Skotillverkningen historia i Vrigstad går över 100 år tillbaka i tiden. Den började i en liten stuga på gården Dalhem i Vrigstad. Initiativtagaren till och grundaren av den var Clas Johan Rehn, född i Vrigstads Skolgård 1857. Fadern dog då Clas var endast tre år och då flyttade modern med honom och de övriga barnen till Norragärde under Sunnerby Norregård. Torpet friköptes senare och fick då namnet Dalhem.
Rehn började där syssla med reparationer av skor m.m. och av någon anledning började han där mot slutet av 1880-talet tillverka en s.k. lappsko. Det var en sko utan klack och med ovanläder och sula i ett stycke. Enligt uppgift lär idén till tillverkningen ha kommit från Dalarna. En där boende svägerska till dåvarande landsfiskalen Alfred Dahl i Vrigstad presentade sin systerson, Gustaf Dahl, sedermera borgmästare i Sigtuna med ett par lappskor. När dessa en gång skickades till Dalhem för lagning, gav de tips till nytillverkning.
De tillverkades i såväl barnstorlekar som till vuxna med start omkring 1890-talets ingång. Så småningom utökades tillverkningen så att tre till fyra skomakare kunde sysselsättas. Lite senare byggdes stugan till, och verkstaden var inredd i övervåningens norra del. Interiören var blygsam och enkel och den mesta gick som handarbete. Bland skomakarna kan nämnas Albert Stensson, som pendlade mellan Vrigstad och Sävsjö men tidvis bodde på Dalhem, samt Karl Sandberg, David Frick och Johannes i Bäckaby.
Gustav Karlsson, Axel Rehn och Albert Stensson, framför den mindre fastighet, tillhörande smeden C.M. Karlsson, som Axel Rehn köpte 1912. I och med köpet av fastigheten vid Sävsjövägen flyttades tillverkningen till Vrigstad.
Lokalen innehöll bara ett rum samt ett litet kontorsutrymme och användes i befintligt skick till 1923, då en envåningslänga byggdes till. Då fick också fabriken en utökad kapacitet beträffande såväl personal som maskiner. Mellan 1912 och 1920 ökade också produktionen kontinuerligt och som en kuriositet kan nämnas att under åren 1917-18 levererades sandaler till kolgruvearbetarna på Spetsbergen, nuvarande Svalbard. Cirka 14 var anställda 1920.
Ar 1921 drabbades skobranschen av en svår lågkonjunktur, som sedan under flera år behöll sitt grepp över tillverkningen. Under växlande öden och genom inteckningslån i fastigheten kunde rörelsen fortsätta fram till 1928.
Detta år blev en ny milstolpe i skotillverkningens historia och fabriken fick ny ägare. Ett bolag övertog driften med Mandli Svensson som disponent.
Bolagstiden 1928-1936
Året 1928 var en ny milstolpe i skohanteringens historia i Vrigstad. Rörelsen bytte namn till VRIGSTADS SANDALFABRIKSBOLAG. Ett bolag bildades som övertog driften och däri ingick följande personer: Köpman Mandli Svensson, fabrikör Axel Dahlqvist, kantor Gotthard Schelin, lantbrukaren K.G.Rundkvist, kamrer Claes Johansson och kamrer Emil Crona. Disponent i bolaget blev Mandli Svensson.
I samband med nyordningen skedde vissa ändringar i produktionen med nya modeller. Den nya tillverkningen fick emellertid en ganska marginell betydelse. Den traditionella sandaltillverkningen fortsatte, och mot slutet av 1920-talet började rågummit som bottenmaterial mer och mer användas. Detta material var utomordentligt slitstarkt men kanske mindre anpassat för sommarbruk än den gamla traditionella lädersulan.
Under de första åren på 30-talet tillverkades bl.a. en damsko, durksydd och med lädersula med beteckningen GARBO, efter den sedermera legendariska skådespelerskan Greta Garbo. Även denna tillverkning blev inte särskilt långlivad och man fortsatte med produktion av skor för såväl barn som vuxna och med siktet inställt på den praktiska användningen.
Rörelsen hade en mycket god framgång under förkrigsåren och Kooperativa Förbundet var allt ifrån början av 30-talet den stora kunden, som fabriken med sin dåvarande kapacitet ibland hade vissa svårigheter att tillfredsställa beträffande kvantiteten av de begärda leveranserna. Under tidigare skede i rörelsens historia var firma L Sterner i Göteborg en av de stora kunderna.
Vrigstads Skofabrik 1936-1969
År 1936 var ett nytt bemärkelseår i rörelsens historia. Bolagets disponent, Mandli Svensson övertog då rörelse som fick namnet Vrigstads Skofabrik AB. Ett annat viktigt år var 1937, då den nya fabriken byggdes. Med stor energi och skicklighet ledde Mandli Svensson rörelsen och den nya fabrikens tillkomst var en av hans första åtgärder i framåtskridandet och utvecklingen, lokalt, maskinellt och på produktionssidan. Krigsåren 1939-45 kunde stundom vålla åtskilliga problem för driften, inkallelse av personal och svårigheter med materialanskaffning. Mandli Svensson avled 1946 och då övertogs ledningen av sonen och svärsonen Svenning Svensson och Rudolf Thunander.
1950-talet – ett framgångsrikt decennium
1950-talet blev ett framgångsrikt decennium med skiftande tillverkning. Ovanlädersmaterialet var ungefär oförändrat men cellgummi blev det vanligaste bottenmaterialet, slitstarkt och lätt. Det följdes av olika syntetiska material Under detta årtionde var också personalen numerärt störst.
Sextiotalet, rörelsens sista decennium, kom att alltmer präglas av den allmänna depressionen inom skobranschen i landet, bl.a. beroende på den omfattande importen av skor från andra länder. I och med 60-talet utgång var skotillverkningens tid förbi i Vrigstad.