Vrigstad IF 20 år

Egentligen är jag olämplig att berätta VIF:s historia eftersom jag ju inte har varit med så länge. Det jag har att säga är hämtat från protokoll och anteckningar – är det några fel får det alltså skyllas på sekreterarna. Här finns i alla fall många ögonvittnen närvarande i kväll, så jag hoppas att det kommer igång prat om gamla tider när jag slutat. Om jag alltså försöker i mycket korta drag teckna VIF:s historia får ni korrigera och komplettera mig genom att berätta historierna.

Jag skall göra som gamle Daner på sin tid: dela upp det hela i tre punkter något om idrottsplatsen, något om andra viktigare föreningsangelägenheter och slutligen något om det rent idrottsliga.

Långt innan föreningen bildades idkades det givetvis idrott. Det sprangs ikapp och drogs fingerkrok och sparkades boll. Den första fotbollen kom till Vrigstad omkring 1927 (insamling á 25 öre, knodd hos Henrik Karlsson). De första fotbollsskorna kom inte så långt efter, John Pettersson följdes av en talrik åskådarmassa när han tågade upp till marknadsplatsen för att provskjuta dem.

Det spelades alltså fotboll, på torget och i Lundbergs fårahage, där Nydahl höll på att omkomma vid ett tillfälle eftersom en bekväm sittplats på en sten låg inne på planen och där Åke Ek dömde en match mot Lammhult så opartiskt att han fick hålla sig gömd i Brödernas källare hela söndagseftermiddagen.

1931 spelades det ordnade matcher och på hösten 1931 iordningställdes den nuvarande idrottsplatsen för första gången. Ungdomarna hade då gott stöd av dr Hulten, som förskotterade kostnaderna och ställde sig till förfogande som ordförande i en interimstyrelse för att göra ett stadgeförslag och den 24 februari
1932 (imorgon för 20 år sedan) kallade interimsstyrelsen till sammanträde i kommunalsalen. Det beslutades då, att bilda en idrottsförening.

Den första styrelsen: Gustaf Hultén, ordf., Axel Dahlqvist, v. ordf., Erik Hallström, kassör, Torsten Haegerstam, sekr., S Haegerstam, v. sekr. och Simon Svensson intendent. Suppleanter blev Hjalmar Wink, Tage Lindström och Sven Gunler. Det valdes sektioner för allmän idrott, fotboll, bandy och gymnastik. Gymnastiksektionen är en ytterst imponerande samling äldre och förmodligen spänstiga herrar: EA Crona, Gustaf Hultén, Axel Dah1qvist och Sigfrid Haegerstam.

Man startade med en skuld på 482:21 kr. Idrottsplatsen hade kostat 759:49 kr att ställa i ordning. Där spelades det sedan boll till 1934 då ytterligare förbättringar utfördes. Det kostade 300 kr och de pengarna skaffades genom att man drog en växel på 300 kr med Erland Nyqvist och Hjalmar Hallström som växeltecknare.

Redan 1938 började man planera ett omklädningsrum. Sven Gun1er föreslog på ett möte att man borde försöka köpa en AK-barack och flytta till idrottsplatsen. Det blev ingenting förrän 1943, då nuvarande paviljongen köptes. Sedan blev det då 1946 och Olle Cesar satte igång: det året köptes idrottsplatsen av kommunen för 100 kronor på vissa inte alltför betungande villkor. 1946 valdes det också idrottsplatskommitté. Våren 1947 motionerades i fullmäktige om anslag – då var jag ögonvittne och kan berätta den dråp1igahistorien om när Georg Andersson och jag lurade Vrigstad kommun på 7.000 kronor!

Förberedelserna kom igång: 1948 såldes skogen på planen, 1949 ansöktes om arbetstillstånd, 1950 tecknades kontraktet med Skogsvägar och 1951 blev det gjort det mesta och 1952 jubileumsåret hoppas vi att den nya planen kan invigas Om jag nu skulle få nöjet att bereda herrskapet en liten chock kan jag tala om att föreningen byggt idrottsplatsen utan att på något möte ha beslutat någonting om den saken! Det finns faktiskt inget formellt beslut på att bygga om idrottsplatsen! Nu är det i det närmaste gjort ändå och det vittnar gott om moralen hos medlemmarna eller också om bristande utförlighet hos sekreteraren.

1935 ordnades det en tävling om vilket namn idrottsplatsen borde ha. Det föreslogs Furuvallen, Cyrisvallen, Stavlundavallen, Videvallen m.m. Lennart Lind-blads förslag säger synnerligen mycket om föreningens problem och kanske också något om vad idrottsplatsen på den tiden användes till: han föreslog Tangodalen. Det dansades nämligen inte så sällan där och det hölls fester.

Redan föreningens andra möte efter bildandet börjar det vimla av festkommittéer. Den första festen hölls den 24 juli 1932 på idrottsplatsen. Programmet var Dans, skjutbana, rosengård med 250 blommor, gissningstävlan, kaffeservering. 1933 var det fest igen med match mellan gubblag och damlag och med cykeltävling Vrigstad-Hjälmseryd-Stockaryd -Vrigstad. Vem som vann vet jag inte, men det väckte tydligen ett visst intresse med cykelåkning för nästa årsmöte beslutades att ansluta förening till Svenska Velocipedföreningen. Den där cykeltävlingen på sommarfesten återkom sedan flera år.

Även andra stolta idrotter idkades på festerna, t.ex. 1934 då det förekom cykeltävling samt säcklöpning 100 m och löpning med ägg i sked 100 meter. Mot slutet av 30-talet blev festerna i Lunden istället. Det skar ihop sig lite med kommunen ifråga om dansen. Kommunalnämden skrev och frågade vid ett tillfälle hur mycket föreningen ville ha i anslag årligen för att lägga fler dansen. Vad man svarade står inte i protokollet men jag har hört att man uppskattade inkomsterna på synden i Lunden till 4.000 kr. Det kom ingen mer skrivelse från kommunalnämnden sedan.

Vid kommunalfullmäktigevalet 1942 inträffade det ganska unika händelsen att föreningen gick fram med en egen lista och också valde in en representant – Erik Hallström. Den hette Allmänna Listan men kallades Danslistan: följande namn: Erik Hallström, Tage Maars, Åke Pettersson, Sture Johansson, Mandli Svensson, Ture Carlsson, Georg Andersson och Conny Jonsson. Det var alltså en protest mot den snåla tilldelningen på danskvällar.

Det var 1942 det, då var det också 10-årsjubileum i biograflokalen. Innan dess hade det varit mycket bekymmer både med styrelse och sektioner och fotbollslag på grund av inkallelserna. Kriget sätter också sina spår i protokollen på annat sätt, det anslås pengar till Norge och Finland och framför allt ordnas det riksmarsch, då hela samhället bokstavligen gick man ur huse – man gick förresten ända till Hällaryd och vände.

Texten är skriven av Rudolf Thunander och presenterad vid Vrigstad IF:s 20-årsjubileum den 23 februari 1952 på Sturesalen i Sävsjö. © Rudolf Thunander.