Tidningsartikel. Nya Cykeltidningen, nr 4 2010, som belyser Träbulten med en helsidesartikel (pdf).
Nedanstående material om Runstedts träbult är sammanställt av Stig Marz.
Utdrag ur en tidningsartikel troligen från 1899.
Den första velocipeden i Sverige. Runstedts träbult.
Aflidne fabr. Fredrik Runstedt i Vrigstad torde hafva varit en af de första svenskar, som någonsin kommit på tanken, att i Sverige tillverka en velociped, liknande den i Frankrike under midten af 1860-talet uppfunna, och han ej blott kom på tankar och gjorde försök utan lyckades äfven, såsom framgår af följande.
Hr Runstedt höll sig ständigt med lärorik litteratur – särskilt å naturvetenskapens och industriens områden – och läste gerna samt, hvilket var det bästa af allt, sökte städse att i lefvande lifvet göra gagn af, hvad han under läsningen fått reda på.
Bild köpt från Nordiska museet. Träbulten.
Under någon vårdag 1867 hade han i dagspressen (möjligen afven i någon tidskrift) läst åtskilligt om den här i landet förut alldeles okända velocipeden, som i de dagarna med ens vardt namnkunnig i hela verlden med anledning af profåkningen med densamma vid verldsutställningen i Paris samma år.
”Skulle man icke i det lilla Vrigstad kunna tillverka en dylik liten tingest?” frågade han sig under läsningen, och svarade med en ny fråga: ”Hvarför ej åtminstone göra ett försök?” och så satte han sig genast i förbindelse med tvänne Vrigstadbor, som voro erkända fackmän, vagnfabrikören Joh. Håkansson, hvars vagnar såldes vida omkring, och vagnsmeden Hans Johan Karlsson, numera boende i Säfsjö, hvilken då var en blott 22-årig ung man, den der gerna tillika sysslade med en del försök i mekanik.
Efter det dessa tre än en gång läst igenom tidningsuppgifterna om velocipeden, grepo de sig an med att förverkliga Runstedts tanke: sjelf gjorde Runstedt en liten ritning, träarbetet utfördes å Håkanssons verkstad, och Karlsson åtog sig allt jernarbetet, och snart nog stod velocipeden der färdig, men – huru få den i gång?
” Med styr – och trampinrättningen arbetade vi i sex veckor”, säger Karlsson, tilläggande, att han hvarken förut eller senare arbetat ifrigare än i de dagarna. Alla tänkbara sätt försöktes särskilt, med trampinrättningen, men lika omöjligt var det att få maskinen i gång, och det hela artade sig till att blifva ett stort ”spektakel”. Men en qväll framme i våren satt Karlsson omsider å ”stålhästen” (åkeförsöken företogos nämligen sent om qvällarna eller tidigt om morgnarna för att ryttaren skulle få vara i fred för skådelystna), och nu var problemet löst, och från den stunden blef det att på allvar tänka på velocipedtillverkning i Vrigstad.
Fabrikör Runstedt bestälde ögonblickligen maskin för sina arbetare, och att vagnmakarne och smederna sjelfva snart skaffade sig dylika, ligger i sakens natur. På helt kort tid hade Vrigstadsvelocipederna funnit köpare i Hvetlandaorten, neråt Kronobergs län, uppåt Jönköping, ja en eller annan maskinlär och med vagnar från Vrigstad kommit ända upp till Stockholm. (Både i velocipedens specialhistoria och i den allmänna litteraturen, exempelvis i Nordisk familjebok, antages, att velocipedtillverkningen ej börjades i Stockholm förrän 1869).
Velocipedåkning vardt med ens en modesport för ungdomen i Vrigstadsorten. En verklig virtuos i velocipedåkning lär vagnmakaregesällen Reinhold Källström varit. En annan skicklig åkare var färgaregesällen Edvard Molin, nu fabrikör Molin i Åbo, Svenarums socken. I Runstedtska affären var på den tiden anställd en ung man Robert Tolf, numera direktör Tolf vid mosskulturföreningen och han uppgifves hafva varit bland de första (och med all sannolikhet den allra förste), som använde velocipeden för längre resor vid turistfärder i studieändamål.
År 1864 bildades på fabrikör Runstedts initiativ ”Västra härads frivilliga skarpskytteförening”.
