Hällkisttiden följs av bronsåldern (1 800-600 f Kr). De stora magnifika bronsåldersrösena, liksom hällkistorna, följer de större vattendragen, och är väldigt vanliga i Småland i förhållande till övriga landet.
I Vrigstadtrakten finns ett trettiotal bronsåldersrösen, varav det största, vid Pålastugan, har en diameter på 27 meter. De kan vara runda, halvcirkel- eller hästskoformade och är ofta någon meter höga. De är vanligtvis placerade på toppen av höjder och bergknallar och nästan alltid i närheten av vad som då var vattendrag eller sankmark, men som torkat upp på naturlig väg eller dikats upp under det senaste seklet, alltså vid höjderna kring den flackare terrängen längs Vrigstadån. De finns i grupper på höjder mellan Biskopsbo och motocrossbanan, vid Svarvarebygget, kring Hällarydsmossen och Hjärtlandakärret samt mellan Klinthulta mosse och Gamla Hjälmseryd.
Bronsåldersrösena är gravmonument, där det från början placerats någon ledande personlighet. Ibland kan det se ut som om röset plundrats, med en krater i mitten. Kratern kan emellertid lika gärna bero på att en träkista under stenen rasat samman. Kratern kan också vara en senare grav – i rösena begravdes så småningom fler i själva röset, kanske som en sorts familjegrav. Fynden, som kan hittas i rösena, är vanligtvis flintdolkar och mindre bronsföremål, som exempelvis spännen, rakknivar eller holkyxor. Kanske ligger det till och med ett praktsvärd, som liksom alla andra fynd från den här tiden på omvägar inspirerats av samtidens förebilder från Kreta, i något av Vrigstads rösen?
Enligt Riksantikvarieämbetets fornlämningsregister har bronsålderstida spännen och holkyxor hittats i Vrigstad. I åkrarna har decimeterlånga eldslagningsstenar av kvartsit kommit upp, förmodligen även detta något som följde med i markgravar. Jojoliknande sländtrissor från vävstolar är däremot fynd som är karaktäristiska för boplatser. Även sådana finns i Vrigstad. Vet man var en sländtrissa hittats, kan man också peka ut var ett hus stått.
En sten med ett tjugotal älvkvarnar, eller skålgropar, kom fram vid byggandet av missionshuset år 1931 och ligger nu vid Hembygdsgården. I skogarna kring Vrigstad, i närheten av rösen, finns därför med största sannolikhet fler stenblock eller hällar med skålgropar – det gäller bara att hitta dem. Skålgropar och hällristningar brukar för övrigt förknippas med bronsålderns religiösa riter, vilka alltså förmodas stod under stort inflytande av samtidens storslagna bronsålderskultur på Kreta – Oscar Montelius, en av Sveriges första och största arkeologer, visade vid sekelskiftet på ett häpnadsväckande sätt, att det gick att tidsbestämma nordeuropeiska fornfynd just genom att jämföra dem med fynd från Kreta.
Hembygdsgårdens älvkvarns- eller skålgropssten påträffades tillsammans med en samling stenhällar, eller ditfraktade ”bautastenar” som professor Holger Arbman bedömde saken, vid byggandet av missionshuset 1931. De låg i ett mönster som Arbman tolkade som grunden till en byggnad. Det fanns också ”talrikt med kol” och en ”fragmentarisk malsten” samt tre ”fästen för trästrävor”. Arbman nämner i sin rapport om saken, ”att traditionen på orten förmäler att Stavlunda kyrka skulle ha legat på denna plats”. Han väljer dock att ”inte betrakta anläggningen som ett fast fornminne”.
I januari 1952 gjordes flera skelettfynd vid missionshuset, när Siegfriedsvägen grävdes fram. Tidigare hade flera benbitar hittats sydost om platsen för nuvarande missionshuset, kring sekelskiftet, i ett grustag vid Växjövägen. Dr Gustav Hultén påstod, enligt uppgift, att kranier legat bland gruset efter grusning av allmänna vägar.
Rudolf Thunander inspekterade arbetsplatsen, och kunde konstatera att 10 gravar grävts fram. Han rapporterade skelettfynden till myndigheterna. Landsarkivarie Gunnar Svahnström vid Jönköpings läns museum skriver därefter, att ”allting syntes mig … tala för, att det här är fråga om en pestkyrkogård från nyare tid.”
Efteråt skickade Thunander en av de uppgrävda skallarna i en skokartong till Jönköpings länsmuseum för analys. Det blev emellertid inte något av analysen och skallen är numera begravd på Skogskyrkogården.
På slutet av 1980-talet, när missionshusets källare renoverades och fler skelettdelar kom fram, gjorde Vrigstads hembygdsförening ett nytt försök att åldersbestämma skeletten. Man skickade ett par revben för Kol-14 analys. Svaret blev, att skeletten härrör från 1340-1460 e Kr, alltså från digerdödens tid.
Man kan tänka sig att bronsåldersmänniskorna hade rösena som något slags religiös plats, att rösena kanske markerade något, där de låg iögonenfallande på höjder i kanten av vattnet eller våtmarkerna. Vid Hagen, vid Biskopsbo, i anslutning till bronsåldersrösena, finns dessutom något som ser ut som en husgrund. Liknande husgrunder har bland arkeologer ibland betraktats som ”kulthus”, vilket gör lämningen ovanligt intressant. Själva levde bronsåldersmänniskorna någonstans i närheten av rösena, där de odlade marken och hade boskap. Vid denna tid hade man svedjebruk, utan någon sorts plog eller åder, och man nyttjade jordar i kuperad mark där vattnet kunde rinna bort. Det var med andra ord ofta samma mark, som sedan torparna fick kämpa med på 1800-talet.
Texten bygger på ett föredrag av Nils Fabiansson, fil.mag i arkeologi.