Ett samtal om VIF

Den 15 juli 1981 samtalade Stig Marz med Simon Svensson och Åke Fransson om Vrigstad IF och dess historia. Intervjun, som även finns i hembygdsföreningens bandarkiv, gjordes hemma hos Simon Svensson, Bryggeriet, Vrigstad.

VIF_hedersmedl

Den 20 februari 1982 firade VIF 50 år. I samband med firandet utsågs föreningens första hedersmedlemmar: fr.v. Tage Maars, Simon Svensson, Eric Cronvall, Arvid Gustafsson och Åke Fransson.

SM: Du var med från dess grundande. Ska Du berätta lite om vem som var initiativtagare och hur det hela gick till när föreningen startades.Simon Svensson och Åke Fransson var två av fem som vid VIFs 50-årsjubileum 1982 utsågs till de första hedersmedlemmarna. Övriga på bilden är fr.v. Tage Maars, Eric Cronvall och Arvid Gustafsson.

SS: Det var i gamla skolhuset. Det var Hultén som var initiativtagare och som drev fram att föreningen skulle bildas. Han var den förste ordföranden. SM: Jag tror jag sett någonstans att han satt inte som ordförande så länge, utan han blev hedersordförande. SS: Ja, han blev hedersordförande sedan. Han bara satte igång det och sedan var det inte mycket mer. Han skänkte en summa pengar, 1000:-, som startkapital. Vi började att arbeta med planen. Vi började vid Stockarydsvägen först. SM: Jaså, var det det första? SS: Vi jobbade om kvällarna i 2 veckor. Vi jämnade ut en kulle som var där. SM: Jag har för mig att det började vid Jägersro. SS: Där var vi och spelade fotboll 1931. 1932 spelade vi också fotboll där i koahagen, som vi kallade det. SM: Ja, Jägersro och där uppe. SS: Sedan jobbade vi 14 dagar vid Stockarydsvägen för att få planen i ordning. Hultén var där med, men sedan kom det bud att vi inte fick vara där. SM: Så det var bara en kort tid…. SS: Ja, det var bara en kort tid. Vi spelade aldrig boll där, men vi skulle göra en plan i ordning. SM: Ni hann aldrig att fullfölja det. SS: Sedan fick vi flytta dit där vi är nu. Det var ett kärr där. SM: Det låg på Gästgivaregården? SS: Ja, det gjorde det. Sedan jobbade vi där om kvällarna. Vi jobbade med de pengar vi fick av Hultén. Vi lade ner mycket arbete tills det blev en plan där. Man kunde göra mycket för 1 000:- på den tiden. SM: Det var så pass mycket i alla fall så Ni kunde spela boll. SS: Ja, vi kunde spela boll. SM: Var det grusplan från början eller gräs? SS: Det var mest grus, men en och annan gräsplätt. Det var delvis gräs, men till 75 % var det grus. SM: Det var lite blandat. Vilka var det som var med i styrelsen från början? Det var Hultén, som blev ordförande? SS: Ja, det var det och Hägerstam blev vice ordförande. Erik Hallström var kassör och Hjalmar Hallström var sekreterare. SM: Det var de som hade de tunga posterna. SS: Ja, det var det. Sen var det materialförvaltare. SM: Var det bara fotboll från början, eller hade man ett bredare program? SS: Det var fotboll första året, men vi började rätt tidigt, 1933, med allmän idrott. På hösten -32 köpte vi hem grejor till allmän idrott. SM: Var det några stjärnor i början? SS: Nej, det var det inte. Det var mer amatörmässigt. SM: Idrotten var väl överhuvudtaget på den tiden mer amatörmässig. SS: Det var ingen rationell träning. SM: Nej, det var naturbegåvningar. Jag såg ett tidningsurklipp, som Du hade, som förmodligen var det första framträdandet Ni hade på fotbollsarenan. Ni hade tydligen varit i Sävsjö och spelat. Det var från 1932? SS: Ja, det var från 1932. SM: Det var förmodligen det första framträdandet som Ni gjorde? SS: Det var nog lite innan, 1931 också. SM: Som förening var det kanske första gången Ni var ute? SS: Det var det nog inte. Jo, som idrottsförening kan man säga att det var det. 1932 hade vi en serie som vi spelade. Det var lag från Kronobergs län. Det var Hjortsberga, Mistelås, Moheda, Horda, Åby, Lammhult och Aneboda. SM: Det var en hel del alltså. SS: Det var inte Svenska Fotbollsförbundet som ordnade den utan det var Smålands Fotbollsförbund som ordnade lokalserierna. ÅF: Jag började redan döma då. SM: Vi har en röst till som kommit in förutom Simons och det är Åke Fransson.

