{"id":818,"date":"2015-07-20T20:07:57","date_gmt":"2015-07-20T20:07:57","guid":{"rendered":"http:\/\/vrigstadshembygdsforening.se\/?page_id=818"},"modified":"2020-08-18T15:20:39","modified_gmt":"2020-08-18T15:20:39","slug":"kyrkogardsvandring-2005-07-03","status":"publish","type":"page","link":"https:\/\/vrigstadshembygdsforening.se\/?page_id=818","title":{"rendered":"Kyrkog\u00e5rdsvandring 2005-07-03"},"content":{"rendered":"

Kyrkog\u00e5rdsvandring ledd av Stig Marz.
\n<\/strong>Vrigstads Hembygdsf\u00f6reningen har uppr\u00e4ttat p\u00e4rmar \u00f6ver den gravv\u00e5rdsinventering som gjorts n\u00e4r det g\u00e4ller gamla kyrkog\u00e5rden. Varf\u00f6r g\u00f6r man d\u00e5 en gravv\u00e5rdsinventering och varf\u00f6r har vi kyrkog\u00e5rdsvandringar?<\/p>\n

Jo, v\u00e5ra kyrkog\u00e5rdar, liksom allt annat i v\u00e5rt samh\u00e4lle, \u00e4r under st\u00e4ndig f\u00f6r\u00e4ndring. Gravstenar f\u00f6rsvinner, nya kommer till o.s.v. V\u00e5ra kyrkog\u00e5rdar \u00e4r en spegel av en bygds historia och v\u00e5r historia \u00e4r ju m\u00e4nniskorna som levat h\u00e4r.<\/p>\n

Vi skall nu bes\u00f6ka n\u00e5gra gravar d\u00e4r n\u00e5gra av v\u00e5ra f\u00f6reg\u00e5ngare h\u00e4r i bygden ligger. Det blir en bonde som l\u00e4mnade alla sina tio barn till Amerika. En utvandrare som \u00e5terv\u00e4nde. En Vrigstadprofil, som vi alla k\u00e4nner och en folkskoll\u00e4rare.<\/p>\n

Klas Johan Karlsson<\/strong>
\nVi skall b\u00f6rja i Horveryd V\u00e4sterg\u00e5rd som arrenderades av Klas Johan Karlsson Esaiasson och hans hustru Ida Christina Holmquist, i slutet av 1800-talet. Klas Johan var bror till Frans Karlsson i K\u00f6pstad V\u00e4strag\u00e5rd, som var Eston och Anders i K\u00f6pstad farfar.<\/p>\n

\u00c5r 1890 d\u00f6r Ida en m\u00e5nad efter att hon f\u00f6tt deras andra barn. Ganska snart gifter Klas Johan om sig med Inga Charlotta Johansdotter, som var syster till Per August Johansson i K\u00f6pstad Lassag\u00e5rd, som var farfar till bl.a. Paul i K\u00f6pstad. Med henne fick han nio barn varav ett dog som liten.<\/p>\n

1911 flyttade familjen fr\u00e5n Horveryd till Boda. Klas hade redan f\u00f6re flytten drabbats av sjukdom och fem \u00e5r efter de kommit till Boda, allts\u00e5 1916 avled Klas vid 61 \u00e5rs \u00e5lder. 1919 gick Inga Charlotta ur tiden bara 53 \u00e5r gammal.<\/p>\n

Vid faderns bortg\u00e5ng 1916 hade de tre \u00e4ldsta barnen emigrerat och rest till mammans br\u00f6der i Fresno Kalifornien. Efter Inga Charlottas bortg\u00e5ng 1919 kom en av hennes br\u00f6der fr\u00e5n Kalifornien hem till Vrigstad och tog med sig fem av de yngsta f\u00f6r\u00e4ldral\u00f6sa barnen till Kalifornien. Nu var allts\u00e5 \u00e5tta av syskonen i Amerika.<\/p>\n

