Fredrique Runstedt – ett porträtt av en stark kvinna
Fredrique föddes den 24 augusti 1852 i Vrigstad, som första och enda barn till färgerifabrikören Fredrik Runstedt och hans hustru Stina Lovisa Tolf.
Fadern var av gammal vaxblekarsläkt och kom till Vrigstad 1848, från Vaxblekargården i Eksjö och modern hade sina rötter i en gammal Vallonsläkt, som invandrat i början av 1600-talet. Stina Lovisas far var hammarsmed vid Lindefors järnbruk i Svenarums socken.
Fredrique var en livlig flicka och var vad man brukar kalla en ”pojkflicka”. En lärling vid färgeriet har berättat att han som 14-årig, 1864, kom till Runstedt för att lära sig yrket. Fredrique var då ett par år yngre. Han skriver:”Fredrique – det var dottern – och jag brukade fånga småfisk, byggde oss dammar och hade roligt. Men så en dag kom Runstedt och fick se våra dammanläggningar. Han blev arg och rev ut dem, släppte ut fiskynglet. Fredrique fick ovett och förbjöds att sällskapa med oss arbetare, hon grät och var ledsen. Jag blev arg och beklagade mig för verkgesällen och sade honom att jag ämnade mig skälla ut Runstedt. Han rådde mig låta bli: det passar sig inte för en lärling att skälla ut sin mästare, det skulle säkerligen rendera mig ett kok stryk. Min lektid var slut, avståndet var rest mellan husbonde och tjänare, vilket jag även bibehöll under alla de år jag sedan tjänte hos Runstedt”.
Flickan skulle ju ha en ordentlig utbildning, ansåg föräldrarna. Därför skickades hon till fröken Aurora Storckenfelts pension i Jönköping. Aurora hade i Jönköping startat en flickskola i 1840-talets början. Skolan växte snabbt både i elevantal och anseende. Aurora Storckenfelt var en stor understödjare av Emelie Petersens, ”Mormor på Herrestad”, hjälpverksamhet, vilket säkert påverkade den unga Fredrique. Efter skoltidens slut hade hon förmånen att genom resor, både inom och utom landet, skaffa sig goda kontakter och språkkunskaper, allt med tanke på hennes kommande engagemang i faderns företag.
I unga år drabbades Fredrique av en reumatisk feber, som gjorde att hon därefter, hela livet igenom, led av ett hjärtfel. Detta gjorde att hon ganska ofta fick känning av sitt hjärtbesvär, vilket hindrade henne i arbetet med att hjälpa fadern i hans dagliga arbete. Hon hade, trots detta, en brinnande lust för att sätta sig in i faderns affärsverksamhet och jordbruksrörelse. Han hade inte bara färgeriet utan han arrenderade 1 mantal Biskopsbo av kronan. Biskopsbo var boställe åt chefen för Smålands infanteribataljon.
Anledningarna till att han arrenderade Biskopsbo var flera. Färgeriet var i stort behov av bränsle till de stora färgpannorna. På Biskopsbo kunde han genom avverkning tillgodose bränslebehovet. Genom ett jordbruk, drivet i egen regi, underlättades också hållandet av hästar, vilka förutom till vanliga körslor i jordbruket användes till de s.k. färgmötesresorna. Dessutom fick han tillgång till vattenfallet i Boskvarn, där han anlade två stampar för beredning av vadmal.
Fredrique satte sig väl in i skötseln av både färgeriet och Biskopsbo. Vid faderns bortgång 1899, hade redan något år tidigare ledningen av verksamheten överlåtits till Fredrique. Hon var därför väl förberedd att på egen hand ta ansvar för företagets skötsel.
I de lokaler i fastigheten som användes som inlämningsställe för färggods startade hon nu försäljning av filtar och filtschalar. Därmed var grunden lagd till den manufakturaffär, som blev en av traktens ledande. Fram till 1912 ledde Fredrique med stark hand företaget. Hon sålde då både färgeriet och bostadsfastigheten till fabrikören Axel Dahlquist. Arrendekontraktet på Biskopsbo behöll hon dock till 1918 då det övertogs av handlanden David Ek. Fredrique bodde kvar i fastigheten Runö, som den kallades, fyra år efter försäljningen.
