En hälsning från Vrigstads Hembygdsförening 2016

Ferdinand Boberg, arkitekt och formgivare, reste runt i Sverige och dokumenterade gamla byggnader med sin penna. År 1916 var han i Vrigstad där han bl.a tecknade bodarna på den gamla marknadsplatsen.

Innehåll:
Inbjudan till Vrigstads Hembygdsförenings årsmöte
Några bilder från Vrigstad – 50 och 100 år gamla (ur bildarkivet)
Bildarkivet
Tack!
”Den gamla rörspisen berättar” av riksdagsmannen Oscar Carlström

Inbjudan till årsmöte med Vrigstads hembygdsförening

Välkommen till årsmöte med Vrigstads Hembygdsförening torsdagen den 7 april, kl. 19.00 i Församlingshemmet.

Program:
Årsmötesförhandlingar.
2015 års verksamhetsberättelse presenteras i ord och bild av Stig Marz.
Stig Marz visar videoklipp.
Servering och lotterier.
Gamla och nya medlemmar hälsas hjärtligt välkomna! 

Vrigstad år 1916

Under åren 1850-1930 utvandrade 1,2 miljoner svenskar till Amerika. Av dessa kom cirka 900 från Vrigstad socken. Om detta har Stig Marz skrivit i sin utmärkta bok ”Med Vrigstademigranter över Atlanten”. 1916 var det dags för Erik Karlsson, Köpstad Västragård, att söka lyckan i Amerika. Innan avfärden hölls en avskedsfest i Köpstad.

Snöplogning med oxar på Växjövägen år 1916. Det var böndernas skyldighet att sköta snöplogningen. Vrigstads socken var indelat i 12 ploglag. Inom varje ploglag utsågs en plogfogde.

Vrigstad år 1966

Greta Quist berättar om gamla psalm- och sångförfattare för de boende på Göransgården. Fr.v. Hulda Karlsson, Greta Quist, Lydia Persson, Edvin Jarl, Karl Ragnar Johansson, Judith Kindström, Hulda Andersson, Emma Johansson och Ingrid Karlsson.

Carl-Gustav Liew med klass 5 i Vrigstad skola.Bakre raden fr.v. Frank Möllefors, Jan Wahlgren, Jan-Erik Svensson, Christer Persson, och Ingemar Rolf. Mellersta raden: Kerstin Crona, Sylvi Aronsson, Kerstin Andersson, Anita Edvardsson, Birgitta Rolf och Sagalind Silverudd. Främre raden: Rita Isaksson, Gerd Karlsson, Berit Axelsson, Inger Karlsson och Ingrid Johansson.

Hembygdsföreningens bildarkiv

Vårt bildarkiv växer hela tiden och omfattar nu nästan 5 500 bilder. Vi har dessa arkiverade och tillgängliga för beskådan på biblioteket i Vrigstad. Över 2 000 av dem finns utlagda på vår hemsida (bilder tagna på 1950-talet och tidigare). Där finns också ett motivregister där man kan söka bilder på personer.
Alla bilder är inskannade och vi säljer bildfilerna för 10 kr/styck.

Tack!

Hembygdsföreningen har under året erhållit bl.a. en penninggåva, ett antal bilder till vårt bildarkiv m.m. Vi vill framföra ett varmt tack till alla våra givare.

Den gamla rörspisen berättar

I de två senaste årens ”En hälsning från Vrigstads hembygdsförening” har vi presenterat två berättelser, nedtecknade av Oscar Carlström, född 1879 i Holkaryd Kuragård. Förra årets berättelse slutade med att han skulle fara ut till Holkaryd Kuragård och hälsa på den gamla rörspisen, som fortfarande stod kvar i Kuragårdens storstuga. Ned-teckning bör vara gjord i mitten av 1940-talet. I avsnittet, ”Den gamla rörspisen berättar”, låter han spisen berätta så här:

