Biskopsbo vårdhem

Föredrag av Bertil Zettergren vid Vrigstads Hembygdsförenings tematräff den 24 februari 2005

Från då till nu
Biskopsbo har anor som biskopsgård under Linköpings stift sedan 1100-talet. Biskop Gisle som nämns i samband med Biskopsbo medverkade till att Nydala kloster fick mark och grundades 1143. Troligen skedde en indragning av egendomen från kyrkan till staten under 1600-talet.

1695 infördes indelningsverket på Smålands kavalleriregemente i Eksjö. Majoren för majorens kompani fick bostället Biskopsbo och den nuvarande huvudbyggnaden uppfördes 1743 – 1745. Till huvudbyggnaden hörde två flygelbyggnader. Man kan läsa att ”yttertaken var torvtäckta och byggnaderna var rödfärgade”.

Fakta_samh_biskopsboBiskopsbo år 1915.

Indelningsverket upphörde 1901 och ägaren till Biskopsbo, svenska staten, såg sig om efter nya hyresgäster i husen. 1915 kom Maria Pettersson, som arbetat på Slagsta, en s.k. uppfostringsanstalt för sinnesslöa. Den låg vid Mälaren strax utanför Stockholm. Hon startade asylen Biskopsbo. Begreppet asyl reserverades för institutioner för så kallat obildbara. Under 30-talet ändrades namnet till vårdhem.

I början av 1920-talet köpte fröken Pettersson, som hon allmänt kallades, byggnaderna och ca 100 ha av den ursprungliga egendomen. I dag ägs huvudparten av den gamla egendomen Biskopsbo av Sveaskog.

1927 lät Maria Pettersson bygga en paviljong, som ännu finns nere i trädgården. Paviljongen användes som uppehållsplats under sommartid. Där serverades mat och där fanns toaletter. Framför byggnaden fanns två rastgårdar. En för pojkar och en för flickor. När det var dags att gå tillbaks fick man tvätta fötterna i en zinkbalja, som stod vid trappan, och torka sig med en säckhandduk eftersom skor inte var aktuellt att ha på sig. Det var en lyx. Under senare år har huset haft en annan funktion – ett sommarcafé som vi gav namnet Biskoppen. Stavat med två pen.

Fakta_samh_biskopsbo1Patienter och vårdare sommaren 1928.

1933 tillkom Biskopsbo arbetshem. Här bodde endast utvecklingsstörda män, som inte kunde klara sig på egen hand i samhället men som ändå kunde utföra en del arbetsuppgifter. Många minns säkert Adolf Svensson, Sven Ragnar och Arvid Johansson. Där fanns också Torsten Nilsson och Isidor Andersson och många fler. Byggnaden bebos idag av Göran Hjalmarssons familj.

1944 kom nya ägare – Brita och Gunnar Axelson. De hade varit verksamma på skolhemmet Furuhagen i Bräcke i Jämtland. I samband med ägarskiftet avstyckades huvudbyggnaden och ett omgivande markområde. Biskopsbo gård behöll Maria Pettersson ytterligare några år men sålde den sedan till Hjalmar Johansson, farfar till nuvarande ägare Göran Hjalmarsson.

1956 byggdes en personalbostad på höger sida längs uppfarten.  Sex enkelrum och en trerumslägenhet. På ett gammalt foto kan man se att där tidigare var stora grönsaksodlingar. I källarplan på den då moderna personalbostaden etablerades terapiverksamhet. Dagny Jacobsson från Kvarnagården svarade för vävsalen och Ally Hellkert för den enklare sysselsättningsterapin.

1971 upphörde arbetshemmet som begrepp.

1972 såldes Biskopsbo vårdhem till mig och min dåvarande hustru. Vi kom från Göteborg, där vi båda utbildat oss.

1979 invigdes ett nybyggt dagcenter.

1981 flyttade en grupp på fyra personer in i det nyförvärvade inackorderingshemmet på Sävsjövägen 20. Det som i dagligt tal kallades Kullen. Ett vanligt enfamiljshus där var och en fick eget rum men delade på resten av huset.

1984 togs ytterligare ett inackorderingshem i bruk på Växjövägen.

1992 stod en nybyggd gruppbostad klar på Marknadsgatan. Gruppbostaden består av fyra fullvärdiga lägenheter med en gemensam del för de som bor och arbetar där.

1993 hade huvudbyggnadens undervåning förvandlats till en modern gruppbostad för fyra boende.