SM: Började Du döma redan då, sa Du Åke? ÅF: Ja, jag började då. ÅF: Föreningen gick sedan med i Smålands Fotbollsförbund och deras serier. Man var då tvungen att ha domarkort. Man fick gå igenom Smålands Fotbollsförbunds kurs för att få det. Man fick inte döma hemma utan andra lag. Föreningen blev mer och mer skyldig att ha domare för att få vara med i serien. Även idag, på 80-talet, är det ont om fotbollsdomare och det är många gånger de får ha 2 uppdrag domarna. SM: Domaruppgiften har väl inte alltid varit så lätt, förmodar jag? ÅF: Det har varierat, men man får inte bry sig om vad de säger. Man måste ha en egen uppfattning. Har man blåst, så måste man stå för vad man blåste. Spelarna har rätt att fråga varför man blåst. De ska vara hyggliga och trevliga, men det ska inte vara några svordomar med. SM: Inte några större diskussioner. SS: Jag har en historia när vi var i Stockaryd första gången 1931, tror jag. Jag var målvakt, men var skadad, så jag kunde inte vara med. Åke fick vara målvakt. Men då sa de, när vi kom dit, att Du får döma istället. Jag dömde första halvlek och Åke var målvakt. Men sedan var det en som sköt en boll rakt i ansiktet på Åke i början av andra halvlek. Han kunde inte fortsätta att spela och då bytte vi. Åke var domare andra halvlek och jag var målvakt i samma match. Det är sällan man får spela i ett lag och döma samma match. SM: Ni var parter i målet båda två, men det gjorde ingenting. Jag läste en tidningsartikel angående domare. Jag läste om en fotbollsmatch, som Vrigstad spelat, och där domaren fick sitta i en källare flera timmar efteråt. Han vågade inte gå upp och visa sig. Kommer Ni ihåg det? ÅF: Det har nog aldrig hänt här. SM: Det tror Du inte. SS och ÅF: Nej. ÅF: Här har aldrig någon domare behövt bli antastad. Men däremot i Sävsjö. SM: Ja, jag är inte säker på att den här matchen gick i Vrigstad. Men Vrigstad spelade någonstans, men det kanske inte var en hemmamatch. ÅF: Men i Sävsjö var det en domare från Vetlanda och honom var de inte nådiga mot. Det finns trevliga minnen från fotbollen. Det är trevliga föreningar och trevliga spelare. SS: Det togs mer som nöje förr. Det var inte så allvarligt. SM: Jag tror det var Tage Maars som berättade en gång för mig att Ni åkte någonstans och skulle spela fotboll. Ni hade god tid på Er och på vägen stannade Ni och tittade på en match någonstans ut efter vägen. Det var en väldigt duktig målvakt. Ni tittade på och beundrade honom. När Ni kom till spelplatsen var samma målvakt i motståndarlaget. När matchen var över och Ni åker hem kommer killen på motorcykel och kör om Er. Han var då på väg till en tredje match. SS: Det var nog i Kronobergs län. Jag kommer inte ihåg var det var. ÅF: Det var det nog för jag har för mig att han stod i Horda, Aneboda och Hjortsberga. Han var ordinarie i Hjortsberga. Han var helt suverän. SS: Han var handbollsmålvakt i Växjö. Han var furir på regementet. ÅF: Det gick att göra så förr, men inte idag. SM: Så snabba övergångar finns inte. Nu är alla registrerade, så det finns papper på dem. ÅF: Det var i lokalserierna man kunde göra så här. SM: Om vi skulle läsa upp det här första referatet, eller förmodligen första, från ett framträdande som Vrigstads Fotbollsklubb eller Bollklubb, var det kanske. SS: Det var Bollklubb. SM: Det står så här: ”En fotbollsmatch vars behållning kommer att användas för att finansiera Sävsjös idrottsmäns deltagande i internationella tävlingar.

I Sävsjö spelades igår, på Sturevallen, mellan ett lag sammansatt av idrottsmän och Vrigstads Bollklubb. Matchen som delvis gick i mörker slöt oavgjord 2-2. Hemmalaget hade mer av spelet, men utnyttjade dåligt givna målchanser. Gästerna tycktes behärskas av en oförklarlig respekt för motståndarna. Men de understöddes livligt av publiken och överlistade då och då det amatörmässiga Sävsjö-försvaret.

Gästernas burväktare var lagets bästa spelare. Sävsjö-laget var synnerligen jämt med kedjan som starkaste del. Publiken var fåtalig, men intresserad”. SM: De här gästernas burväktare – var det Du Simon? ÅF: Ja, det var Simon. SS: Ja, det var det nog. Det var därför jag klippte ut det. SM: Det står att matchen delvis gick i mörker – hur kunde det gå till? Spelade man så sent på kvällen? ÅF: Jag tror inte det var så mörkt, men det var sent på kvällen. Det fanns ingen belysning på den tiden. Det blev nog rätt mörkt på slutet. SM: Det här var redan 1932, sa Du? SS: Ja. SM: Det bör ha varit ett av de första framträdena i alla fall som laget gjorde? SS: Ja, det var säkert ett av de första.

SM: Hur utvecklade det sig sedan efter starten 1932? SS: Ja, det var när jag exercerade den här serien, som jag pratade om, den frivilliga serien. Den fortsatte och spelades 1933. När jag kom hem midsommarafton spelade vi match här uppe. Vi spelade mot Långstorp och det var i den serien. ÅF: Ja, det vill jag minnas. Jag dömde på den tiden. SS: Ja, det gjorde Du. SS: Sedan kom vi in i Smålandsserien 1933-34, eller 34, tror jag det var. Du hade det fotot hemma, sa Du? SM: Ja, det är det. SS: Då var vi med i Smålandsserien. SM: Det var 1934, ungefär, sa Du. SS: Ja, det var 1934. SM: Jag ser här att Ni bytt till andra dräkter än vad Ni hade på det första kortet. ÅF: Vi hade rött och blått först. SS: 1934 köpte vi nya dräkter. SM: Hur kommer det sig att det blev Halmias färger? SS: Vi tyckte de var fina. ÅF: De spelade en uppvisningsmatch. Han var med den där fine målvakten, han hette – ja, vad hette han? Han spelade i landslaget och stod i Halmia. SS: Var det Rössberg, eller något sådant? ÅF: Nej. Jag kommer inte ihåg, men i alla fall de hade en fin målvakt. SM: Det var där Ni fick idén till de nya färgerna. ÅF: Halmia har samma färg än idag på sina dräkter. SM: Vrigstad har ändrat färg. ÅF: Vi har ändrat färg och gått till gult och svart.

SM: När gjorde man det? ÅF: Det har vi haft i många år. SM: Det har varit länge, ja. ÅF: Det gjorde vi efter de färgerna. Många föreningar har rött än idag. Det är bara rött. SM: Är det för att man lättare ska hitta varandra, kanske? ÅF: Ja, jag vet inte varför, men de tycker väl rött är vackert. SS: Det går fint till planen – till den gröna gräsmattan. SM: Ni hade inga kommunala anslag på den tiden? SS: Nej, inte på 30-talet. ÅF: Nej, inte på 40-talet och 50-talet heller. Det kanske kom lite från vår egen kommun på 60-talet.

