Gällingens grav

Föredrag av Hans Thunander vid hembygdsföreningens ”Öppet hus” på Gröndal den 7 augusti 2005. Föredraget bygger på en sammanställning av redan kända uppgifter som samlats i samband med en kurs i ”fornnordiska med runkunskap”.

Inledning
Gällingens grav stod en gång i tiden ”under takdroppet” vid gamla kyrkan i Vrigstad. Egentligen är den inte en grav utan ett gravmonument – inte en sarkofag eller likkista utan ett monument ovan mark. Hur som helst; Gällingens grav finns idag hos Statens historiska museum. Där hamnade den, eftersom när den gamla kyrkan revs 1865, en del gammalt ”skräp” blev över. Detta ”skräp”, bl.a. Gällingens grav, hamnade i Karl XV’s samlingar i Ulriksdal. Efter kungens död flyttades Gällingens grav och hamnade så småningom i ett magasin som hör till Statens historiska museum.

Form, material och typologi
Gällingens grav består av en massiv sandstenshäll och två gavelstenar. Hällen är i genomskärning femsidig, med valmat ”tak”. Längs ”takåsen” finns tunna linjer som slutar vid fotändan med ett ormhuvudliknande ornament. På ”takets” vänstra sida finns en grunt ristad, fyrkantig figur. Gavelstenarna pryds av hjulkors på ut- och insidor. Ena stenen har spiralornament och inhuggna fördjupningar. Först som sist konstateras att Gällingens grav inte är så lätt att klassificera typologiskt. Såvitt känt är finns inga andra likadana gravmonument bevarade. Vissa karaktärer uppvisar likheter med andra monument men inte i samma kombinationer.

I äldre forskning försökte man hitta en stilmässig utveckling över en stor del av Norden. Numera brukar man vara försiktig med att tolka in för mycket influenser och sammanhängande utvecklingslinjer. Man menar att lokala och individuella faktorer mycket väl kan ha varit avgörande. Trots detta kan man se att Gällingens grav har vissa likheter med s.k. Eskilstunakistor, men också med gravmonument av s.k. Husabytyp. Stilmässigt anses det spela stor roll om graven består av fem eller tre delar. Av två gavelstenar, två sidohällar plus en lockhäll, eller av enbart två gavelstenar plus lockhäll. När det gäller Gällingens grav har olika forskare haft olika åsikter om huruvida den ursprungligen haft fem eller tre delar. Tecken finns som tyder på båda alternativen.

Kistliknande monument i fem delar har i äldre forskning kopplats till kungamakten, och specifikt till ätten Stenkil. Senare forskare är skeptiska men noterar ändå ett samband mellan kistliknande monument och bygder som några hundra år senare har kungligt jordinnehav. De ser även ett samband mellan tidiga kristna gravmonument och de äldsta kristna kyrkorna och invigda gravplatserna. Kopplingen till stormannaätter, tidiga kyrkor och begravningsplatser, tycks finnas för monument i såväl fem- som tre delar. Uppförande av gravmonument i en viss stil kan ha utgjort tecken på lojalitet och samarbete med den framväxande kungamakten.

Baserat på stildrag har Gällingens grav bedömts tillhöra tiden omkring år 1100 eller 1100-talets början. Antar vi att graven är samtida med kyrkan får vi en datering, med dendrokronologiskt stöd, till ca år 1095. Runformerna antyder en datering till slutet av 1000-talet eller början av 1100-talet.

Sägnen
En sägen finns kopplad till gravmonumentet. Tidigaste nedteckningen vi känner till är gjord av Bureus, som besökte Vrigstad 1611. Han antecknar efter besöket att ”under samma sten ligger Folke Lagmansson som sägs ha belägrat en drottning, och därför blivit snöpt och sedan död i ån på Folkers sten strax intill”. (Här har jag moderniserat språket något.)
Här får vi kärnan i sägnen; en lagman har varit en drottnings älskare, som straff blir han kastrerad, på en sten i ån dör han i sviterna. Enligt Bureus heter lagmannen Folke Lagmansson.

Nästa nedteckning är från 1690 då det sägs att ”där under ligger en man begraven benämnd Folke Lammesson, vilken besovit en drottning som när det blev känt begav sig på flykten och blev omsider gripen här på orten, snöpt och död på en holme i ån, och sedan begraven här”.

Sägnen är här i stort sett densamma, men lagmannen heter nu Lammesson istället för Lagmansson och Folkers sten i ån har blivit en holme i ån.