De tv\u00e5 \u00e4ldsta br\u00f6derna stannad kvar i Boda f\u00f6r att avveckla g\u00e5rden och n\u00e4r detta var klart 1921 s\u00e5 st\u00e4llde ocks\u00e5 de kosan till Kalifornien. Nu var alla tio syskonen \u00e5terigen samlade men nu i ett nytt land. Arvid, yngste sonen som var \u00e5tta \u00e5r n\u00e4r han reste med morbrodern till Amerika 1920, hade just p\u00e5b\u00f6rjat sin skolg\u00e5ng i Vrigstad. Nu fick han forts\u00e4tta den i Fresno Kalifornien med nya skolkamrater och undervisning p\u00e5 ett fr\u00e4mmande spr\u00e5k. Det var s\u00e4kert inte s\u00e5 l\u00e4tt. Men det \u00e4r ju samma situation m\u00e5nga av v\u00e5ra invandrare upplever.<\/p>\n

N\u00e4r det blev best\u00e4mt att alla barnen skulle resa till Amerika ans\u00e5g man det inte l\u00f6nt att resa n\u00e5gon gravsten p\u00e5 f\u00f6r\u00e4ldrarnas grav. Dels beh\u00f6vdes pengarna till amerikabiljetter och dels blev ingen kvar att sk\u00f6ta graven s\u00e5 d\u00e4rf\u00f6r restes aldrig n\u00e5gon sten.<\/p>\n

Arvid har varit p\u00e5 Sverigebes\u00f6k n\u00e5gra g\u00e5nger. En del av er kanske kommer ih\u00e5g n\u00e4r Arvid 1994 var hemma och predikade i Vrigstads kyrka f\u00f6r en stor skara bes\u00f6kare. Efter studier i Amerika tj\u00e4nstgjorde Arvid som pastor i motsvarigheten till v\u00e5rt Svenska Missionsf\u00f6rbundet.<\/p>\n

Vid sina bes\u00f6k i Vrigstad har Arvid alltid saknat en grav att g\u00e5 till och hans \u00f6nskan har varit att ordna n\u00e5gon form av minnesm\u00e4rke \u00f6ver f\u00f6r\u00e4ldrarna. I b\u00f6rjan av 2002 blev jag kontaktad av en dotter till Arvid och hans hustru Linnea. Hon f\u00f6rklarade att barn och barnbarn hade t\u00e4nkt \u00f6verraska Arvid p\u00e5 hans 90-\u00e5rsdag med att som g\u00e5va ge honom ett minnesm\u00e4rke \u00f6ver f\u00f6r\u00e4ldrarna. Fr\u00e5gan var om jag kunde hj\u00e4lpa dem dels med att unders\u00f6ka om det gick att ordna och hur man i s\u00e5 fall skulle utforma ett s\u00e5dant. Jag fick fria h\u00e4nder. F\u00f6rst tog jag kontakt med Carl-Gustav Liew och fr\u00e5gade om han trodde att kyrkofullm\u00e4ktige och kyrkor\u00e5d hade n\u00e5got emot att en minnesplatta sattes upp p\u00e5 kyrkog\u00e5rden. Han trodde inte det men bad mig kontakta Lars Lundberg i kyrkog\u00e5rdsn\u00e4mnden. Sagt och gjort och efter klartecken \u00e4ven fr\u00e5n syskonen Larsson, som har gravr\u00e4tten d\u00e4r plattan skulle s\u00e4ttas upp var det bara att s\u00e4tta ig\u00e5ng att best\u00e4lla platta fundament och stolpe.<\/p>\n

