Medlemsskrift 2021

En hälsning från Vrigstads hembygdsförening 2021.

Innehåll:
Vrigstads Hembygdsförening informerar
Vi behöver din hjälp
Nostalgi och gamla bilder från 1971, 1981, 1991, 2001 och 2011
behöver mer hjälp
Skolboken
Blir det Mykologens väg?
Wadells pensionat
Stort tack!

Inbjudan till årsmöte med Vrigstads hembygdsförening
Välkommen till årsmöte med Vrigstads Hembygdsförening torsdagen den 18 mars, kl. 19.00.
Program:
• Årsmötesförhandlingar.

Gamla och nya medlemmar hälsas hjärtligt välkomna!
P.g.a av den nya pandemilagen kommer vi inte att kunna genomföra årsmötet på traditionellt vis utan det kommer att genomföras digitalt – trots att det troligen innebär problem för vissa medlemmar. Vi återkommer med mer information på vår hemsida och med affischer.

Medlemsinformation
Medlemsavgiften för år 2021 betalar du antingen via vårt bankgiro eller via swish. Glöm inte att ange namn och adress, samt födelseår om du betalar som ungdom.
Enskild medlem: 100 kronor. Gift/sambo: 200 kronor.
Ungdom t.o.m. 25 år: 50 kronor.
Hembygdsföreningens bankgiro: 5560-4292
Hembygdsföreningens Swish: 123 471 36 40

Under 2020 slog vi återigen ett nytt rekord i antal medlemmar i hembygdsföreningen då 452 personer betalade medlemsavgiften. Vi har därför valt att även i år dela ut denna skrift till alla hushåll i Vrigstad och hoppas att inte bara våra tidigare medlemmar betalar in medlemsavgiften utan att vi även kan få nya medlemmar som uppskattar vårt arbete med att dokumentera det som hänt och händer i Vrigstad.

Vi behöver din hjälp!
Vi fortsätter att samla in bilder till vårt bildarkiv. I dagsläget har vi över 6 000 unika bilder. Dessa finns också tillgängliga på vår hemsida. En bild utan en beskrivande text blir tyvärr mindre värd. Ibland får vi fina bilder från t.ex. dödsbon, men där ingen vet varken motivet eller när bilden är tagen. Därför behöver vi hjälp ibland. Vi har några personer vi brukar vända oss till, men tyvärr går även dessa bet ibland.

Vi fick ett par bilder från Sven Lindbergs dödsbo, som vi inte har i vårt arkiv. Detta är en av dessa.

När man förstorar bilden kan man läsa registreringsnumret E 10543. Den är alltså registrerad i Östergötland. Vi började söka i det vanlig personbilsregistret, men där har man inga uppgifter om gamla bilar. Till slut fick vi hjälp av Riksarkivet. Mercedesen är registrerad den 14 december 1962 och bytte sedan ägare 1963 och 1966. Då vet vi alltså att bilden antagligen är tagen på 1960-talet, men frågan är vad som hände denna dagen. Folk står uppradade på båda sidor om vägen och något större är på gång.
Kan du hjälpa oss att få reda på vad som hände denna dagen. Kontakta Börje Cronvall med ditt svar.

Vrigstad år 1971

Vrigstad år 1981

Med rubriken “Gubbakulan – nöjesparken som drar in kulorna” gör Expressen en stor artikel om Gubbakulan den 23 juli 1981. Man skriver “Gubbakulan i lilla småländska Vrigstad är en av landets mest etablerade nöjesparker. När andra arrangörer har ekonomiska problem och vikande publiksiffror satsar Gubbakulan en halv miljon kronor på underhållning.

Man måste bjuda på det allra bästa, annars kommer inte publiken, säger Göran Lundin, parkbas, som denna sommar lockar minst 25 000 personer i ett samhälle med blott 1 750 invånare.”

Det var 1963 som Göran Lundin startade Gubbakulan, då tillsammans med Garvis Showband. Året efter tog han över hela verksamheten själv. Det var Vrigstad IF som ägde platsen. Göran betalade hyra till VIF som sedan skötte all försäljning på området.

Den 27 maj 1981 skriver Smålands Dagblad att Nordiska Trähus nu har “tagit steget över till en egen dataanläggning”.

Fördelarna är många, berättar Bengt Sverlander, Nordiska Trähus får ett för företaget anpassat system. Genom att förse maskinen med egna idéer får man snabbt fram information för ett riktigt beslutsfattande. De upp-gifter som erhålls är dagsaktuella.