Tredje nedteckningen bör vara gjord på 1820-talet, eftersom uppgifterna kommer från prosten Alin. Han var prost 1820-1827. Nedteckningen är gjord av Wallman som skriver; ”En allmän sägen i orten är att denna gravvård är upprest efter en man ifrån Stockholm som blivit kastrerad och sedan ridit till dess blodet förrunnit honom”.

Vi har här samma kärna i sägnen, men nu har tillkommit att mannen var från Stockholm. Wallman fortsätter dock med att återge uppgifter som berättas av prosten Alin; ”Prosten Alin … tillade att nämnde man var lagman Jelling, drottning Christinas älskare och gunstling, som genom något förhastat yttrande i ett förtroligt ögonblick ådragit sig drottningens vrede och till straff undergått omtalade våldsamma behandling. Han ska sedan ha suttit vid Stavlunda å, där kyrkan på den tiden varit, till dess blodet förrann honom.”

Enligt Alin fanns en ramsa på orten;
Lagman Jelling satt vid Stavlunda å
medan bloden rann å
Kärnan i sägnen finns kvar men nu har detaljerna broderats ut; lagmannen heter Jelling, han har varit älskare åt drottning Kristina, han förblödde vid Stavlunda å som ska ha varit den gamla kyrkplatsen.

Redan Wallman var inne på att detaljerna i sägnen inte kan tas för sanna. Så noterar han t.ex. att det är uppenbart att stenen är betydligt äldre än från drottning Kristinas tid. Han menar också att namnet Jelling, med J, kan komma av det dialektala Gälling, med G. Gälling = någon som är gällad, alltså kastrerad. Jag har därför valt att kalla gravmonumentet för ”Gällingens grav”.

Det är typiskt för sägner att vissa motiv och detaljer cirkulerar runt och lånas hit och dit i tid och rum. Sägnen ska finnas i Danmark i riddarballader om en Lars Pedersson. Verklighetsbakgrund kan möjligen finnas i några lagmän som på 1200-talet rövade bort kungligt ättade brudar, bl.a. Lars Pedersson och de så kallade Algotssöner. För övrigt har vi i trakten en känd lagmanssläkt från Lagmansryd, strax norr om Rörvik. Där bodde en känd lagman Folke. Kanske har han, eller hans släkt, någon koppling till Gällingens grav? Vi vet egentligen inget om sägnens berättelse, med ett grymt straff åt drottningens älskare, innehåller något korn av sanning.

Runinskriften
Vad vi dock vet är vad mannen hette – ”Gudmund hette han”. Runinskriften är läst som:

Runorna № 13-29 har inte kunnat tolkas, beroende på ojämnheter i stenen och en lång skada i kanten. Vi återkommer till detta.

Namnet Gudmund förekommer från runtiden och framåt. Namnet är härlett från gud ‘gudom’ och mund ‘beskydd’. Vi vet att Gudmund var kristen. Redan inskriften frambesvärjer den kristna bönen ”Gud hjälpe hans själ”. Vi vet också att graven hade sin plats några alnar från kyrkans södra sidovägg. Han vilade alltså under takdroppet vilket var en av de förnämsta platserna att bli begraven på. När regndropparna vidrörde kyrkan förde de en välsignelsebringande kraft till den döde.

Vi kan utgå från att Gudmund var en viktig person lokalt i Vrigstad. Vi kan spekulera i att Gudmund kan ha tillhört en mäktig ätt, med inflytande i ett större område, kanske knuten till andra mäktiga ätter med allianser eller giftermål.

Vid medeltidens början framträdde ett antal släkten, som senare blev adel. Inte minst skedde detta i Småland. En bit in på 1100-talet vet vi att vi har inflytande kungligt håll. Då lät nämligen Linköpingsbiskopen Gisle, år 1143, grunda klostret i Nydala. Biskop Gisle var den mest framträdande av de samtida svenska biskoparna och stod i nära förbindelse med kung Sverker den äldre och drottning Ulvhild. Möjligen kan vi tillåta oss att spekulera i att Gisle var sprungen ur en släkt från Vrigstad.

Går vi tillbaka lite i tiden, till tiden kring år 1000 eller så, och påminner oss om runstenen i Komstad, så hittar vi en sten efter en annan mäktig man. Den är rest efter Vråe, Håkon Jarls stallare. Stallare var en av främsta titlarna i de dåtida nordiska rikena.