En kall decemberdag 2002 h\u00f6lls en liten ceremoni d\u00e5 tavlan avt\u00e4cktes i kretsen av sl\u00e4kt och v\u00e4nner till Arvid och Linnea. Tavlan \u00e4r inte bara ett minnesm\u00e4rke \u00f6ver Klaes Johan och Inga Charlotta, som l\u00e4mnade alla sina 10 barn till Amerika utan f\u00f6r \u00e4ven tanken till alla f\u00f6r\u00e4ldrar som l\u00e4mnade emigranter fr\u00e5n Sverige till det stora landet i v\u00e4ster.<\/p>\n

C.J. Hafstr\u00f6m<\/strong>
\nDet ligger mycket emigrationshistoria p\u00e5 Vrigstad kyrkog\u00e5rd. Denna sten \u00e4r en som minner om de c:a 1000 emigranterna som l\u00e4mnade Vrigstad under perioden 1850-1930 varav n\u00e5gra \u00e5terv\u00e4nde till hembygden. Det \u00e4r som ni ser Svenskamerikanaren C. J. Hafstr\u00f6m d\u00e4r C J st\u00e5r f\u00f6r Claes Johan.<\/p>\n

Han f\u00f6ddes 1873 i Holkaryds Skatteg\u00e5rd och f\u00f6r\u00e4ldrarna var Johan Isac Hafstr\u00f6m och Kristina Maria f\u00f6dd Rundqvist. De vilar h\u00e4r i graven intill. \u00c5r 1900 emigrerade Claes Johan till Amerika och han var inte ensam om att ge sig av till Amerika detta \u00e5r. Bara fr\u00e5n Holkaryd utvandrade 4 ungdomar detta \u00e5r. Claes Johan for till en ort som heter Windom i Minnesota. D\u00e5 kan man fr\u00e5ga sig varf\u00f6r just denna plats?<\/p>\n

F\u00f6r att hitta svaret f\u00e5r vi g\u00e5 tillbaka till 1888. Det \u00e5ret utvandrade en man som hette John Fredrik Gustafsson, som d\u00e5 tj\u00e4nade dr\u00e4ng p\u00e5 Lundholmen men hans f\u00f6r\u00e4ldrar brukade Holkaryd Lilleg\u00e5rd. Denne John Fredrik tog sig land i Windom Minnesota och blev allts\u00e5 farmare d\u00e4r. Hans farm kom att bli en genomg\u00e5ngsfarm f\u00f6r m\u00e5nga Vrigstadungdomar. Hit kom de f\u00f6r att l\u00e4ra sig spr\u00e5ket och anpassa sig till det nya landet. N\u00e4r de k\u00e4nde sig mogna att ge sig ut p\u00e5 egen hand l\u00e4mnade de farmen.<\/p>\n

S\u00e5 var det f\u00f6r Carl Oskar Hafstr\u00f6m som 1891 l\u00e4mnade Holkaryd Rutag\u00e5rd och for till farmen i Windom. Carl Oskar var systerson till Claes Johan som nu ligger h\u00e4r. \u00c5r 1900 kom Carl Oskar hem p\u00e5 bes\u00f6k, troligen f\u00f6r att n\u00e4rvara vid morfaderns begravning. N\u00e4r han \u00e5terv\u00e4nde f\u00f6ljde morbrodern Claes Johan med till Windom. Efter ungef\u00e4r 1 \u00bd \u00e5r p\u00e5 Gustafssons farm k\u00e4nde Claes Johan att vingarna bar och l\u00e4mnade farmen.<\/p>\n

Nu var det s\u00e5 att denne Gustafsson, dr\u00e4ngen fr\u00e5n Lundholmen, hade en poetisk \u00e5dra, han skrev dikter. 1904 gav han ut en diktsamling som han kallade f\u00f6r \u201dPr\u00e4rieblomman\u201d. I denna finns en dikt han kallar \u201dEn avskedsh\u00e4lsning\u201d. Den \u00e4r till\u00e4gnad Claes Johan n\u00e4r han l\u00e4mnade farmen den 29 december 1901 f\u00f6r att resa till Hadley i Minnesota.<\/p>\n

