El och andra moderniteter

Jag vill först tacka för välkomstorden och för inbjudan att komma hit. Du får prata om vad Du vill, sa fru Qvist när hon ringde och bad mig komma hit och nu får ni se vad det kan vara som jag vill prata om. Jag håller det hemligt än så länge.

Jag ska i alla fall börja med att citera en sak som Kurt Weibull, den gamle historieprofessorn i Göteborg sa. Namnet Weibull är säkert bekant för Er. Jörgen Weibull är ju en person som man ofta har kunnat se och höra i radio och TV, han är också historiker och son till Kurt Weibull.

Kurt Weibull, var född 1886. Han dog för något år sedan 105 år gammal och pigg och aktiv in i det sista. Han var som sagt född 1886 och 1986 fyllde han följaktligen 100 år och släkt och vänner och barn och barnbarn var samlade för att fira honom. Då fick han som levt i 100 år frågan vad som hade varit den mest betydelsefulla förändringen i tillvaron under de 100 åren – i fråga om arbetslivet t.ex. med arbetstider och semester eller i den tekniska utvecklingen som ju hade ju gått i ett rasande tempo – med flyg och bilar och TV och allt vad det kan vara, och frågan var, vad i den utveckling som 100-åringen hade varit med om som tyckte han var det viktigaste och då inte bara för honom personligen utan för svensken i allmänhet i det dagliga livet.

Kurt Weibull tänkte länge innan han svarade. Jag tänker låta er tänka lite också Vad tror ni han svarade?
Tror Ni det var rösträtten eller semestern eller frysboxen eller flyget eller vad tror Ni det var?
Efter moget övervägande svarade Kurt Weibull: den viktigaste förändringen i människors vardagstillvaro skedde när det elektriska ljuset kom – ljuset och glödlampan. Ingenting har betytt så mycket för t.ex. kvalitén på arbetet, nu kunde man se vad man gjorde i verkstan, i lagårn, i köket. Dessutom försvann tomtarna och trollen som hade smugit omkring i mörka skrymslen på vindarna och i bodar, det kom ljus i huset, samvaron i hemmet på fritiden blev annorlunda. Vardagslivet överhuvudtaget, menade Kurt Weibull, förändrades totalt och förändrades till det bättre.

Det här är ju en pensionärsförening och det betyder rimligtvis att alla här är minst 65 år gamla, d.v.s. födda senast 1927. Många är förstås äldre, födda både 10 och 20 år tidigare kanske. I alla fall är det nog en hel del av Er som kan komma ihåg en tid utan elektriskt ljus. I mitt eget hem hade vi visserligen elektriskt ljus, men inte hela dygnet. Det kom från en liten kraftstation för fabriken och tändes när det mörknade fram på eftermiddagen och släcktes sen vid 10-tiden på kvällen. Det fanns ett relä vid den här stationen och den som skötte det hela varnade då genom att med det här reläet tona ner två gånger med ljuset. Sen dröjde det 5 minuter innan det släcktes helt och folk fick lite tid på sig att plocka fram sina fotogenlampor och stearinljus. ”Nu blinkar Emil!” sa man i stugorna – den som tände och släckte hette nämligen Emil – och då visste man att nu slocknar det för natten.

Till Vrigstad kom elektrisk ström 1918, det var från en kraftstation vid Kvarnagården och den fullständiga elektrifieringen som vi är vana vid och som ju utnyttjas till allt tänkbart förutom till belysning har ju sedan utvecklats så småningom. Gatljus fanns det förresten i Vrigstad före det elektriska ljusets tid. Redan omkring år 1900 fanns det 6 oljedrivna gatlampor utplacerade som tändes av en s.k. nattvakt och lykttändare. Den som skötte jobbet kallades förresten Rännare-Johan och avlönades med 25 kronor om året av Sparbanken.