Det är alltså bara 40 år sedan datorerna började ta plats på våra företag. De nya maskinernas fördel var framför allt att de kunde arbeta snabbare, det dröjde dock innan vi fick nya och många fler tillämpningar.
På 1970-talet kom de första persondatorerna, med Commodore 1977 som den första storsäljaren. IBM myntade begreppet PC till sin första maskin 1981 och tre år senare lanserade Apple Macintosh.

1981 flyttade Vrigstads hembygdsförening in i stugan man fått av tidigare ägaren – Gösta Karlsson. 50 000 kr satsades på att rusta upp stugan och i januari 1981 kunde föreningens styrelse, med försenad julgröt, fira in den nya hembygdsstugan.

Med Rudolf Thunanders föredrag från augusti 2000 ger vi en utförligare historisk bild av hembygdsföreningens stuga.

Gröndal
Backstugan Gröndal (det stora huset) under Gästgivaregården har funnits länge, hur länge vet vi inte riktigt. 1871 flyttade det in en familj, som bodde här i 50 år. De kom från Kohult i Svenarum och man har sagt att de skulle haft stugan med sig, att stugan alltså skulle vara flyttad hit från Kohult. Men det vet vi inte säkert – familjen kom i varje fall hit därifrån och det var som sagt 1871. Familjen, det var Peter Magnus Isaksson, som blev ägare till Gröndal, hans hustru Anna Greta, som förresten var född i Holkaryd, och så sonen Karl Edvard Pettersson, som var 25 år gammal när familjen kom hit. Här i Vrigstad kallades den nye ägaren Kohulta-Petter eller Kohulta-Pelle. Han dog 1890, nio år senare dog hustrun och sonen Karl Edvard blev ensam kvar.

Karl Edvard fick ärva Gröndal och han fick också ärva sin fars smeknamn och kallades Kohulta-Petter han också. Men så småningom skulle han få ett eget sånt där extra namn. Det var så att han i många år, säkert mer än 20 år, var s.k. rallare och var med om att bygga stambanan i södra Sverige och som det står i hans dödsruna i tidningen, ”ända upp till norra stambanans slutpunkt”. Han hade också i uppdrag att på vintrarna rekrytera lämpligt folk här nere i Småland för de olika arbetena på järnvägen och sen på vårarna ge sig iväg med hela vagnslaster med blivande rallare.

Tyvärr råkade han ut för en olycka, han fick benet under ett grusras och skadades så svårt att benet måste amputeras. Det hände 1898, han var då 52 år och kunde inte fortsätta som rallare längre. I fortsättningen fick han stanna hemma här på Gröndal, han fick arbete som eldare på Runstedtska Färgeriet och i stället för benet han förlorat fick han ett träben. Han fick också 100 kronor om året av Kungl. Järnvägsstyrelsen och av Vrigstadborna fick han ett nytt namn Träbens-Pelle.

1921 dog han och det blev auktion på huset. Den som ropade in det var Ivar Karlsson, känd som Ivar på Söräng. Han gifte sig med Hanna Karlsson, som var sjuksköterskebiträde på Biskopsbo och som hade varit en av Träbens-Pelles hyresgäster. De betalade 1 400 kronor för Gröndal. Sen var det lite oroligt några år, huset bytte ägare, en tid ägdes det t.ex. av en dam som gick under namnet Lunna-Lina och som sen blev ägare till Gamla
Mejeriet. Av och till var det också kafé i huset, det drevs av Hanna Karlsson, som vi nämnde och av en annan dam, som också arbetade på Biskopsbo, som hette Gerda Bergqvist. Men så 1927 blev det ordning på Gröndal – då köptes huset av Hulda, Hulda Karlsson Qvint. Hon var född på torpet Malmö, en i en stor syskonskara. Hon hade precis fyllt 50 år när hon köpte Gröndal.

Här drev hon sedan Café Gröndal, det var ett populärt ställe, där man kunde få rejäla smörgåsar och kaffe och lyssna på hennes vevgrammofon. Det blev en samlingsplats för ungdomarna, hon var inte så noga med stängningstiderna. Det finns säkert många Vrigstadbor som har trevliga minnen av Hulda och hennes kafé. När kriget kom 1939 var det emellertid slut – då gifte Hulda sig. Hon var då 62 år, hennes man Gösta Karlsson däremot betydligt yngre, han var 35. De bodde här i lugn och ro på Gröndal, Gösta arbetade på järnvägen och Hulda promenerade omkring i byn klädd i hatt som en fin dam. Hon dog 1967, 90 år gammal. Ni kan se hur hon såg ut om Ni går in i finrummet, där hänger hennes porträtt på väggen.

