När Södra Stambanan byggdes så fanns det både förespråkare och motståndare till att järnvägen skulle gå via Vrigstad. I efterhand gjordes ett försök att bygga ett spår till Stockaryd från Vrigstad – för att på så sätt få nytta av järnvägens möjligheter.
De lättnader, som gjordes 1846 i näringsfrihetslagarna, gjorde att företagsetableringarna ökade i en rasande fart. Vid 1860-talets ingång fanns i Vrigstad två skönfärgerier, tre garverier, ett bryggeri och ett tegelbruk. Alla med vattenberoende hantering. I Vrigstad fanns vattendraget.
Hantverksyrkena representerades av bl.a. sju skräddare, en mösseskräddare, fyra skomakare, två bagare, en sadelmakare, en handskmakare, en smed med flera. Vidare fanns något så exklusivt som en cigarrmakare och en guldsmed. Dessutom fanns i kyrkbyn fem handelsbodar.
Då planeringen av Södra stambanans sträckning inleddes var starka krafter igång i Vrigstad för att få den till samhället. Vrigstads ställning som häradscentrum hade ännu inte blivit hotad. Det skedde först när stambanan byggdes och de nya orterna Sävsjö och Stockaryd började tävla om häradshegemonien.
De som slogs för stambanans dragning genom Vrigstad var i första hand näringsidkarna med färgerifabrikören Fredrik Runstedt i spetsen. I förlängningen såg man att Vrigstad skulle utvecklas till köping och så småningom till stad.
När försöket misslyckades blev en av konsekvenserna att handlanden Sven Gustaf Lundberg, som 1857 hade etablerat en lanthandel vid torget i Vrigstad, flyttade. År 1868 flyttade han sin verksamhet till Sävsjö och inte bara verksamheten utan han tog också huset med sig. Huset uppfördes vid det som idag kallas Lundbergs plan och står där än idag. Tomten i Vrigstad stod öde till 1892 då ett nytt affärshus uppfördes på platsen.
När det nu inte blev någon järnväg krävde företagarna, av de styrande, att en bank skulle etableras i Vrigstad. Så kom alltså Vestra Härads Sparbank att öppnas 1867. Banken i Vrigstad blev den sjunde banken i länet. Namnet, Vestra Härads Sparbank, angav det egentliga verksamhetsområdet.
Men tanken om en järnväg i Vrigstad låg och grodde hos företagarna. År 1897 gav man i uppdrag åt väg- och vatten-byggnadsingenjören Carl J. Insulander i Göteborg att utarbeta ett förslag om en järnvägsdragning mellan Stockaryd och Vrigstad. För ett arvode av 304 kronor, som av kronolänsman Alfred Dahl prutades ned till 300, upprättade Insulander ritningar och en kostnadskalkyl.
I betänkandet skriver Insulander:
Alltsedan dagarne för Södra Stambanans tillkomst, genom hvilken den lifaktiga rörelsen i Vrigstad med flera orter vid de gamla hufudvägarne drogs ut till de platser, som af jernvägen beröras, har allt mer och mer detta förhållande visat sig verka hämmande på utvecklingen af sådana orter och samhällen som Vrigstad.
Denna plats var förr en af de största på småländska landsbygden, men har efter nämnda tid ej kunnat hålla jemna steg med af de nya förhållandena bättre gynnade platser. Och för att nu i den brinnande konkurrensen ej behöfva ligga efter känner samhället i fråga det som ett oundgängligt behof att medelst jernväg skaffa sig en tidsenlig förbindelse med den yttre verlden och har för den skull låtit verkställa den jernvägsundersökning, hvars resultat här föreligger.
Stationen i Vrigstad skulle placeras på dåvarande marknadsplatsen i vägmötet mellan Stockaryd – och Sävsjövägen. Banan skulle sedan i stort sett följa vägen och ligga norr om denna förbi Svinseryd och genom Hällaryd till stationen i Stockaryd.
Spårvidden var 2 fot, 600 mm, alltså ett smalspår, varför transporterat gods skulle få omlastas i Stockaryd. Utredaren konstaterar att på grund av den kraftiga stigningen som förekommer utmed banan måste 2 lok användas.
Totalkostnaden slutade på 160.000 kronor. Insulander föreslår att man skulle öka spårvidden till 3 fot, vilket inte nämnvärt skulle påverka kostnaden.
Nu blev det ingen järnväg i Vrigstad och skönt var väl det.
Baserat på en text skriven av Stig Marz.