Smeden i Lundby, Anders Larsson, hade sin smedja utmed Jönköpingsvägen.
I ett klipp från Smålands Allehanda från 1955 kan vi läsa: Den moderna tiden rullar fram över Vrigstad och i dagarna stängs dörren till den gamla hjulmakarverkstaden vid Smedstorp för sista gången.
Några dagar senare öppnas ett övernattningsrum för bilförare, ett motell i miniatyr, med egen servering där. (Vid vägskälet till Virestorp.) De gamla redskapen skall länsmuseet i Jönköping få överta, en välkommen gåva. Hemmansägare Oskar Andersson, son till smeden Anders Larsson som kom till verkstaden år 1890, kan berätta om gamla tider. Hans broder Johan ”Smed” var den siste hjulmakaren i Vrigstad och använde verkstaden så sent som 1938.
— Far kom hit som gårdssmed till Lundholmen som svar på en annons, berättar Oskar Andersson på Högavadet. Det var på patron Wessbergs tid. Men eftersom de tjänte lite mer när de smidde åt andra ville far köpa en jordbit och bygga en egen smedja, men det fick han inte för det var för stora lån på herrgården.
I stället fick han då arrendera den här jordbiten, där Smedstorp ligger. Han skulle bara ge trettio kronor om året i arrende, och det fick inte ökas och inte sänkas i fars och vår tid, och det gjorde det inte heller.
Stugan flyttade far hit från Johan i Källäng i Hylletofta socken. Svarvboden tog han hit från Lindeholm vid Horveryd. Det var den gamla ”Raska” stugan. Där stod Johan Rask och gjorde fioler och många andra saker, ja man kan nog säga att han gjorde praktiskt taget allting.
Smedjan stod förut vid Lundby Led i Lundby Mellangård. Far hade svarven med sig från Åker där han föddes och han hade själv gjort den. Hjulbocken är äldre och den hade han också med sig. Båda sakerna hamnar nu på länsmuseet.
De gamla redskapen är spridda i bygden säger Oskar slutligen. Troligen mestadels hos grannarna och en hel del har väl använts som bränsle av Johan ”Smed”, som brukade säga att ”skräpet har en ju ingen nötta å mer …”
Så visar han redskapen i den gamla hjulmakarverkstaden. De väsentliga redskapen i hjulmakeriet var svarven och hjulbocken. I svarven svarvades först vagnhjulkubben och sedan – när man satt i ekrar och lötar – hela hjulet. Svarven drogs med en lång vev vars ena ända var fastsatt i motstående vägg. Fyra eller fem personer fordrades för att hålla svarven i gång snabbt nog.
Hjulbocken användes när man borrade och glödgade hålen för ekrarna samt när man satte fast ekrar och lötar. Hjulkubben fästes i bocken med en krokig träbit, som slogs ner i bocken och verkade som en hävstång.
För hjul, borrhål och tappar hade man särskilda mallar, som hängde på väggarna ”så tätt, att man inte såg annat än mallar, när man kom in i verkstaden”. En del av mallarna var avsedda för särskilt beställda delar och märkta med beställarens namn, t. ex. ”Johan i Sönneby”.
Hans bror Johan ”Smed” var den siste hjulmakaren i Vrigstad och använde verkstaden så sent som 1938. Se Johan Smé.