Om jag nu ska berätta om lillpojkens barndomstid i Kuragård, om livet här i hemmet i helg och söcken, så kanske det är bäst att först som sist tala om varför jag har fått en så framskjuten plats i denna historia, kommer sig därav, att min kollega i andra ändan av byggnaden var en stor öppen spis, i vilken värmen gick rätt upp till väders genom skorstenen, vadan han sålunda under vintermånaderna ej kunde samla familjen omkring sig. Därför blev det jag som blev medelpunkten i hemmet vintertiden, den årstid då saga och sägen trivas bäst i en ensligt belägen gård i bygden. Familjen bestod under den tid denna saga omspänner, av i regel sju personer, far och mor och fem syskon – två pojkar och tre flickor – bland dem var Oscar yngst. Han var förresten den ende, som jag sett födas här i gården, ty de andra barnen hade fötts i Vrigstads prästgård, där Karl Magnusson varit arrendator, innan han kom till Holkaryd och i dagligt tal fick heta ”Kalle i Kuragård”.

Lotta och Magnus Bolander i vardagsrummet på Holkaryd Södergård år 1905.

 Efternamnet hade man sällan råd med på den tiden inom byalaget. Det blev Kalle och mor Kristin i Kuragård, Anrias och Stina i Jonsgård, Johan och Kristin i Skattegård o.s.v. hela byn över, utom i Söragård, som var en halvgård (½ mantal) och vars ägare var pamp och kommunalman. Han fick behålla efternamnet Bolander och hans hustru Lotta, kallades ”madam”. Litet rangordning skall det väl vara även i en bondby!

Innan jag går vidare kanske det är bäst att jag gör en bekännelse. Jag nästan ryser, när jag tänker på det. En vinterdag, då lillpojken väl kunde vara omkring 3 år höll jag på att ta livet av honom. Jag är nämligen utrustad med en bastant järnhäll, vars ytterrand har en rätt vass kant, och när lillpojken radade upp några stolar framför mig, klättrade upp på dem och började promenera fram och åter, vickade en av stolarna till och han stod på huvudet mot min häll med pannan just mot den där vassa kanten. Jag minns än hur blodet forsade och hur hans äldsta syster, som stod och bakade bredvid, nappade upp honom från golvet, sprang ut på kökssidan av huset och ropade av alla krafter på det andra gårdsfolket, som höll till vid tröskverket borta vid ladugården. Stor uppståndelse, ty det såg verkligen lett ut! Pojken blev märkt för livet med ett ärr i pannan, men det tog vågrät mellan ögonbrynen, så att det numera knappast märks bland alla fårorna.

 Jag har velat omnämna denna händelse, därför att detta var ett av de första minnen, som han säger sig ännu efter 67 år ha klart detaljerade i hjärnan, som om episoden hänt i går. Men nu övergår jag till mindre tragiska händelser omkring mig och börjar väl först med vardagen.

Att storstugan var stor, är redan tidigare berättat. Den var så stor, att det var alldeles för mycket begärt av mig att kunna värma upp den ordentligt i hela dess vidd. Det blev därför att krypa intill mig för hela familjen under vinterkvällarna. Där satt nu far närmast muren till höger, från rummet räknat, och slöjdade eller spingande stickor, som han buntade i kärvar, vilka sedan torkades i ugnen i köket, sedan denna varit uppeldad för bak.

De där stickorna voro bra att lysa med, om det var ärende ut i det kalla köket, och dessutom tände man i mig med desamma, då det gjordes upp eld. Jag vill lova att det tog sig ganska snabbt vid tändningen ty de voro spingade av ytved av fur och torra, så det braskade om dem. Det var annat än det tidningspappar och krafs, som man nu tänder med och för övrigt var det inte mycket tidningar att tillgå dåtids, då dessa gingo från hem till hem och först när året hade gått, ganska sönderlästa, delades upp mellan ”delägarna” och användes till andra nyttiga ting än att tända i.

Vid andra muren till vänster satt August, äldre brodern, och sysslade med diverse småting som att göra piskskaft och dito snärtar, laga grimmor eller betsel och en och annan gång snida gubbar i trä åt lillebror. Blev det för varmt vid mig smög han gärna bort till träsoffan vid väggen och tog sig en lur, innan det blev ladugårdsdags – han skötte nämligen alltid om kvällsfodringen åt kreaturen, liksom en av systrarna då hade att svara för mjölkningen.