Det var några kronor, kanske, men det var obetydligt. Föreningen hade fest i Lunden, mot slutet innan det blev Gubbakulan, och där blev det lite pengar. SM: Innan dess hade man festerna på idrottsplanen. Vad hade man för attraktioner? ÅF: De hade, som vi sa förut, friidrott, cykelinslag och skämtfotboll mellan damer och gubbalag. SM: Man hade kaffeservering förstås. ÅF: Ja, och pilkastning, tombola, korv- och glassförsäljning. Glassen gjorde de i Hallströms, i brygghuset. Man vevade för hand. SM: Det var en sådan där amerikansk glassmaskin. Det var enda gången på året man fick äta glass. Min mamma och Vera Hallström gjorde glass. SS: Den var väldigt god den där. En sådan glass får man aldrig mer. ÅF: Aldrig mer – det är sanning. SS: Det var mycket frivilligt arbete inom idrottsföreningen då. Alla ställde upp och vi fick in pengar på det viset. Det blev ett stort netto på de där festerna, eftersom det var så många frivilliga. ÅF: Vi gjorde själva saker och skänkte till vinsterna. Sedan fanns det en firma i Falun, som hette Lindarna, som vi skickade efter mycket billigt. Det var en basarfirma. Vi köpte en del vinster och många skänkte vinster i början. Det blev rena pengar.

SM: De där festerna finansierade i stort sett idrottsföreningen på den tiden. SS: Det kunde bli ett netto på 1 000:- efter sommarfesten. Det var mycket pengar på den tiden, 30-40-talet.

ÅF: Det var många fotbollsresor som de tog upp en liten kollekt bland spelarna och publiken till hjälp för resan. Det var publik med i bussen. De gav kanske 75 öre eller 1:-. SM: Ni fick resorna gratis på det sättet. ÅF: Ja, det var många av spelarna som sköt till någon krona. SM: Åkte Ni buss till matcherna? ÅF: Ja, Karlsson körde. SM: Ja, Josef, ja.

SS: Ja, han körde mycket. Han körde till Växjö. Han hade Växjö-linjen. Men bussen gick inte på söndagarna, så då körde han oss istället. Han körde i regel förmånligt också. SM: Det gjorde han, ja. Det är klart det berodde på sträckan vad han tog givetvis. Han kanske inte var så hutlös med betalning. SS: När vi spelade serien där vid Mistelås, Hjortsberga och Åby skulle vi alltid till Moheda Hotell och dricka kaffe. Josef var bekant med hotellägaren.

SM: Det hände väl förmodligen en del skojigheter, som Åke var inne på tidigare, under matcherna och vid sidan av matcherna. SS: Jag minns när vi var i Vetlanda och spelade på 40-talet. Vi cyklade till Sävsjö och åkte tåg till Vetlanda. Vi spelade en match och tog sedan samma väg tillbaka. Det var en domare som hette Björkman. Han var skollärare från Bodafors. Det var ofta han dömde. Han hade lite sympati för Vrigstad, som han hade svårt för att dölja. Det var oavgjort i halvtid och sedan blev det 2-1 i andra halvlek. Efter en frispark blev det 3-1 till oss. Jag gick ut och spela ut bollen och då kom Björkman bakom mig och lade handen på min axel och sa ”nu ska vi se om de inte faller ihop”. (skratt). SM: Så har Du aldrig gjort Åke? SS: Det blev 6-1. Det var inte så att det märktes på planen att han var partisk. ÅF: Vrigstad spelade en gång mot Aneby och då var han där, inget ont om honom. SS: Nej, han var trevlig. ÅF: Han var så trevlig. De var i Aneby och det blev 2-2 och i ärlighetens namn skulle Aneby ha vunnit med 2-1 för det var faktiskt ett offside mål, som Vrigstad fick till 2-2. Efteråt var det diskussioner i omklädningsrummet. Björkman försvarade sig med och sa ”jag har följt Vrigstad sedan de började att spela, så det är inget mer snack om det”. Det blev 2-2. SM: De hade aldrig gjort ett offside mål, kanske? ÅF: Han hade den kommentaren att han hade följt Vrigstad hela tiden och de spelade bra fotboll, sa han. Det är inget att snacka om – det är 2-2. SS: Han kom alltid in i omklädningsrummet och ville snacka taktik. ÅF: Jag tror han ursprungligen var från Göteborg. SS: Ja, det kan hända. SM: Smörjde Ni honom på något sätt, eller? ÅF: Nej, nej.

SM: Själva träningen hur sköttes den? Tränade Ni något, eller? SS: Det var väldigt stort intresse för att träna. Det fanns inte mycket annat att göra om kvällarna. Det samlades många pojkar på idrottsplanen om kvällarna. Det är svårare idag att samla till träning.

SM: Ja, det är klart att idag är det många som slåss om själarna. SS: Ja, det finns många motorcyklar och sådant där. SM: Ja, det var väl ett av Hulténs motiv, egentligen. Han ville inte se ungdomarna stå och hänga i samhället. SS: Nej, det ville han inte. SM: Hade man en bestämd träningskväll, eller? SS: Ja, de hade bestämt vissa kvällar som de tränade. Det var ett par gånger i veckan. Men de var där nästan varje kväll.

SM: Tränade man konditionsträning och taktik, eller? SS: Det var mer bollspel och bollträning. SM: Det var mer sparka och spring, kanske? SS: Ja, det var det, men det blir kondition av det också. Vi hade den här långmarschen på söndagarna, konditionsträningen.

SM: Den här fotvandringen till Nydala till Belinders affär. SS: Vi gick till Stockaryd och Sävsjö långa promenader. ÅF: Vi gick också upp till torpställen på söndagarna. Vi gick till Andersbo, Lussebo och vad de heter allt. Vi hade kaffe med oss. SM: Jaha. Det gjorde Frisksportarna också, men Ni hade inget gemensamt? ÅF: Vi var med dem också.

ÅF: Idrottsföreningen var mycket med dem. SM: Ni slog ihop Er vid vissa tider. ÅF: Ja.

SM: Det hela började med fotbollen, men sedan blev det friidrott också. SS: Ja, det blev parallellt med fotbollen, kan man säga. SM: Redan från början? SS: Ja, 1934 började vi med friidrotten. SS: 1935, 36, 37 och in på 40-talet, men i mitten av 40-talet började friidrotten försvinna. Det blev mest fotboll sedan. ÅF: När Simon, Lindbladspojkarna och de här lade av då blev det inte så mycket. Sedan kom bilen in och andra intressen.

