Det här järnkorset står som ett minne över, vad som har sagts och skrivits, Vrigstad sockens mäktigaste kvinna, i varje fall under första hälften av 1800-talet. Vem är hon då? På plåten står E. H. Född 1740 och död 1837. Initialerna står för Elisabeth Hafström, född Askerin.
Hon föddes i Gnillinge, som föräldrarna ägde, och här kom hon att leva hela sitt 97-åriga liv. Föräldrarna hette Petter Askerin och Sara Knap. Elisabeths far dog 1768 och det var troligen då som modern anställde en inspektor för att sköta gården. Inspektoren hette Jonas Hafström, född 1730. Var är oklart. Jonas fattade tycke för dottern Elisabeth på gården och de gifter sig.
Elisabeths skicklighet som affärskvinna har behandlats av släktingar. Revisor Sigfrid Leifland i Jönköping skriver 1969 ett kapitel i boken ”Tegnér, Anna Myhrman-Tegnér Runeberg, sedd med en ekonoms ögon”. Kapitlet heter: ”Gnillingefrun — Elisabeth Hafström, en småländsk majorska på Ekeby”.
Har Ni läst Selma Lagerlövs bok ”Gösta Berlings saga” så kanske Ni kommer ihåg Majorskan på Ekeby, som ägde godset Ekeby och därunder lydande sex bruk, som hon styrde med järnhand. Leifland skriver bl.a. följande: ”Maken hade dött redan 1810 (fel. 1811) då fru Hafström var 70 år (71). Han står i kyrkböckerna som jägmästare. En ansenlig förmögenhet fanns redan då i boet. Änkan, som aldrig sysslat med några affärer, slog sig genast på att köpa och sälja fastigheter med en djärvhet, som aldrig bevittnats i bygden. Efter tio år – fru Hafström var då 80 år gammal – ägde hon 1/4 av alla gårdarna i socknen”.
Axia Carlsson i Holkaryd, som ni alla kände, skriver i en tidningsartikel 1975 följande: ”Fru Hafström ägde en tredjedel av alla skattehemman i Vrigstad socken. Den muntliga traditionen såväl som herrar släktforskare har entydigt framställt henne som ett ekonomiskt geni. En släktforskare, vars kompetens jag då ej vågade ifrågasätta, kom till den uppfattningen att fru Hafström förvärvat de många gårdarna hon ägde, sedan hon blivit änka. Desto mera legendarisk framstod hon i denne ekonoms ögon. Han tillfogade en nationalekonomisk kommentar därtill. Jag kom tyvärr att vidarebefordra denna uppgift, som var felaktig beträffande gårdarna. Jägmästarens bouppteckning vittnade härom. Mina försök att få jägmästarens ära återställd i ett annat historiskt verk misslyckades”.
Vad var det då som Axia upptäckt och som var felaktigt i Leiflands uppgifter? Axia hänvisar till bouppteckningen efter jägmästaren. Vad visar då denna? Skulle den bevisa att Leiflands påstående att Elisabeth Hafström börjat att köpa och sälja gårdar efter att hon blivit änka 1811.
Efter mycket sökande lyckades jag få fram bouppteckningen som upprättades den 31 maj 1811 efter Jonas Hafströms bortgång. Av bouppteckningen framgår att vid hans bortgång fanns ett stort fastighetsbestånd i boet, vilket innebar att Elisabet kom till dukat bord och hennes uppgift blev att förvalta egendomarna. Vad som framgår av bouppteckningen efter henne är att några gårdsköp gjorde hon med säkerhet inte. Vad hon däremot gjorde var att sälja av de flesta av gårdarna.
Vid bouppteckningen 1811 ägde jägmästaren i Gnillinge följande gårdar:
1/8 mtl Knavramålen, som inköptes 15 januari 1776
1/4 mtl. Lammaskog
3/4 mtl. Sunnerby Norregård 1/2 mtl. Sunnerby Ågård
1/8 mtl. Sunnerby Södergård 3/8 mtl. Blommedala
1/2 mtl. Holkaryd Södergård 1/2 mtl Holkaryd Rutagård
1/2 mtl Gnillinge samt dragontorpet nr:33 under Kungl. Smålands Dragonregemente, som han förvärvat den 4 dec. 1806. (Torpet Kullaberg under Holkaryd Södergård)
3/4 mtl. Holkaryd Skattegård
1/4 mtl. Holkaryd Lillegård
1/2 mtl. Holkaryd Norregård
1/2 mtl. Holkaryd Kuragård
1 mtl. Stenshult Mellangård
1/4 mtl. Kvamagården förvärvad 17 jan. 1807
1 mtl. Stenshult Västergård
1 mtl. Stenshult Östergård
1/4 mtl. Torpen Ängen och Åkerslätt
1 mtl. Moboda i Nydala socken med underlydande två torp.