Alla som kan föreställa sig och minns en tillvaro utan elektriskt ljus och elektriska glödlampor kan nog hålla med Kurt Weibull – det är nog inte så mycket annat som förändrat tillvaron och vardagslivet så genomgripande som just det elektriska ljuset. Men det finns andra genomgripande förändringar som vi varit med om – radion är en, telefonen en annan. Många av er som kan komma ihåg en tillvaro utan elljus, kan kanske komma ihåg en tid när det inte fanns telefon i huset heller inte hos grannen eller kanske inte i hela byn – nu förtiden har man en apparat i nästan varje rum och dessutom kanske en i bilen. Till Vrigstad kom telefonen för nästan precis 100 år sedan, 1896, – då var det bara 7 personer som hade telefon här: det var handlanden Albert Wadell, han hade nr 1,. handlanden Johan Ek, patron Wessberg på Lundholmen, provinsialläkaren Lindegren, länsmannen Alfred Dahl, kronojägaren Hallström och fabrikören Fredrik Runstedt. Ytterligare en abonnent fanns det, det var häradshövding Geijer i Nydala, så sammanlagt var det 8. Nydala fick förresten inte telefonstation förrän 1932.

Det var inte Televerket som svarade för telefonen på den tiden utan ett privat bolag, Telefonbolaget L M Ericsson. Växeln var inrymd i Wadells hus i ett litet utrymme innanför själva affären – Wadells affär fanns i det huset vid Torget där Dans Fritidsbod nu är och växelföreståndare var Joachim Dahlström. En yngling som man brukar säga inte krävde så mycket arbete – att koppla telefonsamtal till 8 abonnenter räckte mer än nog för honom.

Rätt snart tog Televerket över, det blev fler och fler abonnenter, och flinkare fingrar än Dahlströms krävdes för att koppla alla samtalen. I början av 1930-talet fanns det 48 abonnenter i Vrigstad, 1944 passerades 100-strecket och 10 år senare var det över 200. Det var den tid när det fanns en liten vev på apparaterna, man vevade, det svarade ”Vrigstad” och man beställde sitt samtal, inte alltid genom att säga numret utan för det mesta bara namnet. På telefonstationen kopplade man då samtalet manuellt genom ett invecklat flyttande av sladdar. Rikssamtal beställde man, t ex ”Kan jag få Lasarettet i Jönköping” och sen satt man och väntade till det ringde två signaler – två signaler betydde alltid riks, lokalsamtal var bara en – och telefonisten sa ”Klart Jönköping” och så blev det ett samtal. När 3 minuter gått hörde man telefonisten säga ”en period” i luren, och när 6 minuter hade gått sa hon ”två perioder”. Det kunde man tolka ungefär som så, att ”nu har Du pratat länge, har Du verkligen råd med det”. Klockan 9 på kvällen stängde man och på söndagarna gick det att ringa bara vissa timmar. Många var ovana vid telefon – man skrek i luren som om man trodde att det måste höras hemma hos mottagaren utan ledning.

Sen kom automatiseringen, var i början av 1960-talet, det blev fingerskiva i stället för veven, telefonstationen las ner och telefonisterna försvann. Nu är det knapptelefoner, man ringer direkt till både USA och Australien – telefonen hör till allas vardagsliv. Men det har den inte alltid gjort – det är under de 100 åren som Kurt Weibull levde som den blev var mans egendom och tågade in i vardagstillvaron, en av de stora förändringar som också vi har varit med om.

Överhuvudtaget är det intressanta frågor detta, när sådana här genomgripande förändringar har kommit. Vi vet att det har hänt – men när? Jag skulle kunna testa Er med ett par frågor och t ex fråga om Ni vet när frysboxarna gjorde sitt intåg i hemmen? Eller när det blev möjligt att se TV här? Båda sakerna är sådana genomgripande förändringar i vardagslivet – det är väl knappast någon numera som vill tänka bort varken TV:n eller frysboxen. Hur länge sen är det vi inte hade någondera. Vilket kom först – TV eller frysbox?

Sådana frågor intresserar historikerna i dag, inte bara runstenar och gamla krig och kungar. Förändringar som dem vi pratar om elektriskt ljus, telefon, TV, nylon och plast o s v har ju inträffat i modern tid och är trots allt relativt lätta att datera – andra är svårare. När kom gaffeln t ex? När slutade man att ta mat med fingrarna och i stället använda gaffel? När kom den första vändplogen, som så radikalt förändrade jordbruket Vem hade de första glasögonen? Ju längre tillbaka vi kommer ju svårare blir det. Vi märker att det är svårt nog med det som hänt i vår egen tid – när började man brygga kaffe i Melitta-filter t.ex. eller när en klok person kom på att konstruera tippflak på lastbilar. Ja det kan man fundera på.