Efter några år i början på 1970-talet flyttade Gösta till Göransgården och i samband med det skänkte han Gröndal till Hembygdsföreningen och föreningen började renovera och göra huset i ordning. Möbler som stod nere i stugorna i parken flyttades hit, det var mycket arbete både ute och inne innan det blev vad det är i dag: ett trivsamt ställe som hembygdsföreningen och andra kan utnyttja på olika sätt. Vi har våra sammanträden här, andra föreningar som PRO och SPF har förlagt studiecirklar hit o.s.v. Vi är förstås tacksamma till Gösta som skänkte Gröndal till oss. Gösta dog 1980.

I och med att föreningen fått Gröndal stod man med hus på två ställen. Föreningen hade sedan 1952 stugorna nere i Hembygdsparken och tanken kom upp att flytta också de stugorna hit till Gröndal. Det var ett stort projekt, både svårt och dyrt. Men vi hade en eldsjäl i föreningen, som modigt tog itu med saken, det var Carl-Eric Edlund. 1985 var arbetet avslutat och stugorna på plats här och alla hus och lösöre vi ägde samlade på ett ställe.

De här två stugorna är flyttade två gånger. När föreningen 1949 fått arrendera det område som vi fortfarande kallar Hembygdsparken, så såg vi oss om efter en byggnad som var kulturhistoriskt intressant och värdefull. Och som vi skulle kunna flytta till parken. Då fick föreningen som gåva två stugor från den gamla prästgården av pastoratet. De var båda från 1700-talet och låg ungefär där Tegnérvägen och Kyrkogatan möts. Den ena hade varit drängstuga, den andra brygghus, eller kanske bakstuga, den hade nämligen en enorm bakugn. 1952 påbörjades flyttningen, den stora ugnen gick inte att flytta men en exakt kopia av den öppna spisen murades i alla fall upp. När stugorna sen flyttades för andra gången 1985 togs ugnen bort helt och hållet, en del andra ändringar gjordes också, bland annat togs ett valv upp så att de två stugorna hänger ihop. Där har vi nu en del föremål samlade t.ex. den gamla träcykeln, Holkaryds rotekista, Skytteföreningens gamla standar och mycket annat. Ni är välkomna in och titta.
Ja, så har Gröndal blivit föreningens hem. Här kan vi tänka bakåt på Träbens-Pelle, på Hulda och hennes café, på prästgårdsdrängarna i den gamla drängstugan, men det är också en miljö där vi kan tänka framåt och inspireras att fundera på nya uppgifter och hitta på nya trevliga aktiviteter.

Vrigstad 1991

Vrigstad år 2001

Vrigstad år 2011

Vi behöver mer hjälp!

Från Claes Rehn har vi fått lite material, som tillhört hans far Filip. Här finns bl.a. ett program från en konsert med Ingeborg Nyberg, en av 1950-talets mest populära sångerskor. Konserten arrangerades av den lite udda konstellationen Vrigstads Idrottsförening och Vrigstads Röda-
korskrets. Vilket år hölls konserten? Kontakta oss om du vet årtalet.

Under texten är en bild vi också fått av Claes Rehn. Filip har skrivit “ungdomsförening” på baksidan av bilden. Många av ungdomarna håller på med stickning och virkning, men det syns även en gitarr och sångböcker i bakgrunden.
Är det någon som kan säga var det är för förening, när det är tagen och även ge oss några namn på personerna på bilden?

Skolboken

Boken om skolorna i Vrigstad socken som vi publicerade i slutet på förra året har fått ett positivt gensvar. Vi tryckte boken i 500 ex och vid årsskiftet hade vi sålt drygt 400 av dessa. Tyvärr tvingas vi konstatera att vi hittat ett par olyckliga missar i boken och vill därför göra följande kompletteringar.
CMF Bilservice AB har också sponsrat boken.

Sid 70. 2.6 Lärare i Vrigstads skola
Folkskol-/mellanstadielärare
1953-1979 Ulla Jönsson, född i Nyköping

Småskol-/lågstadielärare
1960-2001 Ingrid Hultberg, född 1938 i Vallsjö.

