Vrigstads kyrka 125 år

Nyårsdagen 1866, för 125 år och 6 dagar sedan, samlades Vrigstads församling för första gången till gudstjänst i sin nybyggda ljusa och rymliga kyrka. Kantor Grankvist ledde sången med sin klara stämma när nyårspsalmen ”Giv, o Jesus, fröjd och lycka!” stämdes upp, och kyrkoherde Wetter steg för första gången upp i den vitmålade predikstolen för att predika över nyårsdagens text om hur Jesus när åtta dagar gått, omskars och fick sitt namn.

125 år är kanske ingen lång tid i en kyrkas historia – den gamla kyrkan i Vrigstad, som föregick den nuvarande, tjänade som rum för församlingens gudstjänster i 700 år, och i det perspektivet är den kyrka som nu har födelsedag bara en tonåring. Men 125-årsdagen är ändå en dag som det är självklart och viktigt att markera och en dag, då vi kan erinra oss både varför denna kyrka blev byggd, hur det gick till och vad som hänt med kyrkan efter nyårsdagen 1866, den dag då vrigstadborna för första gången kunde sitta i de i chokladfärg målade bänkarna och på valvbågen över sakristian läsa inskriptionen: ”Helighet Herre är dins huses prydning evinnerliga”.

Det fanns många skäl att bygga en ny kyrka. Ett var att den kyrka man hade var gammal, den var som sagt 700 år, och började bli fallfärdig: i protokollen talas det ständigt om reparationer, om spåning av taket, om skarprappning av väggarna, och beckning av takrännorna. Man fick t o m köpa en tagelmatta att hänga bakom altartavlan för att skydda denna mot fukt. Men framför allt var den gamla kyrkan för liten, det var ständiga klagomål på trängsel och oordningar, och det hjälpte inte att man byggde in en läktare och att man utrymde det Strömfelska gravkoret och satte in bänkar också där.

Sverige upplevde en explosionsartad folkökning under första hälften av l800-talet, något som avspeglar sig också i Vrigstads folkmängdssiffror: vid slutet av l700-talet bodde här ca 1000 personer, 1856 var folkmängden nästan 1.700 och nyårsdagen 1866 uppgick den till 1.882 personer, vilket väl är nästan exakt samma antal som bor i församlingen i dag. När den gamla kyrkan fylldes till bristningsgränsen och man trängt ihop sig på läktare, i gravkoret och också fyllt själva koret med sittbräder, kunde 558 personer få plats, men man räknade realistiskt med att över 1.000 kunde tänkas komma till kyrkan, i varje fall vid de stora kyrkliga högtiderna. Därför behövde man en kyrka, ansåg man, som hade plats för åtminstone 1.200 personer, och när man bestämt sig för att bygga, beställde man ritningar på en kyrka, som var stor nog för att rymma det antalet.

Förutom att den gamla kyrkan var full av skavanker och alltför liten, spelade också en annan omständighet en roll, när man beslutade att ta itu med det stora företaget att bygga en ny kyrka. Vrigstad befann sig vid mitten av l800-talet i ett mycket expansivt skede: vi fick t ex post och apotek, en av länets första provinsialläkare öppnade sin praktik, en rad hantverkare etablerade sig, bl a något så exklusivt som en guldsmed och en cigarrmakare, industrier blommade upp, bryggeri, färgeri och garveri, handelspatronerna vid torget byggde vackra hus och på sockenstämmorna började man tala om att begära köpingsrättigheter. Det var ett klimat som också gynnade planerna på en ny kyrka. ”Modernt” och ”med sin tid” var mottot. Och när man såg sig omkring kunde man konstatera, att nya kyrkor byggts i rätt många andra av kontraktets församlingar, bl a i Hjälmseryd, Malmbäck, Fröderyd och Hultsjö. Vrigstad borde inte vara sämre.

Det var redan 1847 som beslutet fattades att inom 10 år ha en ny kyrka färdig, men föret var trögt i portgången. Det var egentligen först 1858, när de 10 åren redan gått och när den nye kyrkoherden Lars Conrad Wetter tillträtt, som förberedelserna kom igång på allvar. Wetter var det praktiska livets man, han hade varit med om kyrkbyggen tidigare på annat håll och tog omedelbart ett fast grepp om arbetet. Det gällde först att få mark till den nya kyrkan, som skulle ligga norr om den gamla. Det gällde att flytta ringmuren ca 30 meter längre norrut, att bygga en ny sockenstuga, eftersom den gamla stod i vägen för kyrkbygget, och att ge landsvägen en ny sträckning. Den nya kyrkan skulle originellt nog ha tornet i norr och koret i söder, ett beslut som troligen dikterades av markförhållandena och som Wetter f ö reserverade sig emot. Ritningarna, gjorda av arkitekten och konstprofessorn Fredrik Scholander fanns redan, men Wetter och hans byggnadskommitté oroade sig för att de två sidoläktare som Scholander ritat in skulle skymma fönstren och göra kyrkan mörk och fick därför ändrade ritningar utan läktare stadfästa. 1861 antogs entreprenör för bygget: det blev kyrkobyggmästarna Anders Johansson från Tvärred och Anders Persson från Bollebygd, som med ett gemensamt anbud på 6.900 rdr blev antagna. ”Vile Herrans välsignelse över utförandet!” skrev Wetter som avslutning på protokollet.

