Den 7 mars 1867 hade dåvarande provinsialläkaren doktor C.D. Lindskog kallat till ett sammanträde för att diskutera bildandet av en sparbank i Vrigstad.
Man beslutade att till Västra härads samtliga 21 socknar skicka ut teckningslistor där man kunde teckna sig för ett bidrag på minst 5 kronor. Detta belopp fick man förbinda sig att låta innestå räntefritt i tre år.
Pengarna, som man fick in på dessa listor, skulle användas till startkostnader och grundkapital. De personer, som tecknat bidrag, skulle välja styrelse, revisorer, anta reglemente o.s.v. Den 11 juni hölls ett sammanträde på nytt. Av teckningslistorna hade bara elva kommit tillbaka.
Listor saknades t. ex. från Norra Ljunga, Skepperstad, Fröderyd och Ödestugu socknar. Men på de elva inkomna listorna hade i alla fall 72 personer tecknat sig för 380 riksdaler och detta ansåg sammanträdet fullt tillräckligt för att enhälligt besluta gå vidare med val av styrelse och andra praktiska detaljer. Den första styrelsen, eller direktionen som den då hette, fick tolv ledamöter, alla med titeln direktör:
Doktor C.D. Lindskog, Vrigstad
Majoren och riddaren G.F.A. Kulberg, Bjärkaryd, Hylletofta
Majoren och riddaren O. Rydingsvärd, Biskopsbo, Vrigstad
Kyrkoherden L.C. Wetter, Vrigstad
Kronofogden C.W. Reutersvärd, Hultsjö
Kontraktsprosten och Ordensledamoten S.G. Bolin, Hultsjö
Häradshövdingen A. Rydbeck, Lundholmen, Vrigstad
Bruksdisponenten A. Rydberg, Hok
Stationsinspektoren C. Ohlsson
Regementsskrivaren I. Dahlström
Nämndemannen A. Johansson, Fägerhult, Nydala och
Landstingsmannen C. Meijenquist
Sparbanken i Vrigstad, Vestra Härads Sparbank, blev därmed den sjunde sparbanken som bildades i länet. Lokal åt den nya banken upplät doktor Lindskog kostnadsfritt i sin fastighet. Det var ett rum på andra våningen i det röda huset i nuvarande Bankgården. Rummet möblerades med ”14 st. simpla stolar och ett dito större bord försedt med 4 st. lådor”. Man lät trycka och binda 3 000 motböcker och beslöt köpa en ordentlig kassakista.
Den 31 oktober 1867 öppnades banken för första gången för allmänheten. Annonser hade varit införda tre gånger i alla Jönköpings läns tidningar och kungörelse om öppnandet hade lästs upp i alla häradets kyrkor.
Öppningsdagen var en torsdag, eftersom den dagen sedan gammalt var torgdag i Vrigstad. Det kom 24 insättare, som tillsammans satte in 110 riksdaler. Ville man bli insättare fick man dessutom betala 10 öre för sparbanksboken. Banken fick en god början. Under de första sju åren steg summan av förvaltade medel till cirka 150 000 kronor. Vissa år var utvecklingen rent språngartad. 1870 t. ex. steg siffran från 12 000 till 21 000 och året därpå från 21 000 till 50 000. Men efter 1874 började det gå trögt.
Banken gick tillbaka varje år och gjorde t.o.m. vissa år smärre förluster. Inte förrän 1893, efter 26 års bankverksamhet, passerades 200 000-kronorsstrecket. Sedan gick det snabbare, en miljon kronor nåddes 1907 och två miljoner 1914.
Behovet av en sparbank var säkert den främsta orsaken till att Vrigstads sparbank kom till. En
annan orsak var kanske att det just vid den tiden var ”modernt” att bilda sparbanker.
Mellan åren 1865 och 1875 bildades en fjärdedel av landets cirka 400 sparbanker. En tredje orsak har framhållits av borgmästare Gustaf Dahl i den minnesskrift, som han utarbetade till bankens 50-årsjubileum 1917. Han menar att Vrigstad skulle sett sin gamla ställning som häradets centralort hotad av de nya järnvägsstationerna Sävsjö, Stockaryd och Lammhult. Han skriver: ”För att kunna dels behålla sin gamla ställning och dels konkurrera med dessa nya samhällen, måste Vrigstad rusta sig – och rustningen blef Vestra Härads Sparbank.”
Bankens första lokal var alltså inrymd en trappa upp i den östra av doktor Lindskogs fastigheter.
Huvudbyggnaden mot vägen var byggd på 1840-talet av ett aktiebolag och gick under namnet
Bolagsgården. Doktor Lindskog var vid sin död 1885 ensam ägare till fastigheten. Hans änka beslöt att flytta från Vrigstad och bjöd ut huset till försäljning.