\u00c5r 1921 kom Claes Johan hem till Sverige f\u00f6r att bes\u00f6ka sl\u00e4kten i Holkaryd. Bara 14 dagar efter hemkomsten avled han i \u201dLungkatarr\u201d enligt d\u00f6dboken. Bouppteckningen visar att hans tillg\u00e5ngar uppgick till cirka 22 000 kronor. En inte f\u00f6raktlig summa vid den tiden. D\u00e5 hade 600 kronor avr\u00e4knats f\u00f6r gravstenen.<\/p>\n

Avslutningsvis kan n\u00e4mnas att systersonen Carl Oskar blev kvar i Windom och blev stadens borgm\u00e4stare. Den diktande farmaren Gustafsson blev president f\u00f6r mellanv\u00e4sterns spannm\u00e5lsodlare en stor facklig organisation. En dag 1927 stod han och h\u00f6ll ett anf\u00f6rande i Minneapolis inf\u00f6r 800 delegater i organisationen d\u00e5 han helt pl\u00f6tsligt f\u00f6ll ihop drabbad av en hj\u00e4rnbl\u00f6dning som omedelbart \u00e4ndade hans liv.<\/p>\n

Axia Carlsson<\/strong>
\nUnder de \u00e5r jag arbetat med att samla Vrigstadbornas minnen, med hj\u00e4lp av bandspelare och de senaste 15 \u00e5ren med videokamera, har jag tr\u00e4ffat m\u00e5nga personligheter. En av de st\u00f6rsta, vill jag nog s\u00e4ga, var Axia Carlsson i Holkaryd, vid vars grav vi nu st\u00e5r. Men att f\u00e5 henne p\u00e5 band eller video lyckades aldrig. Hon v\u00e4grade envist att st\u00e4lla upp. Men ber\u00e4ttade gjorde hon g\u00e4rna, men utan bandspelare och kamera skulle det vara.<\/p>\n

Axia var en s\u00e5n person som egentligen aldrig g\u00e5r bort, hon finns p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt hos oss f\u00f6r alltid. En julidag 1982 kom jag cyklande f\u00f6rbi hennes Norrag\u00e5rd i Holkaryd. Axia var i tr\u00e4dg\u00e5rden och jag stannade till f\u00f6r att prata. Efter en stund bj\u00f6d hon in mig i huset. Det f\u00f6rsta hon gjorde, n\u00e4r vi kommit in, var att l\u00e4gga fram en faksimilutg\u00e5va av Karl XII:s bibel fr\u00e5n 1703. Hon slog upp en sida och bad mig l\u00e4sa.<\/p>\n

Genom studier av gamla dokument hade jag f\u00e5tt en viss vana i att l\u00e4sa denna typ av stil. Och jag l\u00e4ste, f\u00f6rmodligen till hennes f\u00f6rv\u00e5ning, ty texten var tryckt i frakturstil och s\u00e5 f\u00f6rst\u00e5s med en \u00e5lderdomlig formulering. Efter detta intr\u00e4desprov var jag accepterad och vi hade ett givande och trevligt samtal under n\u00e5gon timma. Hon ber\u00e4ttade om sin far Karl Gustafsson och hans bror Johan, b\u00e5da k\u00e4nda predikobr\u00f6der. B\u00e5da \u00e4r begravda h\u00e4r p\u00e5 kyrkog\u00e5rden, Karl alldeles bakom Er och brodern Johan strax till h\u00f6ger innanf\u00f6r kyrkog\u00e5rdsgrindarna. Hon ber\u00e4ttade m\u00e5nga historier fr\u00e5n deras predikoresor och m\u00f6ten bl.a. om ett v\u00e4ckelsem\u00f6te som h\u00f6lls p\u00e5 torpet F\u00e4llan under Lundholmen. M\u00f6tet slutade med att 12 stora starka karlar blev omv\u00e4nda.<\/p>\n

