Vem var Sigfrid?

Om Sigfridsvägen och andra gatunamn i Vrigstad
Jag tänkte kanske börja med att fråga Er något, om Ni kan rannsaka Ert minne? Det skulle handla om gatunamnen och då menar jag gatunamn på gatuskyltar i Vrigstad. Gatunamn hade vi kanske innan vi hade skyltar, ett och annat. Kan Ni komma ihåg vilket år vi fick gatunamn på gatuskyltar i Vrigstad? När man går omkring i samhället tänker man kanske att det där har vi alltid haft, men det har vi faktiskt inte.

Det här är precis som när artilleriet skjuter. De skjuter ett skott för långt, ett för kort och sedan skjuter de det tredje i mitten. Det var faktiskt 1963. Det är 25 år i år som vi har haft gatuskyltar på gatunamn. Den som tog initiativet till det här var kyrkoherde Åhlén. Han hade stora problem med sin kyrkobokföring. Samhället expanderade och det byggdes fler och fler hus. Sandslättsområdet byggdes ut och det första Lundbyområdet och så vidare.

Han fick faktiskt inte någon kläm på var folk bodde. De skulle anmäla ett namn på sina villor. Jag tittade och det var över 20 villor som började på Sol. Det var inte så lätt till slut. Eller så var det Gästgivargården 112 eller Vrigstad prästgård 1:118 eller något sådant där. Han hade problem med detta och ville få till stånd gatunamn.

Ett annat skäl var att posten inte hade några fack att hyra ut till folk. De planerade utbärningen av posten. Den är lika gammal postutbärningen i Vrigstad som gatuskyltarna och gatunamnen. Det var egentligen två skäl till att det blev så här.

Den här frågan kom upp via en nämnd som fanns på den tiden och som hette fastighetsnämden i kommunen. Vi var storkommun då med Vrigstad, Svenarum, Nydala och Hylletofta. Det avvisades omedelbart, det var 1960, med ett antal aggressiva herrar som inte bodde i Vrigstad samhälle. De sa att det där är något som Ni får sköta bäst sjutton Ni vill. Ungefär så där uttryckte man sig. Det är ingen kommunal angelägenhet att döpa gatorna och sätta upp skyltar i Vrigstad samhälle. Men hur det var så malde den där frågan på i alla fall, så till slut betalade kommunen pengar till gatuskyltarna och pastoratet också. 1962 på hösten var det beslutat och färdigt.

Då var det frågan om vad de här gatorna skulle heta. Man tillsatte en kommitté och den bestod av 3 personer. Det var kyrkoherde Åhlén, brandchefen Stensson och den tredje ledamoten i den här kommittén tänkte jag inte tala om förrän på slutet. Jag tänkte fråga Er om Ni tycker att vi har bra namn. Säger Ni då att vi har bra namn ska jag tala om vem den tredje var.

I alla fall började vi med uppdraget. Det fanns en hel del namn redan. Det fanns t ex de här vägarna. Det fanns Sävsjövägen, Jönköpingsvägen, Växjövägen, Stockarydsvägen och Slättsjövägen. Den kallas ibland för Horverydsvägen, men det blev sedan Slättsjövägen. Det fanns sådana namn. Vi behövde inte döpa de här stora vägarna.

Det fanns också ett namn sedan gammalt och det var Mejerigatan. Det fanns redan 1925 ett mejeri, ett privat mejeri. Sedan byggdes den nuvarande ostboden. Den byggdes 1940. Det var ingen som sa något annat än Mejerigatan fast det inte fanns någon skylt där. Det var en och annan gata som var döpt i förväg. Det behövde inte kommittén bekymra sig om.

Sedan fanns det en princip, kan man säga, som vi kom fram till att försöka följa och det var att det är så mycket som försvinner i bygden. Vi tyckte att man på något sätt skulle bevara det minnet genom att kalla gatorna efter det här.