Vid bankens årssammanträde 1886 föreslog färgaren Fredrik Runstedt att banken skulle köpa fastigheten. Men Runstedts förslag blev energiskt motarbetat, främst av Lindskogs efterträdare som ordförande i styrelsen, häradsskrivaren Robert Samsioe. Förslaget kallades obetänksamt och lättsinnigt och det ansågs upprörande att bortslösa tre fjärdedelar av reservfonden på ”inköp af gamla hus af tvifvelaktigt värde i en framtid.”
Runstedt lyckades få avgörandet uppskjutet till ett nytt extra sammanträde med huvudmännen och under tiden skulle en kommitté närmare undersöka frågan. Men Runstedt hade ingen framgång nu heller. Inköpspriset hade satts till 6 000 kronor och reparationsbehovet beräknades till cirka 3 000 kronor. Runstedts förslag om inköp förkastades med 14 röster mot 6, och banken var husvill och måste hyra ny lokal. Man bestämde sig för en lokal i fastigheten Torget 5.
Sparbanken bytte namn 1893 – till Vrigstad Sparbank.
År 1908 byggdes nytt tingshus i Sävsjö och Västra härads gamla tingshus i Komstad såldes på auktion. Kronolänsman Alfred Dahl ropade in huset för Vrigstads sparbanks räkning för 3 650 kronor. Tanken var att ”på plats som styrelsen finner lämpligt, låta i Vrigstad för sparbankens räkning uppföra och i ändamålsenligt skick inrätta detsamma.”
Men ingenting hände förrän 1913, då man beslöt att sälja huset i Komstad och i stället försökte man köpa ett hus i Vrigstad som var till salu. Detta hus råkade vara samma som man år 1886 hade ansett det lättsinnigt att slösa bort reservfonden på. Huset kom ursprungligen från Grevaryd i Lammhult, där det stått som huvudbyggnad, men hade sedan flyttats till Vrigstad.
Det var alltså nuvarande Bankgården, då ägd av fru Elin Gustafschiöld, som nu inköptes för 10 000 kronor. Man beslutade att genast reparera och iordningställa ”en prydlig, ändamålsenlig samt möblerad banklokal.”
Drivande krafter bakom både inköpet och ombyggnaden var styrelsens ordförande A. J. Pettersson i Söndra och bankens kamrer kronolänsman Alfred Dahl. Kostnaderna blev visserligen höga, cirka 17 000 kronor, men resultatet blev mycket lyckat. I september 1913 stod ändamålsenliga lokaler färdiga.
För första gången bodde banken nu i eget hus. Byggnaden i Komstad, som man fem år tidigare betalat 3 650 kronor för, såldes nu till AB Vrigstads Vattenkuranstalt för 2 000 kronor. Likvid lämnades i form av aktier i Vattenkuranstalten. Affären vållade en del stridigheter vid huvudmannasammanträdet 1914, och beslutet blev t.o.m. överklagat till länstyrelsen.
Affären stod emellertid fast och Vattenkuranstalten lät omedelbart flytta huset till Vrigstad (Granbacken). Här fick kuranstalten under ledning av doktor H.V. Kindblom i gång en omfattande
rörelse.
För banken innebar affären i praktiken att man skänkte bort huset till Vattenkuranstalten för ingenting. Aktierna lämnade aldrig någon utdelning och 1929 skrevs de helt bort ur bokföringen.
Bankens lokalfråga var nu löst för nära 50 år framåt. Men så småningom började rörelsen växa allt snabbare, i synnerhet efter krigsslutet 1945.
Problemet med lokal skulle bli aktuellt på nytt. Allmänhetens krav på öppethållande och på service överhuvudtaget blev större och konkurrensen mellan bankerna skärptes. Detta medförde ett ökat behov av personal och av hjälpmedel i form av bl. a. bokföringsmaskiner.
Allt detta var starka skäl för en nybyggnad. Ytterligare ett skäl gjorde sig alltmer påmint,
nämligen säkerhetsförhållandena. Förvaringen av bankens säkerhetshandlingar tedde sig för varje år alltmer vansklig och otidsenlig.
Under nästan hela 1950-talet diskuterade styrelsen lokalfrågan. Det ena förslaget efter det andra förkastades tills man slutligen 1959 bestämde sig för ett nytt bankhus, strax väster om det gamla. Byggmästare blev Josua Persson i Lammhult.
Den 25 oktober 1960 öppnades lokalerna för allmänheten för första gången. Den 15 november kom sedan den högtidliga invigningen, som förrättades av landshövdingen Allan Nordenstam.