1862 lades grunden, det byggdes en snickarlada, 24 gånger 12 meter stor, där man f ö tänkte sig att ha gudstjänsterna under byggnadstiden, det byggdes ett kalkhus och en smedja. sten och virke kördes fram och lagrades upp. Man hämtade 3.064 kvadratalnar skiffer till taket från Fredriksbergs skifferbrott i Fröderyd och man gjorde upp noggranna dagsverkslängder och ordningsregler för dagsverkskarlarna. De skulle infinna sig klockan 6 på morgonen och om någon uteblev ”lejes på den resterandes bekostnad”. I naturahushållningens dagar byggde hela företaget på prestationer i form av trä, sten och den egna arbetskraften.

Den 20 april 1865 påbörjades så själva byggnadsarbetet. Kalkkranen snurrade, dagsverkskarlarna bar och släpade upp sten på stenbårar, i snickarladan sågades bräder och i smedjan vässades borr och reparerades spett och spadar. Två dagar i veckan hade man uppbåd av dagsverkare, medan byggmästaren och hans yrkesmän arbetade ensamma övriga dagar En dag, då dagsverken var pålysta kunde över 100 personer arbeta vid bygget och det förekom då och då oordningar i form av överförfriskade dagsverkskarlar. Wetter försökte få utskänkningen av öl och brännvin på Gästgivargården stoppad under byggnadstiden, men länstyrelsen fann att sådant ”förbud ej kunde meddelas. ” Dagsverkslängderna kontrollerades av kantorn Sven Grankvist, som under de här åren hade titeln kyrkobyggnadsinspektör.

Den 24 november, efter 7 månader, kunde kyrkan synas in som fullt färdig. Korset högst upp på det nära 40 meter höga tornet pekade triumferande mot skyn. Den gamla kyrkan med sina unika högklassiga målningar var jämnad med marken och dess stenar enligt ett beslut på stämman använda till ringmuren och till tornet. Man planerade att låta julottan bli den första gudstjänsten i den nya kyrkan, men var rädd för att målning och förgyllningar kunde ta skada av värmen från alla julljusen. Den första gudstjänsten hölls därför nyårsdagen 1866.

Vad hade det hela kostat? Wetter beräknade att varje hemmans andel i kontanter och in natura uppgick till 694 riksdaler. Han värderade då vad han kallade ett karldagsverke till 1 rdr och ett ökdagsverke till 2:50. Ett ökdagsverke var ett dagsverke av man och ök, t ex häst eller oxar. Varje helt hemman skulle utgöra 27 sådana ökdagsverken och 61 karldagsverken och eftersom socknen hade 47 hela hemman belastades de jordägande bönderna med över 4000 dagsverken under byggnadstiden. En sammanfattning av kostnaderna slutar då på drygt 40 000 rdr, en summa som är svår att förvandla till dagens penningvärde, men som om den sätts i relation till t ex värderingen av dagsverkena ändå ger en uppfattning om vilket jätteföretag och vilken kraftansträngning detta bygge ändå innebar för de kyrkobyggnadsskyldige. All beskattning och uttaxering på den tiden baserades i princip på innehav av jord, vilket innebar att den växande grupp församlingsbor som inte ägde jord såg ut att slippa undan. Det gällde t ex hantverkare, köpmän och företagare liksom tjänstemän som läkare, kronofogde, apotekare m fl. I den nya kyrkan hade varje hemman rätt till s k stolrum. d v s man tilldelades en bestämd bänk att sitta i, som stod reserverad för hemmanets folk. Sådana rättigheter kunde då inte de som inte bidragit till kyrkbygget göra anspråk på utan vidare. Man fann emellertid vägar att ta ut bidrag även av denna kategori församlingsbor, men när det kom till fördelningen av bänkarna var det ändå de jordägande som med traditionens rätt först valde bänkar och fick sista ordet vid fördelningen.

Byggmästaren Anders Johansson gjorde en förlust på sin entreprenad på 1.162 rdr, vilken församlingen generöst lovade täcka. Lika generös var man inte mot Wetter, som av misstag råkade betala ut 50 rdr för mycket till byggmästaren och av kyrkostämman ålades att hålla kassan skadeslös. I räkenskapsboken har Wetter tillfogat en bitter kommentar: ”Se där erkänslan för havde besvär och omsorger under Kyrkobyggnaden”.