Under några år fanns alltså både vårdhem och gruppbostad på Biskopsbo

I samma takt som vårdhemmet krympte frigjordes ytor i husen som måste användas till något annat. Då kom tanken på den omvända integreringen. Personer med utvecklingsstörning skulle ju integreras i samhället och varför inte då försöka göra det omvända – integrera samhället i vårdhemmet.

De första lägenheterna färdigställdes och nya hyresgäster började flytta in.

1995 upphörde Biskopsbo vårdhem. En 80-årig epok var slut.

1996 avvecklades gruppbostaden på Växjövägen

2000 övertog Sävsjö kommun driften av gruppbostäderna och samtidigt upphörde dagcenterverksamheten.

2004 såldes fastigheten  till Anders Sandin, välkänd Vrigstadsbo.

I dag är tanken på den omvända integreringen förverkligad och vårdhemsepoken på väg att glömmas bort.

Bakgrunden till omsorgen om personer med utvecklingsstörning Tittat man tillbaka till omsorgernas början ser man att omhändertagandet av personer med utvecklingsstörning ansågs som en religiös barmhärtighetsåtgärd. Målet var i första hand en skyddsåtgärd. Man ville skydda de ”sinnesslöa” barnen från en grym och oförstående värld.

I Sverige var det Emanuella Carlbeck som tog de första initiativen till vården och undervisningen av de utvecklingsstörda. 1866 startade hon en s.k. idiotskola för fyra barn i Göteborg. Verksamheten växte snabbt och 1875 öppnade hon ett skolhem i Mariestad (det blev senare Johannesbergs vårdhem).

Under de första åren skedde det mesta på privat initiativ och med insamlade medel. En institution i vår närhet var Vilhelmshöjd i Värnamo. Den grundades 1900 av föreningen Rädda Sveriges eländigaste barn. Initiativtagare var Ebba Ramsay.

Under 30-talet utbredde sig pessimismen alltmer i samhället. Synen på personer med utvecklingsstörning förändrades och man ville att de skulle isoleras så att andra människor skulle slippa möta dem. Man hade en rädsla för att dåliga anlag skulle spridas i samhället. Den första steriliseringslagen kom 1934. Där stod att man skulle ha medicinalstyrelsens tillåtelse vid sterilisering för alla, utom för de utvecklingsstörda, där det räckte med att två läkare gav sitt samtycke.

I början av 1940-talet började man tala om att det behövdes en särskild lag för att visa på vilka rättigheter de utvecklingsstörda skulle ha. Lagen trädde i kraft 1945. Den omfattade dock bara de bildbara sinnesslöa. Och med bildbara menade man de utvecklingsstörda som var mottagliga för den teoretiska eller praktiska undervisningen som fanns på ”sinnesslöskolorna”. Landstingen fick ansvaret för omsorgerna och undervisningen. Det infördes skolplikt för bildbara sinnesslöa och de var tvungna att underkasta sig viss praktisk utbildning efter skoltiden.

Under efterkrigstiden växte det fram en ny vårdideologi. Nu talade man inte längre om att de utvecklingsstörda var sjuka. Nu började man använda begreppet omsorg i stället för vård.

1955 kom en ny lag i bruk. Den omfattade även de som tidigare betecknats som obildbara. Begreppet sinnesslö ändrades till allmän psykisk efterblivenhet.

Under 1960-talet började man att tala om normalisering och integrering. Med normalisering menade man att de utvecklingsstörda är våra jämlikar. De är lika mycket värda som alla andra. Även de har rätt till ett rikt liv, efter sina förutsättningar. Integreringen blir en följd av normaliseringsprincipen. Ett normalt liv förutsätter att det levs i gemenskap med andra, inte på avlägsna institutioner.

1968 trädde en ny lag i kraft. Alla utvecklingsstörda gavs rätt till undervisning och sysselsättning. Man öppnade inackorderingshem och man började bygga dagcenter.

Det var storleken på gruppen som kom i fokus och begreppet den lilla gruppens princip myntades.

Med 1985 års omsorgslag slogs fast att utvecklingsstörda skulle leva under så normala förhållanden som möjligt ute bland människor i samhället. Verksamheten skulle grundas på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet.

Tidigare lagar hade varit särlagar men 1985 års lag blev en pluslag. Den skulle gälla utöver andra lagar.

Nu skulle också vårdhemmen avvecklas. Inga nyinskrivningar fick göras och en avvecklingsplan upprättades för varje vårdhem.

Det som tidigare kallades inackorderingshem fick nu namnet gruppbostad. Var och en som bor i en gruppbostad ska ha egen lägenhet och antalet boende ska normalt vara 4-5.

Från 1994 blir också omsorgsverksamheten en kommunal angelägenhet.