Så där kan man hålla på att räkna upp gamla och nya förändringar – när de väl har skett tycker vi de är självklara, de bara finns där. Men det är intressant att försöka svara på frågorna – när hände det, var kom nyheterna ifrån, vem började o s v. Det ger många gånger nya perspektiv och ett annat sätt att se på det självklara som vi har omkring oss och som vi tror alltid har funnits här.
Jag ska sluta med att berätta lite om bakgrunden till en annan viktig företeelse i tillvaron, någonting som ingår i det dagliga livet och som vi är beroende av, och som dessutom har en intressant historia just i Vrigstad. Det är Posten.

Som Ni kanske vet så kom det första frimärket i Sverige 1855, men redan innan frimärkena fanns, hade vi ett postkontor här. Det kom 1848 och var då det trettonde i Småland. Mellan kontoren fanns ett antal stora postlinjer där man befordrade posten med häst och vagn. En sådan gick t ex mellan Jönköping via Vrigstad till Alvesta, en annan över Vetlanda mot Målilla.

Det hus som vi kallar Gamla Bankgården här i Vrigstad, där är Bankmuseet är numera, byggdes på 1840-talet och kallades Bolagshuset eftersom det byggdes av ett bolag för att ge rum åt läkare och apotek. Men bolaget erbjöd också fri bostad om två rum och kök i huset åt en postmästare, om Vrigstad fick ett postkontor. Det fick man – 1848, 7 år före frimärkets tid, beslöt regeringen att det skulle bli ett postkontor här och den förste postmästaren utnämndes. Han hette Johan Bergdahl, han bodde som sagt i Bolagshuset eller Gamla Sparbanken och postkontoret inredde han i ett hus som låg vid Växjövägen där Taxi är nu.

1855 hände något intressant – då fick Bergdahl för sig att han ville flytta postkontoret till Sunnerby, där en av gårdarna var s.k. posthemman och låg vid stråkvägen mot Växjö. Länsstyrelsen skulle yttra sig och infordrade från kronofogde Wallerström här i Vrigstad lite underlag om förhållandena och kronofogden han skrev att det inte vore bra med postkontoret i Sunnerby. Det vore som han skrev ”till nackdel för korrespondenterna” och dessutom skulle det vara större risk för postrån och stölder av pengar och värdepost om kontoret låg i Sunnerby.

Men Bergdahl bemötte honom och skrev att ”Sunnerby by är med redbara och ordentliga invånare befolkad” och vad våldsverkare och rånare beträffade, skrev Bergdahl, så ”äro sådana snarare att befara i Vrigstad, emedan här ofta samlas varjehanda slags dåliga människor och inbrottsstölder hava även här blivit begångna, varemot det i Sunnerby är stilla och lugnt”.

Någon f1yttning av posten till Sunnerby blev det emellertid inte. I stället flyttades postkontoret till ett hus vid Tegnérvägen som heter Granstugan – det ägs i dag av familjen Björn Celén – och föreståndare blev fröken Charlotte Granfelt – hennes fullständiga namn var Charlotte Josefina Bernhardina Albertina Eugenia Granfelt. I Granstugan fanns allt som skulle finnas i ett gammaldags postkontor, en lucka som postfröken öppnade när någon knackade på och som hon kunde slå igen med en ilsken smäll framför näsan på den som inte uppträdde som han skulle. Där fanns inget kassaskåp, men en kassakista som var fastskruvad med stora skruvar i golvet.1894 efterträddes Charlotte av sin brorsdotter Anna som sedan förestod posten till 1938, då den flyttades igen. Nu till Torget, till det hus där Biblioteket nu är. Då hade de båda fröknarna Granfelt förestått posten i Vrigstad i 67 år. De var för övrigt de sista medlemmarna av den finlandssvenska adelssläkten Granfelt.