Vad hon inte ber\u00e4ttade, men som jag l\u00e4st i en bok om frikyrkor\u00f6relsens historia var om ett m\u00f6te i ett missionshus d\u00e4r de var och predikade. Karl, allts\u00e5 Axias far, inledde m\u00f6tet och talade om den samaritiska kvinnan vid brunnen. Han fastnade p\u00e5 en rad i texten som lyder \u201dHon l\u00e4t sin kruka st\u00e5\u201d. Detta upprepade han g\u00e5ng p\u00e5 g\u00e5ng. N\u00e4r han tragglat om meningen n\u00e5gra g\u00e5nger f\u00f6rlorade brodern Johan, som satt nere i salen, t\u00e5lamodet och sa med h\u00f6g och tydlig r\u00f6st \u201dSkit i kruka och predika evangelium\u201d. S\u00e5 kunde man s\u00e4ga f\u00f6rr. Ingen tog anst\u00f6t. Dessa sj\u00e4lvl\u00e4rda f\u00f6rkunnar anv\u00e4nde sitt naturliga vardagsspr\u00e5k \u00e4ven fr\u00e5n predikstolen.<\/p>\n

Hon ber\u00e4ttade om bildandet av Holkaryds Kristliga Ungdomsf\u00f6rening. Det var med medlemmar ur denna som Vrigstads Pingstf\u00f6rsamling bildades 1927 och d\u00e4r Axias bror Rudolf blev en drivande kraft. Om detta och mycket annat ber\u00e4ttade Axia f\u00f6r mig. Som ni f\u00f6rst\u00e5r var det i ett starkt frireligi\u00f6st hem Axia v\u00e4xte upp i. N\u00e4r jag skulle g\u00e5 sa Axia: \u201dVi har en gammal tradition h\u00e4r i huset att ingen bes\u00f6kare f\u00e5r l\u00e4mna huset utan att man tillsammans sjunger en psalm och l\u00e4ser en b\u00f6n.\u201d Och psalmen skulle g\u00e4sten v\u00e4lja. Eftersom vi var mitt uppe i h\u00f6gsommaren med all dess blomsterprakt var inte valet sv\u00e5rt. Jag f\u00f6reslog \u201dEn v\u00e4nlig gr\u00f6nskas rika dr\u00e4kt\u201d. Axia satte sig vid orgeln och spelade vi sj\u00f6ng tillsammans. Hur det l\u00e4t vet allenast v\u00e5r Herre och jag. Efter psalmen bad Axia en b\u00f6n och mitt f\u00f6rsta bes\u00f6k i Holkaryds Norreg\u00e5rd var till\u00e4nda.<\/p>\n

Detta mitt f\u00f6rsta bes\u00f6k f\u00f6ljdes av flera, alla med avsikten att f\u00e5 g\u00f6ra en bandad intervju. Men hon hade alltid n\u00e5got sk\u00e4l till att avb\u00f6ja. Vid ett tillf\u00e4lle ber\u00e4ttade hon att hon sj\u00e4lv gjort m\u00e5nga bandinspelningar med olika personer. Hon hade ink\u00f6pt en rullbandspelare 1967 f\u00f6r pengar hon f\u00e5tt till sin 60-\u00e5rsdag. Vi talade m\u00e5nga g\u00e5nger om att vi vid n\u00e5got tillf\u00e4lle skulle g\u00e5 igenom vad hon hade bandat f\u00f6r att se om det var n\u00e5got av intresse f\u00f6r hembygdsf\u00f6reningen.<\/p>\n