SM: Men jag tror det höll på lite längre än vad Ni säger. Jag tror det höll på till i början av 50-talet. ÅF: Jo, det gjorde det.

SS: När vi byggde om idrottsplanen gjorde vi löparbanor. SM: När var invigningen?

Var det 1954? ÅF: Det var fina friidrottstävlingar mellan Eksjö Södra och Vrigstad. Vi var jämspelta. Det var fina dueller mellan Christensson i Södra och Bengt Dahlqvist i Vrigstad.

SM: Var det 1948 eller -49 som Bengt satte klubbrekord med 11,3 på 100 meter i Eksjö. Jag tror det står sig fortfarande. SS: Det gör det säkert. ÅF: Lennart Lindblad var jätteduktig i spjut. SM: Bertil Lindblad var ju sprinter. De var duktiga. SS: De gjorde bra resultat. SM: Georg Sjögren var medeldistansare. SS: Han sprang 400 m. SM: Ja, 400 m och 1500 m. ÅF: Sedan var det de där från Svenarum, långdistansarna, de sprang 1500 m, Elon och de här. De var duktiga. SM: Det fanns duktiga idrottare. SS: Det var ett stort intresse för friidrott. ÅF: De var mer naturbegåvningar. De hade i sitt dagliga arbete mycket kondis. SM: Någon rationell träning hade de inte? ÅF: Nej, det var mer individuellt. SM: Var och en skötte sig, så att säga. ÅF: Det var fin terräng att springa här nere mot Slättsjön och Myrmaden. Simon sprang mycket här nere. SS: Det är mycket så fortfarande inom idrotten att man måste offra sig själv. ÅF: Javisst, det går inte att åka på någon annan. SS: Nej, det gör det inte. SM: Träningen bedrevs väl på ett annat sätt. Det var väl egentligen mer lek? SS: Nej, det var lek. SM: Det var inte så hårt drivet som det är idag. SM: Du själv, Simon, var ju duktig löpare. Du hade diplom. Du sprang 400 m på 55,4. SS: Ja. SM: Och 100 m på 12,2. SS: Ja. ÅF: Det var bra efter de banorna som fanns på den tiden. SM: Det var 1936 och -37. SS: Det bästa jag gjort på 100 meter är 11,9. ÅF: Det var helt annat. Det var ju inga banor. SM: Nej. SS: Det var på gräsplan. ÅF: Och ”skrådden” på en fotbollsplan. SS: Vi kritade en rundbana på fotbollsplanen. Den blev ungefär 200 m. SM: Du menar att innan den nya idrottsplanen byggdes fanns det inga löparbanor. SS: Nej, det fanns inga löparbanor. ÅF: Det kom senare. Det var Sturevallen de hade. I barndomen när det gällde friidrotten fanns det inga banor. Man gjorde det på gräset. SM: De tider man gjorde då skulle stå sig väldigt fint idag på det underlag som finns. SS: Det blev ju fullt med jord mellan spikarna som hängde fast så det blev rätt tungsprunget mot slutet. SM: Man kan fråga sig om den rationella träningen, som det idag heter, är den så rationell egentligen som det låter. ÅF: Tänk så fina banorna är idag. Skogen och allting. SM: Man har tartan, eller vad det heter, på banorna idag. Det gör tiondelar. SS: Ja, just det. SM: De tiderna som de gör idag är ju egentligen inte så märkvärdiga. SS: Nej. SM: Jämfört med vad som gjordes då. SS: Det skulle vara intressant att se hur de sprang på de banorna som vi hade på den tiden. SM: Redskapen har också utvecklats – ta stavhopp t ex. SS: Det är skillnad mot bambustavarna vi hade på den tiden.

SM: Vi har kort här som Åke har haft med sig. Ni har bl.a. en cykeltävling, men var det mer på skämt, menar Du? ÅF: Nej, det var tävlingar. Det var många som var med på dem när vi körde runt Nydala, G:a Hjälmseryd, Stockaryd och här. SM: Hade man det i anslutning till de här festerna. SS: Just det. SM: Var det bara vid de tillfällena?

ÅF: Vi tävlade lite på andra håll också. SM: Fanns det ingen cykelsektion, eller något sådant? ÅF: Jo, var det inte det? Jo, gång- och cykelsektionen hette den. SS: Jo. Det fanns flera sektioner. SM: Vad hade man för sektioner? SS: Fotboll och allmän idrott. ÅF: Bandy kom sedan också. SS: Det var rätt mycket bandy på vintern. SM: Spelades det på Slättsjön? SS: Ja, det gjorde det. ÅF: Och Myrmaden här nere. Jodå, bandy var de duktiga i ett tag. SS: Vi skulle spela bandy mot Landsbro här ute på Lundholmssjön en gång. Vi bestämde på biografen, hos Svanberg, på lördagskvällen att vi skulle skotta banan på söndagsmorgonen. Kl. 14.00 skulle Landsbro komma. Jag gick ut på sjön och tog skyffeln med mig. Konrad Lönnborg bodde i Kyrkarp då, så han skulle låna en häst på Lundholmen. Vi skulle hjälpas åt att köra upp banan. Hästen trillade omkull för han var så halskodd så han stod inte. Han låg på isen när jag kom ut där. (skratt). Till att börja med fick vi försöka få upp hästen. Vi tog trolor i gärdesgården och lade vid sidorna av hästen. Vi fick bära hästen till land. När vi fick den till land stod han på benen. SM: Han var rädd? SS: Ja, han var rädd. ÅF: De provade alla möjliga metoder de här hästkännarna. Det var en som sa att Ni ska tända på en enbuske och hålla under magen på den för då reser han sig. De svedde så det rök, men han var dörädd till att gå upp. Men när han kom till land reste han sig upp och slog bakut. Han skenade till Lundholmen. Det gick så i alla fall att Landsbro kom och vi hade inte mer än halva planen färdig. De fick börja träna på den där biten medan vi skottade planen färdig. Ett par timmar senare spelade vi. SS: Vi fick stryk på köpet. SM: Ja, Vrigstad fick stryk, men det var väl inte så konstigt. SS: De var rätt bra i bandy. SM: Jag har sett kort – Åke Pettersson var med. SS: Gösta Lundberg var bra på att spela bandy. ÅF: Och Anders och Olle. De var bra allihop. SM: Kronjägarens pojkar? ÅF: Lasse, ja.