Vi hade t ex Mejerigatan. Det finns idag inget mejeri. Jag vet inte vad nyinflyttade eller nyfödda tänker när de ser det där namnet Mejerigatan. De kanske tänker ibland att hur kan det komma sig att det heter så. Kommer man lite längre bort kommer man till Marknadsgatan. Varför ska den heta Marknadsgatan? Det finns ju ingen marknad eller marknadsplats. Det är redan förgånget. Det finns alltså kvar i de här gatunamnen en erinran om något som har funnits.

Så är det t ex med Gästgivargatan. Gästgivargården finns i och för sig som ett fastighetsnamn, men det finns ingen verksamhet där. Vi har Skyttevägen. Ni kanske vet var den ligger? Den går in från Stockarydsvägen och där låg en gång skyttepaviljongen och skjutbanan. Den byggdes 1902. Paviljongen byggdes 1903. Den där gatustumpen, den är rätt så kort, erinrar då om detta att det en gång fanns en skjutbana och en skyttepaviljong

Soldatvägen är det gamla soldattorpet Sandslätt och där fanns en soldat i många generationer. Det är kanske mer eller mindre borta det minnet efter den tiden.

Prostgårdsvägen är faktiskt så att Åhlén var kontraktsprost och han bodde i prostgården. Vi har i Vrigstad inte haft någon prost sedan 1735. Någon riktig prost vill säga. Vi har haft s k prostar till namnet, alltså hedersprostar, eller prost i egen församling. Men någon egen kontraktsprost hade vi inte haft sedan 1735. Vi sa det att vi ska inte kalla det för Prästgårdsvägen utan vi ska kalla det för Prostgårdsvägen. Ska det ta 200 år till innan vi får en prost kan det ändå vara roligt att veta att här bodde det i alla fall en prost.

På senare år har hembygdsparken upphört att fungera, men det finns en gata som heter Parkvägen. Man kanske då en gång kan komma ihåg att det var hembygdspark där.

Det där var utanför vår inverkan. Gatunamnen har kommit till sedan. Det fanns inte så många gator och vägar då som nu. En del har man döpt på byggnadskontoret i Sävsjö. Det kan man se på namnen vilka de har döpt och vilka som vi döpte. Inget ont om byggnadskontoret.

Röst: Det är väl inte bara byggnadskontoret för de har väl haft anknytning härifrån. RT: Oh ja, om jag vill vara lite elak tycker jag att jag kan få vara det ifred. Sedan var det också några gamla hantverk här som hade försvunnit. Vi döpte Garvaregatan som gick ner till garveriet. Den siste garvaren var Lindegren och tidigare fanns garvare Sahlberg där nere.

På Kopparslagarvägen står fortfarande en del av det gamla kopparslageriet kvar. Den går in från Växjövägen och där bodde kopparslagaren Gräll.

Ja, sedan döpte vi ett antal gator efter personer. Nu kommer vi till den frågan som vi skrev om i inbjudan – vem var Sigfrid? Varför heter den Sigfridsvägen den där gatan? Det är faktiskt så att området kring missionskyrkan är mycket intressant på många sätt. Det finns skäl att tro att det funnits en mycket tidig kyrka där, en träkyrka, före den stenkyrka som byggdes någon gång på 1150-talet. Det är ingen som kan säga att så var det, men det finns tecken som tyder på det. Ni kanske minns att vi hade uppe detta när vi hade en temakväll för längesedan om Vrigstad gamla kyrka och dess föregångare på den sidan ån. Man har hittat dels en gammal husgrund som är utgrävd och undersökt och man har hittat skelettdelar från en begravningsplats på 1400-talet.