Mor och flickorna sutto i en halvcirkel mellan far och August och sysslade med självhushållets skilda textiliearbeten. Kardorna raspade, spinnrockarna sjöngo, spilltvagnen surrade (anm: spole på spinnrocken) och vävstolen, lite bakom ringen dunkade. Det var som en liten fabrik, det hela, och under allt detta berättade far minnen från sin barndom eller sitt ungdomsliv. Eller också gingo ”dagsnyheterna” under diverse kommentarer ringen runt. Den tidens T.T. här i byn sändes huvudsakligen av änkan Annalisa, vilken insamlade materialet vid flitigt kringgående i bygden.

”Lägg på i spisen, så att det lyser här”, ropade alltemellanåt någon av flickorna och far matade på, så att jag ibland rämnade ganska betänkligt i mina springor.

Än lillpojken då? Var befann han sig i ringen? Ja, som liten satt han mest med katten i knäet på golvet inne i ringen och jollrade för sig själv. Men det dröjde inte så lång tid förrän han fick fatt i något att läsa och då var han liksom borta från övriga familjen. Ty då han i sexårsåldern började småskolan och kunde skylla på läxläsning, genomförde han snart den reformen att utanför ringen få ett bord placerat med en fotogenlampa på.

Vid detta bord och denna lampa började han sina självstudier, vilka han sedan, efter vad han påstår, fått fortsätta med hela livet. Då han vid elva års ålder slutade byskolan, hade han visserligen skapligt betyg, men inte var det väl mycket att bygga på för den som tänkte sluta som riksdagsman. (Den gamla rörspisen ser litet spjuveraktig ut då han klämmer ur sig denna glosa). Nå, vad fanns då att läsa i ett gammalt bondehem på den gamla goda tiden? 

Jo, bibeln fanns alltid framme i det här hemmet. Dessutom fanns det en nedersta låda i byrån, som stod längst fram i rummet mitt för mig mellan de två stora gavelfönstren. I denna kunde man finna Luthers postilla, ur vilken höglästes varje söndag, Rosenii dagbok, ur vilken lästes ett ”dagstycke” varje kväll, Arndts sanna kristendom, några andra religiösa skrifter samt några berättelseböcker av mera profant innehåll. ”Sanningsvittnet”, som liksom ”Posten” samlästes med ett par grannar, fanns också till studium och när längre fram det förstnämnda fick bilaga och Carl Boberg började skriva dikter och Palmberg ”minnen”, blev det strax litet intressantare att hålla till med denna läsning. Bibeln blev emellertid huvudstudium, efter vad jag kan förstå under barnaåren, ty modern var en varmt religiös kvinna och då Oscar någon gång klagade över att det fanns så litet att läsa, sade hon alltid:” Läs bibeln, Oscar lille, det skall du ha nytta av i livet”. Och lillpojken läste, så att vid skolålderns slut hade han väl gått igenom den ett par gånger från pärm till pärm. Gamla testamentet tycktes intressera honom mest, ty det var historia och märkliga händelser, men mor Kristin hade det inte lätt att kunna svara på en hel del frågor, som han framställde här och var, t.ex. om åsnan som talade och om solen, som vid ett tillfälle stod stilla en hel dag för att judarna skulle kunna slå sina fiender ordentligt före kvällen. ”Sådant som en inte förstår, får en ta förbi”, sade då mor Kristin avvärjande. ”Din lilla hjärna kan inte begripa allt”.

Svenska folkskolans läsebok blev så småningom en kär läsning och sedan sockenbiblioteket vid kyrkskolan upptäckts, blev det flera böcker på det där bordet om vinterkvällarna. Det blev nya fönster, som öppnade sig mot världen därutanför och fantasien fick nytt spelrum. Kvällsstunderna kring min brasa, med sin lugna frid och äkta familjeanda även under vardagens id, höra till hans vackraste minnen, påstår han. Där möttes arbetsglädjen, förnöjsamheten och sagan i en skön förening och där skapades en hemkänsla, som under senare år inte tycktes få plats i svenska bondehem.

Oscar Carlström