Den 65-årige Wetter kunde i alla fall stolt betrakta det färdiga verket, som han satsat all sin klokhet och stora praktiska ledarförmåga på. Den officiella invigningen dröjde till den 21 augusti 1866 och förrättades av biskopen H G Hultman, assisterad av 14 präster från kontraktet. Kyrkan var fullsatt till sista plats, trots att högtiden förlagts till klockan 10 en tisdagförmiddag. Biskopen höll invigningstal med utgångspunkt i texten om Jesu botande av den blindfödde, men predikan höll Wetter själv över en noggrant utvald vers i den 27:e Psaltarpsalmen: ”‘Ett har jag begärt av Herren. därefter söker jag: att jag må bo i Herrens hus i alla mina livsdagar för att skåda hans ljuvlighet och begrunda i hans tempel.”

Trots allt var kyrkan ändå inte färdig. På läktaren stod platsen för orgeln tom och i tornet saknades uret. Det dröjde till 1874 innan kyrkan fick en orgel, som byggdes av orgelbyggaren A V Lundahl i Malmö. När orgeln skulle betalas räknade man inte i riksdaler längre. Sverige hade just fått ett nytt myntsystem och orgeln betalades i stället i kronor, 6.900 sådana. Tornuret kom från en anonym givare som julklapp till församlingen 1883. Det tillverkades av urmakaren F W Tornberg i Stockholm på beställning av en f d församlingsbo, som länge var okänd för vrigstadborna. Inte förrän efter sin död 1899 blev denne anonyme givares identitet känd: han hette Carl Gabriel Jonsson, var född 1822 på Hoåsen och blev så småningom framgångsrik direktör i Stockholm, där han ägde ett på sin tid mycket känt hyrkuskföretag, Freys Express. 1951 byttes urtavlorna ut mot de nuvarande transparenta och fick elektrisk belysning.

Kyrkans uppvärmning var länge en olöst fråga. Den enda värmekällan som fanns var de levande ljusen och man kan ju försöka föreställa sig organistens stela fingrar kalla vinterdagar och hur andedräkten rök när Wetter läste episteln. Vid en visitation 1899 aktualiserade biskop Lindström uppvärmningsfrågan och ett par år senare sattes 2 stycken 2 1/2 meter höga järnkaminer in. Någon större skillnad märkte gudstjänstbesökarna emellertid inte. Enligt majprotokollet 1903 ”motsvarade värmeapparaten icke sitt ändamål, emedan den under gudstjensten ingen värme åstadkom utan blott kvalmig och ohälsosam luft”. Man fick lita till ylle och vadmal också i fortsättningen.

Det var den otillfredställande uppvärmningen som var den direkta orsaken till att frågan om en renovering av kyrkan togs upp 1930, men kyrkan var också i övrigt i stort behov av förnyelse och uppsnyggning. En restaureringskommitte med kyrkoherde Jonas Daner som ordförande tillsattes och arkitekten Paul Boberg i Växjö fick uppdraget att utarbeta ett förslag. Det blev radikalt: förutom installation av värmeledning, fullständig ommålning av hela kyrkan och modernisering av bänkar och bänkindelning föreslog han en förändring av hela kyrkorummet. Altaret skulle flyttas fram, och en ny sakristia inrättas i korets sydöstra del, d v s precis den förändring som sedan gjordes vid restaureringen 1963.

Historien om 1930 års renovering är emellertid inte specie upplyftande: man kan faktiskt säga att kyrkostämman nästan satte i system att pruta på precis allting. Kostnaderna för renoveringen hade beräknats till 40 000 kronor. Restaureringskommitténs majoritet ansåg att den borde kunna göras för 33.000, men stämman beviljade bara 15 000 med direktiv att först och främst se till att värmeledning installerades. Annat kunde anstå. När kommittén slutfört uppdraget rapporterade den till stämman att man tvingats överskrida kostnadsramen med 405 kronor. Det blev en lång diskussion om detta, men till sist beviljades ändå pengarna

Pengar till elektrifiering av kyrkan ville stämman heller inte anslå, utan en frivillig insamling anordnades. När det visade sig att de insamlade medlen inte riktigt räckte, gick man till stämman och begärde att få de 300 kronor som fattades. Det blev avslag och man tvingades slopa en planerad sidobelysning. Arkitekten presenterade stämman skissen till en dekorationsmålning i korets tak, som några konststuderande i Stockholm erbjöd sig göra för 800 kronor. Stämman tyckte den var vacker men onödig. Målningen, som fortfarande pryder valvtaket i koret, bekostades då av kyrkoherde Daner och kamrer Clas Johansson. Pengar för omklädsel av altarrunden ville man heller inte bevilja; den betalade en annan generös församlingsbo. Det är några exempel på den långa raden av beslut om avslag, uppskov och prutningar som präglade 1930 års renovering.