Hur var det då på Biskopsbo? 1916 flyttade fyra unga flickor in på asylen Biskopsbo. De var 13, 18, 19 och 21 år gamla. En av dem, Anna Olsdotter, som kom från Göteborg, har jag en bild på och ska visa lite senare. Hon bodde sedan kvar till sin död 1973. Mer än 56 år.

En annan flicka, Anna Elvira Johansson, som kom från Vetlanda, flyttade som 10-åring in 1922 och bodde sedan kvar i 80 år! Hon skulle kunnat berätta mycket om livet på ett vårdhem.

Genom åren har det bott 177 personer på vårdhemmet.

Fram till 1944, då Axelsons kom, skedde bara inflyttningar. 1956 var det året då det bodde som flest på Biskopsbo, 88 personer, 62 kvinnor och 26 män. 1972 var siffran 34 personer varav 31 kvinnor och tre män.

Många här i Vrigstad har minnen från Biskopsbo. Antingen som anställd eller som besökare. Och besökarna var  många. Biskopsbo var en stor arbetsplats med så gott som uteslutanden kvinnlig arbetskraft. Dessutom bodde många av dessa kvinnor på Biskopsbo. Vilken dragningskraft de utgjorde på Vrigstadsgrabbar kan ni lätt räkna ut. Historierna om deras äventyrliga besök är många eftersom mansbesök inte sågs med blida ögon av ledningen och definitivt inte nattetid.

Då en del av de utvecklingsstörda också var i behov av medicinsk tillsyn hade man tillgång till läkare. Denne kom regelbundet två gånger per månad. Under många år var det en doktor från Växjö, Levi Evaldson. Han började på 30-talet under Maria Petterssons tid, fortsatte under hela Axelsons tid och därefter fram till 80-talet. En verklig trotjänare.

Det berättas historier om doktorns ronder. Den dagen han kom fick inga skurhinkar eller vaskestakar finnas framme och opassande lukter gjorde man allt för att få bort. Den dagen skulle rena dukar ligga på arbetsbänkarna i köket och matsedeln var gjord med extra omsorg.

En av många som arbetat på Biskopsbo var Ida Karlsson. Henne intervjuade jag en gång och hon berättade om sitt arbete som nattvakt på 20-talet. Ida bodde i ett rum på andra våningen av själva vårdhemmet. Hon var, kunde man säga, helinackorderad. Arbetsdagen började när de boende skulle äta kvällsmat. Fortsatte hela natten och pågick tills alla var uppstigna. Sex dagar i veckan. Sängarna stod tätt och det var halm i madrasserna och halm var man självförsörjande med eftersom bondgården fanns intill och ni som har legat på en halmmadrass vet att den är ganska bångstyrig den första natten. Man får liksom ta tag om den för att inte ramla av. Efterhand formar den sig och känns bättre och bättre. På vårdhemmet fanns på den tiden inte blöjor och draglakan som idag. Det hände därför allt som oftast att madrassen blev våt och ni kan tänka er den lukt som slog emot personalen som kom på morgonen. Man kunde naturligtvis inte byta halm redan efter första missödet. Madrassen fick torka mot kakelugnen, och först när madrassvaret antagit en viss färgnyans fick innehållet bytas och varet tvättas.

Ida berättade vidare att i den bäck, som än i dag rinner mellan paviljongen och landsvägen och ut i ån badades de boende på sommaren. Jag antar att det rann mer vatten då än i dag.

Biskopsbo har naturligtvis betytt mycket, både för dem som bott och arbetat där men också för Vrigstad och senare för hela kommunen. Den utvecklingsstörde fick sitt uppehälle och sin omsorg av samhället. Från början var det en angelägenhet för socknen, senare trädde även staten in med bidrag och som jag nämnde tidigare var också landstingen ansvariga under många år. Alla som bott på vårdhemmet hade sina rötter någon annanstans än i Vrigstad. De placerades, som det hette.

Jag minns bland annat när jag träffade Adolf Svenssons äldre bror Artur någon gång på 70-talet. Han berättade om det tillfälle när Adolf togs om hand som 6-åring någonstans i Kalmar län. Hur någon myndighetsperson tog honom med sig på tåget till Eksjö och Nannylund. Hur Adolf ropade och stretade emot på järnvägsperrongen. Hur Artur Svensson genom hela livet hade burit med sig sin bror Adolfs förtvivlade rop: varför får inte jag stanna hemma?

Var och en som bott på vårdhemmet skulle kunnat berätta  en intressant levnadshistoria, tyvärr ofta tragisk. Alla har inte haft förmågan men alla har burit den inombords.