S\u00e5 gick \u00e5ren men s\u00e5 i juni 1998 fick jag en ingivelse. Jag skulle till Vrigstad i ett annat \u00e4rende och s\u00e5g att jag skulle f\u00e5 lite tid \u00f6ver. Jag ringde Axia och fr\u00e5gade om det passade att jag kom och att vi gick igenom banden. Svaret blev att visst var jag v\u00e4lkommen. Jag hade inte h\u00f6rt att hon skulle vara d\u00e5lig och hennes r\u00f6st avsl\u00f6jade heller inte att hon var i d\u00e5lig kondition som det visade sig n\u00e4r jag kom dit. Axia denna paranta dam var fullst\u00e4ndigt f\u00f6r\u00e4ndrad till det yttre. St\u00f6dd p\u00e5 en l\u00e5ngskaftad skurborste som vilade i armh\u00e5lan stod hon i k\u00f6ket n\u00e4r jag kom in. Med mig som st\u00f6d p\u00e5 ena sidan och skurborsten p\u00e5 den andra f\u00f6rflyttade vi oss in i finrummet.<\/p>\n

Den timma jag t\u00e4nkt stanna blev tre of\u00f6rgl\u00f6mliga timmar. N\u00e5got fel p\u00e5 hennes intellekt kunde jag inte m\u00e4rka. Klart och redigt ber\u00e4ttade hon om de personer hon intervjuat efter hand som jag sorterade bland banden vilket hon sj\u00e4lv var of\u00f6rm\u00f6gen till. Hon f\u00f6rstod s\u00e4kert att slutet nalkades. N\u00e4r vi satt d\u00e4r sa hon pl\u00f6tsligt: \u201dJag skall tala om f\u00f6r dig att det jag har h\u00f6rt och sett de sista dagarna, har inget m\u00e4nskligt \u00f6ga och \u00f6ra varken sett eller h\u00f6rt<\/em>\u201d. Hon uttalade detta med s\u00e5dan \u00f6vertygelse i r\u00f6sten att jag \u00e4r helt \u00f6vertygad om att hon upplevt n\u00e5got som \u00f6verg\u00e5r v\u00e5r m\u00e4nskliga fattningsf\u00f6rm\u00e5ga. Tyv\u00e4rr var jag fink\u00e4nslig nog att inte fr\u00e5ga vad hon upplevt. Kanske hade hon ber\u00e4ttat, kanske inte. N\u00e4r jag l\u00e4mnade Norreg\u00e5rd hade jag 10 av banden med mig samt rullbandspelaren d\u00e5 den typen inte l\u00e4ngre finns att tillg\u00e5 p\u00e5 marknaden. Det blev v\u00e5rt sista m\u00f6te. 17 dagar senare gick Axia ur tiden.<\/p>\n

Nils Eriksson<\/strong>
\nUndervisningsv\u00e4sendet i Vrigstad har gamla anor. Det tar sin b\u00f6rjan redan 1648 d\u00e5 den s.k. Gyllestjernska pedagogin grundades. Med detta f\u00f6ljer d\u00e5 ocks\u00e5 ett stort antal l\u00e4rare genom \u00e5ren. Gravstenen vi nu st\u00e5r vid \u00e4r rest \u00f6ver en av alla i raden, n\u00e4mligen Folkskoll\u00e4raren Nils Eriksson. N\u00e4r den legendariske folkskoll\u00e4raren K.A. Hultqvist gick i pension 1910 utlystes tj\u00e4nsten. Tre s\u00f6kanden anm\u00e4lde sitt intresse. En tog tillbaka ans\u00f6kan och Eriksson var en av de \u00e5terst\u00e5ende tv\u00e5.<\/p>\n