Den blev också en halvmesyr. Av arkitekt Bobergs förslag var inte mycket kvar. Interiören förändrades egentligen inte alls – den kom att förbli oförändrad i nära 100 år, alltifrån nyårsdagen 1866 till första söndagen i advent 1963, då kyrkan återinvigdes efter den stora renoveringen detta år. I den här pärmen som vi strax skall öppna, finns några bilder, där man kan se hur denna interiör såg ut. På en bild kan man förresten också se de båda kaminerna, som i stället för värme bara producerade ohälsosam luft.

1963 års restaurering var stor och genomgripande, ledd av arkitekten Lars Stalin och med konstnären Bo Beskow engagerad för korfönstren. Då återställdes äntligen kyrkans ursprungliga proportioner, som förryckts när Scholanders ritning ändrades och sidoläktarna togs bort. I 10 månader pågick arbetet med denna förnyelse av kyrkorummet, som då fick den utformning det har i dag och som vi väl känner. Initiativtagare och ledare var kontraktsprosten Nils Åhlén som vid sin sida hade en intresserad och klok byggnadskommitté bestående av Josef Claesson, Bernhard Hultkvist och Otto Svensson. Någon besvärlig kyrkostämma behövde man heller inte tas med: renoveringen var också ifråga om den ekonomiska sidan ytterst väl förberedd och långsiktigt planerad.

Sven-Erik Svensson. som nyss predikade i gudstjänsten. är den sjunde i raden av kyrkoherdar som tjänstgjort sedan Wetter för 125 år sedan som den förste ledde en gudstjänst i den nya kyrkan. Några av dessa är redan nämnda, men jag ska ändå avslutningsvis räkna upp dem i tur och ordning – i pärmen finns de alla på bild.Först var som sagt Wetter, som sedan kyrkan blivit färdig levde och verkade ytterligare 20 år som kyrkoherde i Vrigstad eller till 1885. Hans efterträdare Frans Johan Pettersson, höll bara en enda predikan här, nämligen sin provpredikan. Han dog hastigt bara några veckor innan han skulle tillträda. Alfrid Bergholtz, kyrkoherde från 1889 till 1907, var den näste i raden. Under hans tid byggdes ny prästgård, nuvarande IM-hemmet, och installerades de märkliga kaminerna. Han efterträddes av Ivan Lundgren, som efter en växlande bana som seminarieadjunkt, slottspastor och fängelsepräst blev kyrkoherde här 1908. Från 1921 till 1940 hette kyrkoherden Jonas Danér, välbekant med bygden, eftersom han innan han kom hit i 10 år varit komminister i Nydala. Han efterträddes av Nils Åhlén, som fick en lång tjänstgöringstid i Vrigstad, 26 år. Alltför kort blev däremot tiden för Rudolf Waldén, som efter bara 6 år som kyrkoherde, gick ur tiden. På hans initiativ tillkom f ö församlingshemmet, byggnaden där vi nu befinner oss, och nummer sju i raden är som sagt Sven- Erik Svensson, som nu är inne på sitt 17:e år som församlingens kyrkoherde.

125 år har gått, söndag efter söndag, år ut och år in har gudstjänsten firats i kyrkan. De som satts att tjäna Guds ord i Vrigstads församling har kommit och gått, de har talat, läst och predikat, alla med olika röst och tonfall. Musiken och sången har fyllt kyrkan, ibland med maningen ”Gråter, gråter nu här alle” ibland ”Människa gläd dig, Frälsarn är kommen” alltefter kyrkoårets gång. Människor har träget vandrat vägen till sin kyrka när klockorna kallat, ibland en gles liten skara, ibland en talrik. Ordet och sången och klockorna har inte tystnat. I dag minns många de ljusa dagarna i kyrkan högtidsdagarna, kanske den egna konfirmationen eller vigseln. kanske dagarna, då de egna barnen bars till dopet eller följdes till konfirmationen, kanske andra speciella tillfällen som installations- eller invigningshögtider. Andra dagar tar också gestalt i minnet, de mörka och tunga; när kistan med nära och kära burits nedför kyrkogången och stegen gått till den väntande graven.

Så står hon där då, 125 år ung, tolv, bokstavligen med pelarstoder tolv, Herrens helga kyrka. ”Och Jesus Kristus är dess grundval och dess styrka Där fogas sten vid sten, där bygges år från år  Till dess vid tidens slut, Guds hus fullkomnat står”.

Texten är skriven av Rudolf Thunander och presenterad i Församlingshemmet den 6 januari 1991.
© Rudolf Thunander.