Elisabeth Hafström – ”Gnillingefrun”

En småländsk majorska på Ekeby.

Tegnér gynnade sin faders hembygd. Redan i juni 1825 besökte biskopen Vrigstad där han på allmän sockenstuga ge­nomdrev beslut om uppförandet av ett nytt skolhus till den s. k. Gyllenstiernska donationen för folkundervisning.

Problemet med Vrigstads skola var emellertid inte löst med att kommunen beslutat uppföra en ny skolbyggnad. Lö­nen till läraren var otillräcklig och fordrade förstärkning. Biskopen hade sin särskilda uträkning, hur detta kunde ske. Efter stämman samlades mera prominenta personer i prästgården och där sammanträffade biskopen med en av sitt stora stifts mest unika personer, änkefru Elisabeth Hafström. Maken hade dött redan 1810, då fru Hafström var 70 år. Han står i kyrkböcker­na som jägmästare. En ansenlig förmögenhet fanns redan då i boet. Änkan, som aldrig sysslat med några affärer, slog sig ge­nast på att köpa och sälja fastigheter med en djärvhet, som ald­rig bevittnats i bygden.

Efter 10 år – fru Hafström var då 80 år gammal – ägde hon 1/4 av alla gårdarna i socknen. Vid Tegnérs besök 1825 var hon 85 år och fastighetsbeståndet hade ytterligare ökats. Bland annat ägde hon ¼ mantal Holkaryds Lillegård, till vilken Tegnér hade ett mycket gott öga. Fram emot kvällen startade biskopen en charmoffensiv mot ”gumman” – Tegnér använde detta uttryck om alla äldre fruntim­mer, även sin egen moder. Ett ingående samtal inleddes mellan biskopen och fru Hafström, vilken alltjämt var i full besittning av sin säregna intelligens och för övrigt en mycket representativ dam. Hon föll ingalunda i farstun för Hans Högvördighet, men hon beundrade Tegnérs för hans diktning, framför allt den som gick i karolinsk anda. Tegnér mobiliserade all sin vältalighet. Fru Hafström njöt tydligen av att hålla honom på sträckbän­ken. Efter ett längre ingående samtal såg man biskopen och fru Hafström hjärtligt skaka hand. Den senare hade då som dona­tion överlämnat Holkarydsgården till förstärkning av Pedago­gins ställning. Språket i dona­tionsbrevet röjer vem som formulerat satserna. Det är ett enastående dokument över sammanträffandet mellan en säregen 85-årig småländska och en nyutnämnd 43-årig biskop, tillika en stor stilist.

Donation
Under min 85-åriga lefnad har ännu ingen Paedagog i Wrigstad funnits, som uppfyllt ändamålet med denna välgörande inrätt­ning. Men sedan Herr Doctorn, Biskopen och Ordensledamoten Tegnér försäkrat mig, att hädanefter skicklige och för barna­undervisningen verksamme Lärare ofelbart skola härtill förordnas och tillsyn för deras kall ej fela, så, under glad förhopp­ning och förbehåll att Veterandum Consistorium för en kom­mande framtid alltid tillsätter härstädes kunnige, nitiske och rättskaffens män, som befrämja ett så aktningsvärdt föremål, anslår, donerar och skänker jag härmedelst för evärderliga tider såsom ego och tillökning i lönen för Wrigstad Församlings Paedagogie 1/4 Holkaryd Lillegård af mina inom Församlingen ägande Hemman Hvilken gåfva jag med sundt förnuft och af fri vilja, genom mitt namns och sigills undersättande, oåterkal­leligen enligt förut till Herr Doctorn och Biskopen m. m. Tegnér gifvet löfte i tillkallade vittnens närvaro bekräftar.
Gnillinge den 8 Augusti 1825
Elisabeth Hafström, född Askerin

När Tegnér återkom till Lund, skrev han ett brev till kungen om vad som förevarit i Vrigstad. Han var glad över att socknen förbundit sig att uppföra ett nytt skolhus, och säkert stolt över den utverkade donationen. Den 21 oktober kom svar från kungen till domkapitlet som slutade med följande harang: ”Varjämte jag förklarar änkan Hafström Våra Nådiga Välbe­hag över hennes för ifrågavarande skolinrättning ådagalagda uppoffring.”
Karl Johan