När stambanan blev färdigbyggd 1864 öppnades sen postkontor vid flera av järnvägsstationerna, i t.ex. Sävsjö och Stockaryd. I Stockaryd var en s.k. förenad poststation, d v s järnvägens och postens expeditioner sköttes av samma personal i järnvägsstationen. Den ordningen gällde till 1916, då posten i Stockaryd skildes från järnvägen och fick egen personal och egna lokaler. Förenad poststation yttra sig och infordrade från kronofogde Wallerström här i Vrigstad lite underlag om förhållandena och kronofogden han skrev att det inte vore bra med postkontoret i Sunnerby. Det vore som han skrev ”till nackdel för korrespondenterna” och dessutom skulle det vara större risk för postrån och stölder av pengar och värdepost om kontoret låg i Sunnerby.
Men Bergdahl bemötte honom och skrev att ”Sunnerby by är med redbara och ordentliga invånare befolkad” och vad våldsverkare och rånare beträffade, skrev Bergdahl, så ”äro sådana snarare att befara i Vrigstad, emedan här ofta samlas varjehanda slags dåliga människor och inbrottsstölder hava även här blivit begångna, varemot det i Sunnerby är stilla och lugnt”.

Någon f1yttning av posten till Sunnerby blev det emellertid inte. I stället flyttades postkontoret till ett hus vid Tegnérvägen som heter Granstugan – det ägs i dag av familjen Björn Celén – och föreståndare blev fröken Charlotte Granfelt – hennes fullständiga namn var Charlotte Josefina Bernhardina Albertina Eugenia Granfelt. I Granstugan fanns allt som skulle finnas i ett gammaldags postkontor, en lucka som postfröken öppnade när någon knackade på och som hon kunde slå igen med en ilsken smäll framför näsan på den som inte uppträdde som han skulle. Där fanns inget kassaskåp, men en kassakista som var fastskruvad med stora skruvar i golvet.1894 efterträddes Charlotte av sin brorsdotter Anna som sedan förestod posten till 1938, då den flyttades igen. Nu till Torget, till det hus där Biblioteket nu är. Då hade de båda fröknarna Granfelt förestått posten i Vrigstad i 67 år. De var för övrigt de sista medlemmarna av den finlandsvenska adelssläkten Granfelt.

När stambanan blev färdigbyggd 1864 öppnades sen postkontor vid flera av järnvägsstationerna, i t.ex. Sävsjö och Stockaryd. I Stockaryd var en s k förenad poststation, d v s järnvägens och postens expeditioner sköttes av samma personal i järnvägsstationen. Den ordningen gällde till 1916, då posten i Stockaryd skildes från järnvägen och fick egen personal och egna lokaler. Förenad poststation blev det i Rörvik 1916 som inte förrän 1949 fick posten skild från järnvägen.
Jag måste få berätta en episod från en sådan förenad poststation, där stinsen skötte både tågen och posten. Min farfar som hade Stolfabriken i Hagafors var ju beroende av järnvägstransporterna från stationen i Hok – han brukade säga att han inte kunde hjälpa att det var 8 km från fabriken till stationen, fabriken fanns nämligen innan järnvägen var byggd. Då hade det i alla fall kommit en ny stins till Hok. En riktig byråkrat som var ytterst noga med att alla regler följdes till punkt och pricka. Farfar hade skickat iväg en dräng med häst och vagn och ett lass stolar. Det togs emot och klarerades av stinsen, men sen hade han också postärenden med sig. Men det gick inte – posten är stängd för dagen förklarade stinsen och pojken fick köra de 8 kilometrarna hem med oförrättat ärende.

Farfar blev ju inte precis glad när fick höra talas om sådan kitslighet, så hade det aldrig gått till förut, så han funderade ut ett sätt att fostra den nye stinsen lite. Nästa dag körde pojken iväg till Hok igen med instruktioner från farfar. Han gick fram till luckan och frågade: Är posten öppen? Jo det var den. Jag skulle ha ett 5-öresfrimärke. Det fick han och gick och satte sig på bänken där i väntsalen. Och så gick han fram igen: Är posten öppen? ja – ett 5-öresfrimärke och så höll han på tills stinsen röt: Hur länge ska Du hålla på med det här? ”Fabrikören sa att jag skulle hålla på tills kronan är slut.” Det var en vink, som stinsen begrep och allt slutade i frid och fröjd, farfar och han blev goda vänner och den strikta gränsen mellan post och järnväg luckrades upp till alla parters belåtenhet.