Vi vet att den första missionen i Småland eller i våra bygder kom från England via S:t Sigfrid. Smålands apostel som han kallades för. Det är sannolikt att det är missionärer som har funnits i hans krets eller omgivning som har kommit hit. Tecknet på det är att den källan som vi på senare år har kallat för Kronobergskällan där uppe den kallades för Sigfridskällan. Det finns många Sigfridskällor i Småland. Man kan pricka in dem på en karta och de ligger mycket tätt. Man tror att just där det fanns en Sigfridskälla där har man döpt helt enkelt under den första missionstiden, missionärsverksamheten. Eftersom det finns en Sigfridskälla där och området är så pass fantasieggande eller intressant när det gäller den här tiden sa vi det att vi kallar den för Sigfridsvägen. Den är inte döpt efter några operagestalter eller något annat utan den är döpt efter Smålands apostel, den helige S:t Sigfrid.

1819 reste det en herre som hette Wallman. Vi har pratat om honom i andra sammanhang. Han beskriver den här Sigfridskällan. Det fanns en i Vallsjö också som han talade om. Sigfrid är helt enkelt S:t Sigfrid. Ni kan se honom t ex i Växjö domkyrka där det finns en skulptur. Det finns i några smålandskyrkor skulpturer av S:t Sigfrid.

Vem var Göran som gett namn till Göransgården? Den byggdes 1958. Göransgården har gett namn till Göransgatan. Göransgården fick sitt namn efter den siste och fjärde friherren på Lundholmen Göran Gyllenstjärna. Han blev friherre redan 1648, tror jag. Han var den siste innan friherrskapet drogs in igen till kronan 1680. Det var en mycket framstående man i Sverige på den tiden. Hans bror Johan Gyllenstjärna var den mest inflytelserike näst kungen i Sverige. Göran Gyllenstjärna fick stora fina befattningar. Han var landshövding i Kronobergs Län 1656 eller 1657. När han hade flyttat dit brann residenset och då satte han sig på Lundholmen. Han bodde där faktiskt. Tittar man på de kungörelser som utfärdades i hans namn som landshövding i Kronobergs Län är de daterade Lundholmen. Han bodde där i 7 års tid med sin familj.

Han grundade pedagogin eller skolan. Den Gyllenstjärnska barnaskolan eller pedagogien och Månsagården, som nu är i socknens ägo. Det var han som anslog det till underhåll åt pedagogen. Men han gjorde också något för de fattiga, som det hette på den tiden. De gamla och fattiga. Han grundade något som han kallade för hospitalet. Varje år skulle det gå 16 tunnor spannmål till denna hospitalskassa och till detta hospital. Det skulle försörja ett antal fattiga här från socknen. Det kanske inte var så märkvärdigt när man tänker på vad han egentligen hade att röra sig med.

Han hade stora jordegendomar och inte bara friherrskapet här utan han hade mycket annat också. Men han är den förste som vi kan namnet på och som gjort något för gamla och fattiga i Vrigstad. Därför fick han ge namnet åt Göransgården. De hade faktiskt en tävling. Jag tror det hette fattigvårdsstyrelsen på den tiden och de hade en tävling och begärde in förslag på namn. Det här namnet kom in med denna motivering. Det var ett första pris på 50:- för det vinnande förslaget. Eftersom jag vet vem som vann det kan jag tala om var de 50:- hamnade någonstans. Fattigvårdsstyrelsens ordförande sa att vi tänkte Du skulle lämna dem till en TV som vi har tänkt att köpa till Göransgården. Så var det med det.

Göran Gyllenstjärna grundade den Gyllenstjärnska skolan och den fungerade från 1648 och finns faktiskt fortfarande kvar, kan vi säga, på ett eller annat sätt. Den här gården lämnar bidrag till skolan.

1824 blev platsen som lärare ledig i denna skola. Biskop Esaias Tegnér hade just blivit biskop i Växjö. Domkapitlet och biskopen skötte det här med lärartillsättningarna i denna skola. Tegnér intresserade sig mycket för skolan och undervisning, så han åkte hit. Han såg att det var inte särskilt bra. Det var för dåligt betalt helt enkelt, så han skaffade fram ytterligare en gård genom en donation av änkejägmästarinnan Hafström. Hon donerade Holkaryds Villegård till skolan. Han sa att Ni måste bygga ett skolhus. Han var med på sockenstämman här ett par gånger. Han såg till att det byggdes ett nytt skolhus i Vrigstad. 1826 blev det färdigt och det är det huset som nu fru Margit Stålhammar bebor. Det är anledningen till att den gatan heter Tegnérvägen. Det är inte tagit ur luften och han har aktivt deltagit i byggandet av det huset. Fast det låg på andra sidan ån, men flyttades sedan 1918 till denna plats. I det huset finns det en tavla, minnestavla, som är målad av Hugo Karlberg.