Med valdt manskap af sitt kompani gjorde fabrikören ofta resor till Stockholm vid de stora täflingsskjutningarna. Vid ett dylikt tillfälle var det å ladugårdsgärden anordnad velocipedåkning under stort tillopp af åskådare – det var nämligen ännu i velocipedens ”gröna ungdom” i Stockholm, och hvarje liten finess i åkningen väckte stort uppseende. Styrde Runstedt så till, att några af hans Vrigstadsgossar fingo försöksvis sitta upp å några maskiner, och – i ett nu hade de överglänst mästarne i velocipedåkning. Det der var ett äfventyr i den glade fabrikörens smak och derom talade han ofta ännu på gamla dar.
Under föråret i fjol råkade doktor Hazelius i Stockholm att få vetskap om fabrikör Runstedts gamla maskin och en liten inblick i dess historia och framstälde han genast en önskan att få den för sitt museum. Önskan tillmötesgicks ögonblickligen, och maskinen aflemnades vid första lägliga tillfälle vid jernvägen.
Naturligtvis kommer den gamla maskinen att i oändlig tid framåt blifva ett mycket uppmärksammadt föremål i sitt slag der uppe i Nordiska museets samlingar. Afhjälpes blott en tillfällig skada å styrinrättningen, kan den ännu godt användas vid åkning, ty flera af Vrigstadsungdomarna, hafva åkt å den intill allra sista tiden. Sedan velocipederna de senare åren blifvit så rysligt fina, hade den gamla maskinen fått vedernamnet ”Runstedts träbult”, och användes den hufvudsakligen vid inlärandet af velocipedåkning.
Antagligast är, att ”träbulten” i Stockholm blir ett kuriosum, som ”hjulmenniskorna” komma att le åt, och det duktigt ändå. Men tänka de rätt på saken, böra de ej le utan i stället studera den ett grand, och då skola de finna 1) att delar finnas å densamma och 2) att de äro sånär riktigt anbringade, och hvad vill man mera begära. ”Nog är det bra mycket lättare att i nutiden efter modell fälla ihop en den allra finaste maskin, sedan all verldens fabrikanter i öfver 30 år täflat om, att göra nya förbättringar å hvarje liten del af densamma – tycker smeden Karlsson – ”än det var för oss att efter endast ett tidningsmeddelande göra den första velocipeden, detta särskildt som vi ej hade annat än vanliga smidesverktyg att göra med.
Hurra för den gamle maskinen, där den står som bevis på äkta småländsk tilltagsenhet, skriver en meddelare till Öst, Corresp.
Med största sannolikhet är det folkskolläraren K. A. Hultqvist i Vrigstad, som skrivit artikeln. Bör vara skriven 1899.
Velocipeden har inventarienummer 85028 i Nordiska museet. Där står antecknat ”G.(gåva) af fabrikör F. Runstedt, Vrigstad g.m. folkskollärare K. A. Hultkvist 22/6 1898.
Boken ”Skimmer över Rydbecks dagar” av Sune Larsson (Utgiven 2007)
Ovanstående bok bygger på en brevsamling från familjen Rydbeck på Lundholmen i Vrigstad. Här kommer ett utdrag om Runstedts träbult:
”Oskar förtäljer att Robert den 22 juli 1869 färdas på velociped från Lundholmen till Hook. Detta måste vara en av de tidigast dokumenterade cykelturerna i vårt land. Fabrikören Fredrik Runstedt i Vrigstad hade läst om att ett dylikt fortskaffningsmedel hade förevisats på världsutställningen i Paris 1867 och bestämt sig för att starta tillverkning hemma i Vrigstad. I samarbete med vagnmakaren Joh. Håkansson och smeden Hans Johan Karlsson lyckades han våren 1868, efter många bekymmer med styr – och trampinrättning, få ihop landets första velociped, som sen tillverkades i ett antal exemplar som såldes mest i Småland men även i Stockholm. Efter konkursauktionen på Lundholmen skriver fadern i ett brev till Axel som då går på läroverk i Jönköping: ”Velocipeden står på sitt vanliga ställe i all ro o Robert använder den icke”, och fabrikör Runstedt omnämns också. – Denna ”Runstedts träbult”, som den kom att kallas sedan elegantare slag av velocipeder sett dagens ljus, finns idag att beskåda på Nordiska museets filial i Julita, enligt uppgift beställd av självaste Artur Hazelius.
Även de andra bröderna kom att flitigt använda sig av detta inte helt ofarliga fortskaffningsmedel, något som mor Elise ondgör sig över. I ett brev till Axel 1872 tycker hon att han bör sälja ”den onyttliga velocipeden”.