Vad kan då stå i den skadade delen av runtexten? Med lite god vilja skulle man kunna utläsa Glir i Sunnerby i mittenpartiet. Det gjorde Peringskiöld, kring år 1700, och kanske var runorna lättare att läsa då. Hans läsning lyder:
”Fader och moder de lätho giöra lijksten efter Glir i Sunnerstad, som ägde Gudmund til sin man, Gud hiälpe deras theras Siäl.”

Vrigstads gamla kyrka
Vrigstads gamla kyrkan var på flera sätt unik:
– Den är den äldsta stenkyrka vi känner till inom Tiohärads lagsaga, det vill säga inom Njudung, Finnveden och Värend. I vart fall om vi utgår från att de snidade träbjälkar, som finns bevarade, är samtida med kyrkobygget. Ekbjälkarna, remstycken kallade, har varit stöd för takstolarna. På senare år har en dendrokronologisk datering gjorts som daterar trädens fällningsår till cirka år 1095.

Ett mer allmänt byggande av stenkyrkor verkar ta fart, inom Tiohärads lagsaga, först under 1160-1180-talen. Inte ens kyrkan i Rydaholm, som annars anses vara äldst bland stenkyrkorna, har kunnat dateras lika tidigt som den i Vrigstad. Anmärkningsvärt är att kyrkan skulle varit uppförd redan när klostret i Nydala grundades, år 1143. Kyrkan förefaller vara samtidig med de tidiga kyrkorna i Väster- och Östergötland.
– Det är den största småländska romanska absidkyrka vi känner till. Kyrkan var cirka 20 x 8 m, och i synnerhet koret var stort – 51 m².
– Utsmyckningen var ovanligt rik. Kalkmålningarna, som hittade ovan takvalven i samband med rivningen, anses ha utförts av en dansk måleriverkstad och tillhör Jörlundegruppen. Anknytningen till Jörlundegruppen innebär att utsmyckningen måste vara en av de tidigaste i Småland, och Linköpings stift.

Till den rika utsmyckningen kan också portalen vid huvudingången räknas. Delar av portalen finns idag i nya kyrkans vapenhus.

Vrigstads gamla kyrka hör till de tidigaste och rikast utsmyckade småländska stenkyrkorna och vi kan skönja kopplingar till höga ätter. Kanske initierade kung och biskop ett kyrkobygge i häradets centralort för att på så sätt mana andra till efterföljd.

Nytt
Enligt Göran Tegnér på Statens Historiska museum är ett av remstyckena ristat med runor. Denna runinskrift har inte uppmärksammats tidigare. Den är ännu inte dokumenterad eller publicerad och vi vet inte vad där står. En ny runinskrift som går att datera får runologer att gå i taket. Göran Tegnér har utlovat närmare undersökning och rapport. Vi får återkomma till detta.

Källhänvisningar
Litteraturlista
Gardell, S. (1945), Gravmonument från Sveriges medeltid, band I Text, band II Avbildningar. Stockholm, Kungl. Vitterhets historie och antikvitetsakademien.
Hansson, M. (2001), Huvudgårdar och herravälden. Växjö, Lunds universitet.
Hildebrand, H. (1888), Svenska Konstminnen (Femte häftet – Vrigstads kyrka i Småland, Pl. 3 och 4 samt text). Stockholm, Svenska fornminnesföreningens förlag.
Kinander, R. (1935—1961), Sveriges runinskrifter (fjärde bandet; Smålands runinskrifter).
Stockholm, Kungl. Vitterhets historie och antikvitetsakademien.
Lindqvist, S. (1915). Den helige Eskils biskopsdöme. Stockholm.
Lundberg, S. (1997), Gravmonument i sten från sen vikingatid och äldre medeltid i Västergötland. Göteborg, Göteborgs universitet, historiska institutionen.
Neill, T. & Lundberg, S. (1995), Fornvännen årgång 89/1994 (uppsats; Förnyad diskussion om ”Eskilstunakistorna”). Uppsala.
Thunander, R. (1963), Vrigstads kyrka. Värnamo, Vrigstads kyrkoråd.
Ullén, M. (1985), Småländska kulturbilder 1985 (uppsats; De romerska målningarna i Vrigstads gamla kyrka. Borås, Jönköpings läns museum.

Otryckta källor
Thunander, H. (2005), Gällingens grav. Växjö universitet, institutionen f humaniora, stencil.
Rittsel-Ullén, M. (1998-03-05), Angående dendrokronologisk datering av remstycken från Vrigstads gamla kyrka. Stockholm, brev från Riksantikvarieämbetet.

Källor på Internet
http://www.historiska.se/collections/tillvaxt/mylist.asp?id=407
http://runeberg.org/nfat