Jag ska läsa upp vad det står på den för det sammanfattar i korthet varför den här gatan heter Tegnérvägen.

”Efter biskop Esaias Tegnérs förslag framlagt för Vrigstad församling och stadfäst av kunglig majestät blev denna byggnad uppförd år 1826, såsom ett tidsenligt hus med undervisningslokal och lärarbostad för den Gyllenstjärnska barnskolan i Vrigstad. Sedan byggnaden inte längre fyllde nya krav på ett folkskolehus blev den under det hårda krigsåret 1918 med några förändringar i rumsindelningen. Kök och smårum istället för lärosal och natthärbärgesrum flyttad till denna plats att här stå som ett värdeligt Tegnérminne”.

Det är också befäst i namnet på gatan som då heter Tegnérvägen. Vi hoppas att det också är ett värderligt Tegnérminne för han gjorde verkligen en insats här biskopen.

Vi har en annan gata som är döpt efter en person Kristina Nilssons väg. Det hörde från det här pratet från marknaden hur det gick till. Hon bodde i det huset som ligger vid Kristina Nilssons väg. Det röda huset på bankgården. Där bodde hon några månader hos familjen Granqvist. Det sägs att det var där hon lärde sig de första noterna.

Sedan har vi en gata som är döpt efter en figur i Vrigstad som var mycket känd och uppskattad. Han hette korpral Gräns. Korpral Gräns väg går mellan Mejerigatan och Sävsjövägen. Han var distingtionskorpral vid Smålands Grenadjärer och han tog avsked 1887. Han var mycket omtyckt av alla. Han var prydlig.

Han var en sådan som aldrig spillde på sig, om man kan uttrycka sig så. Han använde inget snus och hade aldrig snor eller jag vet inte hur jag ska beskriva honom. Han var ett riktigt praktexemplar till karl.

Han byggde sig ett hus som hette Bäckarydet uppe vid Horveryd. Han bodde där på gamle dar. När han var död flyttades trappstenen som han hade till sin stuga till kyrkogården. Det är hans gravsten. Om Ni tittar på den står det ”allas vän”. Vi kan fundera lite över vilka chanser vi har att få ett sådant omdöme efter oss.

I alla fall hans hus flyttades hit till den gatan som nu har det namnet. Jag kan inte riktigt säga vilket nummer det är. Det byggdes i alla fall upp av Bertil och Olga Johansson 1928. Vilket nummer kan det vara? Röst: 1. RT: Nummer 1 är det, ja. Det är anledningen till att den gatan heter Korpral Gräns väg.

Nu har jag bara två gator kvar. Det är två som är döpta på allra sista året egentligen på det nya området som är avstyckat från Lundaberg. Den ena är Hugo Karlbergs väg. Vi fick lämna förslag till byggnadskontoret. Vad tycker Ni sa de? Vi tänkte och sa att vi har haft konstnärer och trevligt folk i Vrigstad. Det var någon som sa, när vi hade den här kvällen om frikyrkan, om Mörk, Lejdenfoster och alla de här och då var det någon som sa efteråt att det var märkligt att det alltid funnits konstigt folk i Vrigstad. Det har inte bara funnits konstigt folk utan också konstnärligt folk i Vrigstad. En av dem var Hugo Karlberg. Det är en öde man kan berätta mycket om kanske. Han var född 1880 i Nässjö. När han gick på läroverket i Eksjö råkade han skada sig i gymnastiken mycket illa. Han hade i hela sitt liv en skada. Det var en slags puckel på ryggen. Han låg 2 år i sjuksängen efter skadan och då började han teckna och måla.