1909 hade författarinnan Ulla Linder kommit från Stockholm till Vrigstad och flyttade då in i Runö till Fredrique. De bodde här tillsammans till 1916 då Ulla inköpte fastigheten Annelund, som hon döpte om till Solhaga (Senare läkarbostaden). I Solhaga bodde de båda väninnorna tillsammans till Fredriques bortgång 1919. Det var i Runö Ulla författade nyckelromanen ”Byarydskungen”, där romanens huvudperson Erik Örnberg, är ingen mindre än Fredriques far Fredrik Runstedt och Byaryd är Vrigstad. Boken gavs ut 1913. Här figurerar även andra vrigstadbor i inflytelserik ställning i Vrigstad på 1860 till 1880-talet. Så får t.ex. handelspatron Johan Ek figurera i boken under namnet patron Lönnblad. Det är Fredriques berättelser om Vrigstad och händelserna där som fått lämna stoff till boken.
Runstedt börjar mer och mer förstå nödvändigheten av en bank i Vrigstad. Redan 1865 börjar han intressera folk för detta. Ulla Linder skriver ”Utan Örnberg (d.v.s. Runstedt) skulle de aldrig fått någon sparbank”. När Vestra Härads Sparbank stiftades 1867 var Runstedt en av 15 bidragsgivare, som lämnade bidrag utan krav på återbetalningsskyldighet. Han var också en av de större kunderna i banken. Den traditionen vårdade Fredrique då hon övertog rörelsen efter faderns bortgång.
Bankens första lokal var i doktor Lindskogs fastighet, som är det röda huset bakom Bankmuseet. Själv bodde Lindskog i huvudbyggnaden ”Bolagshuset”. Vid Lindskogs bortgång 1886 skulle fastigheten säljas. Fredrik Runstedt föreslog då att banken skulle inköpa fastigheten. Förslaget röstades ner då man ansåg ”det i högsta grad obetänksamt och lättsinnigt att bortslösa större delen av reservfonden på inköp av gamla hus”. Man hyrde nu lokal i handlanden David Eks hus vid torget (nuvarande Jotos-fastigheten). Men 1913 inköptes de ”gamla hus”, som man 1886 ansåg lättsinnigt att bortslösa reservfonden på. Det vittnar lite om Runstedts framsynthet. Runstedt var styrelseledamot i banken under åren 1881-1893. Fredrique hade med all säkerhet haft en plats i bankstyrelsen om hon inte varit kvinna.
Vestra Härads Skarpskytteförening tillkom på initiativ av Fredrik Runstedt 1861. Föreningen bestod av två kompanier, Vrigstads- och Svenarums kompani. Chef för Vrigstadkompaniet var Runstedt. 1893 ombildades skarpskytteföreningen till skyttegille, som 1902 i sin tur ombildades till Vrigstads skytteförening.
I samband med den årligen återkommande skyttefesten, skänkte Fredrique 1904 ett standar till Vrigstads skytteförening. Hon lät en hemväverska i Vrigstad väva duken, som sedan färgades i Runstedtska Färgeriet. Tyget är av ylle och färgerna gult och blått. På standarets övre högra fält sitter länsvapnet i siden. I övre vänstra fältet fanns ursprungligen unionsmärket, som togs bort i samband med unionsupplösningen 1905. Standaret bär devisen ”För hem och härd”, samt initialerna V S, som står för Vrigstads Skytteförening. Genom gåvan ville Fredrique hedra sin far och hans insatser för skytterörelsen. Standaret finns bevarat och hänger i Vrigstads Hembygdsgård, Gröndal.
Fredrique avled den 8 april 1919. Att hon värnade om sin hembygd och arbetarna framgår av nekrologen, som följande utdrag vittnar om, ”Hennes huvudintresse har rört sig omkring hennes älsklingstanke de senare åren, att den lilla vackra kyrkbyn med den nya vattenkuranstalten måtte kunna bliva en allmänt erkänd viloort, dit till själen uttröttade arbetare kunde få samlas under några vackra sommarveckor att där andas ut och hämta krafter för framgångsrik fortsättning på deras arbeten”.
Stig Marz