SM: Dömde Du aldrig bandy, Åke? ÅF: Nej, det gjorde jag inte – bara lite grann. ÅF: De var med i serie också. Det var domare från Sävsjö – Månsson och vad det var de hette som dömde bandy. SM: Vi hade kort på en gångtävling var det också mer på skämt, eller? ÅF: Nej. Svenska Gångförbundet hade jubileum. Det var gångtävling vid landskampen mot Finland, du vet. Varje förening fick anordna tävlingar under kriget. SM: Vi hade ju den här riksmarschen? ÅF: Ja. SS: Erik Cronvall var säker på att gå. SM: Man gick till Hällaryd och vände. SS: Det var ett vattenställe där de hade hästar hitom Stockaryd där transformatorn är nu. (Bandet tog slut).

SM: Jaha, nu har vi vänt på bandet. Vi pratade om riksmarschen. Man gick till Hällaryd och vände. SS: Det tog ungefär 1:40 att gå dit och vända. SM: Skulle man göra det på en viss tid, eller fick det ta hur lång tid som helst? SS: Det var ungefär på den här tiden. ÅF: Man fick ta gångmärket, som fanns i brons. SM: Det var ett triangelformat märke med en gångare i. SS: Ja, det stämmer. SM: Var det då man skojade om att Elsa Andersson sprang in i hästbindningarna här nere vid John Johansson, eller hur var det? Hon kunde inte stanna. SS: Hon var nog med då. Hon var väl här i Vrigstad då.

SM: Vi pratade om gångtävlingen. Jag undrar om det här kortet verkligen är från en riksmarsch. ÅF: Nej. SM: Nej, för här har man numrerade lappar på sig.

ÅF: Det var nog riktig tävling det för på riksmarschen hade de inte nummer. SM: Nej, det hade man inte. Man bara anmälde sig och fick ett kort, tror jag, som man antecknade på. ÅF: Det var startkortet, som sedan skickades iväg. Det var domare i gång också. Jag var på domarkurs i Sävsjö.

ÅF: Grundregeln för gång är en följd av steg som tas när båda fötterna har kontakt med marken. Annars springer man. Det innebar det att när Du sätter i hälen måste tån vara i också. SM: Ja, just det. Hur kontrollerade man det utefter en bana? ÅF: Det var domare. SS: De låg i diken och tittade om de lämnade marken med fötterna. De sprang runt banan också. Det var hemskt vad man fick gå. SM: Anordnades det några gångtävlingar i Vrigstad? ÅF: Det gjordes väl inte något. SS: Det var lite under krigsåren. SM: Fanns det några som utövade gångsporten i Vrigstad? SS: Det var inga som ställde upp i tävlingar. ÅF: Nej, det var mest här. SM: Det var mest inom föreningen. Anordnade man klubbmästerskap i föreningen? ÅF: Det tror jag aldrig de gjorde. SS: Det kan jag inte minnas. SM: Klubbmästerskap anordnades väl i allmän idrott? SS: Ja, det gjorde vi.

SM: Ända sedan starten, eller? SS: Ja, det gjorde vi. Vi började 1934 och under hela 30-talet var det klubbmästerskap. SM: Har Du själv några klubbmästerskap? SS: Inga bevis på klubbmästerskap, men i början vann jag många grenar. SM: Du har ett fint diplom här från en stafettävling som Vrigstads Idrottsförening vann. Smålandsserien i friidrott står det och Bodafors SK/Vrigstad IF. Stafett 4 x 100 m 48,7 sek. Vilka var det som sprang, vet Du det? SS: Jag tror det var Arvid, Stig, Nockert och jag. SM: Stig Johansson, eller? Eller Ringefelt? SS: Ja. Röst: Ja, varsågoda. SS: Det var 4 x 100, det där. SM: Det var 4 x 100. 48,7 är ingen dålig tid.

SM: Ja, vi höll på med friidrotten. Vi sa att den höll på in på 50-talet och avtog sedan. SS: Ja, det gjorde den. Vi höll på till mitten av 50-talet och sedan avtog den mer och mer. Tyvärr. Det var ju så i allmänhet med idrotten att den avtog. ÅF: Det syns ju. SS: Det har varit den tendensen i hela landet. SM: Nu har man väl överhuvudtaget ingen idrott i föreningen? SS: Nej, det är inte många som sysslar med friidrott. Det är inte många idrottsföreningar överhuvudtaget som sysslar med friidrott.

SM: Nej, det är inte det. Det är bara de större föreningarna. SS: Sävsjö var väldigt framgångsrika på 30- och 40-talet. Det var en av Smålands bästa friidrottsklubbar. Men idag finns inget. SM: Det har dött ut och bara gått till de stora klubbarna. Det är inte den bredden idag. SS: Det behövs mycket egna initiativ och ensam träning. De vill väl inte offra tiden. SM: Nej, de vill inte offra tiden. Men fotbollen lever vidare och har väl blomstrat mer eller mindre hela tiden. Har det varit någon downperiod, eller hur är det?

SS: Det har kommit in mer pengar nu. ÅF: Det har kommit in mer pengar, så de kan ha tränare, spelande tränare. SS: Det drivs på ett helt annat sätt än vad det gjordes på en annans tid. SM: Vad jag har förstått är det rätt så mycket pengar det rör sig om idag även i en liten förening som Vrigstad? ÅF: Tack vare Gubbakulan har det funnits pengar. SM: Marknaderna har väl givit lite pengar också. SS: Pengarna har inte bara varit till nytta.

SM: Det tror inte jag heller. Jag tror att glädjen har försvunnit. SS: Pengarna har blivit kärnan i det hela.

SM: Hur länge höll Ni på att driva det här ideellt, om man skall kalla det så, innan de kommunala anslagen började komma. SS: De första 20 åren, kan man väl säga. SM: Jaha.

Någon gång på 50-talet fick Ni anslag, men de var relativt små, eller?