Blir det Mykologens väg?

Det planeras för ett nytt bostadsområde väster om Slättsjön. Arbetet med ledningar och gatan pågår sedan några månader tillbaka.
När det byggs nya gator ska de också namnsättas. Rudolf Thunander berättade att när Vrigstad var en egen kommun så fanns det en lokal kommitté på tre personer som ansvarade för gatunamnen. Idag sköts det från Sävsjö.
Det finns dock möjlighet att ge förslag och ett namnförslag på den nya gatan är “Mykologens väg”. Vad kommer det namnen ifrån är en naturlig fråga. Vi vill ge en liten bakgrund.
Hugo Silfversparre föddes i Korsberga 1865. 1886 blev han stationsskrivare vid Statens Järnvägar. 1892 emigrerade han till Nordamerika, men återvände till Sverige 1903.
Han bosatte sig i Vrigstad, där han också avled 1939. Han är begravd på kyrkogården i Vrigstad, men gravrätten har ej förlängts så man hittar inte hans sten på kyrkogården.
I handlingar om Silfversparre står att han var skriftställare och mykolog. Han var t.ex. en av skribenterna till Västra Härads-kuriren som gavs ut i samband med en skyttefest 1915. När han var ute på sina svampturer runt Vrigstad så är det troligt att han även besökte skogen, nordväst om Slättsjön, som innan den avverkades hade gott om svamp.

Gustaf Dahl har skrivit om Hugo Silfversparre i boken “Det var då…” som hembygdsföreningen gav ut 1990. Vi återger här kapitlet om Wadell pensionat, där Silfversparre var en av stamgästerna.

Wadells pensionat

Det är ju möjligt att Hedda Wadell ägde flera huvudbonader, men jag minns bara att hon alltid var klädd i en svart toque, d. v. s. en liten mössa utan brätten. Ingen annan dam i Vrigstad hade en så fin mössa — den var sydd av glansigt tyg med småkrusig yta. Från toquen löpte två svarta sidenband som knöts under hakan i en elegant knut. Och det allra finaste — toquens översida pryddes av upprättstående svarta strån och överst på varje strå satt något som liknade en svart diamant. Stråna vajade och diamanterna blixtrade när Hedda gick över Torget.

Hon gick själv alla ärenden, till slaktare Nydahl, till hantverkare och (på torg-dagarna) till torghandlarna. Men hon besökte också hus och stugor runt om i Byn — ibland för att tinga extra hjälp, ibland för att hyra rum till pensionatsgästerna. I själva Pensionatet fanns nämligen bara 3-4 uthyrningsrum och det räckte ju inte så långt när man sommartid kunde räkna med 20-30 pensionatsgäster. Som man vet hölls Pensionatet i gång året runt — vintertid hade Pensionatet bara några stamgäster — ett par gamla fröknar samt grosshandlare Ernst Jansson och herr Hugo Silfversparre, båda äldre ungkarlar. Alla visste att Grosshandlaren (Grossis) kommit till Pensionatet någon gång på 1890-talet för att efter några stormiga ungdomsår vila upp sig en månad eller två. Man visste också att Grossis stannat på Pensionatet mer än 30 år. Även Hugo Silfversparre var något naggad i kanten när han hamnade på Wadells Pensionat. Men, både i nöd och lust uppträdde Silfversparre som en gammaldags kavaljer. Vi gav honom namnet “Mycologen” — han visade sig nämligen vara en mycket skicklig svampkännare. År 1925 utgav han på Bonniers Förlag “Nybörjarens Svampbok”.