Vid en extra kyrkost\u00e4mma i november 1910 valdes Eriksson med stor majoritet. 265 r\u00f6ster mot 18 f\u00f6r meds\u00f6kanden. Eriksson var sk\u00e5ning och kom till Vrigstad fr\u00e5n Hannas i Sk\u00e5ne d\u00e4r han tj\u00e4nstgjort som l\u00e4rare i 13 \u00e5r. Han v\u00e4rnade om ungdomen och hade i Hannas bildat en ungdomsf\u00f6rening. Id\u00e9n tog han med sig till Vrigstad och var initiativtagare till f\u00f6reningen, som fick namnet \u201dF\u00f6reningen f\u00f6r bildande f\u00f6rstr\u00f6elser i Vrigstad\u201d. F\u00f6reningen fick omg\u00e5ende m\u00e5nga medlemmar. Det var mycket sedel\u00e4rande verksamhet som bedrevs i f\u00f6reningen. H\u00e4r n\u00e5gra exempel: f\u00f6redrag av Ester Andersson om \u201dHem och fosterland\u201d, f\u00f6redrag av Oscar Carlstr\u00f6m betitlat \u201dK\u00e4rlek\u201d, d\u00e4r den s.k. fria k\u00e4rleken f\u00f6rd\u00f6mdes men \u00e4ktenskapet lovprisades och vid ett m\u00f6te talade Hugo Silversparre om \u201dV\u00e4rnplikten och emigrationen\u201d.<\/p>\n

Eriksson tilltr\u00e4dde sin tj\u00e4nst som organist-klockare- och skoll\u00e4rare den 1 januari 1911. Hur han var som l\u00e4rare kan v\u00e4l ingen ber\u00e4tta b\u00e4ttre \u00e4n en av hans elever.<\/p>\n

Vi skall lyssna till vad Valborg Rehn f\u00f6dd i Dalhem, Vrigstad 1901, har att ber\u00e4tta om sin l\u00e4rare Nils Eriksson: \u201dN\u00e4r som helst kan jag se honom framf\u00f6r mig. I vanliga fall l\u00e5g det en bred sk\u00e5nsk trygghet i hans v\u00e4sen. Ibland kunde det dock uppst\u00e5 situationer, d\u00e5 man m\u00e4rkte att blodet kom i svallning. Fast jag var ett barn p\u00e5 11 \u2013 12 \u00e5r, observerade jag v\u00e4l, att beh\u00e4rskningen icke alltid var s\u00e4rdeles l\u00e4ttvunnen. Nils Eriksson hade \u00f6gon, som s\u00e5g r\u00e4tt igenom det lager av blyghet eller f\u00f6rst\u00e4llning, som ibland kan d\u00f6lja den verkliga m\u00e4nniskan. Bluffen och o\u00e4ktheten uppt\u00e4ckte han lika v\u00e4l som de \u00e4rliga om \u00e4n s\u00e5 f\u00f6ga framg\u00e5ngsrika f\u00f6rs\u00f6ken att g\u00e5 stadigt p\u00e5 v\u00e4gen in i kunskapens v\u00e4rld. Han ans\u00e5gs emellan\u00e5t str\u00e4ng, men det var en str\u00e4nghet, som icke utest\u00e4ngde ett leende och humorn, en str\u00e4nghet som skapade ordning och trygghet. <\/em><\/p>\n

\u00c4nnu i dag kan jag minnas den s\u00e4llsamma tjusningen, som l\u00e5g \u00f6ver geografilektionerna, d\u00e5 vi fick f\u00f6lja Sven Hedin in i Asiens \u00f6kenv\u00e4rld eller David Livingstone in i hj\u00e4rtat av Afrika. Kartan, vars v\u00e4rde vi i b\u00f6rjan hade sv\u00e5rt att f\u00f6rst\u00e5, blev den viktigaste l\u00e4roboken. T.o.m. Sundens spr\u00e5kl\u00e4ra blev rolig; satsl\u00f6sning, som drevs ganska intensivt, fick till sist n\u00e5got av spelets tjusning. \u00c4n i dag minns jag, n\u00e4r v\u00e5r magister p\u00e5 svarta tavlan visade planeternas skenbara r\u00f6relse eller i samband med solf\u00f6rm\u00f6rkelsen 1912 \u00e5sk\u00e5dliggjorde det celesta fenomenet, som vi sedan skulle iakttaga genom sotade glas.”<\/em><\/p>\n

