Varför hände det så mycket i Vrigstad förr i världen? T. ex. under senare hälften av 1800-talet. Berodde det kanske på att det fanns driftiga och stridbara människor i Vrigstad som tog initiativ och satte i gång både företag och annat?
Hur som helst. Denna händelserika och intressanta tid i Vrigstad har författarinnan Ulla Linder (1873-1954) skildrat i romanen ”Byarydskungen”. (Åhlén & Åkerlunds förlag, år 1913.) Romanen handlar som sagt om Vrigstad (Byaryd). Huvudpersonen, d.v.s. byarydskungen, är fabrikör Örnberg, som i verkligheten hette Fredrik Runstedt, han som grundade Runstedtska Färgeriet 1848. En annan framträdande person i boken är patron Johan Ek som i romanen går under namnet Lönnblad.
Det är ju möjligt att fabrikör Runstedt (Örnberg) någon tid ansågs såsom ”kung”, men kungavärdigheten erövrades emellertid av Johan Ek (Lönnblad) som också genom årtionden lyckades behålla makt och dominans i Vrigstad.
Enligt gamla sanningsvittnen skall Johan Ek ha börjat sin bana såsom yngste man vid Kvarnagårdens Såg & Kvarn. Man tycker att brusande vattenfall, kvarnhjul och ålkistor skulle bjuda på åtskilligt av intresse för en pojke i uppväxtåren. Men arbetet med timmerstockar och mjölsäckar var tungt.
Den unge Johan Ek vantrivdes med kroppsarbetet. Han slutar vid Kvarnagården och får plats i Wadells diverseaffär. Detta blev hans lycka, han var klippt och skuren till affärsman.
dottern Maria. Foto från 1915.
Det finns många osannolika historier om anledningen till att Johan Ek lämnade tjänsten hos Wadell. Vad som hänt vet man inte så noga. Johan Ek fick emellertid möjlighet att öppna egen affär i Vrigstad, köpte fastigheter och blev en man att räkna med. Han började handla med varor som annars inte brukade ingå i lanthandlares sortiment, såsom färdigsydda och outslitliga byxor av manchestertyg.
I affären fanns också nya sorters hästskosöm och broddar som smederna behövde då de skodde hästar. Skomakarna kunde köpa träpligg, mässingspligg och klacksinkor hos Ek, som också höll dåtidens skräddare, garvare, målare och kakelugnsmakare m. fl. med diverse förbrukningsartiklar. Det gick allt bättre för Johan Ek, han öppnar filial i Bolagsgården (Gamla Sparbanken), där han även sålde järnvaror av olika slag.
Mäktig blev Johan Ek när han valdes in i de kommunala instanserna och framför allt genom sin ställning inom missionsförsamlingen i Vrigstad. Lång, smal och allvarlig skred han fram, alltid finklädd med bländvit stärkkrage och med blicken dold bakom guldbågade glasögon. Affären gick allt bättre och bättre, övergick i vissa branscher till engrossaffär.
Rörelsen utökades dessutom med en filial i Nydala. Affären i Nydala bedömdes svår att överblicka, varför det ansågs nödvändigt med en fullt pålitlig filialföreståndare. Bland många sökande utvaldes en ung herre – han var den ende som i meritförteckningen åberopat att han ägde en ny
velociped. Detta tydde ju på att sökanden var en solid person. Patron Ek räknade också ut att filial-föreståndarens resor och diverse småtransporter mellan Nydala och Vrigstad kunde företagas per velociped, ett färdsätt som icke behövde belasta firmans konto för resekostnader.
Den nye filialföreståndaren skötte sig till belåtenhet. Han cyklade regelbundet ett par gånger i veckan från Nydala till Vrigstad och åter då han avlämnade och redovisade dagskassorna, lämnade förteckning på varor som måste anskaffas o.s.v. En dag hade han med sig en förteckning över obegripliga ord och uttryck som nydalaborna brukade använda. Filialföreståndaren var nämligen dalmas eller något i den vägen och hade svårt att förstå smålandsdialekten.
