Vrigstads marknad

Vrigstads marknad är ”den gamla goda tidens” mötesplats för folk och fä från hela Småland. Där har man under tidernas lopp inte enbart gjort lysande affärer i prima oxar utan även stiftat ett och annat hjonelag.

Hur gammal Vrigstad är som marknadsplats vet väl ingen, men förmodligen ligger det ett stänk av sanning i en skämtsam artikel i Västra-Häradskuriren av år 1915 där det står:

”Ingen plats inom häradet har heller att upp visa någon torgdag med så gamla anor och stadgat anseende som Vrigstad, ty redan på den tiden då Sävsjö ännu var endast en nebulosa och Stockaryd en vildmosse var Vrigstad en stor affärsplats och besökt stad. Våra marknader äro också av första rangen i landet, och saluhallarna som Stockholm på senare tiden lagt sig till med, lär vara uppförda efter mönster av våra marknadsbodar”.

Varför blev just Vrigstad en stor marknadsplats? Vrigstad ligger i ett vägskäl. En väg från öster till väster, från Vetlanda till Värnamo och en från söder till norr, från Växjö till Jönköping. I mitten ligger Vrigstad, med fyra mil till Värnamo och lika långt till Vetlanda. Sex mil till Jönköping och sex mil till Växjö. Där de stora vägarna korsas, mitt emellan de fyra städerna ligger Vrigstad.

Här i vägmötet har smålänningar samlats så långt tillbaka i tiden som våra historiska källor når, för att byta och sälja varor och kreatur eller kanske bara för att umgås och utbyta lite byskvaller.

Ursprungligen var det endast borgarna i städerna, som fick bedriva handel på marknaderna på landsbygden.

Det var en dragkamp mellan borgarna i Jönköping och Växjö om vem som skulle ha rätten att driva handel på marknaden i Vrigstad.

År 1588 klagar växjöborgarna inför kungen att borgarna i Jönköping bedrev handel på marknaden i Växjö. Kungen svarar växjöborgarna:” att I ingalunda här efter härutinnan göre dem några men
eller förfång utan nu som tillförne tillåte dem handla och vandla med våra undersåtar, som här tillstädes komma, till dess vi framdeles låta göra ett fullkommeligt beslut om vissa marknadsplatser och tider både här och eljes annorstädes”.

Ett ”fullkommeligt beslut” kom 1591 då kungen skriver:”att, så framt Jönköpings innebyggare vilja hafva sin handel och vandel i Vexiö stift, då skall och vara vexiöborna efterlåtet att hafva
deras handel på rätt marknadstid vid Värnamo och Vrigstad”.

Det äldsta beviset på att det bedrevs handel i Vrigstad får vi genom ett påvligt brev.

År 1177 utfärdade påven Alexander III ett skyddsbrev för Linköpings domkyrkogods, där Vrigstad nämns som Njudungs köpstad.

Om marknaderna då bedrevs i den form vi tänker oss när vi hör ordet marknad, vet vi inte. Vi vet över huvud taget ganska lite om hur varudistributionen var ordnad i tidig medeltid. Men för många var det utan tvekan ett livsvillkor att marknaderna fanns till.

Med den tidens kommunikationsmöjligheter var det nödvändigt att man kunde samlas på vissa bestämda platser någon eller några gånger per år för att byta, sälja och köpa de varor man inte själv kunde producera. Man kan nog utan överdrift säga att marknaderna utgjorde den viktigaste formen för gamla tiders handel.

Tiden för marknader har varierat genom åren. Under medeltiden hölls marknader i anslutning till de kyrkliga högtiderna. Det var den 29 juni, då man firade Persmässan, som var helgdag fram till 1772. Den 15 augusti firades Festum herbarum (Örternas fest). Då välsignades årets skörd i kyrkan. Slutligen den 2 november då man firade ”Alla själars dag”. Man kan säkert utgå från att dessa dagar även gällde för Vrigstads marknad.

År 1640 får vi besked. Då kan man läsa i Jönköpings rådhusrätts protokoll daterat den 6 juni, att marknader i Vrigstad skall hållas Vårfrudagen
(Marie bebådelsedag) och Helgonmässan (Alla helgons dag). Man har då reducerat antalet marknadsdagar till två, men behöll Alla helgons dag, som sedan gammalt var marknadsdag.