Han utbildade sig på olika sätt och blev mycket bekant med en annan känd konstnär Karl Isaksson. Han höll till utåt Holsbybrunn och där var kyrkoherde Ivan Lundgrens dotter Elisabeth på s k kur. Hon träffade Hugo Karlberg där och det ska ”klick”. De gifte sig och flyttade till Vrigstad 1912. De slog sig ner i Villa Granebo. Det är det huset om Ni tänker Shell-macken och så är det nästa hus. Det ligger en rätt så lång bit in från där Lennart och Ingegerd Krona bor. Där bodde han till 1926, ja, t o m lite längre faktiskt. Han målade och vi tyckte att han skulle få något slags minne här i Vrigstad. Vi föreslog att de skulle döpa den gatan till Hugo Karlbergs väg.

Den andra som är nydöpt där uppe, jag vet inte om det kommit upp skyltar. Röster: Jo, det har det. Men de har stavat fel. RT: De har stavat fel och dessutom har de inte skrivit förnamnet. Jag har tänkt att vi ska försöka rätta till det. Den andra gatan är då döpt efter Ulla Linder. Hon var författarinna och bodde här ungefär vid samma tid. Hon kom från Västerås. Hennes far var domprost där och ganska känd. Han var bl a latinkunnig och gav ut skrifter i det ämnet. Hon var född 1873. Hon var i Vrigstad så sent som 1948 när Rundstedtska Färgeriet fyllde 100 år. Hon donerade 500:- till kyrkans förskönande. Det sägs att de 500:- användes när K-fönsterna köptes. Det finns några glasbitar i K-fönsterna som hon har svarat för.

Att hon var så intresserad av Fredrik Runstedt och den familjen berodde på att hon var mycket god vän med dottern Fredrik Runstedt. När Fredrik Runstedt dog 1919 flyttade Ulla Linder nästan meddetsamma härifrån.

Hon har bl a skrivit en bok som Ni borde läsa, om Ni inte gjort det, och det är den här Byarydskungen. Byaryd är Vrigstad. Byarydskungen som i boken heter Erik Örnberg är gamle färgaren Fredrik Runstedt som hon har beskrivit. Det är väl inte så lätt att lista ut, när man läser den, vem alla figurerna är, men det finns en och annan som man kan. Jag ska inte säga något för jag hoppas att Ni försöker själva.

Hon skrev en del andra böcker som jag tror är mer eller mindre glömda. Det kanske den här är också om inte det hade varit för den här anknytningen till Vrigstad. Den finns på biblioteket. Vi har ett exemplar i hembygdsstugan. Om någon är intresserad av att läsa den så ska vi kunna ordna det.

Jag tänkte jag skulle sluta med att läsa upp en stump som Ulla Linder har skrivit. Det är från Eksjö-tidningen 1915. Redaktören har bett henne att skriva något om Vrigstad och varför hon slog sig ner här.

Hon säger att det allra första som hon kom att tänka på när man talar om den här biten Sverige är luften. ”Luften är härlig helt enkelt. Den är ren, lätt och klar. Det är som om man fick något gott i munnen när man sticker ut huvudet genom fönstret förklarar den Vrigstad-besökanden en gång. De orden tänker jag på var gång jag varit ute i världen och åter befinner mig på landsvägsskjuts till Vrigstad. Det är verkligen som om man fick något gott i munnen och i hjärta, lungor, ögon och i hela varelsen. Tankarna blir stilla och sömnen kommer lugn, djup och vilande”.