S\u00e5 hoppar vi till slutet av Valborgs ber\u00e4ttelse:
\nN\u00e4r kyrkklockorna den soliga sommarf\u00f6rmiddagen f\u00f6rkunnade, att Nils Eriksson g\u00e5tt ur tiden, d\u00e5 ringde p\u00e5 samma g\u00e5ng s\u00e5 starkt och intr\u00e4ngande i mitt inre det yttrande han f\u00e4llde som avskedsord till den skolklass, som han vid sin sista \u00e5rsavslutning skickade ut i v\u00e4rlden: \u201dHandla alltid s\u00e5, att du kan ha aktning f\u00f6r dig sj\u00e4lv<\/em>\u201d<\/p>\n

Av Valborgs beskrivning f\u00f6rst\u00e5r man att han var en duktig och omtyckt l\u00e4rare. Tyv\u00e4rr blev hans g\u00e4rning h\u00e4r i Vrigstad inte s\u00e5 l\u00e5ngvarig. Den 14 juli 1915 avled han p\u00e5 Eksj\u00f6 lasarett i cancer efter bara n\u00e5gra veckors sjukdom. Han blev 43 \u00e5r.<\/p>\n

Hustrun och barnen bodde kvar i Vrigstad till 1923. 1994 hade \u00e4ttlingar till Eriksson en sl\u00e4kttr\u00e4ff h\u00e4r i Vrigstad. Rudolf Thunander och jag var inbjudna till tr\u00e4ffen f\u00f6r att ber\u00e4tta om Erikssons tid i Vrigstad. Samtidigt ber\u00e4ttade en av \u00e4ttlingarna en historia som varken Rudolf eller jag hade h\u00f6rt.<\/p>\n

Det var s\u00e5 att Eriksson hade i ungdomstiden r\u00e5kat ut f\u00f6r en olycka som gjorde att han hade en benprotes. Vid den tiden i form av ett tr\u00e4ben. Efter hans d\u00f6d lades tr\u00e4benet p\u00e5 vinden nere i l\u00e4rarbostaden, som d\u00e5 var nuvarande St\u00e5lhammarska huset, som d\u00e5 l\u00e5g p\u00e5 andra sidan \u00e5n d\u00e4r Ekdals hus nu ligger. Dagen efter begravningen, vid den tid Eriksson brukade komma g\u00e5ende \u00f6ver bron p\u00e5 v\u00e4g hem, h\u00f6rde fru Eriksson ljudet fr\u00e5n hans tr\u00e4ben mot broplanken. Detta upprepades varje dag och till slut besl\u00f6t man att begrava \u00e4ven tr\u00e4benet. S\u00e5 blev ocks\u00e5 gjort. Efter den dagen f\u00f6rsvann ljudet.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Kyrkog\u00e5rdsvandring ledd av Stig Marz. Vrigstads Hembygdsf\u00f6reningen har uppr\u00e4ttat p\u00e4rmar \u00f6ver den gravv\u00e5rdsinventering som gjorts n\u00e4r det g\u00e4ller gamla kyrkog\u00e5rden.<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":0,"parent":0,"menu_order":0,"comment_status":"closed","ping_status":"open","template":"","meta":{"footnotes":""},"class_list":["post-818","page","type-page","status-publish","hentry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/vrigstadshembygdsforening.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/pages\/818","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/vrigstadshembygdsforening.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/pages"}],"about":[{"href":"https:\/\/vrigstadshembygdsforening.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/page"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/vrigstadshembygdsforening.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/vrigstadshembygdsforening.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=818"}],"version-history":[{"count":3,"href":"https:\/\/vrigstadshembygdsforening.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/pages\/818\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":4254,"href":"https:\/\/vrigstadshembygdsforening.se\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/pages\/818\/revisions\/4254"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/vrigstadshembygdsforening.se\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=818"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}