Som tidigare sagts var det endast borgarna i Jönköping och Växjö, som innehade rätten att bedriva handel på Vrigstads marknad. Men 1788 upphävdes denna rätt och Vrigstads marknad blev en frimarknad. Detta innebar att det nu var fritt fram för var och en att bedriva handel på marknaden. Men det tog tid innan reformen genomfördes i Jönköpings län. Först 1796 reglerades det hela genom kommerskollegiets beslut av den 29 augusti. Då bestämdes också datum för marknaderna i Vrigstad till den 29 juni och 26 augusti. Den 29 juni firades ju Persmässan, som tidigare sagts, men hade upphört som helgdag 1772. Dagens namn den 26 augusti var Zefyrius, som skall ha varit påve i Rom omkring år 200 och blivit helgonförklarad.

Den kyrkliga anknytningen till marknadsdagarna fanns alltså fortfarande kvar.

I almanackorna upplystes tidigare om marknadsdagarna. I 1868 års almanacka anges att årets marknader i Vrigstad hölls den 11 augusti och 10 november, Den sistnämnda dagen var Mårten Luthers dag, som firades då den store reformatorn föddes just detta datum 1483. Båda dagarna var tisdagar. År 1885 var marknaden den 7 augusti och 6 november, i båda fallen fredagar. Den 6 november, Gustaf Adolf dagen, har sedan mitten av 1700-talet ihågkommits som kung Gustaf II Adolfs dödsdag i slaget vid Lützen 1632.

Så har tiderna för Vrigstads marknad ändrats då och då, men ändå rullat på år efter år fram till våra dagar. 1962 hölls marknad den 16 augusti och den 1 november. Den senare var en torsdag och tillika Allhelgonadagen, som sedan 1640 skulle vara rättan marknadsdag i Vrigstad. Var det en slump som gjorde att det just detta år blev Alla Helgons dag? Snart skulle tiden för marknadsdagarna återigen ändras.

Under slutet av 1950-talet var marknaden på väg att dö ut. Experter förklarade fenomenet med att folk inte behövde, som förr i tiden, åka till marknaden för att träffa vänner och bekanta, och varorna fanns ju att tillgå på annat sätt. Man kunde med hjälp av bilen nå varandra och affärerna, ansåg man.

Men den gången räknade experterna fel. I slutet av 1960-talet blev det åter populärt att besöka marknaden. Den största anledningen till detta var att kommunen i mitten av 1960-talet gjorde genidraget att förlägga marknaden till lördagar. Nu levde marknaden upp igen. Karusellerna snurrade som aldrig förr och varietéartisterna visade sina konster i uppsatta tält och munviga knallar gjorde lysande affärer. Det blev åter ett folkliv som saknade motstycke i Småland.

Vid majmarknaden 1974 beräknades besökarantalet till 25 000 och antalet knallar var något över 400.

Att sockenmännen hade synpunkter på det som pågick på marknaden framgår av kommunalstämmans protokoll av den 7 april 1887. Där står:

”Den talrikt församlade stämman anser fortfarande, att de s.k. marknadsnöjena sådana de hittills gestaltat sig å Vrigstads marknad nemligen:
karusellåkning,
målskjutning å s.k. skjutbana med större eller mindre insats,
osedliga dramatiska föreställningar med eller utan lotterispel,
framställning af akrobatkonster,
förevisning af s.k. vildar och af menniskor med mer eller mindre anmärkningsvärda kroppslyten äro till inte den ringaste nytta utan blott till stor skada i det att de
a) gifa anledning till att en del tanklöst folk blott förstör sina penningar
b) förvilda den obetänksamma befolkningen
c) försvåra upprätthållandet af ordningen under marknadsdagarne, särskildt som de ofta börja innan kronobetjeningen sjelfva marknadsdagen tagit ordningens upprätthållande om hand och fortfara en eller annan dag efter den egentliga marknadens slut, hvadan stämman beslutar att helt och hållet förbjuda desamma”.

Men vad hjälpte det? Visst har en del förändrats, men en del av det stämman ville förbjuda lever fortfarande kvar efter i det närmaste 130 år.

Fram till 1981 drev Sävsjö kommun marknaderna i Vrigstad. Detta år tecknades ett avtal mellan kommunen och Vrigstads Idrottsförening, där VIF övertog ansvaret för marknaderna. För att klara det administrativa arbetet, som driften av marknaderna innebar, kunde VIF nu på heltid anställa en person, som kanslist och vaktmästare. En stor del av VIF:s verksamhet bekostas av inkomsterna från marknaden.