Domkapitlet skriver till Fru Hafström
Redan 1 september hade Domkapitlet till fru Hafström avlåtit ett långt brev, vari konstaterades att denna ”icke blott rest sig ett oförgängligt minnesmärke i sin hembygd utan även med ädel uppoffring verkat till ett mål som för varje medborgare bör vara det viktigaste på jorden”. Vad som hjälper det uppväxande släktet till kunskap och dygd är så viktigt, att dess följder äro oändliga. Det frö till det goda som nedlägges i en uppfostran i barnets hjärta kan genom den Högstes välsignelse uppblomstra och bära frukt i otaliga åld­rar. Fru Jägmästarinnan står redan efter naturens ordning nära den allvarliga stunden, då man måste taga avsked av solens ljus, av jordens grönska, av släkt och vänner, av allt vad som är kärt här nere. Men ett bättre, ett säkrare förebud kan man inte skicka före sig på den långa resan än en välgärning som är nyttig för människor och behaglig för Gud. En sådan lönar sig visserligen själv här i tiden och i evigheten belönar henne den rättvise Lönaren som älskar sitt människosläkte och dem i synnerhet, som efter förmåga arbetar för dess förkovran. Men Fru Jägmästarinnan bör ej heller försmå samtidens tacksamhet och det uttryck därav som Consistorium härmedelst framför.
Lund och Växjö af Domkapitlet den 1 september 1825.
Es. Tegnér

Biskopen hade säkert väntat sig att tackbrevet från Kungen resp. domkapitlets högstämda lovord skulle resultera i donation av ytterligare en gård, men däri hade han räknat alldeles fel. Den ”stenrika gumman” visste att stå på sin kant och var inte imponerad av vare sig biskopen eller Kungen.

Fru Hafström, 85, lär tagit illa upp att Tegnér talade om hennes snara hädanfärd. Annars kanske Tegnér fått både en och två bondgårdar till. Hon levde ytterligare tolv år, tills hon lämnade sitt imperium — barnlös.

Vid sin död 1837 – hon var då 97 år gammal – ägde fru Haf­ström en tredjedel av hela Vrigstad socken. ”Gnillingefrun” är dess genom tiderna störste jorddrott. Hennes minne är ännu levande i orten. Något av ett tidsdokument är följande uppgift till mantals- och skatteskrivningen i Vrigstad år 1820.
Tax. värde 137.700.
Areal 81 ha, varav 10 ha åker.

Vad som förklarar fru Hafströms enastående framgång är utom en medfödd affärsskicklighet och påtaglig djärvhet att hennes verksamhet sammanföll med ett inflationsskede liknan­de 1950-talets. Inflationen gynnar innehavare av realvärden, särskilt om dessa är starkt belånade, såsom fallet måste ha varit hos fru Hafström. Inflationen medför en amortering av skulderna genom att realvärdet av dessa ständigt reduceras. Om däremot fru Hafström skulle försökt göra liknande affärer på t. ex. 1880-talet, då hela Väst-Europa hade deflation, skulle hon icke tillnärmelsevis lyckats samla ihop så många gårdar. Man måste beundra denna gamla dam för hennes förmåga att på den tiden genomskåda inflationens följder, åtskilliga årtion­den innan våra teoretiker, såsom Knut Wicksell och Gustaf Cas­sel, klarat begreppen för vår tids människor. Respekten för ”Gnillingefru” bör vara stor och beständig, även om hon haft ett mycket gott utgångsläge. Man måste räkna med att fru Hafström även ägde sällsynt god intuition. Man saknar alltjämt en tillfredsställande definition på vad denna är. Det bästa som skrivits är fortfarande nobelpristagaren Henri Berg-sons (1855—1941) analys. Denne skildrar intuitionen som en från det logiska tänkandet skild skapande kraft (elan vital), genom vilken vissa människor blixtsnabbt kan komma fram till viss kunskap, även sådan som icke kan förvärvas med hjälp av logiska slutledningar. Inom affärslivet har intuitionen stor be­tydelse men den måste kombineras med kunskaper och rutin.