ÅF: De var blygsamma i början. SM: Kommunalgubbarna, har jag hört, var inte så glada över att Ni anordnade festerna i Lunden. De ville väl ransonera de där på något sätt genom att kompensera med bidrag istället. ÅF: Det är så att vi människor har olika intressen. Det är många frireligiösa i Vrigstad. De var representerade i fullmäktige. Det är klart att man förstår att de inte tyckte det var roligt med en massa tjo och tjim där ute.

ÅF: Landsfiskalen tillätt inte hur många danser som helst på den tiden. Nu får de ju ha varje vecka, varje onsdag. Det var inte så förr. SS: Nej. ÅF: Det var ett par fester och vid marknaderna. Vi gjorde lite pengar förr också, men nu sköts det av Garvis, alltså Lundin.

SM: I Växjö, ja. ÅF: Ja, i Växjö. SM: Men det är idrottsföreningen som…. ÅF: Idrottsföreningen har en viss procent. SM: Behöver de ställa upp med….. ÅF: De ställer upp med folk också. SM: Det är det de får betalt för då, så att säga. ÅF: Ja, det får de.

SM: Det är fortfarande lite ideellt i det, men kanske inte så mycket. ÅF: De som jobbar där har betalning. SM: Trots att de får en procentuell del. ÅF: Ja, de får en viss procent av intäkterna och allting. SM: Så inte ens den insatsen är frivillig längre? ÅF: Onej. SM: Den är betald. ÅF: Du vet tränarna har betalt. SS: Det är en dyrbar sak idag. SM: Är det en spelande tränare nu? ÅF: Det är två bröder från Jönköping, Arvidsson. De har spelat i J-Södra och Huskvarna IF. ÅF: De tränar i Vrigstad och de kan inte åka från Jönköping till Vrigstad utan ersättning. De tränar två kvällar i veckan och match på lördagen. SM: Det blir inte billigt. ÅF: Det är så med alla föreningar idag. SS: Ska de hänga med är det det som gäller. ÅF: Ska de hänga med och vara i topp så är det så. SS: Det är väl därför man enbart har koncentrerat sig på fotbollen idag.

SM: För att gå tillbaka till den tidigaste tiden i föreningens verksamhet – vilka var det som spelade fotboll? Var det några stjärnor? Jag kommer ihåg Lundbergspojkarna och Ringefelt.

SS: Musse var med. SM: Ja, Musse var med. ÅF: Musse var den som satte färg på Vrigstad förr. Det var den ende som kunde dämpa en fotboll. Han kom från Emmaboda. Där var Mulle och Masse och de var berömda. Han var suverän och dämpade bollen effektivt. SS: De här AK-arbetarna som kom in på 1934 och -35 hade mycket att lära ut. SM: Spelade de för Vrigstad också? ÅF: Ja, det gjorde de. De spelade i lokalserien och Vrigstad vann brakvinster. 11 – 0 var småpotatis. Minns Du det? SS: Ja. SM: Var det ändå större siffror ibland? ÅF: Det var Berg och Aronsson från Trollhättan, fina spelare från Kiruna och överallt. De var jättebra. SS: En del var Göteborgare och de var rätt långt framme när det gällde fotboll. ÅF: Det var en spelare från Göteborg som träffade Sigge Sandberg och då säger han (på göteborgska) – vad jobbar Du då? Jag jobbar på skofabriken, sa Sigge. Då kan Du väl snyta ett par skor till mig, du. (skratt). Sigge visste knappt vad snyta var. SM: Nej. De hade väl inte så mycket pengar de där stackars pojkarna. SS: Nej, 3:- om dagen hade de. SM: Det var en som kallades för Bullen, som stod i mål. Vem var det? ÅF: Han var från Kronobergs Län, från Hohultslätt, tror jag. Han var värvad samtidigt med Olle Lindblad. SM: Det var på den vägen han kom hit. ÅF: Han blev bekant med Olle inne på regementet och följde med honom hit på söndagar och stod i mål här. Olle var duktig. SM: Han spelade i J-Södra sedan. ÅF: Han blev polis i Växjö genom att de var värvade. Han kom in vid brandkåren, Olle Lindblad, och kom till Malmö sedan. Förr var det ju så att de värvades i regel och gick den vägen och fick platser.

SM: Hur är det med skötseln av idrottsplatsen? Jag gick förbi där idag och då var det en som gick och slog gräset. ÅF: Det är en heltidsanställd nu. SM: Han slog med motordriven gräsklippare. SS: Det var annat på den tiden. Vi fick klippa planen varsin söndag.

SS: Vi fick gå upp på söndagsmorgnarna och klippa planen. Det tog 3 – 4 timmar att klippa av planen med handklippare. Vi delade upp det där. Alla fick hjälpa till att klippa och krita den sedan. Det var frivilligt arbete. SM: Spelade man match varje söndag. SS: Det var inte varje söndag. När vi kom med i serien vet jag att det var varje söndag på sommaren. I den frivilliga serien var det inte så många matcher om året. SM: Smålandsserien kom Ni med i slutet på 30-talet, eller? ÅF: Ja, den kom väl redan 1934-35, tänker jag. SM: Var det då Ni skaffade de nya dräkterna? SS: Ja, de nya dräkterna.

SM: Någon ersättning var det aldrig tal om i de sammanhangen. SM: Det var tvärtom – Ni fick skjuta till pengar istället. SS: Nej, det var ingen ekonomisk ersättning. Det var de här AK:arna när de åkte fram fick de lite kaffe för att de hjälpte till. SM: Var bodde de? SS: De bodde i baracker på vägen till Svenarum. I Högavadet var det baracker. I Kohult låg de flesta. Det var en bra bit att cykla ned till samhället. SM: De var även i Sunnerby, vid Växjövägen, och jobbade. SS: Där var de sedan lite längre fram och jobbade.

SM: Vad var det för stjärnor i fotbollslaget – kom vi fram till det? Det var ingen direkt som framstod utan…. SS: Det var det väl inte. Det var inga stora stjärnor. SM: De var ganska jämna allihop. SS: Ja. SM: Hade Ni något taktiksnack, eller hur lade Ni upp matcherna?