Under den lugna tiden av året, d. v. s. då endast stamgästerna befolkade Pensionatet, sköttes det hela med minimal arbetskraft. I köket arbetade Frida Lindén den lilla magra gulbleka människan som kallades Fridestackaren. Men, när det drog ihop sig till stortvätt och byk fick Frida hjälp av Simma-Jöddes dotter och dotterdotter. Året om stod gamle Jonte (från Lundby) och högg ved i vedboden.
Själva Pensionatsbyggnaden Iåg så vackert utmed ån. Den idylliska omgivningen gjorde att man knappast lade märke till de invändiga bristerna. Nej, man beundrade de små båtarna som låg och guppade vid bryggan bara några meter från huset, huset som skuggades av de jättestora kastanjeträden. Det hela var tjusigt på något sätt.
I bottenvåningen, till höger om förstugan, kom man direkt in i matsalen med stora matbordet mitt på golvet. Utmed väggarna stod några småbord, vart och ett med plats för 2-3 personer. På gammaldags vis dukades maträtterna upp på stora bordet varefter gästerna fick gå fram och själva servera sig av läckerheterna.
Det här gick ju bra så länge gästernas antal uppgick till 8-10 personer. Men under högsäsongen när 20-30 gäster skulle utfodras ja, då placerades några småbord i ett angränsande rum. Och om vädret så tillät, dukades Iångbord i syrenbersån eller under kastanjeträden.
De flesta pensionatsgästerna kom från södra Sverige, det var levnadsglada kontorsflickor, familjeflickor, lärarinnor m. fl. Gamle kavaljeren Silfversparre underhöll damerna på sitt sätt. Och vi glada Vrigstadgossar ordnade dans på den släta planen på Marknadsplatsen där man svängde om med pensionatsdamerna till dragspelsmusik av John Lindblad eller David Damberg.
Men, den stora årliga begivenheten, REGATTAN, ordnades av Hedda Wadell själv. Hon lät utgå ett påbud att alla som ägde roddbåtar skulle inställa sig vid Wadells brygga en viss bestämd kväll. Båtarna skulle vara smyckade med blommor, girlanger och kulörta lyktor. Och med Pensionatets skönheter ombord rodde vi sakta uppåt ån.
Men det var inte bara unga fröknar som gästade Pensionatet. Det kom också hela familjer — Pappa, Mamma och Barn. Till den här gruppen får man nog räkna den remarkable teologen Nyström, som med sin undersköna fru en sommar hedrade Pensionatet med sin närvaro. Redan första dagen anmärkte Teologen på arrangemangen i matsalen. Han tyckte att gästerna skulle placeras runt stora matbordet — det skulle underlätta för honom att leda kulturella bordssamtal. Snart upptäckte han också att maskrosor och annat ogräs växte vilt på Torget, vilket gav honom anledning att tillrättavisa kommunalnämndens ordförande K. A. Krona för försumlighet – ja, och samtidigt passade Teologen på att utdöma det gamla skyddsräcket på åbron.
— Vänta bara, tänkte kavaljeren Silfversparre, jag får nog tillfälle att kväsa den där Teologen.
Tillfället kom en het och tryckande sommardag. När pensionatsgästerna samlades till midagsmålet tog Teologen av sig kavajen och uppträdde alltså i skjortärmarna.
Då hördes Silfversparres röst: En gentleman ska vara ordentligt klädd när han äter middag i anständigt sällskap.
Det dröjde inte så länge förrän Teologen var på bettet igen, han fann fel varhelst han drog fram. En dag kom han in på kronolänsmanskontoret och ville anmäla ett fall av avancerat djurplågeri. Min fader, som själv tog emot Teologen, ville ha lite närmare uppgifter om djurplågeriet. Teologen uppgav då att det rörde sig om ett svårt plågat djur ute på Torget och att snabbt ingripande var nödvändigt.
Far följde med Teologen ut (ja, jag var också med) och på avstånd såg vi en liten grupp människor vid hästabinnet närmast Gästgivaregården. Folket hade samlats kring en hästskjuts på vagnen stod en grisbur och i buren grymtade en sugga.
Och så äskade Teologen tystnad. Bara han själv talade, talade om den trånga buren, om de röda strimmorna utmed suggans sidor. Ni kan ju själva höra, slutade Teologen, hur det arma djuret jämrar sig i den bedövande värmen.
Vi fick reda på att hästskjutsen, suggan och det hela tillhörde Frans Esaiasson (Köpstad).
— Men Frans är inne på Gästis och dricker öl, upplystes det.
Så småningom kom Frans tillstädes och berättade vad vi alla (utom Teologen) förstod, nämligen att Frans hade varit med suggan hos ornen. Suggan hade alltså inte jämrat sig, bara grymtat av belåtenhet. Och buren, den var av godkänd modell.

Stort tack!

Vrigstads hembygdsförening vill framför ett stort tack till Kerstin och Mats Carlsson som även i år skänkt 10 000 kr till föreningen. Ett tack även till Bo Svensson och hans dödsbo som skänkt en tavla av Hugo Carlberg till föreningen.