Jag skulle återkomma till vad vi kallade gångpost. De stora linjerna mellan postkontoren fanns ju – de gick med häst och vagn och efter turlista.

Men så fanns det också s k gångpost, d v s posten bars till fots även s k postförare som inte egentligen behövde ha några andra kvalifikationer än att vara som det hette ”en fullmyndig mansperson”. ”Det fanns sådana gångpostlinjer mellan Vrigstad och Hylletofta en tid under 1870-talet och det fanns en mellan Vrigstad och Nydala. Nydala under några år – mellan 1874 och 1879 förresten – egen poststation och då var det gångpost två gånger i veckan mellan Vrigstad och Nydala, det var en postförare som då gick med posten. Men 1879 drogs postkontoret i Nydala in – något nytt blev det inte förrän 1920 – och postföraren blev uppsagd. Det skulle bli en lantbrevbärare i stället och på brevbäraren var kravet att han skulle kunna läsa och det kunde inte den gamla postföraren.

Nu 1879 skulle det alltså bli en lantbrevbärare, han skulle gå två gånger i veckan från Vrigstad över Hökaberg, där prästen bodde på den tiden, till postombudet i Nydala. När man skulle anställa den nye lantbrevbäraren gjorde man så att man höll auktion på sysslan – den som bjöd lägst skulle få den.

Den 18 mars 1879 hölls det sådan auktion i Vrigstad och det var många som bjöd och den som bjöd allra lägst och alltså fick platsen bjöd 1 krona och 28 öre per tur. Så småningom kom han på att han nog hade bjudit för lite i alla fall, för ett par år senare begärde han förhöjning på lönen, han ville ha 2 kronor per tur, för skrev han till poststyrelsen ”av lönen har hittills hälften gått åt till skoslitningspengar”. Det fick han inte så han sa upp sig och det blev ny auktion: nu blev det lägsta budet 99 öre per tur för att gå sträckan som man beräknade till 1.4 mil.

En annan postbärare som nog många hört talas om var Post-Kalle, som före stambanans tid bar post mellan Vrigstad och Sandsjö. Han var ett stort original och det går många historier om honom. Bl.a. hade han en fästmö, hon hette Lena och hade en liten stuga med en liten trädgårdstäppa till. ”Och” sa Post-Kalle, ”Lena och jag har gjort liksom ett sakramente att dö ho först så ska ho ha stuga men dö ja först så ska ja haet”.

Så där kunde det vara med posten – det som nu för tiden fungerar med en tidning och post i brevlådan varenda dag utan att vi tänker på det, med besvärliga stinsar och postfröknar och brevbärare som inte kunde läsa.

Ingenting är sig likt – den som är pensionär och kan se tillbaka och överblicka några decennier kan bara konstatera detta och hur mycket det är som har förändrats. Miljöer har försvunnit och nya kommit i stället, människorna själva förändras och lever på ett nytt sätt i ett annat tempo och under andra villkor. Och vi gamle hänger med i svängarna så gott det nu går och nån gång – som nu – kan det vara roande och intressant att tänka efter både vad som förändrats och när det skedde.

Man kan också fundera på vad pensionärsföreningen som samlas om 60 – 70 år ska prata om – vad de som nu är 10-15 år gamla ska fundera över när de blir pensionärer och talat om 1990-talet och vår tid, där de går omkring med telefoner i byxfickorna och kanske gör semesterresor till månen. Kan Ni tänka Er kanske nån säger, ”när jag var liten hade vi bara en liten persondator hemma” eller ”vägarna var så dåliga så man kunde inte köra mer än 110 -120 kilometer i timmen på dom” eller ”1992 fanns det inte en enda privat helikopter i hela Vrigstad”. Eller vad tror Ni?

Texten är skriven och framförd av Rudolf Thunander på Vrigstad Wärdshus för Svenska Pensionärsföreningen den 20 januari 1992.

© Rudolf Thunander