SS: Det var det väl lite grann. Hallström var väldigt intresserad. SM: Var han lagledare? SS: Ja, han var lagledare. Sedan var det den här domaren Björkman han ville gärna vara med Vrigstad och snacka taktik. SM: Jaha. SS: Han gav lite goda råd. SM: Hjalmar Hallström var också rätt så aktiv, inte som idrottsman, men vad gjorde han för något? SS: Hjalmar hade mycket med planen att göra. Han klippte och kritade. Han var väldigt duktig och skötte det mesta sådant på 30-talet. Han offrade mycket fritid på det.

SM: Ni hade många trevliga stunder – det har vi sett på fotografier här. Det finns ett fotografi här från en fest hos Hallströms, ser jag. Vad det i samband med något årsmöte, eller? SS: Ja, det var efter säsongen var slut. Det var fest när fotbollssäsongen var slut.

SM: Då åt man, dansade lite och hade skoj. SS: Ja, det var skoj. SM: Vi har ett kort här när Ni har de första dräkterna, de röda och blå. Östers färger.

Det var i den här hagen vid Jägersro. Den hade Ni innan själva idrottsföreningen började? Ni hade tagit lite initiativ själva. SS: Planen var ganska liten. Den var inte mer än 40 x 60 m. Den var inte stor och det var trångt. Det fanns stenar på vänstra sidan mot Jägersro på planen. SM: Ja, jag ser här på kortet att det ser ut som det låg sten längs med gärdsgården.

ÅF: Viktor Nydal satt där på matcherna. SS: Stenen var inne på planen. Sävsjö var här och spelade en gång. De fick en hörna, vilken de lägger vid hörnflaggan vid kanten. Nydal fick bollen i sidan när han satt där och han gick aldrig på fotboll mer. SM: En annan supporter, som jag kommer ihåg, var Sandell. Det kommer Ni ihåg? SS: Ja. SM: Vi småpojkar tyckte det var roligare att titta på honom än på fotbollen. Han spelade sitt eget spel vid sidan av planen. SS: Han var rätt hörbar, Sandell. SM: Han sprang utefter sidlinjen. Han ropade och gav goda råd. Han var rakbent och sparkade så torvorna rök. SS: Han sprang rätt fort på linjen. SM: Ja, det gjorde han.

SM: Något spel utefter Stockarydsvägen blev det aldrig. SS: Nej, det blev det aldrig. SM:

Ni flyttade över i stort sett direkt från den här fårahagen till…. SS: Sommaren -33 var den nya planen färdig till att börja spela på.

SM: Hur var det med medlemsavgifter och sådant i föreningen? Hur stor var medlemsavgiften till att börja med, vet Du det? SS: Det står inget om det här. Det gör det inte. ÅF: Det var inte många kronor. SM: Vi hade en gammal årsberättelse här – jag vet inte när den var ifrån. Det står inget i den här kladden till årsberättelse från 1944. Det står inget om medlemsavgiftens storlek. ÅF: Det var 50-60 medlemmar 1935. SM: Har Du en medlemsförteckning där? ÅF: Ja. SM: Ja, det har Du. ”Förteckning över till Vrigstads Idrottsförening anslutna medlemmar 1935”. Det är en del markeringar i kanterna på en del. Jag vet inte vad de betyder. SS: Det vet jag inte heller vad de betyder. SM: Det är kryss i kanten. Det är kanske sådana som inte skulle betala, eller? Det kanske är styrelsemedlemmar för det är Hjalmar Hallström, Erik Hallström, Sigfrid Haegerstam och Konrad Lönnborg. SS: De behövde inte betala. SM: Det var en hel del damer som var medlemmar, ser jag. ÅF: Det var mycket damer. SM: Var det en stödförening, eller? ÅF: Ja, de hjälpte till vid festerna. SS: Ja, de var duktiga vid festerna. De offrade mycket tid. De var de som stod för det mesta. SM: Ja, det ser man.

SM: Jag vet inte vad vi ska säga mer. Har Ni någon rolig episod? Du berättade Simon när vi drack kaffe att det var John Pettersson som hade de första fotbollsskorna. Det kan Du berätta nu så vi får höra. SS: Han hade köpt sina fotbollsskor i Växjö och lånat ut dem till allmänheten för att de skulle få prova. Han lånade ut en sko bara. Det var den skon som man sköt med. SM: Det var två som kunde bli saliga på en gång. SS: Ja, det var det. SM: Var han med och spelade fotboll? SS: Ja, det var han. Det var uppe på marknadsplatsen.

SM: När Ni startade föreningen och köpte dräkter fick Ni väl också skor? SS: Nej, skor fick vi aldrig under min tid på 30-talet. Föreningen köpte inga skor utan det var bara kläderna och strumpor. Skor fick vi hålla med själva. SM: Köpte Ni riktiga fotbollsskor eller vad hade Ni för skor? SS: Ja, vi köpte ett par fotbollsskor för 15:-. SM: Det var rätt mycket pengar då. SS: Ja, det var mycket pengar. Det var nästan en veckolön. SM: Ja, jag skulle just säga det. Det är fantastiskt egentligen. ÅF: Då fick man ha ett stort intresse för att offra så mycket. SS: Jag tänkte på sommarfesterna, det var inga kommunala anslag, men det var nöjesskatt i kommunen på den tiden. Vi lade nöjesskatt ett par år, men blev befriade från det till slut. SM: Det var på de här sommarfesterna? SS: Ja, det var det. SM: Det var väl på de festerna som Ni hade i Lunden också? SS: Vi fick även lägga nöjesskatt på inträdena till fotbollsmatcherna. SM: Jaså, men det blev borttaget sedan, sa Du. SS: Ja, det blev borttaget. SM: När togs det bort vet Du det? SS: Det var i mitten på 30-talet. SM: Det var inte så länge som Ni fick betala. SS: Nej, det var inte länge. Vi blev ganska fort befriade från det. SM: Vad kostade en inträdesbiljett till en fotbollsmatch? SS: Det kostade 25 öre, tror jag. ÅF: Nej, inte mer än 25 – 35 öre. SM: Planen där den ligger numera var väl aldrig inhägnad på den tiden? ÅF: Nej, det blev senare. Det var inte bebyggt där uppe förr. SS: Det var vakter som gick och såg efter så de inte bommade för mycket. Hjalmar Hallström gick vakt. SM: Jag har för mig att när en annan började gå på fotboll på 40-talets början, kan man säga, löste man aldrig biljett. Det var aldrig någon entré utan det gick någon runt planen och sålde biljetter. ÅF: Omklädningsrum fanns inget utan det var i Annas och Axels brygghus. SM: Ja, det var det. Det stämmer nog. SM: Tvättade inte hon idrottskläderna? SS: Jo, det gjorde hon. ÅF: De fick klä om sig där inne. SS: Ja. Axel offrade mycket. Vi fick vara och klä om oss där i hans brygghus. Där fanns alltid Björkman och pratade taktik. ÅF: Han gjorde mycket för föreningen. SM: Axel och Anna offrade väl en del. Jag tror mig ha förstått det. Jag tror jag såg ett kort vid något tillfälle som var tagit hos dem. Det var när styrelsen var samlad. SS: Han var lite vaktmästare där uppe Axel, gratis. ÅF: När det var fester kokade Anna kaffe där uppe vid berget. SS: Ja.