Kostnaden för byggnaden och inventarierna uppgick till nästan precis en halv million kronor. Det saknades inte kritiska röster som tyckte att det byggts både för stort och för fint och för dyrt. Kritiken tystnade dock och banken fick ”en prydlig, ändamålsenlig samt möblerad banklokal.”
Sedan banklokalen byggdes har det skett stora förändringar inom bankväsendet. De lokala sparbankerna har i stort försvunnit. Det bildades bl.a. en Länssparbank och senare en regionbank.
1997 gick dåvarande Sparbanken Sverige samman med Föreningsbanken och bildade Föreningssparbanken. 2006 namnändrades hela koncernen till Swedbank. Den 28 oktober 2011, då banken funnits i Vrigstad i 144 år, lades verksamheten ner och flyttades till Sävsjö.
En sorglig, men sann historia från sparbanken: År 1871 fick den danske filosofie kandidaten Fritz Baggesen erbjudandet att bli kamrer i Västra Härads Sparbank. Banken hade då sina lokaler i det röda huset i Bankgården. I samma hus hade Baggesen en privatskola. Det var svårt för honom att livnära sig på enbart detta, varför han säkert med glädje mottog erbjudandet.
Det gick alldeles utmärkt till en vårdag tjugo år senare, då en revisor upptäckte felaktigheter i bankens räkenskaper. Spåren ledde till Baggesen. Revisorn snabbinkallade direktionen utan att kalla Baggesen. Revisorn kunde redovisa ett försnillat belopp, som uppgick till 626 kronor och 30 öre, ett belopp som idag inte är så imponerande. Baggesens årslön var 500 kronor varför beloppet motsvarade ungefär ett och ett kvarts års lön. En bra ko kostade vid den tiden 75-100 kronor, varför beloppet räckt till inköp av sex-sju kor.
Hur hade det hela gått till? Då banken endast hade öppet en dag i veckan, hade Baggesen tagit emot pengar för insättning av personer som inte hade möjlighet att komma till banken på öppet-tiden.
Pengarna gick rakt ner i Baggesens ficka utan att redovisas i banken. Direktionen beslöt att låta nåd gå före rätt och tillsammans med Baggesen göra upp en återbetalningsplan.
Två man ur direktionen utsågs att gå upp till Baggesen och redovisa beslutet. När de kom i trappan upp till hans lägenhet small ett skott. Baggesen hade gått rättvisan i förväg och skjutit sig.
I död och begravningsboken har kyrkoherde Bergholtz skrivit: ”Sjelfmord genom revolverskott” ”Begrofs i tysthet”.
Baggesen lär varit en av de sista, om inte den siste, som fördes in på Vrigstads kyrkogård över den så kallade självspillingstrappan, som låg över kyrkogårdsmuren väster om grindarna.
Självspillimgar, eller självmördare, fick alltså inte tas in på kyrkogården den vanliga vägen genom grindarna utan skulle tas in via självspillingstrappan. Även de döda skulle straffas.
Siv Lindblad minns: Jag var banktjänsteman i 44 år i Vrigstad Sparbank och i Swedbank och slutade 1992. Jag anställdes av Emil Crona. Vi var fyra anställda – jag, Emil och Lennart Crona samt Ester Andersson. Jag arbetade på gamla banken 1947-1960 med något års uppehåll och var med om flytten till nya banken 1960.
Banken var då öppen alla vardagar mellan 10.00 och 14.00. Personalingången var från verandan.
Ytterdörren var aldrig låst. Innanför dörren till höger låg Elsas kök och dörren till vänster ledde in i banken. Över dörren, på dörrfodret, låg nycklarna till banklokalerna där man först kom in i kafferummet. För bankkunderna var ingången från Jönköpingsvägen.
För att kunna öppna kassaskåpet krävdes två nycklar – en till kassavalvet och en till kassaskåpet. En av nycklarna hade Emil Crona och den andra hade jag. Jag bodde då med maken Bertil i en
lägenhet med ett rum och kök och badrum på andra våningen i det gamla röda huset intill bankhuset.
I slutet av 50-talet började det bli aktuellt med semester. Jag tyckte det skulle vara bra med någon dags semester. Jag frågade bankens ordförande och han tittade på mig och svarade att ”det har jag aldrig haft”.
Banken utvecklades positivt och Göran Blommefors anställdes. Med den tillväxt som var i sparbanken blev lokalerna, som banken varit i sedan 1913, för små. I kassavalvet gick det knappt att gå in utan att få några pärmar i huvudet. 1960 var den nya banken färdig för inflyttning till nya fina lokaler och ett mycket större kassavalv. Flytten blev odramatisk. Pengarna från det gamla kassaskåpet och annat värdefullt material bar vi i famnen den korta sträckan till det nya – utan vaktbolag.
Emil Crona som bankdirektör med charm, diplomati och bankkunnande ökade resultatet ständigt.