Var den tidigaste marknadsplatsen i Vrigstad var belägen kan man endast gissa. Men på 1600-talet klarnar bilden. På en lamtmäterikarta från tidigt 1600-tal finns marknadsplatsen markerad.

Växjövägen, mellan torget och nuvarande platsen för missionskyrkan, är då bebyggd med bodar på båda sidor. Kreaturshandel bedrevs då troligen på nuvarande torget och ängarna i anslutning till detta.

Fram till 1800-talets mitt låg marknadsplatsen kvar utmed Växjövägen. Marknadsbodarna hade då utvecklats till mer eller mindre permanenta bostäder för samhällets utstötta under de dagar marknaden inte pågick. Där förekom lönnkrögeri och syndigt leverne enligt flera sockenstämmoprotokoll.

Den nya marknadsplatsen blev nu förlagd till området kring vägmötet mellan Sävsjö- och Stockarydsvägen, där nu de så kallade marknadshusen är uppförda. Nuvarande hembygdsgårdens parkering blev ”hästabacke” och oxhandeln bedrevs på området norr om Sävsjövägen.

År 1968 flyttades marknadsplatsen till det vi kallar ”Grävelsön” (Gästgivaregatans förlängning), och här ligger den fortfarande kvar.

År 1661 tillskriver friherre Gyllenstierna på Lundholmen, rådhusrätten i Jönköping och kräver ersättning för att marknaderna hölls på hans ägor. Rådhusrätten svarade med ett ”höfligt bref” där man bifogade stadens privillegier av 1596 där det framgick att Jönköping tillerkänts rätten att få hålla marknader i Vrigstad. Friherrskapet Lundholmen omfattade i stort sett hela socknen varför bodarna utefter växjövägen låg på friherrskapets ägor.

Gyllenstierna vägrade också borgerskapet i Jönköping att reparera sina bodar på marknadsplatsen. Han motiverade detta med att jönköpingsborna kommo dit med öl och brännvin, ”hvarmed näringsmedlen för krogarna i Vrigstad betogos, så ock stor olämpa med slagsmål förorsakades och andra olydigheter däraf flöte”. Han fick en försäkran om att detta fortsättningsvis icke skulle ske.

Skulle detta trots allt hända fick han tillåtelse att konfiskera de brända och destillerade dryckerna.

Frågan om marknadsbodarnas underhåll gick ända upp till kungen, som svarade att ”Jönköpings stad och dess borgerskap skulle marknadsplatsen i Vrigstad obehindradt bruka, njuta och behålla, jämväl deras bodar reparera och bebygga låta”.

Att oxarna varit en dominerande handelsvara på Vrigstads marknad ända in på 1900-talet är ju känt. Redan i början av 1500-talet var denna handel betydande.

I ett brev från Gustaf Wasa till folket i Bergslagen, daterat 18 mars 1526, framgår att bergslagsmännen titt och tätt klagat över det höga priset på bl.a. oxar. Konungen lugnar dock de oroliga bergsmännen med att han varit nere i Småland och förhandlat med allmogen och bl.a. fått löftet att de i fortsättningen skall driva sina oxar upp till Bergslagen. Detta ger klart besked om att redan på tidigt 1500-tal, och förmodligen långt tidigare, var oxdriften en vanlig syn på de småländska vägarna.

Vårt stenrika landskap gav ganska begränsade skördar. Betesmark fanns det däremot gott om. Därför var det naturligt att jordbruket inriktades på kreatursavel. Detta möjliggjorde också extrainkomster genom försäljning av mjölkprodukter som smör och ost. Alla har väl någon gång hört uttrycket ”Inte för allt smör i Småland”.

Huvudnäringen blev alltså kreaturshandel och då i huvudsak oxar. Oxarna såldes på marknaden till uppköpare och drevs sedan i stora flockar till hamnar för export eller till städer i mellansverige. En oxdrift till Stockholm kunde ta upp till tre veckor. De som drev oxarna övernattade i gårdar längs vägen. Under natten var oxarna instängda i någon hage eller träda. Ersättningen för mat och logi bestod av den gödsel oxflocken lämnade efter sig i hagen.