ÅF: Vi bar in kaffekokaren och satte upp spis där. Han var mycket punktlig Axel. Det var perfekt allting. SM: Det är lite kvar på bandet än.

SM: Ni hade vandringar på söndagar för att stärka konditionen, eller? SS: Ja, det var det. SM: Här är ett kort som är taget utanför Fredrik Hafströms. SS: Det är nog inte i samband med idrottsföreningen. SM: Nej, jag vet inte det. SS: Känner Du igen dem? SM: Ni ser finklädda ut. Nisse Hellkert står i mitten. Han är sportklädd. SS: Erik Stensson står bakom. Josef Karlsson är också med. SM: Det är kanske från något annat sammanhang. SM: Nisse Hellkert var väl cyklist, eller? SS och ÅF: Jo, det var han. SM: Var han ute och tävlade för Vrigstad? ÅF: Ja, det var han lite grann. SS: Det här kortet är från träningen. SM: Ja, det där är väl tagit nere i Nydala. SS: Ja, det är tagit i Nydala. SM: Det är väl tagit när Ni var ute och gick en söndag förmodar jag? SS: Ja. Är det inte Alebäckens Ethel och hennes syster? ÅF: Jovisst, är det det. SM: Här är ett kort som visar ett stafettlag. Det saknas en. SS: Det var när vi sprang Vrigstad runt. SM: Var det i anslutning till de här sommarfesterna man anordnade stafetten? SS: Ja. SM: Kan Du tala om hur banan gick? SS: Den gick från starten på idrottsplanen. Den förste mannen sprang ett varv på idrottsplanen, Konrad, och sprang sedan Mejerigatan ner, vek av mot Konsum på den tiden, Hantverkaregatan, och ut mot gamla marknadsplatsen vid Sävsjövägen. SM: Sävsjö- och Stockarydsvägen? SS: Ja, just det. Där var det växling och sedan sprang Stig ner till torget. SM: Stig Ringefelt. SS: Ja. SM: Det var en kort sträcka? SS: Ja, det var en kort sträcka på 200 m. Sedan växlade vi vid järnaffären och sedan gick det bort till Sandstedt och Mejerigatan upp till där mejeristen bor nu. SM: Jaha. SS: Ja, där var nästa växling och sedan in på idrottsplanen och sprang 2 varv där inne. SM: Vilka var det som tävlade i dessa stafetter? Var det bara inhemska förmågor, eller? SS: Det var Hok. SM: Jaså. Det var utbölingar med också. SS: Från Bodafors och Hagafors. SM: Vrigstad hade ett lag. SS: Ja, vi vann också. SM: De som sprang stafetten var Konrad Lönnborg, Stig Ringefelt, Simon Svensson och Arvid Gustavsson. SS: Det var vi fyra och Andersson-Nockert. SM: Han som gifte sig med Ulla Ek. Han var en bra sprinter. ÅF: Han var en bra fotbollsspelare också. SS: Stafettlöpningarna var intressanta. Det var mycket folk som var ute på gatorna och tittade. SM: Stafetter är alltid roliga. Man kanske skulle återuppliva det där nu vid 50-års jubileumet på något sätt. SS: Det kanske inte skulle vara så dumt. SM: Nej. Det skulle vara skojigt. Men eftersom det inte finns någon friidrott är det nog svårt. Det skulle vara om man ordnade det som en kooperation. ÅF: Det vore hemskt roligt att se det första fotbollslaget på benen. SS: Det är inte många kvar av dem. ÅF: De första i alla fall. SS: Bertil var med. ÅF: Oskar Dogg, Hägerstam och Stensson. SM: Var Oskar med och spelade fotboll? ÅF: Ja, det var han. SS: Han hade alltid mössa på sig Oskar. Vi sa till honom att ta av sig den, men det gick inte att lära bort. SM: Jag har sett på gamla fotbollskort att inte bara målvakten utan även utespelare hade mössa på sig. SS: Det var så att målvakten skulle ha mössa och ingen mer. SM: Ja, just det. ÅF: Det var många som hade den på sig när solen sken. Men det får de inte ha nu. SS: Jag tror inte målvakterna har mössa på sig heller. ÅF: Jo, det beror på solen.

SM: Hejaramser brukar alltid följa fotbollslag – hade Vrigstad någon egen? SS: Nej, jag kan inte minnas det. ÅF: Nej, det hade de inte. SS: I Ohs hade de en som hejade väldigt mycket. Vi var där och spelade mycket. Det var en gammal farbror som satt på planen.

Han hade hemskt bra hejaramsor. Jag minns en, planen var på en mosse, heja Ohs i den röda tröjan – knata på i mossaplöjan. SM: Jag hörde en från Hylletofta – heja heja Hylletofta – i ska skjuta ofta, ofta.

SM: Men som sagt jag vet inte om det fanns någon i Vrigstad. SS: De hade en målvakt i Ohs som hetta Hova, det var en Svensbybo som invandrade på slutet av 20-talet. Han var duktig – heja Hovas uti målet – du är fin som svenska stålet.

SM: Jag tror att när Musse spelade och Lasse Kronjägare, honom kallade de väl för räven.

ÅF: Heja Musse – heja räven.