Drygt 10 mantal i Vrigstads socken. Allt värderat till 25 407:- riksdaler Banco. Detta var vad änkan Elisabeth fick ta över och förvalta.
Ni kommer ihåg vad Leifland skrev: ”Änkan, som aldrig sysslat med några affärer, slog sig genast på att köpa och sälja fastigheter med en djärvhet, som aldrig bevittnats i bygden”. Hur var det då med detta. Då går vi till bouppteckningen efter änkan för att se hur fastighetsbeståndet var vid hennes bortgång 1837.
Av alla gårdarna som maken lämnat efter sig var följande kvar:
1/2 mtl. Gnillinge
1/2 mtl. Holkaryd Rutagård
1/2 mtl. Holkaryd Södergård
1/2 mtl. Holkaryd Kuragård
3 mtl. Stenshult Säteri
Totalt 5 mantal. Alltså en halvering av gårdsinnehavet sedan hon blev änka. Allt värderat till
8 600:- Riksdaler Banco. Alltså cirka en tredjedel av fastighetsvärdet som mannen lämnade efter sig.
I juni 1825 gästades Vrigstad av nytillträdde biskopen i Växjö stift, Esaias Tegnér. Han deltog i sockenstämman och genomdrev beslutet om byggandet av ett nytt skolhus. Men för att få kvalificerade lärare fordrades förstärkning av lärarlönen. Efter stämman samlades ett antal prominenta gäster i prästgården, däribland änkan Elisabeth Hafström. Biskopen lyckades charma änkan, som lovade att skänka 1/4 mantal Holkaryd Lillegård till förstärkning av pedagogin. Biskopen förstod att änkan var stenrik och redan i september skrev han ett långt brev till Elisabeth för att om möjligt få henne att donera ytterligare en gård. Tegnér skriver bl.a. ”Fru jägmästarinnan står redan efter naturens ordning nära den allvarliga stunden, då man måste taga avsked av solens ljus, av jordens grönska, av släkt och vänner, av allt vad som är här nere. Men ett bättre, ett säkrare förebud kan man inte skicka före sig på den långa resan än en välgärning som är nyttig för människor och behaglig för Gud”. Men biskopens skriveri om hennes nära förestående hädanfärd gjorde gumman rasande, vilket gjorde att någon ytterligare donation blev det inte.
Jag tror man får omvärdera Leiflands omdöme om Elisabeth som driftig affärskvinna. Någon vinst på försäljningen av gårdarna verkar det inte ha blivit då de totala tillgångarna i boet hade minskat med cirka 4 000 riksdaler sedan mannens bortgång.
Men en rejäl begravning fick hon. I en bilaga till bouppteckningen finns en förteckning över begravningskostnaden. Det trycktes upp sorgbrev och inköptes svart lack för 11 riksdaler (en stor summa). Totala begravningskostnaden uppgick till 95 riksdaler Banco och 44 skilling. Man inköpte stångjärn till kistbeslag och tecken (alltså gravkorset) 4 riksdaler. Smeden Lindströms arbetskostnad för kistan och korset gick till 12 riksdaler. Smeden Lindström bodde i torpet Söräng under Gnillinge. Man köpte smör, ägg och ost för 10 riksdaler, harar och orrar för cirka 4 riksdaler. Sedan kommer något märkligt. Man köpte in 32 1/2 kanna brännvin till en kostnad av 32 riksdaler Banco och 24 skilling. Då en kanna motsvarar 2,6 liter köptes alltså in 84,5 liter brännvin. Det måste varit en livad begravning.
Elisabeth och Jonas äktenskap var barnlöst varför arvet delades mellan syskonbarnen. Testamentet föreskrev att tillgångarna skulle delas i två lika delar varav en del gick till Hafströms ättlingarna och den andra delen till Askerins ättlingar. Sunnerby Norregård och Ågård hade sedan tidigare testamenterats till riddaren, presidenten och kommendören Gustav Mauritz Posse. Han hade gått ur tiden 1827 varför arvet gick till en av sönerna som står som ägare en kort tid men avyttrar gårdarna ganska snart. Man kan fundera över varför släkten Posse gynnades. Något släktskap verkar det inte finnas. Möjligen kan orsaken vara att det fanns ett släktskap mellan släkten Posse och Gyllestjärnorna på Lundholmen.
Gnillinge är en gammal gård. Den omnämns första gången 1301 och stavas då Gnidling. Gnid är ett gammalt uttryck för grus eller sand. Namnet kan möjligen härledas till det. Jag vet inte om det är speciellt sandrik jord där. Den nuvarande stavningen har den sedan 1560.
Berättat vid en kyrkogårdsvandring den 17 juli 2017 av Stig Marz.
© Stig Marz