Av Emil Crona fick jag flera år förtroendet att åka till konferenser i Stockholm. På LO-borgen var
ämnet ”Vårt ekonomiska läge i Sverige”. Hela sparbanken var representerad. Det var någon av gubbarna som hade insyn i de flesta sparbankerna som vid ett föredrag framhöll två sparbanker som föredöme. De stack ut lite, båda låg vid en vägkorsning och växte så det knakade. Den ena banken var Vrigstad. Jag var naturligtvis mycket stolt att få
representera den banken.
Personalen utökades och på 70-talet var minst tolv personer anställda. Vi som arbetat på banken från 50-talet var: Emil Crona, Lennart Crona, Ester Andersson, Siv Lindblad, Siv Dahlquist, Göran Blommefors, Maj-Britt Levinsson, Maj Andersson, Osvald Gustavsson, Birgitta Svensson, Kersti Frigert, Ulla Götriksson, Britt-Mari Pettersson och Harriet Ekström.
Lennart Crona minns: Att jag hamnade på Sparbanken var inget som jag tänkt eller planerat. 1939, efter avlagd realexamen, hade jag kommit in på Handelshögskolan i Göteborg. Men det var oro i världen och mina föräldrar ville helt enkelt inte släppa iväg mig så långt bort.
Det blev i stället så att jag fick stanna kvar och hjälpa min pappa Emil med hans sysslor samtidigt som jag var praktikant på Sparbanken.
Jag gjorde senare även praktik på Länssparbanken i Jönköping och anställdes på Sparbankens
filial i Lammhult. Där var det öppet tre dagar i veckan och de andra dagarna tjänstgjorde jag på banken i Vrigstad, där jag senare blev fast anställd.
När folk, särskilt från landsbygden, kom till Sparbanken var det inte tal om snabbservice, utan här ville man prata. Här träffades man och här kunde de berätta för varandra hur de hade det hemma på gården och tala om sina svårigheter och om det som hade gått bra och var roligt.
Styrelsegubbarna satt med på banken, de gjorde ingenting men skulle väl visa sitt intresse, prata och dricka kaffe med personalen.
Kassörskan skrev för hand in beloppet i kundens sparbanksbok och samtidigt i Sparbankens liggare.
Alla anställda hade tystnadsplikt och så är det ju fortfarande. Det kunde utspela sig många
roliga episoder och ibland kanske inte så roliga. Någon gång av min första tid på banken kom jag i sällskap med en tant på hemvägen. Hon talade då om att hon hade pengar på banken. Hon sa också hur mycket det var och det var inte så stora summor. ”Men det får de inte veta hör han dä, han får inte tala omet. Hör han dä?” Och så fick jag en puff i sidan.
När den nya banken var byggd skulle den gamla lokalen tömmas på allt som fanns. Man körde lass på lass till avstjälpningsplatsen. Men då började jag vakna till och tänkte: Det är ju för galet att allt skall försvinna på detta sätt.
När jag fick se ett lass med skrivborden, disken och de fina bänkarna eller sofforna gick jag ut och sa att detta får ni inte köra bort. Gör plats i uthuset och ställ in det där och så blev det. De andra och även min far tyckte det var onödigt att spara på den gamla bråten. Då svarade jag: Det kan ju bli ett
museum – och det har det också blivit.
Berno Hult minns: En sommardag 1982 påbörjade jag min tjänst som kontorschef vid Jönköpings Läns Sparbank i Vrigstad, som även innefattade sparbankskontoren i Hok, Rörvik och Stockaryd med sina chefer och medarbetare.
Verksamheten i Vrigstad utgjorde tillsammans med Sävsjö, Verksamhetsområdet Sävsjö/Vrigstad, med en gemensam chef, styrelse, förtroenderåd och huvudmän. Historiskt hade banken ett mycket stort kundunderlag i bygden både bland privatpersoner, lantbrukare och andra företag.
Bankens ambitioner var att hitta goda sparformer och lånemöjligheter, och andra tjänster för att ge kunderna så bra utbyte av sin bankförbindelse som möjligt. Informationsaktiviteter var bl.a. de årligen återkommande sparbanksveckorna, skogsträffarna och kundträffar av olika slag. Bygdens befolkning visade en stor tillit till banken genom att ge oss förtroendet att förvalta deras tillgångar. Till exempel var medelinlåningen=sparandet från privatpersoner bland den högsta i banken, vilket speglar att människor i bygden förstått vikten av att ha en ordnad och god ekonomi. De inlånade medlen i bygden gav också resurser till utlåning för utveckling.
Boendesidan i Vrigstad präglades av mycket egenägda fastigheter till största delen finansierade av den lokala banken. Under min tid installerades den av kunderna efterlängtade ”Minuten-automaten”.
