han satt uppe men var inte direkt
kontaktbar. I slutet av juni fick han hög feber. Den 6 juli försämrades läget ytterligare och natten till den 10 juli avled Nils stilla på Värnamo lasarett. Nils begravdes i Vrigstad kyrka
den 19 juli 1988. Officiant var Torsten Ekberg, kollega från Värnamo.

Under den senare delen av Nils sjukdomstid fick Gertrud problem med halsen. Hon fick bland annat svårt att svälja. Veckan efter Nils bortgång fick hon reda på att hon hade en tumör på matstrupen vilken hade orsakat besvären. Det blev en tid med strålning och täta sjukhusbesök. Hon opererades i början av augusti då de satte in ett silikonrör i matstrupen. I slutet av september försämras läget och hon lades in på Ryhovs lasarett i Jönköping. I början av oktober försämras läget ytterligare då hon får vatten i lungsäcken och ett blodkärl brast. Den 12 oktober på kvällen somnade hon in. Begravningen hölls i Vrigstad kyrka 21 oktober, nästan exakt tre månader efter Nils begravning. Officiant var även denna gång Torsten Ekberg.

(Texten sammanställd av Gudrun och Stig Marz döttrar.)