De här oxdrifterna var nödvändiga för att ge stadsborna och andra färskt kött. Det var först vid ankomsten till bestämmelseorten som djuren slaktades. Många av oxdrifterna gick ända upp till Falun i Dalarna. I Falu koppargruva krävdes det massor av rep för att hissa upp både människor och material ur de djupa gruvschakten. Dessa rep, eller linor, tillverkades av tvinnad oxhud. Köttet av de slaktade smålandsoxarna skars ned i bitar, saltades och sedan röktes. Under 1500-talet hade koppargruvan gästarbetare från Tyskland. De visste hur man gjorde korv och gav råd och tips hur man kunde använda köttet. Och så var falukorven född.

Efter södra stambanans tillkomst 1864 blev efterhand oxdrifterna på vägarna alltmer sällsynta. Så till exempel, i samband med höstmarknaden 1899, avgingo från Stockaryds station inte mindre än 25 oxtransportvagnar och från Sävsjö några färre.

Att ett marknadsbesök inte enbart gav ljusa och trevliga minnen framgår av en artikel i Smålandsposten den 18 november 1899.

”Ficktjuvar lemnade ett och annat sorgligt minne af sig under Vrigstads höstmarknad, det oaktadt vederbörande Kronobetjening å flera anslag allvarligen åtvarnat allmänheten att taga sig till vara. Eget nog omtalas inga män såsom bestulna, utan är det uteslutande qvinnor och barn, och de förlorade penningebeloppen äro jemförelsevis små. En enka från Vrigstads Kyrkoby hade på sig 50 kronor till inköp af en ko. I ett obevakat ögonblick i trängseln försvann den lilla för egarinnan dock så väl behöfliga summan, och det blev intet af med handeln. En fattig tjenstepiga hade gömt ihop 18 kronor till ett kapptyg, penningarne försvunno spårlöst under det hon stod och prutade pris. Flera liknande fall omtalas rörande försvunna belopp å några få kronor blott”.

Slagsmål var ett vanligt inslag i marknadsbilden vid denna tid och betraktades av många som en sorts frispektakel, som satte krydda på marknadsbesöket. Ofta höll hela byalag ihop och man drabbade samman med påkar och störar och många fick ta sig hem i lemlästat tillstånd efter marknadsbesöket.

Under slutet av 1970-talet började kritik mot djurmarknaden växa fram. Man ansåg att djuren, i huvudsak hästarna, var undermåliga och uppvisade skador i många fall. Under 1990-talet eskalerade kritiken och underblåstes av djurskyddsorganisationer och kulminerade då SVT, med reportern Elisabeth Höglund, gjorde ett längre inslag i rapport i samband med vårmarknaden 2001. Här kom distriktsveterinär, representant för Svenska hästars värn och djurskyddsinspektör till tals. Inslaget gav en mycket negativ bild av djurmarknaden, som många bedömare ansåg felaktig.

Det hela resulterade dock i att Sävsjö kommun och VIF tog beslutet att augustimarknaden 2001 skulle bli den sista djurmarknaden i Vrigstad. I och med det var en månghundraårig tradition bruten.

För Vrigstad och VIF är marknaden mycket viktig. Marknaden har tradition och hela samhället lever upp lite extra när det är marknad. Marknaden ”spiller av sig” även på de etablerade näringsidkarna i Vrigstad, som drar nytta av de många tusen marknadsbesökarna.

På sockenstämman 1818 ville man ändra tiden för augustimarknaden från mitten av augusti till den 2:e i samma månad. Orsaken var att i mitten av augusti ”inträffar höstrågskörden, varigenom denna viktiga verkställighet hindras genom folkets allmänna begär att bevista marknaden”.

Tid och plats och varor har förändrats på Vrigstad marknad. Oförändrat är dock ”folkets allmänna begär att bevista marknaden”.

Ytterligare några bilder från vårt bildarkiv.

I början på 1930-talet uppfördes en arrestlokan/”kurra” i anslutning till bodarna. ”kurran” såldes 1961 och flyttades.

Karameller har alltid tillhört ett populärt inslag på marknaderna. Bilden är från 1924.

Djurmarknaden var ett populärt inslag på marknaden – till dess kreaturshandeln förbjöds 2002.
Arvid Lindberg var en trogen besökare och hästhandlare på marknaden.

Lokala föreningar passar alltid på att sälja lotter. Här är det Röda Korset som säljer lotter 1982.