Där satt nu patron Ek på sin kontorsstol, röken (Holländsk Knaster) småpyrde ur hans lilla krokskaftade rökpipa. På bordet trängdes fakturabuntar med bokföringsböckerna. Dagboken låg uppslagen. Patron Ek hade just doppat pennan i bläckhornet när föreståndaren började tala om de där dialektorden. Patron Ek sköt upp glasögonen i pannan och lät blicken svepa ut över Torget.
Han var fullkomligt överhopad av stora och viktiga arbetsuppgifter, det gällde missionshuset, kommunalnämnden, fattigvårdsstyrelsen, kreditaffärer och tusen sinom tusen problem. Skulle han verkligen offra tid på barnsligheter – på några fullkomligt likgiltiga och värdelösa ord och uttryck?
Men patron Ek besinnade sig, han började läsa på föreståndarens förteckning. Överst stod bokstäverna SRÄ. Patron Ek hajade till. De där bokstäverna kanske inte var så värdelösa när allt kom omkring. Bokstäverna kunde tyda på att någon lyckats lista ut det hemliga bodspråket. Men bokstaven S ingick i alla fall inte i Johan Eks hemliga bodspråk. Det kanske ändå kunde dölja sig något bakom bokstäverna SRÄ.
De övriga orden i föreståndarens förteckning vållade ingen svårighet. Nästa ord var ”fjärja”, det visste väl alla hur det gick till när såningsmannen sådde för hand. En pojke brukade gå före och ”fjärja”, d.v.s. med stortån eller en pinne dra upp en smal rand över åkern för att tjäna såsom ögonmärke och riktlinje för såningsmannen.
Ordet ”hör” betydde ju lin. Och ”paff” var detsamma som papp (takpapp). Ordet ”recefter”
(recepter) användes för att beteckna tillskurna och färdigsydda ovanläder till s.k. resårpjäxor. Och ”määten” var ju bara ett slarvigt eller självsvåldigt uttal av ordet marknad.
Men bokstäverna SRÄ? Det var ju så att varje diversehandlare i den gamla goda tiden hade sitt eget s.k. bodspråk, d.v.s. ett hemligt ord eller en sentens med tio olika bokstäver. T. ex. ordet ”förmånligt”. Bokstaven f motsvarade siffran 1, bokstaven ö motsvarades av siffran 2 o.s.v. i nummerordning. Sista bokstaven t var alltså tecknet för noll.
Så gott som alla varor i den tidens handelsbodar märktes med en eller flera av de bokstäver som ingick i bodspråket. Märkningen angav varans inköpspris. Den butik som hade ”förmånligt” till sitt bodspråk märkte t. ex. ett par manchesterbyxor med bokstavskombinatiaonen RNT, vilket alltså betydde att byxornas inköpspris utgjort kr 3.60. I denna gamla goda tid då köpslagan och prutning var ett naturligt sätt att ”handla” både när det gäller byxor och annat, så var det nödvändigt för försäljaren att hålla reda på varans inköpspris, d.v.s. det pris som under inga omständigheter fick underskridas.
Patron Ek började bli otålig. Han var van att snabbt lösa de svåraste problem, men han kunde inte klara ut det där med bokstäverna SRÄ. Han försökte med ledning av konkurrentfirman Wadells bodspråk komma till en vettig lösning av bokstavskombinationen SRÄ. Men patron Ek måste ge upp. Han beslöt att vid tillfälle själv resa till Nydala för att om möjligt få gåtan löst.
Han behövde emellertid inte kosta på sig någon resa till Nydala. Hemligheten avslöjades nästa dag i Eks egen affär vid Torget i Vrigstad. Det kom in en bonde i butiken och sade: Jag skulle ha ett hekto färskt matsnus ”ess här ä” (om här finns). Om man uttalar ”ess här a.” lite slarvigt så kan det uppfattas som SRÄ. Och filialföreståndaren som var barnfödd i norra Sverige hade ju, som sagt, särskilt svårt att förstå småländska dialektord och uttryck.
Så enkelt var det alltså. Patron Ek återgick till fakturorna och kassaböckerna, tillfredsställd över att ha klarat upp det där med SRÄ. Det kändes naturligtvis också lugnt att det hela icke hade något att göra med bodspråkets hemligheter.