Sedan fortsätter det här om naturen. Hon säger det att man kanske inte riktigt uppskattar den i början, men den vinner. Det är med Vrigstad som Paris det vinner ofantligt, står det. Dessa lugna, ädla linjer som horisonten ger med sina skogklädda höjder, grankonturer, kuliss bakom kuliss i fjärran så långt blicken når. Det är ett underbart spel av dagar, skuggor, ljusgröna fält och mörkgröna furubälten. Sedan fortsätter hon – det där med luften och naturen är naturligtvis orsaken till att Hugo Karlberg, vår duktige smålandskonstnär, kommit att slå sig ner här med sitt unga liv i sin vackra villa Granebo kring vilken en trupp resliga granar står som skyddsvakt mot nordvindarna. En bland Karlbergs största och vackraste dukar betitlad ”Fädernebygd” behandlar just dessa skogklädda vidder med himmel luft och färgspel som karaktäriserar Vrigstad-bygden. Jag hoppar över lite här. För luftens och naturens skull var det också som författaren Karl Granér i våras sökte upp den lilla stugan på backsluttningen dold för allmänhetens blickar. Därför har vi väl också närmast att räkna sångarparet Thérèse och Oskar Ralf som Vrigstad-iter åtminstone jular och somrar. Uppe i en tallskogssluttning har de sin stuga en smula bortom vägen. På slutet nämner hon här att Alltins målarskola skulle förläggas till Vrigstad. Jag tror att han var på något som liknade det tekniska institutet där man utbildade tecknare. Han var här en sommar, som så många andra, på vattenkuranstalten och på Vadells pensionat, och tyckte det var så fint här. Han hade sina funderingar på att flytta sin målarskola hit, men det blev inget av det.

Det var i alla fall en liten koloni med människor som sysslade med konstnärlig verksamhet. Det var Hugo Karlberg, Ulla Linder, Oskar och Thérèse Ralf, Granér och eventuellt den här Alltin, men han var nog ganska kortvarig.

Jag ska bara sluta med detta det allra sista här. Det har ofta sagts att Vrigstad är, ja, för det finns varken järnväg eller något annat. Det står så här ”en del av ortens poesi, skogarnas oberörda vintervithet, luftens rena stilla klarhet, just i detta att här inte ett järnvägssamhälle är. Ingen kolrök, inga tunga ångskyar skymmer himmelens blå, inget razzel och dån av järnvägståg in- och utlastningar störa atmosfärens stillhet”.

Det är helt enkelt bra i Vrigstad tyckte Ulla Linder och därför har hon också fått en gata uppkallad efter sig.

Vad tycker Ni om gatunamnen i Vrigstad? Är de klumpiga att säga. Hugo Karlbergs väg kan ingen människa säga utan man ska säga Ågatan eller något sådant där. Byggnadskontoret, nu får Du inte säga något Verner för nu vill jag skälla ifred. De vill helst att man ska ha 10 svampar och då ska man ha Kantarellvägen, Murkelvägen, Soppvägen, Riskvägen och så vidare. Eller så vill de ha Havregrynsvägen, Mannagrynsvägen, Sirapsvägen och så vidare. Det är inte så trevligt faktiskt. Röst: Jag har under många år haft förmånen att bo på Vrigstads finaste gata och det är Esplanaden. Huset låg i korsningen mellan Mejerigatan och Esplanaden. Det föranledde min sonson att säga en gång när han var 8-10 år ”jag begriper inte farmor att Du vill bo på Mejerigatan när Du kunde få bo på Esplanaden”.

Det kan vi kanske säga att vi hade några gubbar som kallades för Gästgivargårdskommittén.

Det var kronjägare Pettersson, nämndeman Dahlqvist, Robert Lundberg, Henrik Vink och några av de här som skötte om vatten, avlopp och gatubyggnader och sådant på den tiden. De skötte den här kommittén. De ville ha en bred gata med trädplantering i mitten och det blev det faktiskt också. Den gatan hade från början träd i mitten och det är nu senare tiders vandaler som har förstört det. Det kanske är för smalt att ha träd i mitten. Jag vet inte, men det var fint och vackert tänkt.

Texten är skriven av Rudolf Thunander och presenterad i församlingshemmet vid Hembygdsföreningens årsmöte den 14 april 1988. © Rudolf Thunander